Att operan Transcendensens rike: Tian hackar kistan är en moralisk historia förstår man redan av den korta ouvertyren som precist sammanfattar förloppet. Den upplyste Dao-mästare Chuang-tse kommer tillbaka till sin hustru madame Tian efter flera års resa. Han berättar att han hjälpt en nybliven änka med att torka jorden på hennes mans grav. Änkan ville nämligen gifta om sig men hade lovat sin make att inte göra det innan jorden på hans grav hade torkat. Därför fläktade hon graven dag och natt med en solfjäder, tills mästaren kom förbi och torkade ut jorden med sina magiska krafter. När Tian hör historien fördömer hon änkan som omoralisk och hävdar själv: »En sedlig hustru gifter aldrig om sig, hon förblir i kyskhet.« Men är hustrun lika from som hon påstår? Mästaren tvivlar och kommer på idén att testa Tians trofasthet. Han iscensätter sin egen död och kommer tillbaka, förvandlad till en ung vacker prins. Han förför hustrun och hon går till slut med på att gifta om sig med prinsen. En triumf för den vise Chaung-tse, kan man tycka, som bevisat sin poäng. Men Dao-mästaren stannar inte där. Prinsen fejkar en dödlig sjukdom och hans tjänare, operans två komiska inslag, intalar hustrun att det enda botemedlet är att äta hjärnan från en nyligen avliden människa.
Senast här blir det makabert. För den nyförälskade änkan kommer att tänka på sin nyligen döda man och går en natt till hans gravplats med en yxa som både kan hacka upp kistan och den döda makens huvud. Hon får sig en överraskning när han står där livs levande, beredd att ge henne en läxa: Se, du överskattade din egen fromhet, att gifta om sig är inte omoraliskt, så var inte så snabb med att döma andra. Och här tycker man igen att det kunde sluta, men maken fortsätter och förkunnar: »Från och med denna dag är alla band mellan oss brutna«, och Madame Tian fylls av skam, slår yxan i sin egen panna och ger ifrån sig en sista ton innan hon faller död ned. Det traditionella tragiska slutet. Outhärdligt egentligen. Och man frågar sig hur den äkta mannen egentligen mår efter att ha drivit sin hustru till självmord, vad för daoistisk insikt han vunnit av den erfarenheten. Var det värt det?
Kanton-operans trofasta besökare älskar den stränga moralen. Visst, publiken lider med den olycklige Madame Tian, men inombords glädjer sig den också åt det rättmätiga straffet. Moraliserande omdömen är något av en folksport berättas det för mig. Om han ramlar så får ni vad ni förtjänar, säger en passerande dam när hon ser vår son klättra, i stället för att snällt promenera upp för trappan till den gigantiska Buddha-statyn på Lantau Island. Sådana fraser hör man ständigt när man är utomhus med barn, och framförallt om man uppfostrar dem friare än vad som är kutym här.
Kanton-operans trofasta besökare älskar den stränga moralen.
På scen handlar allting om perfektion. Aktörerna och aktrisernas förmåga att utföra varje rörelse, gest, varje sång- och dansnummer enligt ett strikt och förutbestämt kodsystem så exakt som möjligt. Målet är aldrig originalitet men fulländning. De högst koreograferade gesterna och mimiken siktar inte mot psykologisk realism – utan skönhet.
2024 firar Xiqu, Hongkong första institution dedikerad åt Kanton- och Peking-opera, fem år. Man gör det storslaget – med en serie uppsättningar av välkända klassiker. Jag sitter i Tea House Theatre, en mindre scen mitt i detta väldiga skrytbygge, designat av europeiska stjärnarkitekter. Publiken är åldrad, främst kvinnor som alltid älskat den kinesiska operan. Även här är kulturtanten ett begrepp. De applåderar alla akrobatiska nummer entusiastiskt, och när föreställningen är slut vinkar de ivrigt åt sina idoler, det fina är att skådespelarna vinkar tillbaka.
Teater som politik, politik som teater
Tecknet wen (文), eller man om man transkriberar från kantonesiska, har en mängd olika betydelser. De härrör alla från grundbetydelsen av ett regelbundet återkommande mönster, till exempel det i ett vävt tyg. Det ingår i wenyan (文言), texternas språk, civiliserat eller kulturellt språk, till skillnad från baihua (白話), lågt, muntligt språk. Litteratur är det ordnade uttrycket av de ord som är immanenta i verklighetens skenbara kaos, läser jag i min gamla guide till den kinesiska litteraturen, skriven av sinologerna Wilt Idema och Lloyd Haft. Följaktligen kan litteratur inte vara annat än didaktisk. Det gäller också för operan.
Första dagen i Hongkong ser jag en livesändning från det kinesiska kommunist partiets kongress på hotell-tv:n. Applåder i perfekt samstämd takt, tal utförd med militärisk perfektion, alla kongressledamöter med samma bistra men värdiga uppsyn, en perfekt konformism. Det här är inte politik i förståelsen konflikt, agon, skilda intressen som slås för sin sak. Det är politik som uppvisning. Teater.
För Hongkong-kineser låter inte detta som ett löfte men ett hot.
Det är sista dagen av den nationella folkkongressen 2024 och Kinas premiärminister Li Qiang talar om att Hongkong fortsatt skulle åtnjuta principen om »ett land, två system« och att den »patriotiska förvaltningen« – en lag som säkerställer att endast Beijing-trogna politiker kan ställa upp i de lokala valen – ska genomföras fullt ut, och tillade att Peking skulle stödja Hongkong i att utveckla sin ekonomi och förbättra invånarnas försörjning. För Hongkong-kineser låter inte detta som ett löfte men ett hot.
Fem år har gått sedan de våldsamma protesterna 2019 och myndigheternas drakoniska svar: repression, nya säkerhetslagar, arresteringar. De som kunde flydde. I slutet av mars 2024 införde Hongkong en ny säkerhetslag, Artikel 23 som den kallas, ännu ett verktyg för myndigheter att slå ner på dissidenter och urholka de sköra friheter som utlovades Hongkong när staden återgick till kinesiskt styre för tjugosju år sedan.
Föreställningen som många i väst då odlade – att det öppna och ekonomiskt framgångsrika Hongkong skulle fungera som en modell och påverka Folkrepublikens utveckling i demokratisk riktning – är alltmer avlägsen. I stället gäller det omvända. Grundvalen för den gemensamma deklarationen som antogs 1984 mellan Storbritannien och Kina var formeln »ett Kina, två system«, i dag är den urvattnad, nästan oigenkännlig. Kina behöver inte Hongkongs system längre, Shanghai är landets nya finansiella centrum och auktoritarism har i den nya multipolära världen visat att demokrati inte är nödvändigt för ekonomisk tillväxt, snarare ofta ett hinder. Frågan är om man ens kommer tala om Hongkong i framtiden. Från Beijing heter det att staden ska integreras i ett »Greater Bay Area« (GBA) tillsammans med Guangzhou och hightechstaden Shenzhen.
No future Hongkong
När man tittar upp ser man knappt himlen. De höga husen står tätt tätt intill varandra, som en bambusskog. Neonskyltarna som kastar reflektioner i våt asfalt, dimman som får skyskraporna att försvinna i himlen. Den kaotiska, överbefolkade stadsbilden, översvämmad av ljus, reklamskyltar och information, krocken mellan gamla och nya världar har ändå sedan Blade Runner (1982) gjort Hongkong till en sinnebild över den framtida, dystopiska staden. Futuristiska byggnader i glas och betong står sida vid sida med väldiga bostadshus vars fasader är täckta av luftkonditioneringar, fuktfläckar och tvätt som hänger från nästan varje fönster. På gatuplan lever en äldre, mer traditionell livsstil, så att säga i sprickorna av moderniteten.
Hongkong var länge fönstret mot väst, en av de mest tätbefolkade platserna i världen. Moderniseringen var våldsam. Fiskebyar revs och ur askan restes högteknologiska komplex.
Jag är i Hongkong för att min son ska träffa sina släktingar. Det dröjer sällan länge innan pessimismen bubblar upp vid middagsborden. Suckarna över sakernas tillstånd. Uppgivenheten inför framtiden. De unga lämnar Hongkong. Taiwan och England är de länder många dras till. England är så klart säkrare om man har möjlighet att söka sig dit. Vem vet vad som kommer hända i Taiwan om fem, tio år. Det är framförallt unga familjer som väljer att emigrera. När man frågor varför handlar det ofta om utbildning och skola. Inte för att Hongkongs skolor underpresterar i PISA eller andra internationella mätningar, men för att den kinesiska regimen har börjat fasa ut det lokala språket kantonesiska till förmån för mandarin i undervisningen och börjat implementera propagandistisk undervisning. Efter att ha växt upp i ett helt annat utbildningssystem, med influenser från den brittiska kolonialmakten, kan få Hongkong-kineser kan acceptera det. Man är skeptisk mot Kina. Många odlar ett regelmässigt hat mot staten och en viss arrogans mot de så kallade fastlandskineserna vars vanor och beteende man föraktfullt ser ner på.
Man skulle kunna kalla det som sker för ett långsamt folkutbyte. Varje dag vandrar ett hundratal Hongkongkineser ut, varje dag vandrar ett hundratal fastlandskineser in. Mellan 2021 och 2024 var det cirka en halv miljon som emigrerade. Det kan jämföras med den stora emigrationsvågen i slutet av 80-talet och som kulminerade 1990 med 68 000 utvandrande. Efter massakern på Himmelska fridens torg var det många som fruktade att den kinesiska regimen skulle upprepa blodutgjutningen i Hongkong när staden återgick till Kina.
Runt ett bord viskas det att Mo Yan kan fängslas. Allt för kontroversiella har hans tidigare böcker om kulturrevolutionen blivit för den nuvarande regimen. Ja, det viskas i Hong Kong. För sex år sedan hade man kunnat tala högt om saken.
Runt ett bord viskas det att Mo Yan kan fängslas.
En patriotisk bloggare, en sorts kinesisk internetkrigare, har skickat in en stämningsansökan mot nobelpristagaren i enlighet med en lag från 2018 som gör förolämpning av hjältar och martyrer till ett brott som kan ge upp till tre års fängelse. Mo Yan, hävdar bloggaren, har smutskastat det styrande kommunistpartiet i sina böcker, »förskönat« fientliga japanska soldater och förolämpat Mao Zedong. Målet med lagen var att bekämpa det som partiet kallar »historisk nihilism«. Ett samlingsbegrepp kommunistpartiet använder efter behov för att brännmärka tolkningar av historiska händelser som motsäger det officiella narrativet.
Att Mo Yan kommer hamna i fängelse verkar däremot osannolikt enligt de flesta bedömare. Han är ju långt ifrån en dissident i sitt land utan ordförande i författarförbundet, och har i tal hyllat både Mao och Xi. Att en regimtrogen tidning citerat Mo Yan några dagar efter stämningen tolkas som ett indirekt stöd för författaren. Men det är saken: man måste tolka regimen, lära sig läsa dess tecken. Den totalitära statsmaktens vilja framstår emellanåt som ogenomskinlig, dess agerande som nyckfullt. Ändå agerar den efter bestämda intressen.
Mättade symboler och konfuciansk etik
Kanton-operans scen är minimalistisk. Scenografi saknas. Man måste föreställa sig allt. Hur aktörerna öppnar osynliga dörrar med en elegant handrörelser, kliver över osynliga trösklar, rider iväg på en häst, hur de färdas långa avstånd genom en speciellt gångart där överkroppen liksom flyter fram. Upprördhet, sorg, rädsla och andra känslor artikuleras med de långa vattenärmarna – de kallas så eftersom de ska röra sig lika smidigt och lätt som vatten.
Madame Tian har de längsta ärmarna eftersom hon är den rollfigur som måste uttrycka de komplexaste känslorna. De båda clownerna, eller akrobaterna, som spelar prinsens tjänare, saknar dem helt. De finns där för att utföra akrobatiska vågkonster, ge dramat lätthet, historiskt sett för att underhålla och locka publik. Den kinesiska operans ursprung är kommersiellare än den västerländskas (och även den japanska No-teatern). Någon regissör i vår betydelse av ordet finns inte, historiskt sett hade de omkringresande trupperna i stället letts av en överordnad chef, som skötte truppen angelägenheter på samma sätt som en företagsledare. Idag är titeln oftast »konstnärlig ledare«.
Den klassisk kinesiska operan låter sig med svårigheter förnyas. Man kan inte föra in handlingen i en modern miljö. Den lever i sina begränsningar, av sina begränsningar och är statisk på ett sätt som också reflekterar det omgivande samhället och dess historia. Kanton-operna, liksom Peking-operan, inordnas under en konfucianska etik. I den kinesiska teatern spelar en skådespelare en och samma roll under hela sin karriär, målet är att kunna uppnå fulländning i framställningen. Dessa fasta roller blir begripliga när de sätts i relation med det omgivande kinesiska samhället med sina stränga livsregler för ålders-, yrkes- och könsgrupper som effektivt konserverats av filosofi, religion och politik. Liksom man på teatern spelar en roll livet ut, behåller man också sin sociala roll.
Försjunken i sitt förflutna och på tröskeln till framtiden
Efter operan kommer en ung person fram till mig, klädd i en iögonfallande silvrig onepiece. Hen har sett mig anteckna efter föreställningen och undrar vad jag skriver. Hen tar mitt svarta häfte och när jag säger att det är på svenska svarar han med några brutna fraser. Vad är chansen? Hen, som presenterar sig som Holok, har lärt sig dem i svenska kyrkan i Hongkong och på en resa till Stockholm där hen säger sig ha upplevt ett mirakel som innefattar en konstperformance i Nackaskogen, Occupy-rörelsen, bästa vännens självmord och köket där hon tog sitt liv.
Holok har lärt sig att älska den traditionella kinesiska operan: För dess lek med genus där män spelar kvinnor och kvinnor män, för de eleganta gesterna, de barocka kostymerna och den expressionistiska sminkningen. Men också för dess begränsningar. Hen berättar att unga konstnärer upptäcker den traditionella konsten på nytt, som en reaktion på den enorma konstnärliga friheten som den moderna teknologin skapar, och den likriktning den paradoxalt nog innebär. Som ett motgift mot den kommersialisering där den sensoriska överlastade och immersiva konsten svårligen kan skiljas från den upplevelse en shoppinggalleria kan frambringa.
Holok tar mig med på en upptäcktsresa i staden, till den nattliga grönsaksmarknaden som är en liten stad i staden och inspirerade till en flyktscen början av animefilmen Ghost in the Shell (1995), till berömda neonskyltar som Mamoru Oshii inspirerades av när han skapade sin inflytelserika version av cyberpunk. Hongkong är försjunken i sitt förflutna och alltid på tröskeln till framtiden. Vi äter dumplings från ett hål i väggen som öppnar först 23.00, ovanför står en enorm skärm som visar färggrann reklam. När vi strosar genom Tempel Street och stadens red light district berättar Holok att 2019 års demokratirörelser innebar en vändpunkt, men till skillnad från flera av sina vänner bestämde sig hen för att stanna i Hongkong, trots att det är deprimerande, för att vara på plats och kunna iaktta allt som händer. Det är en förpliktelse mot staden, att stanna för att vara åskådare till dess undergång, eller mindre drastiskt: till stadens omvandling till något annat. Hen är inte ensam. De flesta vill trots allt stanna. Om de kan stanna.
Hongkong är försjunken i sitt förflutna och alltid på tröskeln till framtiden.
Det är inte ett helt nytt fenomen, utan denna ambivalens hos stadens unga om man ska stanna eller flytta har funnits med ända sedan 80-talet. Wong Kar-Wai fångade denna existentiella fråga hos unga vuxna som växt upp mellan två världar kongenialt i sina drömska film Chungking Express (1994).
Kulturella minnen, nya och gamla ritualer
På planet till Hongkong såg jag Hongkongs bidrag till Oscar 2024, A Light Never Goes Out (2022) av Anastasia Tsang. En lamentation över en stad i förvandling, tillägnad alla de neonskyltmakare som en gång gav stadens dess estetik, Blade Runner, Ghost in the Shell, John Woos visuellt stiliserade The Killer (1989).
Hongkong var berömt för sina neon-skyltar, idag är de utrotningshotade. Faktiskt har neonljusen försvunnit ur stadsbilden. Sakta men säkert. De flesta Hongkongborna har knappt märkt av förändringen. Men när man frågar dem nickar de, säger: när du säger det så. Från myndigheternas sida heter det att neonljusen är osäkra. Att de kan vara farliga. Neonskyltarna tillhör bilden av Hongkong, de är ett kulturellt minne, hur ett sådant kan försvinna utan större åthävor är sorgligt. I filmen berättas att en ande bor i alla neonljus. Om man ställer sig framför en skylt och ljuset går ens önskningar i uppfyllelse. Vi prövar men inget händer. Kanske har magin redan försvunnit.
Vid middagsborden serveras te. När den äldsta häller upp tevattnet i kopparna knackas det tre gånger med fingret i bordet. Kungens knackning kallas det, en rit som har anor till 1600-talets Qingdynasti. Sägnen säger att kejsaren gav sig ut för att dricka te som en vanlig medborgare, när han själv serverade sitt sällskap tévattnen, gjorde en betjänt hastigt tre knackningar i bordet, som hemligt tecken för underkastelse: böja sig ner på knä och buga huvudet i golvet. Numera en akt av ödmjukhet och tacksamhet, för att inte avbryta samtalet med ett »tack«.
En nyare ritual vid middagsbordet är tvagning av pinnar och porslin. Det hänger kvar från tiden när servis bara diskades men inte spolades och även om hygienen har förbättrats, i alla fall i de flesta restauranger, hänger seden kvar. Det har stelnat till en tecken, blivit en ritual där ursprunget blivit allt mer främmande.
En stad i behov att lyckliga slut
Historiskt sett har Hongkong spelat en viktig roll för att bevara Kanton-operan. Under åren 1966–76 var operan förbjuden i på det kinesiska fastlandet och endast åtta «modelloperor» baserade på Pekingoperan tilläts. Förbudet hävdes efter kulturrevolutionens slut, men då hade utövarna antingen flytt, till Hongkong eller andra länder, eller slutat med sitt yrke.
Traditionellt har kanton-opera spelats i mer eller mindre temporära byggnader, komplexa konstruktioner av bambus. Sedan 2019 har Hongkong fått en stort operahus dedikerat till konstformen. Xiqu öppnade i Hongkongs nya kulturella distrikt, West Kowloon, byggd där den gamla flygplatsen en gång stod, på återvunnet land. Det bergiga Hongkong har alltid expanderat mot havet, sakta utökat sitt territorium kvadratmeter för kvadratmeter. Bortom bergen i öst, därifrån apor ibland kommer ner, två och två, för att bestjäla människor med tunga matpåsar, ligger ett väldigt sopberg. Avfallet samlas så att säga på hög där, växer för vart år och används senare för att bygga ut staden.
Bortom bergen i öst, därifrån apor ibland kommer ner, två och två, för att bestjäla människor med tunga matpåsar, ligger ett väldigt sopberg.
Där alltså, där flygplan en gång våghalsigt landade mellan skyskraporna, på sammanpressat avfall, har ett område för kulturinstitutioner växt fram. Konstmuseet M+, Hong Kong Palace Museum, en scen för samtida scenkonst med mera. Xiqus rundade form, mitt bland alla fallosar, är inspirerad av traditionella kinesiska lanternor. Men människans tankar leder sällan dit man önskar. De flesta kommer nog hellre att tänka på en vagina när de träder in i byggnaden.
Till femårsjubileet har man skrivit om slutet på en rad kinesiska operor, det gäller också Transcendensens rike: Tian hackar kistan. Det traditionella tragiska slutet har byts ut till ett lyckligt. Chuang-tse ångrar att han testat sin hustrus trohet, och försonas med henne. Han förblir i sin förtrollade form, som en vacker, skägglös yngling och de lever, får man tro, lyckliga i alla sina dagar. Kanske är Hongkong i behov av lyckliga slut. När inga är att vänta i den riktiga världen blir operans eskapism desto nödvändigare.
