Sedan något år tillbaka har jag mitt arbetsrum på andra våningen i ett gult gammalt trähus på centrumhalvön i Luleå. Några minuters promenad bort flyter älven. Här mynnar den sakta ut i havet och en av de andra kulturarbetarna i huset är seglare. Innan isen lägger sig om vintern beger hon sig iväg söderut för att övervintra i båten vid Medelhavet. I maj kommer hon tillbaka. Själv har jag då suttit och arbetat på samma fläck hela vintern och likväl besökt ungefär samma trakter som hon. För trots att jag vanligen översätter från engelska och norska har jag under det senaste året tillbringat mina översättardagar i Palestina, Grekland och Rom.
Ungefär hälften av dessa dagar ägnar jag åt Isabella Hammads roman Enter ghost (2023), om en brittisk-palestinsk skådespelerska som besöker sin syster i Haifa och rekryteras till rollen som Gertrude i en Hamletuppsättning på Västbanken. Romanen utspelas i nutid (att döma av de skildrade omvärldshändelserna är det 2017) i en miljö som för mig nästan enbart är bekant från nyhetsreportage (en genre som också spelar en viktig roll i romanen). Perspektivet är palestinskt och de flesta israeler i boken är soldater, även om systern också arbetar på ett israeliskt universitet (vilket skildras som något känslomässigt och ideologiskt komplicerat). Det är oftast inte svårt att med sökmotorns hjälp hitta klargöranden om fenomen i boken som är mig främmande: administrative detention, skunk water, day of rage.[1]
Även om jag oftare översätter romaner som utspelas i engelsktalande länder, är detta ett ganska typiskt översättaruppdrag. Jag sitter ensam och betar av sida för sida, bygger upp en svensk version av texten som jag i nästa skede ska gå igenom och putsa på. Jag ska ta en kaffe med någon teaterbekant som kan hjälpa mig att göra jargongen från repetitionerna mer trovärdig. Jag ska skriva ut och läsa högt tills texten känns genomarbetad. Sedan ska jag mejla iväg texten till förlaget, där en redaktör kommer att läsa min översättning och komma med synpunkter.
Översättaren är själv läsare och samtidigt en som förmedlar det lästa till andra läsare. Dessa tilltänkta läsare finns med i bakhuvudet och formar våra formuleringar på olika sätt, men oftast är denna process ganska omedveten. Det är först när redaktören blandar sig i som läsaren blir mer synlig, som en potentiell person vars klipskhet och lärdom vi kan spekulera i och tvista om. Hänger läsaren med på det här? Fattar man det där? Vad associerar läsaren till nu?
Översättning kan beskrivas som läsningens extremsport. Verksamheten består i att läsa noga, kritiskt och långsamt, timme efter timme, samtidigt som man omformulerar och återskapar texten med egna ord. Nöjesläsaren och i viss mån kritikern kan skumma eller hoppa över mindre intressanta avsnitt och välja vilka delar hon vill stanna upp vid; denna frihet är inte översättaren förunnad. På sin höjd kan vi välja att skjuta upp det svåra och tråkiga till ett senare skede. Men förr eller senare måste vi ta oss igenom dessa partier och reda ut det vi finner trassligt. Vi är tvungna att försöka förstå varje mening, varje fras och ord, annars går det inte att skriva om dem på vårt eget språk. Detta innebär att översättaren kanske är den läsare som får ut mest glädje respektive vånda av texten, åtminstone av detaljerna i den. De stora dragen kan kännas vagare. Vi behöver sällan överblicka texten som helhet.
Översättning av Nya testamentet
Andra översättardagar ägnar jag åt arbetet i redaktionskommittén för NT 2026, Svenska Bibelsällskapets nyöversättning av Nya testamentet. Som stilist i redaktionskommittén är jag inte inblandad i översättningens första skede, men kommer med synpunkter under arbetets gång och deltar i redaktionskommitténs översyn av de utkast som tas fram av en grupp så kallade primäröversättare, åtta experter på nytestamentlig grekiska som delat upp texterna mellan sig men också diskuterar med varandra och oss stilister under arbetets gång.
I arbetet med NT 2026 är den läsare vi föreställer oss betydligt mer komplex, och därför också mer närvarande tidigt i processen än när det gäller vanlig romanöversättning. I själva verket är de potentiella NT-läsarna legio. Läser Bibeln gör människor på ytterst olika sätt, och med mycket olika typer av förförståelse. En läsare studerar retoriska mönster i texten, en annan hämtar inspiration till söndagens predikan, en tredje söker tröst och ledning i en kris. En läsare söker i en app efter ord som återkommer i hela Bibeln; en annan skummar ett evangelium för att få en överblick över händelseförloppet; en tredje idisslar samma vers ur Första Johannesbrevet i timmar eller sjunger den i sin dagliga bön, och utvinner kanske mängder av olika ledtrådar och tolkningsnycklar för att hantera sitt eget liv bara ur denna enda vers. Som översättare har vi den omöjliga uppgiften att göra alla dessa läsningar möjliga och försöka undvika att lägga ut villospår.
Det är en mycket speciell uppgift, samtidigt som den i mångt och mycket går ut på samma sak som all översättning: att försöka krympa och bli så osynlig som möjligt. Översättarens kompetens består i att tolka och förmedla med hjälp av sin personliga närvaro, sin kritiska medvetenhet, sitt eget språkliga förråd. Men denna kompetens, är vi för det mesta ense om, ska inte märkas eller uppmärksammas. Åtminstone inte i själva läsögonblicket. Läsaren av den översatta texten vill kunna tänka bort översättaren, låtsas som om hon läser en oförmedlad grundtext och därigenom står i direktkontakt med dess källa. Vi säger att vi läst Borges, Kincaid, Pamuk eller Woolf.; att (minst) en översättare varit inblandad tänker vi helst bort – som om världslitteraturens alla giganter skrev på svenska.[2]
Översättningspakten
Översättningsvetaren Cecilia Alvstad har beskrivit hur våra föreställningar om att en översättning per definition är sämre än en originaltext har lett vidare till en litterär pakt, the translation pact, som innebär att förlag och översättare på olika sätt bjuder in läsarna att uppfatta litterära översättningar som om de vore originaltexter. Ett exempel på detta är att författarnamnet brukar lyftas fram på bokomslaget, medan översättarnamnet nämns först på titelsidan, i mindre stil. (Här kan tilläggas att översättarnamnet på titelsidan åtminstone i Sverige är ett resultat av påtryckningar från översättarfackliga organisationer, och numera ett krav i gängse standardavtal; innan dessa överenskommelser slöts nämndes översättaren ofta inte alls.) Under vissa omständigheter kan dock översättarnamnet lyftas fram mer, som vid nyöversättningar av verk med klassikerstatus eller när översättaren själv är en berömd författare.[3] När översättaren är synlig, får hen auktoritet genom att framträda som någon som är kompetent nog att tolka och återge originalet på ett troget sätt, visar Alvstad: läsaren ska kunna lita på översättaren och i lugn och ro läsa texten som om den inte var översatt. I projektet NT 2026 kan man se exempel på hur vi översättare ges auktoritet i hur uppdragsgivaren, till exempel i en folder och på sin webbplats, presenterat oss översättare och lyft fram vår kompetens och vårt engagemang för att få till en bra översättning.[4]
Översättning kan beskrivas som läsningens extremsport.
Översättarens prestige ligger med andra ord inte i att vara nyskapande, kreativ, fantasifull eller originell – sådana attribut som brukar prisas hos författare – utan snarast i motsatsen: bundenhet. Och även om både översättningsvetare och fackliga representanter under de senaste decennierna har bedrivit en idog kamp för att höja översättarnas status och till exempel få kritiker att uppmärksamma översättningens kvaliteter, så är det nog få som vill göra översättaren mer synlig i själva brödtexten.
Ja, översättaren finns där och formulerar texten med sitt eget språk; översättarna har skrivit halva vår nationallitteratur, som Birgitta Trotzig en gång påpekade.[5] Men översättarens strävan i själva hantverket kommer alltid att vara osynlighet och diskretion. Översättningsidealen har under det senaste seklet blivit mer och inte mindre källtextnära, som Nils Håkanson påpekar i boken Dolda gudar: »Den stora rörelsen i 1900-talets och det tidiga 2000-talets översättningslitteratur går otvetydigt i riktning mot ökad originaltrohet i detalj.«[6]
Tjänare eller slav?
Här går mina associationsbanor till en berömd vers ur Filipperbrevet, kapitel 2 vers 7, där det står att Jesus »avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss«. Den verbfras som i den i dag dominerande svenska NT-översättningen från 1981 (NT 81) översätts med »avstod från allt« lyder på grekiska ἑαυτὸν ἐκένωσεν, eauton ekenosen, vilket bokstavligen betyder »tömde sig själv«.[7] Formuleringen har inspirerat kyrkofäder, filosofer och mystiker i två tusen år och gett upphov till en hel teologisk strömning: den kenotiska teologin som – förenklat – betonar ödmjukhet, självförsakelse och inre utblottelse som en väg till förening med Gud. Paulus beskriver alltså Jesus sätt att göra avkall på sin gudomliga ställning för att bli människa som ett uttömmande, en process som lämnar honom alldeles tom, i μορφὴν δούλου, morfen doulou, vilket i NT 81 översätts med »en tjänares gestalt« men rent bokstavligt kan översättas med »slavens form«. Är det inte sådan vi vill ha också översättaren? Tömd på egna ambitioner, beredvillig och underordnad som en slav.
NT 2026 lägger sig – helt i linje med översättningsidealens utveckling – närmare den grekiska texten än NT 81, vars uttryckliga huvudsyfte var att ta fram en text som var »tillgänglig för en nutida normalskolad vuxen läsare« och skriven på »det idiomatiska normalspråket«.[8] Också NT 2026 har direktiv om att »Svenskan ska vara av god kvalitet och ha en idiomatisk, begriplig, naturlig och nutida språkdräkt«. Utöver detta har vi dock ytterligare åtta principer att följa, bland annat att bibliskt bildspråk bör bevaras, att den främmande kulturens särdrag inte ska osynliggöras och den så kallade konkordansprincipen.[9] Ofta konkurrerar principerna med varandra, och nu överväger vi att använda just ordet »slav« på många ställen där doulos har översatts med »tjänare« i NT 81, och i andra svenska bibelöversättningar. Det gäller Fil 2:7 men också till exempel Romarbrevet 1:1, där Paulus presenterar sig som doulos Christou Iesou, »slav/tjänare åt Kristus Jesus«.
Översättarna har skrivit halva vår nationallitteratur.
Faktum är att även många översättningar till andra språk väljer ord som drar åt tjänarhållet: servant, serviteur, dienaar, tjener och så vidare; vissa har dock använt ord som kan betyda bådadera: servus, Knecht. Det finns flera och goda skäl till att doulos ofta har översatts med tjänare. För det första har många översättningar tagit hänsyn till språket i Gamla testamentet. Där beskrivs en rad profeter och andra som Guds tjänare eller Herrens tjänare. Kanske ämnade Paulus att jämföra sig med dessa, och i så fall bör möjligen också översättningen klargöra denna anspelning? För det andra har ordet slav starkare negativa konnotationer i vår tid än under antiken, då slaveri var ett allmänt accepterat fenomen och slavar kunde utöva även kvalificerade sysslor. De kunde till exempel vara högutbildade och syssla med undervisning. När Paulus beskrev sig själv som doulos var det måhända djärvt, men avsikten var inte att nedvärdera sig själv. Som det står i den studiebibel jag råkar ha i hyllan för närvarande:
Paul does not use this term to suggest that his submission to Christ is degrading or inhuman. The point is that Paul has made his entire life a gift to Christ and has placed all of his talents and energies at the service of the mission assigned to him.[10]
Om denna tolkning tycks de flesta ense. Men det finns ändå goda argument för slav. För det första använder Paulus de två begreppen doulos (slav) och diakonos (tjänare), samt verb på samma stammar, på olika sätt. Den paulinska begreppsvärlden blir alltså uppluckrad och mer diffus om översättningarna blandar samman dessa begrepp. En av de principer vi är ålagda att följa under arbetet med NT 2026 är konkordansprincipen, vilken innebär att grekiska ord i texten så långt det är möjligt ska översättas på samma sätt genomgående.
Principen går på tvärs mot hur översättning vanligen går till; språken fungerar helt enkelt inte så att det råder något 1:1-förhållande mellan ord på det sättet. I stället formas ordens betydelse av den lokala kontexten, och för att översätta behöver man därför i allmänhet arbeta sats för sats, mening för mening, snarare än ord för ord.
Konkordansprincipen påminner om hur facköversättning kan fungera, när översättaren måste hålla samman terminologin och inte kan variera sig hur fritt som helst. Problemet är att Nya testamentets nära tvåtusenåriga brev och berättelser ofta inte alls fungerar som en prydligt konsekvent och sammanhållen facktext. Samtidigt kan man anta att orden genklingade mellan texter och textställen för de tänkta ursprungsläsare vi hela tiden står i en sorts implicit dialog med när vi översätter. Då vill vi också ge läsarna av NT 2026 möjligheten att höra, och närmare kunna studera, hur vissa nyckelord genklingar i texten. Även om det inte går att använda slav på precis alla ställen där doulos används, kan det finnas en poäng med att åtminstone använda det på viktiga nyckelställen.
För det andra är orden slav och tjänare knappast synonyma. Slav handlar om tillhörighet – en slav är någon som ägs av en annan. Slaven kan sedan ges en mängd olika uppdrag, men slavidentiteten är inte avhängig typen av syssla. En tjänare är i stället någon som arbetar åt en annan, som betjänt eller i hushållet. Tjänaren får lön och kan i teorin välja att avsluta sin tjänst. Man kunde också hävda att även tjänare låter ganska ringaktande. Om vi nu vill upphöja Paulus, varför då inte hellre skriva medarbetare? Assistent? Jobbarkompis?
Nja, de flesta är nog överens om att dessa varianter blir alltför tolkande, går alltför långt ifrån källtexten. Jag ser efter vad Eugene Peterson har gjort i sin berömda parafrastiska översättning The message, som vill levandegöra Bibeln genom att använda ett vardagligt, modernt språk. »I, Paul, am a devoted slave of Jesus Christ«, står det där. Och i Felix Larssons och Maria Stores The message-översättning till svenska: »en hängiven slav till Jesus Kristus«. Inte ens en modern bibelparafras gör alltså några överslätande omskrivningar här.
Att använda sitt eget huvud
I Norge har översättningen av doulos orsakat debatt under de senaste åren. År 2024 ger norska Bibelselskapet ut en reviderad version av sin senaste helbibelöversättning till bokmål och nynorsk från 2011.[11] Vid slutet av 2022 offentliggjorde man material från revideringen och bad om respons från allmänheten. En av de föreslagna ändringar som väckte mycket kritik var att man gått från tjener till slave på några ställen, bland annat i Fil 2:7 och Rom 1:1.
I sitt svar på denna kritik argumenterade de norska bibelöversättarna teologiskt för att på ett antal centrala ställen i Nya testamentet översätta doulos med slav:
En slave er ikke fri. Det er vi prinsipielt enige om. Likevel omformer NTs brevlitteratur den sosiale motsetningen mellom slave og fri til en metafor som rommer et sentralt teologisk paradoks: Motsatsen til å være Guds/Kristi slave er ikke å være fri, men å være syndens slave. For et menneske er aldri sin egen herre. Det er kun som Guds/Kristi slave at et menneske har full frihet. Gud fremstilles dermed som den gode herren som gir sine slaver frihet.[12]
Den centrala motsättningen för Paulus är inte mellan slaveri och frihet, utan mellan Guds-slaveri och synd-slaveri. Att vi är slavar i existentiell mening är givet; frågan är vem vi tillhör och arbetar åt. Kanske kan vi i analogi med detta påpeka att valet inte heller för en översättare står mellan att arbeta fritt eller slaviskt. Också där är det mer frågan om vilka lagar och herrar vi lyder och underordnar oss. Vare sig vi betraktar de nio grundprinciperna för NT 2026 som vår lag, eller de mer underförstådda yrkesnormer vi lärt oss och mer eller mindre omedvetet vidareutvecklar under arbetets gång, kan vi konstatera att lagen är komplex. Vi tjänar författaren men också (de olika) läsarna och vår formella uppdragsgivare. Och vi måste hålla oss tätt intill de ord, fraser, satser, stycken som bygger upp själva texten.
Att tjäna som översättare kräver att man använder sitt eget huvud, sin egen språkliga kompetens, tar eget ansvar.
Ordet slav har nog i våra moderna öron, om än inte i antikens, ungefär samma klang som robot – vi föreställer oss en viljelös, helt och hållet utifrånstyrd kropp. Men tvärtemot vad översättarpakten vill låta påskina kräver översättningsarbetet självständiga överväganden och kreativitet. En helt slavisk översättning vore oläsbar (precis som maskinöversättningar oftast är en plåga att läsa). Att tjäna (!) som översättare kräver att man använder sitt eget huvud, sin egen språkliga kompetens, tar eget ansvar. Det tror jag också att Paulus menade att det kristna livet krävde, även om han talade i termer av Anden, av att lyda Andens lag; som när han i Rom 7:6 betonar (enligt NT 81) att vi nu, efter Kristi uppståndelse: »kan tjäna på ett nytt sätt, med vår ande, och inte på det gamla, efter bokstaven«.
Verbet är här douleuein, det vill säga »slava«, och i NT 2026 har vi diskuterat att översätta denna passage som: »nu tjänar vi som slavar på Andens nya sätt och inte på bokstavens gamla sätt.« Poängen är inte att baktala bokstaven, som kan vara ett viktigt verktyg. Men en slav under Anden måste väl vara robotens motpol: levande, ömmande, svettig. Buren, kittlad och bekräftad i sitt innersta. En slav under Anden är – på ett existentiellt plan – fri i förhållande till den världsliga överhetens nyspråk, minutscheman och repressioner.
Som ultralöpning i grövre terräng
Översättaren ger sig måhända sällan ut på världshaven. Hon sitter oftast kvar på sin enkla kammare, dag efter dag. Men mentalt kan arbetet utsätta en för svåra påfrestningar, och man tvingas gång på gång övervinna till synes oöverstigliga hinder. Också här handlar det om ett slags underkastelse, och det blir tydligt att en sådan underkastelse är motsatsen till att vekna och bli viljelös. Det handlar om att kämpa vidare och ge allt man har. Att alltid försöka träna upp smidighet, styrka och hastighet. Tömma sig för uppgiften.
För att tala med en annan Paulustext: »Ingen idrottsman kan få segerkransen om han inte följer reglerna.«[13] Jag är ingen idrottare, men finns det någon sport jag kan relatera till, utan att själv utföra den, är det ultralöpning i grövre terräng. En översättningsdag kan kännas som att springa långt och långsamt på en skogsstig med varierande lutning. Jag kan inte lämna stigen, vända åter eller ta hjälp av en häst eller cykel; då blir jag diskvalificerad. Men det händer att jag får erfara stunder av en annan sorts frihet. Som när stigen plötsligt sluttar lätt nedåt så att jag för en kort stund kan sträcka ut benen och glida fram, nästan utan ansträngning. Eller när det glesnar mellan träden vid sidan om mig och jag skymtar den hisnande utsikten.
Och så finns de där gläntorna där solen strilar in på ett så stämningsfullt och laddat sätt att jag skulle vilja krympa ner i stunden och bli kvar där på stigen, i språnget, vid skrivbordet på andra våningen, för alltid. Kanske är det så att de starkaste läsupplevelserna också är de som kräver mest av en.
Litteratur
Alvstad, Cecilia, »The translation pact«, Language and literature 23:3 2014, s. 270–284.
Bibeln. Nya testamentet, SOU, 1981:56
Hahn, Scott & Mitch, Curtis (red.), The Ignatius catholic study bible: New testament. Revised Standard Version, Second Catholic Edition. Ignatius Press, 2010.
Haraldseid, Øyvind & Økland, Jorunn, »›Slave‹ i Bibelen – et ord til frigjøring«.
https://bibel.no/nyheter/slave-i-bibelen-et-ord-til-frigj%C3%B8ring. Publ. 2023-02-17. Hämtad 2029-09-27.
Håkanson, Nils, Dolda gudar: en bok om allt som inte går förlorat i översättning. Nirstedt/litteratur, 2021.
Peterson, Eugene H., The message: The bible in contemporary language. NavPress, 2002.
Peterson, Eugene H., Bibeln: The message på svenska. Övers. Felix Larsson. Libris, 2021.
Svenska bibelsällskapet: Principer för översättningsarbetet av NT 2026: https://www.xn--bibelsllskapet-bib.se/wp-content/uploads/2021/07/Principer-for-oversattningsarbetet-av-NT-2026.pdf. Hämtad 2023-09-27.
Trotzig, Birgitta, »Till översättningens lov. Utkast till en diskussionsinledning för det svensk-ryska översättarmötet på Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby 26–31 augusti 1994«, Dialoger 33 1995.
[1] Administrativt förvar är när den israeliska staten fängslar civila palestinier i förebyggande syfte, utan att de misstänks för något brott eller ställs inför rätta. Skunkvatten är en illaluktande kemisk vätska som israelisk militär ofta sprutar på demonstranter. Vredens dag kallas de dagar då palestinier samlas för att protestera, ofta mot specifika rättighetsinskränkningar eller våldsamma händelser.
[2] Bland dem som översatt ovanstående författare till svenska finns Lasse Söderberg, Sun Axelsson, Lena Fagerström, Niclas Nilsson, Jane Lundblad och Margareta Ekström.
[3] Cecilia Alvstad, »The translation pact«, Language and literature 23:3 2014, s. 270–284.
[5] »Översättningarna är helt enkelt – brutalt uttryckt – halva vår nationallitteratur.« Birgitta Trotzig, »Till översättningens lov«, Dialoger 33, 1995, s. 9.
[6] Nils Håkanson, Dolda gudar, Nirstedt/litteratur, 2021, s. 286.
[7] NT 81 är den översättning av Nya Testamentet som ingår i Bibel 2000 och alltså är den i dag mest utbredda och spridda. Därför är det den jag citerar här.
[8] Bibeln. Nya testamentet, SOU, 1981:56, s. IV.
[9] Principerna för översättningen av NT 2026:
1) Svenskan ska vara av god kvalitet och ha en idiomatisk, begriplig, naturlig och nutida språkdräkt.
2) När ett grekiskt ord kan återges med samma svenska ord på olika ställen utan att svenskan blir onaturlig eller saken obegriplig, bör konkordansprincipen gälla. Strävan efter konkordans gäller i synnerhet centrala teologiska begrepp och nytestamentliga nyckelord. Mer än två olika översättningar av sådana ord ska helst undvikas. Vid nödvändiga avvikelser ska en fotnot införas.
3) Trohet mot främmande kultur är angelägen. Både dåtida föreställningar och seder bör komma till uttryck i översättningen, utan att nutidsanpassas. Vissa invanda översättningar och tolkningar behöver dessutom ge plats för historiskt rimligare sådana.
4) Inkluderande språk bör eftersträvas i de fall det inte på ett avgörande sätt osynliggör kulturella skillnader mellan biblisk tid och nutida Sverige.
5) Det bibliska bildspråket bör bevaras där det är möjligt. Hänsyn kan tas till etablerat bibliskt bildspråk i svensk översättningstradition. Principen om begriplighet måste dock vara överordnad.
6) Rytm och olika retoriska drag i en text har viktiga kommunikativa funktioner. Därför kan textens form ibland vara angelägnare att efterlikna än den grammatiska strukturen.
7) Ålderdomliga ord och uttryck som inte kommunicerar meningen nära och direkt bör undvikas.
8) Stilistiska skillnader i grekiskan mellan olika skrifter eller delar av skrifter bör återspeglas i den svenska översättningen i den omfattning det är möjligt.
9) När grekiskan är mångtydig och öppen för mer än en rimlig tolkning, bör den öppenheten om möjligt bevaras i översättningen under förutsättning att texten inte blir onaturlig och alltför dunkel.
(Hämtade från Svenska bibelsällskapets webbplats: https://www.xn--bibelsllskapet-bib.se/wp-content/uploads/2021/07/Principer-for-oversattningsarbetet-av-NT-2026.pdf. (Hämtad 2023-09-27.))
[10] Scott Hahn och Curtis Mitch (red.), The Ignatius catholic study bible: New testament. Revised Standard Version, Second Catholic Edition. Ignatius Press, 2010.
[11] Bibel 2011 finns fritt tillgänglig på bibel.no, tillsammans med andra bibelöversättningar till nynorsk, bokmål, samiska språk och ukrainska. Bibel 2000 (där NT 81 ingår) finns tillgänglig på bibeln.se.
[12] Øyvind Haraldseid och Jorunn Økland, »›Slave‹ i Bibelen – et ord til frigjøring«.
https://bibel.no/nyheter/slave-i-bibelen-et-ord-til-frigj%C3%B8ring. Publ. 2023-02-17. Hämtad 2023-09-27.
[13] 2 Tim 2:5; Bibel 2000. I NT 2026 kommer vi sannolikt att välja något av orden »idrottare« eller »atlet« här snarare än »idrottsman«, eftersom vi eftersträvar ett könsinkluderande språk som inte i onödan kodar anonyma eller hypotetiska personer i texten som manliga (se princip 4 i not 9 ovan).
