När producenten Steve Albini nyligen gick bort fylldes internet av en uppsjö lovord över en av giganterna inom alternativrocken, det där som vi inte riktigt längre vet vad det är ett alternativ till, så mycket som gränserna mellan kommersiellt och independent har suddats ut. Minnesorden präglades av epitet som lyfte fram hans kompromisslöshet på ett sådant sätt som man inte ser i dag. »A true DIY authentic spirit who took no crap. An inspiring engineer who was never sucked in by the bullshit of the music industry«, skrev bandet The Lovely Eggs på X i en typisk formulering som säger någonting om Albini som myt och ideal.
Som producent ville Albini tona ner sin egen inblandning. Han kallade sig inte ens producent. Han var en tekniker. Han skulle bara försöka fånga ljudet av ett band så direkt som inspelningsstudion i Chicago tillät, med så få mellanled som möjligt och med en stor omsorg för ljudet i rummet. Inga ornamentala effekter, inget digitalt krimskrams.
Albini var, både privat och som frontman i sina egna band Big Black och Shellac, inte rädd för att ventilera sina åsikter, för att uttrycka det milt. Men som producent ville han låta artisterna träda fram. Deras vision var det viktiga, inte hans. Albini var också känd för att efterleva punkcredot som en livsfilosofi genom att spela in vilka artister som helst och till ett fast pris. Han ville inte heller ha royalties av inspelningarna han gjorde för andra eftersom det i grunden var artisterna som stod för arbetet, menade han, trots att han skulle ha blivit mångmiljonär efter att han producerade Nirvanas sista album In Utero från 1993.
Allt detta gör Albini till ett typexempel på epitet som »sann«, »äkta« eller »autentisk«, passande för att hans storhetstid var under 90-talet då man skulle framstå så opolerad som möjligt. Därav sådant som grunge, lo-fi ljud, slackerkultur och heroin chic. Den största synden var att sälja sig själv och sina ideal, att bli en sellout, vilket man knappast man anklaga Albini för. I dag är situationen en annan. Autenticitet framstår som ett omöjligt ideal.
Vill vi verkligen ha mer autenticitet?
Strax innan Steve Albini gick bort läste jag boken Utge sig: Om autenticitetens vara och värde (Norstedts, 2024) av författaren, kulturskribenten och poddaren Saga Cavallin. Hon erbjuder en kort historieskrivning av hur samtiden blivit så besatt av det som sägs vara på riktigt – från dokusåpor och gangsterrap till sociala medier och autofiktion. Men det är en märklig bild av autenticitet som träder fram. Vad Cavallin uppehåller sig vid är en kommersialisering av allt som går under detta namn. Överallt vill samhället pracka på oss ofiltrerade upplevelser trots att allt är genomcuraterat in i minsta detalj. Ändå söker vi oss till detta, menar Cavallin, som om det låg ett korn av sanning i löftet om det genuina. För enligt henne finns det sådana zoner där vi kan »vara oss själva«, bortom all kommers.
Jag ska säga på en gång att jag inte begriper mig på Cavallins analyser eller argument. För det första tror jag inte att det är möjligt att tala om ett så abstrakt begrepp som autenticitet utan att hålla sig till specifika fall. Ett problem är att Cavallin inte egentligen diskuterar dagens autenticitetslängtan. Är det en alltid inneboende längtan? En värdering, en förebild, en troslära? En reaktion på den tekniska och mediala utvecklingen? Söker man förgäves efter det i reality-tv, på Tiktok eller i Karl Ove Knausgårds Min kamp? Eller handlar det om en längtan bort från de kulturella uttrycken som endast tycks skylta med någonting äkta?
Den subjektiva upplevelsen lyser med sin frånvaro i boken. Att någonting för mig känns autentiskt skiljer sig från påståendet att någonting är autentiskt. Men boken är märkvärdigt ospecifik i det sätt som vi rör oss bekymmerslöst mellan konstmarknaden, finansvärlden och influerare, vilket gör att jag ibland är osäker på om Cavallin talar om det äkta eller falska eller om det är en blandning av båda två, och så rinner diskussionen ut i sanden. Men den stora frågan som infinner sig är: Vill vi verkligen ha mer autenticitet? Hur skulle det se ut? Vad skulle det kunna åstadkomma i en kultur som är så genomsyrad av simulationer och imitationer att det är närmast omöjligt att tala om ett unikt original? Det enkla svaret är att vi inte skulle stå ut. Vi skulle få montera ner större delen av samhället. Det skulle kanske ha sina fördelar. Men få skulle vilja offra de fiktioner och fantasier som kulturen bygger på.
Skidmusiker i Finland
Låt mig ta ett exempel. I slutet av förra året publicerade det finska public service-bolaget Yle ett avslöjande reportage om idrottssändningar. Det visar sig att ljuden som hörs i livesändningar av sportevenemang inte alltid är äkta, det vill säga att de inte har spelats in på plats. För det är helt enkelt svårt att fånga detaljerade ljud av skidåkare eller löpare tillsammans med en stor publik. Ännu svårare är det att täcka flera kilometer skidspår med ljudutrustning mitt i vintern. Så under 80-talet var det en finne som kom på idén att på förhand spela in ljudet av skidor och skidåkare för att sedan spela upp dem under sändningarnas gång. Han sitter därför i en hemlig studio där han betraktar sändningarna samtidigt som han trycker på tangenterna i sin keyboard, med förprogrammerade ljud för skidor, stavar, publikrop och till och med skrik ifall skidåkarna faller i backen.
Detta har länge varit en branschhemlighet. Många var de länder som tog efter finnarna då man insåg de praktiska fördelarna med att slippa hasa ut på fältet. Numera använder man sig av pålagda ljud inom mängder av sportevenemang på tv och radio, och den finska pionjären Jyrki Ihalainen har bland annat ljudsatt Usain Bolts löpsteg och den olympiska elden. Ihalainen, som efter årets sommar-OS i Paris går i pension, fick med artikeln ett nytt epitet: skidmusiker.
De finska reaktionerna var översvallande. Många kände sig lurade. Kan man göra så här? Vem ska man lita på om inte ens de statliga medierna spelar med öppna kort? Är allt fejk?
Man kan förstå uppgivenheten. Men jag tror inte att folk vill ha det på något annat sätt. Få skulle lockas till idrottsändningar om tävlingarna spelades in med lo fi-ljud. Få skulle ens kunna tänka sig en sportsändning utan kommentatorer som förklarar vad det är man ser och varför – expertisens sista bastion som idrott är. Så vana har vi blivit vid den mediala upplevelsen att det ofta är en chock av besvikelse att fysiskt närvara vid idrottsevenemang. Den autentiska upplevelsen är i dag inbäddad i medierna.
En äkta, skön skröna
Det som Saga Cavallin talar om som autenticitet kan förmodligen bäst förstås i linje med de berättelser som dagens medier och företag omges av. Man bygger en story av den unika upplevelsen, lockar en med den ofiltrerade verkligheten, intalar en att det går att finna ens rätta jag eller att man kan komma i kontakt med det egentliga ursprunget. Dessa marknadsmässiga berättelser är det nog ytterst få som tar på större allvar, men om man gör det så gör man det på samma sätt som när man villigt låter sig ledas med av en roman eller en film.
I själva verket är det motsatsen till det autentiska som Cavallin talar om: det regisserade, det manipulerade, det opålitliga. Vi befinner oss långt bort från 90-talet då man fortfarande trodde på att man kunde vara oantastad av kommers. Givetvis handlade det aldrig om det ena eller andra. I stället kännetecknades 90-talets autenticitetsideal av att man stod och velade mellan dessa extremer, mellan att förbli helt självständig eller att sälja ut, två omöjligheter.
Steve Albini framstår som en av de sista i sitt slag, någon som formades av punken och blev en egen institution under en era då skivbolagens makt var ett hot mot självbestämmande. När han än i dag påklistras autenticitetsetiketten så är det inte på grund av ett sound, utan om att han förblev trogen idén om att kulturen ska gynna så många som möjligt i stället för bara några få. I en intervju för The Guardian från förra året blir det också tydligt att den här idealismen levde sida vid sida med en ärlighet som gränsade till det hänsynslösa.
Vår inre ljudtekniker
Han var bra på att fånga band i deras råa, oförställda tillstånd, förklarar skribenten Jeremy Gordon. Därför lockade han till sig artister som var ute efter ett mer »äkta« sound eller ville framstå »ärliga« och »rena«, speciellt om de tillhörde ett större skivbolag. Samtidigt så uppnådde Albini sin roll genom att i låtar, på scen, i fanzines och intervjuer framstå så rättfram och provokativ som möjligt, vilket enligt Gordon stärkte hans aura av autenticitet. Han framstod äkta och ärlig, men också misogyn och sexistisk. Men om Albini var lika känd för sina ideal som för sin brutala öppenhjärtighet så ville han på senare år syna sitt tidigare jag. Apropå sitt intresse för poker, inom vilket han nådde stora framgångar, så noterar Albini att han drogs till spelet eftersom det var »det enda området där det kändes lämpligt att ljuga«.
Man kan känna igen detta från mer eller mindre extrema artister inom postpunken. Ingenting är heligt. Allting ska rannsakas och nagelfaras. Man kan bara vara sann mot en enda sak: sig själv och ens kallelse. Därför tenderar ord som autenticitet att framstå absoluta, som om det inte fanns något sätt att undvika eller motsätta sig det. Man kan bara underkasta sig.
Det hjälper att ha en hobby utanför ens »sanna« kallelse. Man lär sig att inte ta allt på blodigt allvar. Kanske inser man att all autenticitet är en producerad autenticitet, precis som ljudet i sportsändningar aldrig når oss direkt från snön på marken till öronen i vardagsrummet. Går det ens att återvända till den oförmedlade verkligheten? Har vi någonsin upplevt någonting direkt? Om man tänker på saken så måste man nog erkänna att vi alla bär vår egen ljudtekniker inom oss, det är den som sitter gömd i vår mentala källare och tolkar alla ljud, den som med en smula fiktion gör omgivningen begriplig och möjlig att orientera sig i.
