Eurotrash på schweizresa

Varje ny roman av Christian Kracht är en litterär händelse. Omstridd bland kritikerna, närmast avgudad av sina läsare är han ända sedan sin kultförklarade debutroman Faserland från 1995 en av de författare man inte kan komma runt. När det ryktades om att han planerade en uppföljare till debuten skruvades förväntningarna ända upp i taket.

Eurotrash är den första romanen som ges ut efter Krachts uppmärksammade poetikföreläsning i Frankfurt 2018. Jag var där för Vagants räkning och efter föreläsningen dröjde jag mig kvar på litteraturhuset lite för länge, drack en öl på uteserveringen och väntade tills nästan alla andra hade gått. Till slut tog jag mod till mig, gick fram till författaren där han väntade på sin mat och frågade om jag fick ställa ett par frågor. Jag hade förberedd en snitsig journalistfråga om hur det var att vara tillbaka i staden han i Faserland beskrivit som Tysklands fulaste och mest motbjudande. Kvarstod hans dom? Han tittade vänligt och något nedlåtande på mig innan han svarade: Faserland är en roman, jag gillar Frankfurt. 

Jag hade gjort bort mig med min dumma sammanblandning mellan litteratur och liv. Nervös och med stapplande tyska kom jag av mig. Intervjun avslutades snabbt. »Was that all?« frågade han, för under tiden hade han växlat till en närmast perfekt engelska med amerikansk accent. Ja, that was all. Jag hade fallit i den fälla han gillrat när han på samtliga pressfotografier poserat med samma slags gröna bourbon-jacka som berättaren i boken bär och i intervju efter intervju givit uttryck för samma slags affirmation av yta, samma estetiserande av verkligheten som romanens huvudperson gör.  

Från Mann till Borges

Christian Kracht poserar gärna, men förnyar ständigt sin pose. Efter debuten lämnade han samtiden och begav sig till den historiska romanen, till berättelser om figurer med totalitära böjelser. Han övergav det muntliga, nonchalanta skriftspråket och sökte sig till en omständligare, mer litterär prosa, vars något antikverade språk emellanåt för tankarna till Thomas Mann – vars grav berättaren i slutet av Faserland misslyckas att hitta. I Eurotrash är han tillbaka i samtiden och vandrar åter på schweiziska kyrkogårdar. Denna gång är det Borges grav utanför Genève, som berättaren, tillsammans med sin åldrade mamma, försöker hitta, och lyckas.

Denna rörelse från Mann till Borges säger något. För visst svävar den argentinske författarens ande över Eurotrash. Kracht spelar läsaren ett litterärt spratt när han börjar sin nya roman på samma sätt som i Faserland, med ordet alltså: »Alltså, jag måste för ett par dagar åter till Zürich«, staden där debutromanen slutade. »Därtill måste jag säga att jag för ett kvarts sekel sedan skev en berättelse som jag, av orsaker jag tyvärr har glömt, kallade för Faserland«. Berättaren i Eurotrash är alltså författaren av Faserland, heter Christian Kracht och har en familjehistoria som liknar författaren Christian Krachts. Morfadern var dedicerad nationalsocialist och SS-medlem. Pappan, också han med namnet Christian Kracht, var arbetarsonen som lyckades bli mediemogulen Axel Springers högra hand och hela sitt liv kämpade med att få bort doften av parveny, och till sist dog ensam på sitt eleganta chateau vid Genèvesjön.

Berättaren, alltså författaren, reser till Zürich, »denna stad av angivare och skrytmånsar och förnedring«, för att ta hand om sin alkoholiserade, pillerknaprande mamma, som de senaste åren åkt in och ut på psykiatriska kliniker. Hon är en elegant men tärd 80-åring med en garderob fylld av oanvända pälsar och italienska kashmirtröjor. Inte minst är hon en magnifik och sammansatt romanfigur: dråplig, bitter, vass, kristallklar i en stunden, omsvept i pillerdimmor i andra, strör hon sarkasmer och litterära citat omkring sig.

Vidräkning med det förflutna 

Tillsammans ger de sig av på en road trip genom Schweiz med målet att bryta tystnaden, göra upp med familjens historia och »den tyvärr fullkomligt misslyckade denazifieringen«. Inte minst vill berättaren skänka bort familjens smutsiga pengar – tillskansade under Tredje riket, fördubblade i vapenindustrin. Med över fem miljoner i en plastpåse och en väska fylld med vodkaflaskor och sömntabletter sätter de sig i en taxi och reser till en vegetarisk »kommun« i författarens födelseort, därefter upp till alperna för att se nationalblomman Edelweiss, ner till Genève och faderns slott, slutligen norrut, tillbaka till Zürich. Romanen är full av cirklar som sluter sig, av onda spiraler som berättaren försöker bryta sig ut ur. 

Med Eurotrash skriver Christian Kracht in sig i en västtysk tradition: uppgörelse med nationalsocialismen,Vergangenheitsbewältigung, samma tradition Faserland kyligt avvisade genom att posera som själva motsatsen till kalhyggeslitteraturens stjärnor Heinrich Böll och Günter Grass. Det kan se ut som en moralisk vändning i ett författarskap som länge vilat på det politiskt flertydiga genom att flörta med diktaturer, krig och rasism, en hållning som fick kritikern Georg Diez att hävda att Kracht banar vägen för »totalitärt tänkande«. Kan vi med Eurotrash för en gångs skull lägga dessa misstankar åt sidan? 

Christian Kracht lyckas onekligen stilisera sig som en av dessa västtyska, moraliskt upphöjda, hjältar innan han sakta men säkert börjar undergräva sin egen position. Inte minst genom mamman, romanens verkliga hjälte, vars giftiga repliker punkterar författarens ballonger en efter en. Han har inte bara varit en dålig son, men framför allt en dålig författare:

Du borde ta efter, vad heter han, Knausgård eller Houellebecq eller Ransmayr eller Kehlmann eller Sebald. … Jag menar du borde ta efter den verkligt bra litteraturen. Böcker som lever kvar, inte sånt där horribelt strunt som du skriver. Läs Flaubert. Då skulle du se hur man gör. Lär från mästarna.

Sonen är självbelåten, däst, och resan gör han bara för att frammana något slags katharsis. Dessutom skjuter han över alla sina problem på »Schweiz, nazisterna och det andra världskriget«.

Boom. »Hon hade rätt i allt, i all sin villfarelse hade hon rätt.« 

Människor med nazibakgrund

Krachts anfäder är vad konstnärerna Moshtari Hilal och Sinthujan Varatharajah i ett helt annat sammanhang kallade för »människor med nazibakgrund«. Begreppet myntades på Instagram, i en video som blev viral och vida omdiskuterad på tyska kultursidor. De anmärkte, föga överraskande, att ovanligt många inom kulturbranschen har anfäder som gjort karriär i Tredje riket. Och krävde att dessa människor skulle »göra upp« med sitt arv genom att sluta förtiga det.

Avbön alltså. Men pengarna då? De förmögenheter som förvärvades och multiplicerades under nationalsocialismen? Vore inte en verklig uppgörelse med det förflutna en högre arvs- och förmögenhetsskatt? Det föreslog i alla fall kulturskribenten Yossi Bartal i en kommentar i veckotidningen Der Freitag, men för sådana politiska förslag är berättaren i Krachts roman blind. Han vill helst sänka bort pengarna, ett projekt han misslyckas med. Ingen tycks vara värdig eller villig. Helst vill han bara att de försvinner och när en stor bunt sedlar blåser ned från en alptopp och, så att säga, löses upp i intet, inträder en stor lättnad. Pengar som sakta seglar ned från en alptopp. Det är väl ändå en vacker bild? För Christian Kracht handlar det om bilder, om form, innehållet är alltid sekundärt. 

Lekfull metafiktion 

Christian Kracht lyckas i Eurotrash med att skriva fram sin egen familjehistoria och samtidigt hålla den på avstånd genom att underminera den längtan efter autenticitet som boken flörtar med. För Kracht var väl 28 och inte 27 när han debuterade? Och varför hittar han på att Roald Dahl förlorade sin näsa i en flygkrasch 1941, när han bara nästan förlorade sin näsa i en bilkrasch långt tidigare? Varför utger han sig på ett ställe för att vara Daniel Kehlmann? Kan vi verkligen lita på att han som tonåring brukade kissa i Axel Springers handfat i huset hans pappa hyrde om somrarna på Sylt? Och varför skriver Kracht att hans pappa ägde just verket Blumengarten av Emil Nolde, samma verk som Merkel tvingades ta ned från sitt kontor efter en annan kulturskandal för ett par år sedan? 

Det var först i Frankfurt som författaren släppte in oss i det privata. I sin poetikföreläsning avslöjade Kracht att han som tolvåring blivit utsatt för sexuella övergrepp av en skolpräst. I föreläsningen menade han att denna händelse – halvt förträngd, aldrig tidigare artikulerad – löpte som ett hemligt underspår i författarskapet. I Eurotrash heter det, efter att mamman berättar för sonen att hon elva år gammal våldtogs: »och att något liknande henne hände mig, likaså vid elva års ålder, bara 1979, på ett kanadensiskt internat.« 

Varför blir tolv år till elva? Det är väl en ändring utan betydelse? Om det inte vore för det estetiska i att åldrarna sammanfaller, och året för övergreppet blir 1979, ett år som spelar en viss roll i Krachts författarskap. På så sätt kan Kracht locka med verkligheten, men hålla fast vid fiktionens skönhet.»Herregud, detta liv, vad för en svekfull, eländig, ynklig liten teater det är«, utbrister berättaren efter att han talat ut om sin övergreppshistoria – och tar udden av allt som sagts. I en tid när författare verkar ta just sin egen historia på största allvar, skämtar Christian Kracht till det genom klacksparkar, dribblingar och finter. »Allt som tar sig självt för allvarligt kan lätt parodieras«, menade Kracht i sin poetikföreläsning. Bäst att förekomma parodin genom att göra sig själv till pastisch. Som läsare vet man att man blir bedragen – men låter det ske. Varför? »Christian«, säger mamman, »du berättar så spännande, som om det vore sant.« Ja, så är det. Christian Kracht är en mästerlig berättare och därför sväljer man allt han skriver med hull och hår. Och efteråt känner man sig fullkomligt tillfredsställd.