Till morgonkaffet hör jag en spydig kommentar på radio där regissören Frank Castorf blir hånad för en intervju i Der Spiegel. Radiojournalisten jämför Tysklands mest betydande dramatiker med de konspirationsteoretiker och högerextrema som sedan ett par veckor samlas utanför Castorfs gamla arbetsplats Volksbühne i Berlin för att protestera mot regeringens politik under coronakrisen.
Vad hade han sagt som var så galet?
Han hade framhållit Sverige som ett exempel på hur man kan behandla medborgarna som myndiga varelser under epidemin och att det allmänna välkomnandet av munskyddspåbud och kontaktförbud tydde på ett begär att underkasta sig auktoriteter: »Många tyskar har uppenbarligen en djup längtan efter att någon äntligen tar dem i hand och leder dem någonstans.«
Castorf har inte längre någonting relevant att säga om världen, är bara en av många intellektuella som i krisen förlorat verklighetskontakten, menade radiojournalisten; kanske förbittrad över att hans senaste pjäs Fabian inte kan få premiär på Brechts gamla scen Berlin Ensemble. Vad behöver vi folk som Castorf till, frågade man på radio, när vi måste hålla samman och agera kraftfullt för att rädda liv? Det är också ett sätt att sätta munkavle på folk.
»De intellektuella bör ha förstånd att hålla tyst«, proklamerade författaren Kajsa Ekis Ekman i en recension av den spanskspråkiga piratantologin Sopa de Wuhan (Wohansoppa). I samma tidning gjorde Martin Aagård en förvånansvärt fattig karakterisering över vad en intellektuell är: »Det är inte särskilt svårt att definiera en intellektuell ur ett materialistiskt perspektiv. Det är en person för vilken lösningen av ett problem stannar vid att hen skriver några ord på ett tangentbord.«
Martin Aagård uppmanade visserligen de intellektuella att delta i debatten, men bara under vissa förutsättningar. Den intellektuella klassen ska inte bara »förklara«, men staka ut hur vi bör handla. Utmaning av samhällets konsensus beror enligt Aagård inte på att den intellektuella klassen – genom att ta ett steg tillbaka, ett kliv utanför – ser något annat än vad den politiska klassen och dess tjänstemän gör, utan för att den från sitt elfenbenstorn inte riskerar något genom att ha fel.
Man fordrar att även de bångstyriga tänkarna ska rätta sig i ledet och sjunga med i hyllningskören till den starka staten. Jag kan inte tänka mig en farligare journalistisk hållning – inte minst i tider av kris. Problemet är såklart inte att intellektuella kritiseras, utan tonfallet, där den sakliga kritiken övergår i ett förakt för den intellektuella som figur. Man ska hålla sig inom sitt »expertområde«, heter det ofta. Att som intellektuell drista sig till att säga något om sjukdom, och hur man som samhälle förhåller sig till denna är tydligen att överträda en gräns. Med rätta har den medicinska expertisen blivit till hjältar, men med orätt sätts den som anmäler en avvikande hållning i skamvrån.
»Aldrig fanns det så mycket vetande över det vi inte kan veta«, observerade filosofen Jürgen Habermas i en intervju i Frankfurter Rundschau. Månader efter utbrottet i Wuhan är kunskapen om smittspridning, immunitet och effekterna på mikro- och makronivå begränsad. Tvärtom vad många verkar anse, lämnar osäkerheten ett stort utrymme åt att tänka annorlunda.
Filosofen Giorgio Agamben, nu också kallad »virushaveristen« (Aagård), har som få andra blivit förlöjligad för sina texter under coronakrisen. I sin senaste kommentar skrev han att han inte kunde förstå hur den katolska kyrkan, under ledning av påve Franciskus, har glömt att den helige Franciskus omfamnade de spetälska. Menar Agamben att den 83-årige påven ska krama coronasjuka? Troligtvis inte. Poängen är i stället att vi i mötet med viruset ger upp vissa värden för att rädda desamma: Vi vill rädda det goda, genom att avstå det goda, vi vill vinna frihet, genom att avstå från friheten.
Franciskus av Assisis handling har blivit ofattbar, »oansvarig« kanske vi skulle kalla den med vårt ingenjörsspråk. Inte bara eftersom vi har lärt oss om smittspridningens vägar, men också för att världen har blivit (alltför) världslig. Därför sätter vi vår fulla och absoluta tillit till vetenskapen och teknologin som alltid ridit fram som världslighetens riddare. Politiker slutar att debatterar, frånsäger sig ansvaret för beslutsfattande och hänvisar blott till forskningsrapporter. Det vi sätter vårt hopp till är ett vaccin som kanske får slut på denna pandemi, men inte kan skydda mot kommande.
I kristider är det inte den avvikande tanken vi behöver, men information, omsorg och skydd. Vi bör agera men inte tänka samstämmigt, därför risken finns att det samhälle som underkuvar oenighet och samhälleliga motsättningarna kommer lämna fältet öppet för konspirationsteoretiker, vaccinmotståndare, högerextrema. Och det är när dessa politiska krafter växer sig starka i skuggan av ett imaginärt samhälleligt konsensus som pandemien blir riktigt samhällsfarlig – och inte bara dödlig.
