KOMMENTAR. Problemet med den nya Dune-filmatiseringen är samma problem som dagens ungdomar ställs inför: att alla lösningar skjuts upp på obestämd tid.
Man vet att det är en fredag på gallerian när filmen på multiplexbiografen slutar med repliken »det här är bara början«, varpå jag går in på herrarnas och råkar höra en man förklara för sina barn att den film vi nyss sett, Dune (2021), är precis som Star Wars. Det vill säga: det kommer fler filmer! Pojkarna, vilka sannolikt kommer att vara i tonåren när nästa del i Dune-filmatiseringen eventuellt kommer ut, kan liksom jag endast stirra på fadern som läst alla böckerna, vilket han är mån om att betona, och vet hur allt slutar. Det kommer flera, upprepar han och kastar en blick på mig i toalettspegeln: »Tro mig!«
Kulturen intalar oss ständigt samma sak. Den ger oss oavbrutet löften vars ofrånkomlighet i lavinen av uppföljare, reboots och spinoffs också bär på ett hot i den där gnagande oron över att hur mycket man än ser, hur mycket man än följer med i allt som görs och sägs, så hinner man likväl inte få med sig mer än en bråkdel av alltsammans. Det kommer alltid mer, vilket också betyder att någonting annat kommer att stjäla ens uppmärksamhet medan man väntar på nästa Dune-film, alternativt att man växer upp, kommer på bättre tankar eller helt enkelt tappar intresset för någonting som kanske inte var värd all den här tankemödan, filmen är först och främst del av en modern ritual, en ritual för ritualens skull.
Dilemmat är det samma som kunde avläsas i FN-rapporten fredag den 17 september, nämligen att den globala uppvärmningen är på väg mot en ökning av 2,7 grader, och att läget för planetens framtid ser milt sagt dyster ut. Är den dominerande följetongstrosläran inom film, tv och digitala medier ett falskt uppskov i väntan på det stora, oundvikliga slutet på världen? Vi hålls hela tiden sysselsatta av vad som är distraherande petitesser utsmyckade som livsavgörande händelser. Filmer för väntan.
Den nya Dune är lyckligtvis inte riktigt där, men dilemmat är inskrivet i Frank Herberts första roman från 1965 vilken regissören Denis Villeneuve följer mer troget än David Lynch i sin egensinniga campversion från 1984. Många av vår tids problem finns redan destillerade i Herberts sex Dune-romaner (1965–1985). Duke Leto Atreides skickas till ökenplaneten Arrakis för att ansvara för produktionen av melange, eller »the spice«, den viktigaste råvaran i universum som bland annat möjliggör för rymdresor. Ingenting är vad det verkar vara. En maktkamp pågår på Arrakis, kanske flera. Atreides befinner sig i korselden mellan de blodtörstiga harkonnerna och de kuvade fremenerna i öknen, samtidigt som sonen Paul plågas av mystiska drömmar vilka mer och mer tycks besannas så fort familjen anländer till Arrakis.
När den unge Paul genomgår en »smärtundersökning« för att göra reda för hans mänskliga anlag visar det sig att han bär på ovanliga gåvor. Även om Villeneuve blott antyder detta så är Paul både en effekt av och en reaktion på artificiell intelligens, tiotusen år efter att ett krig mot tänkande maskiner förbjöd datorer, all högre kunskap förpassad till människan. Ofrivilligt drivs Paul till att axla ledarskapet på ökenplaneten vars ekologiska konflikter kring naturresurser framstod sant profetiska i boken. Och däri låg Herberts varning: Paul vill rädda planeten och göra marken bördig igen men inser att detta kommer att leda till »det heliga kriget« som skymtar i hans visioner, eller med Herberts ord: det leder till »jihad«.
Paul är, säger alla, den utvalde, allas vårt sista hopp. Men till vilket pris?
Paul, Luke, Neo eller Frodo
Priset för Dune i dag, som den första delen i en potentiell franchise-saga, är att den frammanar skenet av en framåtrörelse trots att framtiden ter sig så oviss, och trots att vi alla sett och hört detta tidigare, om inte i form av Dune så i närbesläktade hjältesagor. Paul, Luke, Neo eller Frodo, vem vet längre? Det kommer alltid fler.
Denis Villeneuves förra sci-fi-film, Blade Runner 2049 (2017), uppgick i en atmosfärisk kultur vars syfte är att inbädda oss i en artificiell miljö, locka oss ut på jakt efter påskägg som öppnar askar-inuti-askar i ett kulturlandskap byggt på recirkulering, en digital ekologi. Villeneuves senaste rymdepos, återigen med tänderna djupt inne i en redan kultförklarad mylla, är precis lika stämningsfull som vi blivit vana vid efter hans första sci-fi-hit Arrival (2016). Allt är svindelframkallande vackert, fläckfritt skimrande i varje detalj. Man kan känna vinden på Arrakis över kinderna, dofta kryddan som stiger med partiklarna ur det gyllenbruna ökenhavet – en planet att försvinna i så som man sjunker ner i sömnen, försvarslös.
Man kunde egentligen inte be om mer.
Så har vi också skådespelarna. Vi har en fantastiskt grotesk Stellan Skarsgård som gör en regelrätt imitation av Apocalypse Now-Brando när han stryker handen över sin kala hjässa och mumlar mystiska mementon. Vi har Javier Bardem och Charlotte Rampling som omges av plagg och hemligheter för att liksom locka oss in i följetongsvärlden, locka och dra sig undan. Och så har vi Timothée Chalamet som den ofrivillige hjälten, lika skinande ren som ytan av sand och skimmer på Arrakis. Det är nästan som om Chalamet är för oskuldsfull i rollen, för ung och späd för att bli den politiske ledaren som Herbert gör honom till.
Glappet mellan den lille Paul och de baroner och häxor som slåss om honom ter sig för stor. Han framstår för mycket som en av de serietidningshjältar som 2000-talets kraftkarlar blivit till, sådana som kan förlita sig på övernaturliga krafter eller kort och gott charm.
Men vem vet? Kanske kommer följande film(er) att föra in mer av romanens politiska spel i stället för att Paul blott ska vakna upp till den han är, vilket Lynch betonade i sin version. Vem vet – allt skulle kunna och kommer i någon mån att ställas på huvudet. Det är så följetongsformen fungerar. Det går alltid att justera storylines efter tidens melodier. Rollfigurer kan återuppstå. Tidigare händelser kan annulleras, ja, hela historien kan upphävas så att en ny framtid vecklas ut, en helt annan berättelse tar form.
En filmisk aperitif
Denis Villeneuves Dune är den mest påkostade trailer som gjorts. Se vad som komma skall! Antingen är detta en ny sorts berättarstrategi där var och en görs till testpublik i en filmserie som kan ta alla tänkbara vändningar, eller så bevittnar vi de sista dödsryckningarna av 2000-talets följetongsbesatthet vars handelsvaror bestått av upprepning och väntan.
Det finns många skäl till detta varav ett är att Alejandro Jodorowskys Dune-filmatisering under 70-talet strandade, medan David Lynchs version var en spektakulär flopp. Men det är också (mer än) tidstypiskt att den här nästan tre timmar långa prologen inte är en berättelse i den aristoteliska början-mitt-slut-andan som de flesta storfilmer tyr sig till, utan är en filmisk aperitif som vill utforma en hunger efter Dune, en smak för öknen. I så mån påminner filmen och romanen om de berättelser om inplanterad kunskap som dominerat kulturen efter internets genombrott. Är mina minnen mina egna? Kan jag ens veta att jag är mänsklig?
Dune är full av sådana frågor. På Arrakis lär sig fremenerna att omhulda sina kroppar som kollektivets egendom, kringgärdade av spådomar och trossatser som ordern Bene Gesserit kanske eller kanske inte har planterat för länge sedan, allt för deras egna obskyra syften. Och Pauls grubblerier över sin egen roll i världsdramat speglar berättelsens predikament i en tid när inte bara planeten håller på att ödeläggas, utan (des)informationsteknologierna gör sitt yttersta för att dra nytta av vår vilsenhet. Alla är vi frökapslar för främmande intelligenser.
En uppskjuten berättelse för en inställd framtid
Som berättelse är Villeneuves film en tillståndsbeskrivning från en tid när tiden självt blivit ett bekymmer – ännu en uppdatering i väntan på ytterligare en film i Matrix-serien, över 20 år sedan den första och ännu längre bortom den där digitala regnbågen som färgat alla himlar svagt rosa, svagt porösa. En berättelse under uppbyggnad.
I hjärtat av Dune-böckerna finns ett dilemma som rör planetens överlevnad lika mycket som alla historier som passeras genom generationerna, någonting som snart sagt alla verk i den digitala ekologin ställs inför i dag, hela tiden på väg att överröstas av informationsmängden: hur länge överlever en berättelse? Vad gäller den första delen av Dune, den här »början« som i sig är lite av en paradox då det redan finns en film, en miniserie och en drös av böcker, så handlar det förstås om att etablera en berättelse som i likhet med första Star Wars eller Matrix-filmen därefter kan revideras och ifrågasättas. Så ser berättelsen ut nuförtiden. Den uppfångas i korta glimtar mellan tidsepokerna, en halvt ihågkommen sång vars toner sakta rycker dig tillbaka till verkligheten, passerad genom åratal av ekon. Non, je ne regrette rien.
För problemet med kulturen i dag är samma problem som med ungdomar som numera ska förbli ungdomar så länge de lever, nämligen att ingenting tar slut. Berättelserna fortsätter att kablas ut i nya skepnader, vuxna fortsätter att inbilla sig att de är ungdomar och den globala uppvärmningen fortsätter som tidigare. Lösningar skjuts upp på obestämd tid.
»Han var sannerligen inte längre ett barn«, konstaterar Pauls mamma i romanen efter att han börjat förstå sina rötter, vilket mamman Jessica jämför med vetskapen om ens egen dödlighet och som kunde sägas vara vad dagens kultur vill förtränga. Men om han inte längre är ett barn, vad är han då? Inte väl en tonåring som inte tycks vara ett begrepp i Dune-världens för- eller bortommoderna samhällsstrukturer, förlagda till år 10 191 AG (omkring 20 000 e.Kr) men mycket närmare en upplyst primitivism än en liberal kapitalism. Men han är inte heller en man, inte än. Det han genomgår i resan på Arrakis är en övergångsfas, den mystiskt-heliga initiationsriten som ska förbereda för vuxenlivets ansvar och förpliktelser.
Men där är vi inte än, filmens Paul kommer att befinna sig i tonåren länge till. I den här halva filmatiseringen är han tvingad till att förbli på språng, inväntande klarsignal från filmbolaget som uppenbart sett på detta som ett stickprov, speciellt efter coronapandemin: kan den här berättelsen överleva? Självklart kan den det, så mycket som Herberts romaner inrättar sig i klimatkatastrofens berättelser vilka i grunden kretsar kring samma bryderier som Paul vars omgivning väver skröna efter skröna om hans betydelse, vår framtid, den utvalde som själv inte ser någonting annat än förstörelse i sina profetior…
Ungdomarna är de sanna fundamentalisterna
Det finns ingen ungdom utan de berättelser som den får höra från sin omgivning, som så att säga formar ungdomen och därmed framtiden. Paul är helt invävd i dessa berättelser, avlad av gåtfulla orsaker och rov för tro och övertro som i så mån utgör berättelsens framåtrörelse. Det är tron som håller rörelsen vid liv, den som skapar mening, hur tvivelaktig den än är.
Här kan man påminna sig om vad Mark Fisher beskrev 2016 i en text på förlaget Urbanomics hemsida när han påpekade att fundamentalistiska rörelser som IS erbjuder någonting som kapitalismen inte kan ge: en lösning, en mening. Kapitalismen utlovar rikedom men når aldrig fram till människors innersta önskemål, och därför kan den inte heller etablera någon känsla av gemenskap hos ungdomar i dag. Som kulturella fenomen motsvarande dessa utvecklingstendenser ställer Fisher cybergotiken mot steampunk. Den förra står för ett fenomen som blandar det gamla med det nya, som de primitiva halshuggningarna IS utförde och lade ut på nätet, medan den senare står för det sätt som kapitalismen har lämnat oss sticket, och därmed har den övergett nuet såväl som framtiden så att allt som återstår är återanvändning: »Viktorianska sociala relationer, men nu med Iphones.«
Av den anledningen kan terrororganisationer eller alt-högern framstå lockande för att de bereder en framåtrörelse för de ofta unga och välbärgade män som dras till dem.
Svårigheten som Julia Kristeva har talat om på senare år framstår klar: hur ska man ingjuta framtidshopp hos ungdomar utan att de ska ge efter för fundamentalism? Samtidigt finns här en väg framåt i det att ungdomarna är de sanna fundamentalisterna, det är de som kan förändra sina liv, tro på stora idéer, underkasta sig en stor uppgift. Länge var det vad ungdoms- och subkulturerna härbärgerade. I dag när Spotify har förmågan att ge skjuts åt – och namnge – ungdomsrörelser som hyperpop sugs exakt alla initiativ upp av marknaden. Motkulturen stod för en motberättelse, precis som IS enligt Fisher höll upp »en spegel mot 2000-talets kapitalistiska nihilism«: en spegelbild med en alternativ berättelse som fond.
Herbert må ha varnat för tron på räddarfigurer, men han visade också på hur uråldriga föreställningar och klansystem överlever, hur svårt det är att sudda ut den till synes inbyggda längtan efter förlösande amsagor. Att superhjältefilmerna blomstrat under 2000-talets tilltagande digitala isolation har spätt på flyktfantasierna, än mer kritiskt när pandemin tvingat många att sitta hemma och drömma om ökenplaneter med dubbla månar.
Nu får det vara slut
The spice. Kryddan. Stoffet. »The spice of life.« Livets krydda, livets ämne. Eller: livets mening. Det är förstås vad allt i Dune kretsar kring, det som gör ökenplaneten så central, så mytomspunnen. Kryddan är både raketbränsle och en livsförlängande drog, intimt förbunden med de gigantiska underjordsmaskarna på Arrakis som står för allt det undertryckta och bortglömda – den hemliga historien, den underjordiska berättelsen.
Rörelsen i Dune är en rörelse neråt, ner på marknivå, in i grottorna, under jorden, intill elementen. Paul är kanske inte, inser han i boken, den utvalde, snarare är han »ett frö«. Han förkroppsligar imperiet och dess historia. Han är i bokstavlig bemärkelse framtiden. Men han bär också på fröet till dess förstörelse, det heliga kriget. Ska han lyckas avstyra jihad? Det är lite av ett tecken i tiden att vi är tvingade till att vänta och se, och ska Villeneuve bocka av samtliga sex böcker i serien får vi nog vänta minst tio år på fullbordandet, inte helt olikt hur James Cameron fastnat i en Avatar-loop eller hur den en gång intressanta exploitationregissören Peter Jackson gick vilse i Ringen-krönikorna, vilka på ett eller annat sätt nästlat sig in i vår tids storfilmer där rollfigurerna blivit alltmer blåa, gröna eller lila och där filmen aldrig, aldrig, aldrig tycks löpa till ända.
När blir man vuxen? Rör sig kulturen framåt? Kommer det ens en morgondag? Problemet med ungdomen i dag är ett problem kring tiden. För mycket tid, för lite tid. Det är nog inte en vild gissning att alla rädda världen-fantasierna som unga får ta del av kommer att pågå i många år till, och att det så småningom uppstår en motreaktion på dessa sagor-utan-slut när den verkliga världen börjar kollapsa på allvar. Därför kunde man lika gärna börja nu och säga till sina barn som undrar om filmen verkligen ska sluta på det där snöpliga sättet, det som de vuxna i själva verket har svårt att acceptera: ja, kära barn, det blir inte roligare än så här.
