Sommaren 2023 dödades författaren Viktoria Amelina tillsammans med tolv andra människor när en rysk Iskander-missil slog ner på en pizzeria i Kramatorsk. Den låg 24 kilometer från fronten, långt från slagfält och militära mål, vilket gör det svårt att se attacken som något annat än terrorbombning, riktad mot civila och mot den ficka av normalitet – god mat, vin, samtal vänner emellan – som man i Ukraina försöker upprätthålla trots det krig som pågår. Ett krigsbrott, ett av oräkneliga under de tre senaste åren.
Amelina lämnade ett ofärdigt manuskript efter sig, Se kvinnorna se kriget. Det är den boken som nu kommer ut, på flera språk samtidigt och lagom till tredje årsdagen för Rysslands fullskaliga invasion. Som titeln antyder är det en historia om kvinnorna som befinner sig bakom frontlinjen. Inte kvinnor som sysslolöst väntar, utan sådana som skriver, köper ammunition, samlar förnödenheter och organiserar motstånd, och som gjort det ända sedan 2014, tänker jag, medan jag parallellt läser Tamara Dudas roman Dottern (2019), om en glaskonstnär som överger sitt yrke när hon ser sin hemstad i Donbas falla i separatisternas händer och börjar laga mat och köra ut förnödenheter till de illa utrustade ukrainska soldaterna. Även den kom nyligen ut på förlaget Ersatz, som ska ha en eloge för sitt arbete att introducera ukrainsk litteratur på svenska.
Det ogenomträngliga blir genomskinligt
Se kvinnorna se kriget börjar med att författaren försöker komma hem från Egypten den 24:e februari när allt förändrades. Trots att det egentligen bara var en eskalation av det krig som inleddes redan 2014. På flygplatsen bevittnar hon hur ukrainarna förvandlats – de är inte som de andra resenärerna, noterar hon, inte turister utan »flyktingar, soldater eller något däremellan«. I och med att kriget går in i en ny, intensiv fas krossas illusioner och självbedrägerier, »det ogenomträngliga hade blivit genomskinligt«, citerar hon den polsk-litauiske Nobelpristagaren Czesław Miłosz. Miłosz skrev orden 1939; samma känsla av uppenbarelse och klarhet erfor Amelina 2022.
I krigets dimma lämnar Viktoria Amelina också skönlitteraturen bakom sig. Hon slutar däremot inte att skriva. Vi alla måste välja vårt vapen, skriver hon, och börjar studera Genèvekonventionen, går kurser i hur man dokumenterar krigsförbrytelser, ansluter sig till människorättsorganisationen Truth Hounds och blir under våren 2022 krigsbrottsutredare. Jakten på rättvisa får henne att börja intervjua överlevande, dokumentera skador på kulturarv, mord på författare, och andra förbrytelser som den ryska armén begått. »Att bygga ett fall liknar att skriva en roman«, skriver Amelina. Det handlar om att försöka göra sig en bild av skeendet, att synliggöra detaljerna och få dem att sitta rätt: »att övertyga internationella domare är knappast enklare än att övertyga läsare.«
En annorlunda författartradition
Som krigsbrottsutredare ingår Amelina i en annorlunda författartradition. »Sextiotalisterna, författargenerationen mellan Den avrättade generationen från 1930-talet och min egen, ägnade mycket tid åt att försöka ta reda på vad som hänt deras föregångare«, skriver hon. De ryska försöken att förtrycka och utrota det som är Ukraina, det ukrainska språket, den ukrainska kulturen och litteraturen, började inte 2022 utan går långt tillbaka. Historien är alltid närvarande i Amelinas bok och förgångna oförrätter bubblar upp till ytan. Jorden hon reser över är dränkt i blod.
Det är som om historien inte lämnar några valmöjligheter, det är den som gör jurister till soldater och författare till krigets arkivarier, vilka dokumenterar mord, terror, tortyr, kidnappningar. Historien är en kraft den enskilda människan sveps med i, handlingsutrymmet i orkanen är begränsat men inte obefintligt.
Viktoria Amelina skildrar ett krig som liksom alla krig förändrar människor i grunden. Skapar offer och förövare. Men också, förövare som själva är offer för geopolitiska intressen och imperialistiska maktambitioner. Mot Amelinas idealistiska sökande efter rättvisa ställs den bistra verkligheten. Ja, kanske kan man fånga han som höll fingret på avtryckaren, men i slutändan lydde han bara order, liksom hans överordnade lydde order. De ansvariga går allt som oftast fria.
Krigslitteraturens form
Se kvinnorna se kriget är en hybridbok. Den rymmer en intervju med den brittiska advokaten och författaren Philippe Sands – som skrev East West Street (2016), om två judiska advokater som kom att prägla efterkrigstidens syn på mänskliga rättigheter och folkmord och som båda studerade i Lviv – och den innehåller rapporter från befriade byar som Izum, transkriberade vittnesmål och dagboksanteckningar. Det eklektiska kan läsas som ett försök att hitta en litterär form för kriget, bortom romanen, fiktionen, det skönlitterära. Texten visar svårigheten att skriva traditionell litteratur medan kriget pågår, men visar nödvändigheten att fortsätta skriva.
Kanske är formen kongenial med ämnet. Kriget är oavslutat och i blivande, och når oss som brottstycken, oavslutade meningar, anteckningar, stycken som plötsligt upphör i tystnad.
Poesi, dokumentärlitteratur och inte minst dagboken är krigets genrer. Redan under Sovjet betraktades dagboken som »kontrarevolutionär verksamhet«. Det farligaste som finns för en diktatur verkar vara människor som visar sitt oberoende och sin tankes frihet genom att skriva ner händelser i vardagen och dokumentera förbrytelser och övergrepp. Därför skickades dagboksskrivare till Gulag, fängslades eller sköts. Trots det verkar vissa inte kunna låta bli att anteckna vad de ser, hur livet förändras och vem som gör vad, även om det sker med livet som insats. Just därför skriver man i hemlighet och gräver ner dem i jorden. Så som den ukrainske författaren Volodymyr Vakulenko (1972–2022) gjorde. Det bevarade honom inte från döden men räddade hans skrift för eftervärlden.
Vakulenkos fall är centralt för boken. Poeten som bodde utanför Izium och som Amelina kände sedan tidigare. När hon hör talas om att han blivit bortförd, och senare hittats i en massgrav utanför Izium, åker hon till hans hem och hittar hans dagbok, nedgrävd i trädgården. Vakulenko är tillsammans med bibliotekarien i byn de enda två som dokumenterade ockupationen, innan Ukrainska trupper befriade byn i motoffensiven 2022.
Hoppet om en rättvis och varaktig fred
Samtidigt som jag läser Se kvinnorna se kriget kommer nyhetsflasharna om att Trump har ringt till Putin och stolt förklarat på sociala medier att fredsförhandlingar har inletts. En fred vore efterlängtad, inte minst av de krigströtta ukrainarna. Men när Trump först ringer till Putin, och därefter till Zelensky – för att informera – blottas den världsordningen där de stora pojkarna gör upp om land och naturresurser över huvudet på de mindre starka. Ukraina kastas till vargarna, blir påtvingad en kommande diktatfred, där Trump kommer ut från förhandlingarna med Putin i Saudiarabien och utropar »Peace in our time«. Från historien vet vi hur bedräglig en sådan så kallad fred kan vara. Men liknelsen är väl inte helt träffande. Trump är allt annat än den naive, godtrogne Chamberlain. Möjligen ligger det närmare att tänka på en viss uppgörelse om Polen: Ni får territorium, vi får naturresurserna.
I boken drömmer Amelina om varaktig fred, om rättvis fred. En fred där de skyldiga ställs inför rätta. Visst, i Ukraina finns det hopp om att Trumps hårdföra förhandlingsmetoder ska göra slut på kriget. Men den freden Amelina önskade att uppnå framstår som alltmer fjärran. På ett ställe skriver hon:
Och missilerna är fortfarande på himlen över Ukraina, de landar aldrig och dödar ingen på marken, de bara hänger över oss som Stora björnen, som en påminnelse om hur lätt en bräcklig och illusorisk fred kan ta slut.
Däremot inte ouppnåelig. När USA lämnar scenen, måste Europa ta över.
