VAGANT NORDEN. Signe Gjessing sätter sin tilltro till poesins ljusa intensitet.
Signe Gjessing
Ut i det o-lösa, översättning Ann Jäderlund
Modernista, 2016
Ett ord som vi hört förut, en av de där påskrifterna som recensenter tar till för att raskt inringa vad det rör sig om – jaha, det är en sån bok – och sätter kanske den litteratur som mönstras i ett sammanhang, en sådan term utgör »intensitet«, ni vet det där som musiker eller skådespelare så gärna tillskrivs eller som teoretiker slänger med för att tala om blivandet, men som i de flesta fall utgörs av en positiv värdering. Även när det kommer till textproduktion låter det emellanåt som om Dionysos anmält sig i dörren. I förordet till antologin Nervsystem. Ung dansk poesi (ellerströms, 2015) sammanfattar redaktören Jonas Rasmussen urvalet – femton debutanter från de senaste tio åren – och förklarar »att de alla, oavsett temperament eller stilnivå, har en stark intensitet; ett angeläget och insisterande tilltal som berör«.
Utan att närmare gå in på vad som framstår så brännande och hur det griper tag i läsaren pekar Rasmussen på 10-talets ökande politiska engagemang, jämte den »lättsamma, tillbakalutade humor som ibland verkar ligga inbäddad i det danska språket som sådant«. Men kan en poet både vara insisterande och lättsam? Kanske får vi – nu när svenskar fått klart för sig att det är de danska poeterna som styr skeppet, och att den kommer lastad med ett till synes outsinligt förråd av unga löften – ha överseende med några välmenande värderingar, för är det inte oss Rasmussen menar, vi som inte talar danska, sådana som i någon schablonartad mening möjligen uppfattar språket som lättsamt eller humoristiskt, någonting som nog också får gälla för den så kallade intensiteten, vilken väl bara är inbillning, känslor som vi hemligen önskar att våra poeter kunde inge, men som i grunden närs av en längtan, du vill att poesin ska vara politisk, kanske till och med begriplig men allra helst kännbar, inte blott ord.
Att intensitet också kan röra sig om bildspråk gör en av poeterna som inte är med i Nervsystem klart, någon vars debutbok kom för sent för att inkluderas i antologin men som Rasmussen i förordet spår bli »en av de starkaste rösterna på den danska poesiscenen«, den i 1992 födda Signe Gjessing. När debuten Ut i det o-lösa nu ges ut i svensk språkdräkt av Modernista, med en baksidestext som beskriver Gjessing som »en av Danmarks viktigaste poeter« under de senaste åren, är det anmärkningsvärt att översättningen gjorts av Ann Jäderlund, som själv fått bära anspråksfulla epitet under åren. Det som kanske förenar de två poeterna är en tro på bilden, men där upphör snart likheterna, för vad Gjessing gör med metaforer och jämförelser är att sammanlänka oförenliga ordled, att etablera en dissonans som sällan låter sig stillas, det här står bilderna för eller detta pekar dikten på, och inte heller finns där den välljudande rytm som Jäderlund tar i anspråk, snarare sätter Gjessing sin tillit till abstraktionen, till ett brokigt flöde av mindre explosioner – eller implosioner? – som ideligen drar dikterna vidare, härifrån och ut, men inte från det yttre och tillbaka. Det är en poesi som är oavbrutet andfådd.
Samtidigt avslöjar den bildrika rastlösheten att Gjessings debutbok är rotad i en idé om skapandet. De vanligast förekommande uttrycken i Ut i det o-lösa kretsar dels kring kosmos, dels kring kroppen, vilka för jämnan flyter in i varandra (»planeter stryker hål i våra / kroppsspråk som glömda strykjärn«) och understöds växelvis av naturvetenskapliga betraktelser samt ett och annat Gudsord (som i den Celan-doftande strofen »Gud stavar sig igenom // en livslång stjälk«), där litteraturen slutligen visar vägen »i det vita ljus som är poesin«, i sin tur en parafras över Rimbauds »Le Bateau ivre« (»Sedan dess badar jag i Havets poesi / som ångar av stjärnor, mjölkigt vit och opak«, i Elias Wraaks översättning). Och ja, det är intensivt, i betydelsen allt går snabbt, en intergalaktisk vy avlöses av vardagsföremål, oavbrutna tillägg som gör att vi aldrig vet var dikten egentligen står, vi jagas framåt och försöker få tag i vad som sades i det föregående, vilket visar att Gjessing drar nytta av två samarbetande rörelser, koncentration och utvidgning, som att i språnget drabbas av en plötslig insikt vilken garanterat glider dig ur händerna, pulvriseras på grund av konstanta fartökningar, frånvaron av mark under fötterna, någon slags orsak till det hela, ja förutom ljuset då.
Men vad menas egentligen med poesins ljus? Dikten innan Rimbaud-parafrasen lägger fram saken som en naturvetenskaplig ur-berättelse:
Skriften skrattar
med vågor från den nervösas handrörelser
som radion skrattar med buller från Big Bang.
Signerat solen. Signaturen är som tagen ut ur alltet.
Månskenet odlas upp med vårt växande hår.
Att föra samman den skrivandes handrörelser med radiovågor, för att därpå (i fast forward) mana fram solens och månens cykler, antyder att det inte bara är ett skratt som gör att pennan slinter, utan att grunden för alla rörelser står att finna i det som strömmar ur universums skapelse, ett bejakande av den skapande akten i dess helhet. För även om Gjessing lovsjunger det ofullbordade (»Historien är bara en lös bräda, ser / jag nu. Novalis lade nya dikter i den«) förlitar hon sig på idéer om helhet, ursprung eller själva skapelsens intensitet. Det stora i det lilla är en tankefigur gammal som gatan, »To see a World in a Grain of Sand«, som William Blake skrev, men i Gjessings fall handlar sprången mellan helhetsperspektiv och närbilder om att dröja i en ofulländad tillblivelse, att inte låta det lilla övergå i det stora, utan att hålla kvar läsaren i en förundran innan någon värld gör sig synlig i sandkornet.
Det är svårt att inte lockas med av Gjessings noga övertänkta impulsivitet, förmågan att förkovra sig inom ramarna för en strängt hållen poetik, där Jäderlunds översättning håller sig trogen originaltexten. På några ställen har hon undvikit upprepningar (»forkert« blir »fel« på en sida och »galet« på följande sida), ibland tar hon till något enklare uttryck (»trækker vejret« blir »andas«) och ibland är hon mindre specifik (»postevand« blir »dricksvatten« istället för »kranvatten«), men i övrigt följer översättningen hack i häl på danskan, liksom omslagen är i det närmaste identiska. Men givetvis finns det ingenting sådant som identiskt, och översättningar är en ynnest för skandinaver, i det att originalutgåvor tack vare tolkningsarbetet lever ett parallellt liv i ett annat land.
På så sätt är det berikande att jämföra med den oförtröttlige översättaren Jonas Rasmussen, som i tidskriften Tydningen (#11/2014) gjort några svenska tolkningar av Gjessings debut. Av det korta urvalet att döma har Rasmussen varit något friare, där Gjessings strof »galaksen står på vid gab« tolkas av Jäderlund som »galaxen står på vid gavel«, medan Rasmussen översätter det som »galaxen har ett vitt gap«. Vad som i förstone kan te sig som ett lite för stort ingrepp i originalet, där egenskapen att »ha« någonting skiljer sig från att galaxen öppnar upp mot en bortomliggande vy, att den »är« vidöppen, men pekar måhända på att Rasmussen velat föra fram andemeningen, den underliggande betydelsen i boken som sådan, då det andra ingreppet i originalet översätter »vid« med »vitt«, möjligen i enlighet med hur synonymer av ordet framträder i andra dikter, som den där ursprungliga energin som emanerar från Big Bang, den långsamt slocknande galaxen som en gång ska slukas av mörkret.
För är det så att Gjessings kroppskosmos grundas på en enhet? I förordet till Nervsystem tillägger Rasmussen att de diktsamlingar som urvalen hämtats ur ofta »bildar sin egen avgränsade kropp, med sitt eget blodomlopp, sitt eget nervsystem. Och alla, undantagslöst, med starkt vibrerande nerver.« Hur det än är med nerverna – finns det någon diktsamling som inte har det? – är det inte avgjort att någon grundstomme bär upp Ut i det o-lösa, att den har någonting sådant som en orienteringspunkt, åtminstone om vi ska tro Susanne Kemp i essän »Det hvide lys som er poesien«, ur antologin Dansk samtidslyrik (red. Peter Stein Larsen och Louise Mønster, 2015).
Bilden har återigen gjort sitt intåg i ung, dansk poesi, noterar Kemp med utgångspunkt i Signe Gjessing, Lea Marie Løppenthin och Ninette Larsen. Men troperna hos Gjessing handlar sällan om att konkretisera, ge exempel eller fylla ut det som bilderna jämförs med, enligt Kemp strävar hon snarare efter semantiska sammanbrott, »språnget i bilden« vars fotspår hopar sig mellan ordleden: »På den måde taler det u-løse, dvs. indsigten i den universelle ordens uorden, hele vejen gennem Ud i det u-løse.« Här lägger Kemp för stor vikt vid oordningen, som om hon missat att titeln inte rör sig om något upplöst, utan dess motsats, så att rörelsen ut i det som gjorts »o-löst« antyder en form av stabilitet, kanhända med ett förbehåll, det är en »olöst« gåta inför vars närvaro vi förblir frågande, eller tvingas vända på: vad är egentligen frågan?
I en intervju på bloggen Ny Dansk Litteratur menar Gjessing att titeln innehåller två negationer, vilka inspirerats av Nelly Sachs samlingsvolym Fahrt ins Staublose (1961, på danska Ind i det støvløse) respektive Olof Lagercrantz studie av Nelly Sachs, Den pågående skapelsen (1966), som Gjessing felaktigt tillskriver Ingeborg Bachmann. Här är den pågående utvecklingen det väsentliga, inte frågan om ett centrum eller bristen på det: »Det er negationen ”u” fra ”uendelig”, og ”-løse” fra ”det støvløse”. Så ”u” og ”løse” er to negationer, som ophæver hinanden og prøver at skabe noget, men det er en skabelse, der kun er til stede i den vekselstrøm, så det er en vedvarende skabelse.«
En sådan ingång till boken ligger i linje med Kemps analyser av dikternas bildbruk, en skapande akt som sker i det skuggrika, en avskapelse eller dekreativ dikt som begagnar sig av språkets gränstrakter, så att betydelsen riskerar i ett sträck att falla ihop, men utnyttjar bräckligheten till att hålla sig i rörelse, en dikt som smälter samman med ropet »vidare«. Men frågan är om inte Kemp är en enhet på spåren, trots att hon hävdar ett inget nav existerar hos Gjessing, inte minst när hon skymtar en dialog med författaren Bo Green Jensens poetik »Så vi ikke visner ihjel« (1985). Hos Jensen hålls allt upp av poeten som sådan, i tillvarons alla referensytor, brottstycken och världsbilder: »De tidløse øjeblikke er indsigt og forklarelse, af oceanisk eksistens i den enkeltes liv – og søger i skrift at fiksere dem. Digteren er prismet som kan samle, holde og dele lyset.« Men utgör inte också dikten ljuset, sin egen skapelse? Och vad är ett prisma vars oceaner förmår fånga upp de tidlösa ögonblicken om inte en form av spegel? Landar vi inte då i en poetik som söker förlika världens alla ojämnheter?
Gjessings poetik bör lämpligen förstås som ett nyligen påbörjat tänkande kring poesins bildspråk, där uppföljaren Blaffende rum nænnande alt (Gyldendal, 2015) också tydliggör vilken roll skapandet intar i hennes poesi, med ett omslag där rörelsen, handlingen och livslågan närmast flödar över i en regelrätt action painting: tillbaka till den tvådimensionella ytan! Skaparens signatur gör hon sig knappast av med, diktarens närvaro i brottstyckena, även om det vore förenklat att betrakta projektet som ett svar på den centrallyriska traditionen, såsom kritikern Victor Malm är inne på i en essä (10-tal 23-24/2016) om den unga svenska poesin, som »en centrallyrik utan centrum«. Han noterar snarlika tendenser på andra sidan sundet, hos »den danska poesin, som återerövrat den lyriska jagformen genom att låta jaget bli svagt, utsatt, något som skapas snarare än skapar«. Jag eller ej, skapande eller inte, frågan rör sig hos Gjessing dels om poesins förmåga att vara sig själv nog, dels om en vilja att via bildspråket komma i kontakt med naturvetenskapliga såväl som mystiska världsåskådningar, lika mycket inre som yttre bilder, både bihang och saken i sig själv. Här är centrum alltings centrum: ljuset. Och i mitten av ljuset: skribenten som avlägger dikten. Eller tvärtom: dikten som öser ur yttervärldens intensitet.
Så, vad kan intensiteten säga oss om Gjessing? I frånvaro av en utpräglad tematik eller frågeställning görs dikterna än mer täta, vilket tenderar att bli lidande i längre stycken, på samma sätt som dialogen med kosmos eller Gud, det vill säga ord som ingår i någonting mer än abstrakta bilder, men som förlorar i intensitet när de inte knyter an till termernas historia eller användbarhet i dikten. »Guds ögon är avsågade klykor från mörkret, / i ljuset överallt«, skriver hon i en av bokens typiskt motsättningsfulla rader, utan att ge någon ledtråd till varför försynen dyker upp i sammanhanget. Vi kunde tala om en slags tät luftighet hos Gjessing, där dikternas grundläggande aspekter, det täta (språk, troper, termer) och luftiga (eteriska, dunkla, svävande), samverkar för att både nå över till mystiska erfarenhetssfärer som inte stått särskilt högt i kurs inom samtidslitteraturen och att hålla allt meningsbärande på avstånd, för att därmed bereda utrymme för läckage, det som gör att dikterna inte förlitar sig på en troslära men bereder en väg fram i den dager som poeten anat i skumrasket.
Eller så kunde vi fråga oss i vilken grad intensiteten verkar, om det verkligen går att frammana en svindel utan betydelsebärande element och om det inte i slutändan ger upphov till en motsatt tendens där manövern med att plöja upp, lägga om och stå emot väsensskilda ordled lockar fram själva svindeln, då det är i tempoökningen som abstraktionen ges en friktionsyta, tillika dubbelhet: poeten befinner sig före, ibland kanske efter och i allra flesta fall vid sidan av läsarens uppmärksamhetsförmåga, och någon kontakt etableras inte alltid mellan dem. »Sidogatan« är poesins adress, bedyrar Gjessing. Men är det inte så att vi med den svindlande svindeln, oförmågan att göra reda på var vi är eller vad ett ord har med en annan att göra, också förlorar greppet om själva språket, till sist ett luftspel utan en konkret gatuadress, utan någon drivande vilja som säger: dit ska vi eller det här måste vi ändra på i vårt kvarter?
Vi driver, ja, och på sätt tycks intensiteten hos Gjessing bestå i förmågan att skänka liv åt alla bedagade fragment, alla de ögonblicksbilder som rinner ur en isärplockad helhet, ljuset som sådant, skapandets fägring, att ge form åt en vital nedbrutenhet. Men i så fall är det enbart halva kampen, det är som om grymheten eller ömheten i allt skapat inte ges plats i Gjessings lyrik, inte såsom Jäderlund gör i sin poesi eller, varför inte, såsom sommaren bjuder otaliga exempel på, som när en gökunge för första gången ser sig om i boet och visar prov på en malmförande fräckhet, varken föräldrar och syskon står i vägen för den, till den grad att alla andra stöts ut när ungen far och flänger med sin bakdel i det främmande boet, där den obehöriga hamnat eftersom göken lägger ägg i någon annans bo. Så ser den sköna utveckling ut som livet bjuder på och som även torde gälla för sammanfogningen av ord och bilder, vars elegans finns i bataljerna mellan dem. I slutändan står gökungen som ensam härskare i boet.