Efter Habermas Världen blev till sand

I slutet av sitt långa liv var det inget mindre än sanden som fångade filmskaparen, författaren och tv-producenten Alexander Kluges (1932–2026) intresse. I sin bok Sand und Zeit (2025) skrev han om en bedräglig och beständig sand. Som enskilda korn är sanden närapå oföränderlig, tillsammans duger de inte till några fundament. Det är i sanden som barn bygger sina små fantasivärldar: slott, borgar, floder och broar. Sanden mäter ut tiden i timglaset. Det är en metafor, men, menade Kluge, »sanden själv är som tiden vi lever i: samtidigt hård och flyktig, beständig och i tillblivelse«.

Som engagerad intellektuell intresserade han sig också för den sorts sand som mikrochips tillverkas av. Samma mikrochips som sitter i de moderna vapensystemen, i drönare, raketer och missiler som slår ner på hus och förvandlar allt till ett fint stoff, till ett slags sand som är allt som återstår efter att bomberna fallit och kriget dragit över städer och landskap.

Alexander Kluge var 13 år när Tyskland kapitulerade. Förstörelsen av hemstaden Halberstadt gjorde ett djupt intryck. Han återkom till händelsen i hela sitt liv, 1977 skrev han boken Der Luftangriff auf Halberstadt am 8. April 1945.

Nu har Kluge gått ur tiden, som det heter, 94 år gammal, tolv dagar efter sin vän Jürgen Habermas (1929–2026), två år efter sin »äldre bror«, filosofen Oskar Negt (1934–2024) och drygt tre år efter en annan frände, Hans Magnus Enzensberger (1929–2022). Kluge är den sista att försvinna från den generation vänsterintellektuella som provocerade, attackerade och omformade efterkrigstidens Västtyskland. De kallas ibland för »den skeptiska generationen«, mer kritiska, misstrogna och illusionslösa än tidigare generationer, toleranta, men utan patos, program och paroller, som sociologen Helmut Schelsky hävdade i boken Die skeptische Generation (Den skeptiska generationen, 1957). De var för sent födda för att aktivt tjäna den nazistiska regimen, tillräckligt gamla för att uppleva dess förödelse.

Något är ruttet i staten Tyskland

I ruinerna i Tyskland 1945 fanns inte bara grus, spillror och sand utan också tegelsten. Det fanns byggmaterial som var bräckligt men hållfast nog att bygga med. Har man bott i någon av de många efterkrigsbyggnader som hastigt restes på 50-talet så vet man något om kvaliteten på dessa hus. Så fort som putsen lossnar uppenbarar sig ett mischmasch av sten, bruk och restmaterial. De är kalla om vintrarna och mottagliga för mögel.

Kanske har det tyska samhällets stabilitet överskattats? De senaste åren har rubrikerna haglat tätt på löpsedlarna om trasig, bräcklig, förfallen infrastruktur. Något är ruttet i staten Tyskland, järn- och motorvägar, broar, elnät och så vidare. Den kollapsade Carolabron i Dresden 2024 stod som en symbol för detta infrastrukturella förfall. Tusentals andra broar, rapporterades det nyligen om, riskerar att gå samma öde till mötes.

Från Adornos lägenhet på Kettenhofweg kunde man se in i Enzensbergers arbetsrum medan han jobbade som redaktör för Suhrkamp.

Inte bara vägar och broar blir till grus och sand. Annat i förbundssrepubliken Tyskland krackelerar också, landets internationella anseende till exempel. Hur står det till med yttrandefriheten? Eller med den konstnärliga frihet? Illa, om man får tro popjournalisten Diedrich Diederichsen: »I Tyskland ställs utställningar in, teaterpjäser förändras eller skjuts upp på framtiden eftersom konstnärer eller kuratorer visat pro-palestinska sympatier eller – det värsta av allt i Tyskland – för att ha stött BSD-rörelsen.« BERLIN IS OVER hörs nu överallt, skrev han i internationella Artforum. 

Diederichsen är inte den enda som har sjungit en svanesång över Berlin och Tyskland de senaste åren. Författaren Fatma Aydemir förklarade 2024 i The Guardian att Berlin-hypen var över för gott och uppmärksammad blev New York Times-korrespondenten Jason Faragos artikel från samma år när han slog fast att kriget i Gaza förändrade allt. Det handlar inte bara om cancellerade kultur­evenemang, utan också om stigande hyror, klubbdöd och bantade kulturbudgetar. Två miljoner färre turister besökte huvudstaden år 2025 jämfört med 2019. Made in Germany har fortfarande ett gott rykte, men något har hänt med landet som många för ett decennium såg som ett föregångsland. Är det någon som fortfarande minns att den brittiske historikern Timothy Garton Ash dubbade Angela Merkel till den fria världens ledare?

Det är frestande att se allt detta som separata fenomen. Möjligen är de symptom på samma sak: ett samhälle som levde på uppskjutet underhåll av vägar såväl som av de idéer som håller samman offentligheten. Betong och argument vittrar på liknande sätt när ingen underhåller dem.

Förkroppsligad Suhrkampkultur

Kluge, Habermas och Enzensberger rörde sig alla i samma miljöer på 50- och 60-talet: Frankfurts institut för social­forskning, förlaget Suhrkamp, författar­sammanslutningen Gruppe 47, student­revolterna 1968.

Kluge kom till Frankfurt som ung, briljant jurist med fallenhet för film, filosofi och litteratur. Habermas arbetade som Theodor W. Adornos assistent, och Kluge blev snabbt Habermas vän och Adornos förtrogna. Och från Adornos lägenhet på Kettenhofweg kunde man se in i Enzensbergers arbetsrum medan han jobbade som redaktör för Suhrkamp.

Trots de stora olikheterna sinsemellan förkroppsliga de den så kallade Suhrkamp-kulturen. Det rörde sig om teori och litteratur med höga anspråk som från 1950-talet utgjorde en sinnebild över det intellektuella livet i Västtyskland och satte standarden för offentligheten. Efter förläggaren Sigfried Unselds död 2004 lämnade en rad prominenta författare förlaget som sedan dess märkts av ekonomiska problem. 2024 ägs förlaget av en företagare från byggvaruhusbranschen. Också det, om något, ett tecken i tiden.

Filosofen Rahel Jaeggi, som tillhör Frankfurtskolans tredje generation skrev i sin dödsruna:

Med [Habermas] försvinner en hel värld. Hans död markerar en brytpunkt som upplevs som så dramatisk just därför att den överlappar de oroande, nästan overkliga, men numera oemotsägliga brytpunkterna i en samtid som han hängivet engagerade sig i och som han följt lika kritiskt som precist.

En liknande tidsdiagnos ställde Alexander Kluge: »Idag ser vi en märklig förändrad värld«, sa han i en intervju strax efter Habermas död. »Många talar till och med om en ›mörk upplysning‹, som framförallt uppstått i kretsarna kring Silicon Valley«.

Habermas och den mörka upplysningen

Den märkligaste nekrologen, och möjligen den som är mest talande för vår tid, stammar från just Silicon Valley. Alexander C. Karp har beskrivits sig själv som en »techno-nationalist«. Tillsammans med Peter Thiel grundade han säkerhets­företaget Palantir, en av de drivande krafterna inom övervaknings­­kapitalism, teknologisk makt och AI-styrda system. På Politico skrev Karp om sin »tid med Jürgen Habermas, Europas ›sista intellektuella‹« som han studerade under på 90-talet. Han skriver om rökfyllda arbetsrum, svårig­heterna att nå fram till professorn och slutligen om Habermas nedgörande dom i ett fax: Avhandlingen är otillräcklig. »Hans beslut kom som en total chock och sårade mig. Smärtan skulle dröja kvar i åratal«, skriver Karp. Karp fjärmade från Habermas ideal, i sin runa förklarade han Habermas idéer som otillfreds­­ställande i dagens politiska verklighet. Alltför lite erkände Habermas nödvändigheten av kulturell och nationell förankring, menade Karp:

[Habermas] förhoppning om en okroppslig politisk identitet, fri från familjens och kulturens besvärliga särdrag, utgjorde en idealiserad kosmopolitism som har visat sig otillräcklig för att väcka lojalitet i modern tid. Med andra ord, han trodde på en rent rationell offentlig debatt. Jag trodde, och tror fortfarande, att en sådan debatt måste ha sina rötter i en mer kroppslig och traditionell – ja, rentav nationell och kulturell – källa.

Här är en av impulserna till den reaktionära och anti-demokratiska vändningen i Silicon Valley-miljön. Den som gick från upplysning till mörk upplysning, en ideologisk strömning vars mäktigaste företrädare nog är Karps kollega, Peter Thiel som föddes i Frankfurt am Main av alla platser.

Thiel har studerat under den franske filosofen René Girard och bland annat tagit intryck av hans idé om »det mimetiska begäret«. Enligt Girard uppstår våra begär i ett socialt samspel. Vi begär det andra också begär, rivalitet uppstår och konflikter vilka riskerar att smitta av sig och urarta i våld. Girard såg hur samhällen stävjade våldet genom att utse syndabockar. Thiel och hans förbundna bejakar våldet som det evigt mänskliga, inte som ett misslyckande utan som ett bevis på vitalitet. Den liberala ordningen blir hos dem till något människovidrigt, något som strävar mot den mänskliga naturen. Syndabockar är inte en mekanism som kan observeras och motarbetas utan något som man kan utnyttja sig av i politiska syften, till exempel för att vinna val.

Girard skrev om det mimetiska begäret i ett försök att förstå det moderna samhället. För Thiel och hans gelikar handlar det om att transformera samhället i sin egen riktning. Om tänkare som Jürgen Habermas utvecklade teorier och begrepp som möjligen var något för idealistiska men ändå försökte visa hur människan kan överkomma några av sina arkaiska impulser och ersätta dem med regler, rätt och kommunikation, handlar det för Thiel, Karp och den mörka upplysningen om att följa och förstärka dem – inte minst genom teknologiska interventioner – för att sedan kunna övervaka och styra dem genom de övervaknings­system som Palantir erbjuder. På sätt och vis kan man läsa Karp och Thiel och den mörka upplysningen som den kritiska teorins negation. Diagnosen av det moderna samhällets sprickor är densamma, receptet är det motsatta.

Den nya offentligheten

Modern teknologi är byggd på sand. Utan sand ingen kisel. Den digitala revolutionens epicentrum heter inte av en slump kiseldalen, Silicon Valley.

Från Silicon Valley stammar en ny sorts offentlighet som befinner sig långt ifrån den habermasianska offentligheten. I den får ett aldrig tidigare skådat antal människor komma till tals, i vad som till en början låter som en demokratisk revolution. Problemet är inte att fler röster kommer till tals, utan hur dessa röster och åsikter produceras och hur de medieras genom ogenomskinliga algoritmer. »Det är en villfarelse att de nya medierna är underhållning, de är en industri«, heter det i Kluges film Der Angriff der Gegenwart auf die übrige Zeit (Samtidens angrepp på den övriga tiden, 1985).

Dessa hyperkommersiella plattformar strävar inte efter att upplysa eller informera utan framförallt efter att extrahera data som sedan kan användas till riktad reklam eller för att träna så kallade stora språk­modeller, eller artificiell intelligens som det gärna kallas. Och algoritmerna, med sin obegränsade multiplikations­förmåga, sätts in som ett medel för att påverka och övervaka.

Offentligheten måste ha högt till tak och tro på sanning.

Detta skifte är avgörande. Offentlighetens upplösning i opinionsfragment (likes, mätningar, memes, hatstormar) undergräver både demokratisk legitimitet och själva sanningsbegreppet. När politiken samtidigt underordnas lobbyism och medial logik förvandlas den till spektakel: reaktiv, konturlös, osjälvständig. Den deliberativa demokratin ersätts av något annat.

Det är i sig inget nytt. Redan Silvio Berlusconis intåg på den politiska arenan formade en ny politikertyp. Utvecklingen har accelererat. USA under Trump framstår snarare som kulmen än som undantag – ett uttryck för en bredare global förskjutning.

Paniska reaktioner

Det är som allt detta har utlöst en viss panik i det tyska samhället. Som om man inte riktigt vet hur man ska hantera det senaste decenniets förändringar. Den fredliga återföreningen skedde ju inte i en alltför avlägsen tid. Det var inte alltför länge sedan som Angela Merkel ledde landet med sin fasta och varma hand och lyckades skapa samhällelig illusion av konsensus. Och det var inte länge sedan världen var hel och energin billig, ekonomin gick som tåget och alla kunde enas om att antisemitism var världens ondska som Tyskland hade ett särskilt ansvar att bekämpa.

Sen kom coronapandemin, den fullskaliga invasionen av Ukraina, chocken den 7:e oktober och Israels militära svar som blev allt svårare att rättfärdiga. Dessutom återvände Trump till makten vilket kastade det trans­atlantiska samarbetet in i en djup osäkerhet, och Alternative für Deutschland (AfD), ett höger­populistiskt parti med flyglarna öppna mot höger­extremism, fortsätter klättra i opinions­undersökningar och ligger våren 2026 med 25 % sida vid sida med det statsbärande partiet Christlich Demokratische Union (CDU).

Annat i förbundsrepubliken Tyskland krackelerar också, landets internationella anseende till exempel. 

Habermas skulle möjligen tala om en legitimations­kris som i sin klassiska studie Legitimitäts­probleme im Spätkapitalismus från 1973, där han analyserade student­protesterna och dess revolutionära misslyckande. Enligt Habermas hade studenterna missförstått sin revolt då deras förhoppningar fortfarande följde de proletära revolternas logik. Men student­revolterna i Tyskland 1968 var aldrig en klasskamp med syfte att radikalt förbättra arbetar­klassens situation eller omkullkasta produktions­förhållandena. Det västtyska efterkrigs­samhället hade redan köpt arbetar­klassens lojalitet genom välfärds­staten och den ekonomiska tillväxten som utlovade välstånd åt (nästan) alla. De unga studenterna ville något annat, nämligen: emancipation, sexuell befrielse, självförverkligande.

Möjligen slår pendeln tillbaka idag. Ur emancipationen verkar en mot-empancipation födas, och det ur skuggorna av en framtid som börjar likna ett hot mer än ett löfte. AI pressar hela branscher. Den ekologiska krisen och den globala upphettningen skapar osäkerhet inför vad som komma skall. Framtiden sluter sig och allt detta verkar få människor att längta efter trygghet. Reaktionen på en illavarslande framtid är defensiv. Den handlar inte längre om frigörelse, utan om bevarande eller »restauration«.

Kulturen som slagfält

Också på konstens fält breder sig en osäkerhet ut, upphettad av en allt mer repressiv kulturpolitik och geopolitiska spänningar medierade genom polariserande sociala medier. »Konstens postpolitiska tupplur är över«, konstaterade Die Zeits Thomas Assheuer nyligen. Ändå sedan 7:e oktober befinner sig kulturvärlden i ett febrigt stämningsläge. Från ena sidan haglar beskyllningar om antisemitism, från andra sidan anklagelser om folkmordsapologi. Priser delas inte ut. Föreläsningar bokas av. Öppna brev cirkulerar om att den tyska regeringen censurerar den fria konsten och att filmfestivalen Berlinale sätter munkavle på filmskapare för att hindra dem från att yttra sig om Gaza.

I våras hamnade tre tyska och små vänster­radikala bokhandlar i rampljuset efter att kulturministern Wolfram Weimer egenhändigt strök dem från vinnarlistan till det tyska bokhandelspriset (som utsetts av en beroende jury). Skälet var säkerhetspolitiska betänkligheter från den tyska underrättelse­tjänsten (Bundesamt für Verfassungsschutz). När kritiken började komma ställde Weimer helt enkelt in prisutdelningen på bokmässan i Leipzig. Och knappt hann kultur­ministern bli utbuad på Leipzigs bokmässa innan Süddeutsche Zeitung kunde avslöja att han återigen har gripit in i en jurys beslut och egenhändigt avlägsnat ett kulturbidrag till en palestinsk författares översättningsprojekt.

Alla försök att bevara är att kämpa mot rörelsen. Det gäller för sanddyner såväl som för hegemoniska mentaliteter.

Det är talande att Weimer åberopade sig på just underrättelse­tjänsten. Det senaste decenniet har myndigheten växt kraftigt för att omintetgöra hot från islamistisk terrorism samt höger- och vänsterextremism. Genom underrättelse­tjänsten vill den tyska staten stävja den antisemitism som tycks fått ny fart efter 7:e oktober och med den hoppas politiker kunna förbjuda AfD och därmed återställa något av den postpolitiska fred som tycktes råda i landet för dryga tio år sedan. Då AfD fortfarande var ett litet randparti som kunde betecknas som EU-fientligt, populistiskt och marknads­liberalt men knappast högerradikalt och völkisch.

Alla västerländska länder begränsar yttrandefrihet på det ena eller andra sättet. Tyskland med sina historiska erfarenheter av Weimars­republikens fall är ett av de västerländska länderna som har starkast lagstiftning mot så kallade författnings­vidriga yttranden och handlingar. Tyskland brukar kallas för en »stridbar demokrati« (streitbare, wehrhafte Demokratie) – alltså en demokrati som aktivt, och med hjälp av sitt våldsmonopol, försvarar sig mot personer och samman­slutningar som hotat grundlagen. Underrättelse­tjänsten Bundesamt für Verfassungsschutz är den starkaste institutionen som staten har till sitt förfogande för att motverka anti-demokratiska krafter. Och förbud av partier och organisationer är det starkaste verktyget. 

En minneskultur i förändring

Sanddynerna som breder ut sig i öknen och längst kusterna ser oföränderliga ut men befinner sig hela tiden i rörelse. De lever, som Alexander Kluge skulle säga, efter sina egna mönster. En vind kan blåsa upp sanden i Sahara och föra den ända till Europa. Världen är sammankopplad. Inga murar kan resas tillräckligt högt för att utesluta de miljontals små kornen i atmosfären.

Alla försök att bevara är att kämpa mot rörelsen. Det gäller för sanddyner såväl som för hegemoniska mentaliteter. Frågan är hur minnet om Holocaust kan upprätthållas när de sista tidsvittnena försvinner, minnena stelnar till bilder, dokument, utställningar, plakat. Hur kan det hållas levande utan att förvandlas till dogmatik? Kan det tyska skuldmedvetandet bevaras när befolkningen förändras genom migration? När nya berättelser och nya historier gör sig gällande?

Tyska ungdomar är mer kritiska mot Israel än sina föräldrar. Bland de unga väljarna ökar sympatierna för AfD. Och de unga blir alltmer pessimistiska inför framtiden. Vi kan tala om ett allmänt vibe shift och dessutom om ett demografiskt skifte. I dagens Tyskland lever ättlingar till herero- och namafolken som den tyska kolonialmakten mellan 1904 och 1907 utförde ett folkmord på. I landet lever armenier, uigurer och yazidier, liksom bosnier och serbier från forna Jugoslavien, liksom en stor palestinsk diaspora samt flyktingar från Mellanöstern och Afrika. De bär också på sår och historiska trauman, vissa av dem är offer för ett folkmord. För dem är inte andra världskriget »deras« krig och för dem står inte Förintelsen i mittpunkten. De jämför sina egna historier med dem de läser om i skolan och upplever inte sällan vardagsrasism och diskriminering. Allt detta försvagar Förintelsens ställning som singulär; inte som faktisk historisk händelse, utan som mental föreställning.

Ur emancipationen verkar en mot-empancipation födas, och det ur skuggorna av en framtid som börjar likna ett hot mer än ett löfte.

Habermas själv funderade över detta när han 2021 kommenterade den så kallade Historikerstriden 2.0. Han såg hur de nya medborgarna förändrade och vidgade det politiska arvet, utan att vika av från sin egen ståndpunkt om Förintelsens singulära karaktär. Men såg att dess unika position kommer, av historiska och samhälleliga orsaker att erodera.

Mot ökenutbredning hjälper tekniska konstruktioner föga. Svaret måste vara ett annat: Plantering av träd och buskar, hållbar vattenhushållning och så vidare, det vill säga att i möjligast mån försöka hålla ett landskap levande. Samma sak kan sägas gälla minnets ökenutbredning. Mot ökad högerextremism eller stelnad minneskultur hjälper endast interventioner för att hålla den levande.

Återupprätta offentligheten

Det är sand som Jon Blund strör i barnens ögon för att de ska somna om kvällarna. Ja, sand är en sorts glömska. Sanden blåser över slagfält och lemlästade kroppar. I den döljs brottstycken av de mäktiga civilisationerna kring i Mellanöstern och norra Afrika, vilka påminner oss att inget är för evigt, att också de största kulturerna en gång kommer gå under.

Sydöst om Berlin finns sanddyner som breder ut sig mellan tallskogar, men risken att de en gång kommer täcka huvudstaden är liten. Tyskland är en robust demokrati, men skakas av högerextrema krafter och inre repression, en tendens som riskerar att förvärras när en anti-humanistisk »mörk upplysning«, med reaktionära tankemönster som knyter an till biologisk determinism och »naturliga hierarkier«, vinner momentum.

På sätt och vis kan man läsa Karp och Thiel och den mörka upplysningen som den kritiska teorins negativitet.

Möjligen måste man därför se offentlighet så som Habermas gjorde: En fortlöpande uppgift och en föränderlig process som det gäller att organisera för att möjliggöra flexibla ställningstaganden och, om så krävs, själv ta initiativ till målmedvetna debatter i offentligheten.

Ett hermetiskt slutet rum som filtrerar ut allt som skaver må vara bekvämare. Men en sådan plats kommer att lida av syrebrist och självdö. Offentligheten är en plats man måste städa och sopa, hålla fri och öppen, för att hindra glömskans sand från att breda ut sig. En plats som visserligen hålls reglerad med demokratiska styrmekanismer men som förblir porös.

Och ska inte offentligheten gå under i en flodvåg av likes och fragmenterade utsagor, där uppmärksamhet och affekt ersätter omdöme och där makten i det tysta koncentreras, behöver den understödjas av materiella och institutionella förutsättningar. I praktiken innebär det offentligt finansierade medier, redaktionellt oberoende, politiker som värnar om en armlängds avstånd, och fria universitet. En offentlighet som ligger bortom marknadens kortsiktiga intressen. Offentligheten måste ha högt till tak och tro på sanning. Och den måste hållas levande med nyfikenhet, intellektuellt skarpsinne, och lidelsefulla interventioner. I denna konst var Jürgen Habermas och Alexander Kluge mästare.