Visst blev vi i Vagant-redaktionen förvånade när vi såg trailern till den nya filmen Munch. Mitt där – bland bilderna på en åldrande Edvard Munch som försvarar sina tavlor från nazister, en naken Munch på ett fält, konstnären på väg till Europa – en innegård vi minns mycket väl. Det måste väl vara vår före detta kontorsbyggnad på Gerichtstraße 23 i Berlin.
Sant, det är knappast första gången som de gamla nerlagda fabrikerna i mörkbrunt graffitiklätt tegel, med sina höga fönster och stora innegårdar, har fungerat som kulisser när internationella filmbolag letat efter spännande och autentiska Berlin-miljöer. Under perioden 2012 till 2019, då Vagant slutligen trängdes ut av gentrifikationen, ersattes av sökmotorn Ecosia och en epok i tidskriftens historia tog slut, spelades otaliga filmscener in på bakgårdarna. Men att ackurat den norska nationalikonen Munch smög runt i samma trappuppgångar som Vagant-redaktörerna en gång gjort kändes ändå som någonting utöver det vanliga.
Inte en Munch, men många
Vad är det för Edvard Munch regissören Henrik M. Dahlsbakken ger oss i sin nya film, som hade biopremiär den 27:e januari och kommer på Viaplay den 24:e mars? Det finns ju inte en Munch men många. Det räcker med att kasta en blick på hans oeuvre, här tycks hela det mänskliga känsloregistret vara representerat, tecknat med en inre inlevelse som löser upp motiven i färg och form. Men framför den sammansatta Munch står en monolit, det är bilden av den plågade, kvalfulla Munch, han som öppnar munnen i skräck och världen står som i lågor, och den skymmer sikten för allt annat som finns där. Det gäller väl förresten för oss alla. Det paradoxala är att man ofta kommer närmare en människa genom att splittra och inte försöka sammanfoga henne.
Dahlsbakken har tagit sina lektioner hos Todd Haynes, och hans icke-linjära biopic I’m Not There (2007) om Bob Dylan. Fyra manusförfattare har skrivit var sin episod, och fyra olika skådespelare gestaltar konstnären, i fyra utslagsgivande episoder i hans liv. Den bildsköna Alfred Ekker Strande är den 21-åriga Munch. Nyss hemkommen från Paris och fast besluten om att bli konstnär, förälskar han sig under en sommarvistelse i Milly Thaulow. Mattis Herman Nyquist gestaltar hur konstnären i trettioårsåldern bryter samman i Berlin efter att den stora utställning hos Berlins konstförening stängts ner. Femton år senare hamnar Ola G. Furuseths Munch på klinik för nervsvaga i Köpenhamn efter en alkoholframkallad psykos. Slutligen spelar Anne Krigsvoll Munch under hans sista år i det ockuperade Norge, när han redan dragit sig undan livet och människorna och kämpar för att säkra sitt livsverks efterliv. Fyra brytpunkter i Edvard Munchs liv, kunde man säga. Fyra nederlag som han på Hollywood-manér lyckades vända och göra till grundlagen för sin framgång. Fyra prövningar som måste övervinnas för att Munch ska lyckas bli till nationalikon och sevärdhet med ett eget museum, i en prisbelönt monolit i centrala Oslo.
Det kinesiska tecknet för »kris« är samma som för »möjlighet«, kunde man höra regissören resonera
Det kinesiska tecknet för »kris« är samma som för »möjlighet«, kunde man höra regissören resonera. Kriserna förvandlas i Dahlsbakkens film till inspirationskällan för Munch konst, olyckan är värt det, får vi lära oss, eftersom det nu finns ett så stort och fint Munch-museum i Oslo som lockar turister och fyller på statskassan med sedlar och mynt. Åtminstone är det intrycket man får av slutet, där filmen lämnat Munch bakom sig, landar i museibyggnaden och visar bilder människor som stannar och tittar på verken, slår sig ner framför dem, inleder ett samtal mellan de vita väggarna. Misstanken som här väcks är: Har jag nyss tittat på en lång reklamfilm för det nyöppnade Munchmuseet?
Mjuk historierevisionism
Att det är omöjligt att gestalta en mänskas liv på 104 minuter är självklart. Att fokusera på ett par avgörande händelser fungerar ändå bra. I sin Edvard Munch (1976) avgränsar Peter Watkins en enskild period: den unga Munch – från barndom till de första genombrotten. Watkins förtätade, febriga film med dokumentär anstrykning är ett mästerverk som inte går att upprepa. Dahlsbakken har i stället gjort något helt annat, en luftigare gestaltning av Munchs liv som försöker vara trogen mot konstnärens liv och verk genom att låta konstnärens egna stämningsbilder och själslandskap spegla filmens utformning. En estetisk tilltalande produkt, välproducerad, men i slutändan något tom.
Och såklart kan inte Dahlsbakken vara helt trogen biografin, saker och ting måste dramatiseras och spetsas till. Historiska felaktigheter kan man förlåta: Att två av Munchs syskon har försvunnit ur historien, att Munch träffar Milly Thaulow för första gången i Åsgardstrand och Sigbjørn Obstfelder först i Berlin och så vidare. Historiska pinsamheter som att Dahlsbakken låter den unge Munch ställa sig på en havsklippa för att måla och man märker att motivet inte är havet, landskapet, ljuset, utan den döende systern Sophie, är värre, då tar man sig för pannan. För här har någon i grunden missförstått vad plein air betyder, eller hur Munch arbetade som konstnär.
Men frågar sig också varför man valt att göra Munch första olyckliga kärlek Milly Thaulow till en sorts modern girl boss och en blivande författare i stället för en skådespelerska. Och visst höjer man något på ögonbrynen när hon börjar lägga ut sitt estetiska program (»Jeg vil ikke skildre kjøkkenvegger, barn som leser og kvinner som strikker. Jeg liker levende mennesker som puster. Og føler noe«) och man känner igen Edvards Munchs egna manifest som han skrev under en vistelse i Paris 1890.
Ingen som har varit på bio eller streamat online de senaste åren har väl kunnat undgå trenden. Det förflutna görs samtida, det görs bekant och tillåts inte vara främmande
Man förstår att det finns en samtida publik att tillfredsställa. När historien inte passar den samtida smaken måste man därför ändra den. Inte på det där uppenbara, hårresande sättet där Leon Trotskij retuscheras bort från alla fotografier, men en mjuk historierevisionism. Alltså inte en sådan revisionism som onda nationalistiska stater gör för att förgylla sitt förflutna och projicera löften på framtiden, utan en sådan som varsamt förändrar historien för att vi i samtiden ska kunna ta den till oss. Självklart finns det också här ett löfte om en mer progressiv framtid, men huvudsyftet är nog snarare att skapa säkra fiktiva rum för att dagens mediekonsumenter överhuvudtaget ska vilja ta till sig historiskt förankrade berättelser. Ingen som har varit på bio eller streamat online de senaste åren har väl kunnat undgå trenden. Det förflutna görs och bekant och tillåts inte vara främmande.
Edvard Munch på technoklubb
Därför känns det som en förlösning när filmen går åt det motsatta hållet, när den löser sig från historiefilmens kostym och tar sig större friheter med materialet. Som i episoden med den 30-åriga Munch i ett samtida Berlin. Han går över Oberbaumbrücke på väg bort från sin nyss stängda utställning, plockar upp mobilen och »Strindberg« lyser på skärmen. Det spelar inte roll hur många gånger han trycker bort samtalet, Strindberg kommer Munch inte undan. Hon, ja hon, står och väntar vid en taxi och tillsammans möter de upp Gustav Vigeland, Dagny Juel och Sigbjørn Obstfelder på en av Gerichtstraße 23:s många innegårdar. August Strindberg spelas av en kvinna, Vigeland av en iranskfödd skådespelare, Dagny Juel har på sig nätbrynja och choker, det är helt fel men träffar samtidigt helt rätt. På skandinaviska diskuterar de konst i en park i Prenzlauer Berg, cyklar över den gamla flygplatsen Tempelhofer Feld där kvällshimlen är målad i Munch-stil för att såklart landa på en technoklubb (återigen Gerichtstraße).
Storheten hos Dahlsbakkens 30-åriga Munch ligger i att han verkar som fallen ur tiden. Att han vandrar runt som en tidsresenär i det samtida Berlin, skygg men med en ogarderad innerlig naivitet och ett språk som skär sig mot omgivningen. Mattis Herman Nyquist spelar Munch som en människa med nerverna utanpå huden, ömhudad och onåbar. Det är en Munch som på viss sätt är sann, därför han passar lika illa in i denna samtid som i sin historiska. För var inte Munch en sällsamhet redan i sin egen tid? Man får intrycket att han egentligen kom från en annan epok. En anomali som fick inträde i konstvärlden därför att kvaliteten på hans verk till slut inte gick att förneka. Allt för pryd och tillknäppt för Kristiania-Bohemerna, bredvid Stanisław Przybyszewski och Strindberg i Berlin verkar hans romantiska känslighet som en abnormitet. Hans själens konst, verkar likaså främmande i det moderna genombrottet där så mycket i den nordiska konsten handlade om att sätta problem under debatt. Och just eftersom han var efter sin tid, kunde han föregå den.
Förkrossad över att utställningen stängts ner, bryter Munch ihop på en smutsig klubbtoalett och skriker ut all sin frustration. Bedrövad och berusad går han till sin ateljé och börjar skissa på det som senare ska bli »Skriet«. Den historiska inkorrektheten i scenen är väl en petitess, den andra synden är värre: Kitsch.
