För den som söker en utblick över den internationella scenkonsten är FIND-festivalen (19.–30. april 2023) på Berlins Schaubühne en fantastisk möjlighet. På Lehniner Platz vid fashionabla Kurfürstendamm står food trucks uppställda, teaterintresserade och teaterfolk blandas när alla söker fånga eftermiddagens vårsol innan det rings in till föreställning. Stämningen är avslappnad. Chosefri.
FIND-festivalen är teaterchefen Thomas Ostermeiers skötebarn. FIND som i Festival Internationale Neue Dramatik, FIND som i leta, hitta. Sedan tre år står en konstnär eller ensemble i fokus. 2021 var det den spanska regissören, författaren och performancekonstnären Angélica Liddell, förra året den kanadensiska teaterregissören Robert Lepage. I år har festivalen bjudit in regissören Elizabeth LeCompte och den smått legendariska ensemblen The Wooster Group från New York, som grundades 1975 i ett garage på Wooster Street på Manhattan.
Pionjärer från Manhattan
The Wooster Group är föregångare inom den så kallade postdramatiska teatern. På 70-talet började de på ett banbrytande sätt använda video, ljudinspelningar och dekonstruktioner av kanoniserad dramatik. På FIND-festivalen reflekterar teatergruppen över sin historia och tillkomst genom en serie rekonstruktioner. I pjäsen A Pink Chair från 2017 går de i dialog med en av sina viktigaste föregångare, den polska teatermannen Tadeusz Kantor, genom att återskapa hans näst sista pjäs I shall never return (1989). En pjäs som i sig är ett slags rekonstruktion av hans tidigare pjäser – Kantor lät sina gamla rollfigurer återkomma som gäster i ett härbärge. Elizabeth LeCompte berättade i ett publiksamtal att de länge hade försökt närma sig den polska teatermannens arbete men inte lyckas hitta en ingång. Förlösningen kom när Kantors dotter Dorota Krakowska började arbeta med kompaniet och ville arbeta med sin fars verk, för att lära känna honom.
Avantgardets tid är kanske förbi, men på FIND-festivalen går den i repris
Kantor lät sina skådespelare bete sig som stela marionetter på scen medan han själv uppträdde som dirigent. I A Pink Chair träder Wooster-kompaniets skådespelare in och ur Kantors roller, på videoskärmar spelas bitar ur originalet upp och sekvenser från deras eget arbete med pjäsen. Så dubbleras pjäsen, och ur re- och dekonstruktionen uppstår något nytt, en sorts dödsmässa för en teaterman som ständigt cirkulerade kring livets förgänglighet.
I Nayatt School Redux rekonstruerar kompaniet en av sina egna uppsättningar från 1978, en av de första där den då obekanta Spalding Gray börjar utveckla sitt sceniska kännemärke, den självbiografiska, självbekännande monologen. Gray, som tog sitt liv 2004 efter att en bilolycka gjort honom oförmögen att skriva och stå på scen, representeras av en bildskärm. Gray sitter framför en skivspelare och talar om sin uppväxt i den religiösa rörelsen Kristen vetenskap. Han lägger på musik och en gammal radioinscenering av T. S. Eliots The Cocktail Party. När Grays röst inte längre hörs på den knastriga inspelningen tar skådespelaren Kate Valk vid, hon fyller i och berättar också historien om Spalding Gray, om Wooster Group, om pjäsens tillblivelse.
Det är kollage, dokumentation, rekonstruktion, teater-i-teater och allt leder fram till en lekfull, stollig iscensättning av slutscenen i The Cocktail Party. I 1978 års version spelades rollerna av barn, i 2023 av vuxna som spelar barn som spelar vuxna. Scenen centrerar kring den bisarra historien om Eliots rollfigur Cecilia Copplestone, som radikaliseras i sin tro, blir missionär och slutar sina dagar som korsfäst och uppäten av kannibaler. Copplestone fascinerade Gray, kanske eftersom den speglade hans mammas öde.
I filmen Rumstick Road, en rekonstruktion av en av The Wooster Groups mest berömda föreställningar från 1977, berättar Spalding Gray sin mammas historia, hon som led av manodepressivitet, fick religiösa uppenbarelser, vägrade ta emot varje medicinsk hjälp, och slutligen tog sitt liv. Föreställningen var ett pionjärarbete inom den dokumentära teatern. Gray återberättar minnen, visar fotografier, spelar upp intervjuer med familj och psykiatriker, läser brev, och det hela avbryts emellanåt av sång, dans och en absurd slå-i-dörrarna fars.
Slutscenen i Najat School Redux, som omtalas av Kate Valk som »en extatisk upplevelse«, rekonstrueras inte, men Valk återberättar den: Gray spelade och scratchade vinyler med sin penis innan han borrade hål i skivorna för att därefter sätta sig i ett hörn och spela sitt favoritstycke av Bach. Valks återgivning skapar onekligen känslan: Där borde man ha varit. Avantgardets tid är kanske förbi, men på FIND-festivalen går den i repris. Finns bara möjligheten att rekonstruera den kvar? Är det där framtidens teaterkonst ligger? Wooster Group har i alla fall förmågan att skapa levande och spännande teaterupplevelser i detta nu. Efter 40 år framstår video-teknikens pionjärer som inte ett dugg daterade.
Japansk hyperrealism
Det är onekligen något speciellt att få möjligheten att se detta berömda kompani på en scen i Europa. FIND är också platsen att göra nyupptäckter. Som den japanska regissören Kurô Tanino, vars Fortress of Smiles skildrar livet i en japansk kuststad genom ett tvådelat hus. I den ena lägenheten bor en äldre fiskare, till den andra flyttar en man in med sin dementa mamma vars sista önskan är att dö vid havet. Han vårdar henne efter bästa förmåga, motvilligt understödd av sin dotter. Den hyperrealistiska scenbilden låter oss betrakta båda lägenheterna samtidigt, fiskaren är fattig men fyller sitt hem med kollegor, mat, sprit och skratt, mannen är välbärgad men tyngs av moderns sjukdom och dotterns avvisningar. I en scen när de båda lägenheterna kommer i beröring, skyggar den nyinflyttade tjänstemannen först undan av fiskarnas råhet, men börjar snabbt uppskatta deras sällskap: Jag önskar jag kunde leva som er, menar han, »jag vill dö skrattandes«. Inte mycket händer, egentligen, det är en vardagens teater, det lilla livet som sakta pågår. Till syvende och sist är den en berättelse om en klassövergripande ensamhet och hur vi hanterar den. Genom att bygga upp en mur av skratt eller genom att försjunka i tigande.
Man hör havet, fågelsång, genom fönstren skiner dagens första solstrålar igenom, man kan först få för sig att pjäsen sällar sig till en socialrealistisk tradition. Kanske var det därför som Nachtkritiks kritiker Gabi Hift fick för sig att kalla pjäsen för »djupt reaktionär« eftersom den inte visar någon utväg ur fattigdomen. Men då har man missförstått Taninos pjäs, som med sin poetiska skildring lämnar över tolkningen till publiken, utan politiska pekpinnar.
Feministisk teater från Iran
Mer uttryckligt politiskt är det i den iranska pjäsen (ist) som den unga dramatikern Parnia Shams arbetat fram tillsammans med kvinnliga teaterstudenter. Med den feministiska revolten 2022 och de pågående giftgasattackerna mot flickskolor i Iran har pjäsen fått en brännande aktualitet.
På olika sätt manövrerar de i vardagen för att uthärda i ett repressivt misogynt system
Den utspelar sig på en flickskola i en iransk provinsstad. På scen ett strikt avskalat klassrum, åtta bänkar, åtta flickor. De rör sig in och ut i klassrummet, reciterar nervöst persisk poesi för en osynlig lärare, skriver prov, smusslar, fuskar, skickar lappar mellan stolarna och försöker vinna små friheter i ofriheten. På olika sätt manövrerar de i vardagen för att uthärda i ett repressivt misogynt system. Alla auktoriteter är frånvarande på scen, flickorna talar ut i ett tomrum. Det ger en klaustrofobisk känsla, och auktoriteternas frånvaro betyder inte att de inte är närvarande. Tvärt om så genomsyrar de hur flickorna rör sig, hur de talar, och vad som händer dem. Allting är i händerna på det mentalt allestädes närvarande, på scenen frånvarande systemet med sina slumpmässiga kontroller av väskor och godtyckliga bestraffningar. I centrum står den nyinflyttade flickan Mahoor som snabbt blir vän med klassettan Parnia. De utvecklar en intim vänskap som hotar skolklassens dynamik och väcker myndigheterna misstänksamhet. »Onormal«, »subversiv« är deras vänskap, menar rektorn, som till slut skiljer på dem med våld. Om pjäsen kommer kunna visas igen, efter att teatergrupper återvänder till Iran är ovisst.
Spansk uppgörelse med Franco-diktaturen
Den spanske dramatikern Pablo Fidalgos monolog, La Enciclopedia del Dolor. Tomo I: Esto que no salga de aquí (ungefär Smärtan encyklopedi. Band 1: Detta får inte lämna rummet), skildrar inte en skola – men en man som försöker lämna den bakom sig. När Fidalgo såg att hans gamla katolska skola fanns med i ett reportage i tidningen El País, där hundratals fall av missbruk under Franco-regimen avslöjades, inledde han ett minnesarbete: Vad hade han missat, vad hade han förträngt, vilka fascistiska mekanismer levde kvar från när han själv var gick i skolan i början av 90-talet hos de lärare som fostrats i diktaturens institutioner. Det är en uppgörelse med historien, med fascismens språk och ritualer i ett Spanien som har haft svårt att frigöra sig från sitt förflutna och där en tystnadskultur länge härskat.
Det är en stark monolog, rakt berättad, med ett språk som trevar kring det som inte kan benämnas. Skådespelaren Gonzalo Cunill spelar fotboll, agerar målvakt, han dansar och tränar som om den atletiska aktiviteten syftade till att övervinna de själsliga hämningarna genom att sätta kroppen i rörelse, en teknik man känner från den polske teaterregissören Jerzy Grotowski. Som titeln antyder är pjäsen den första i en planerad serie. Fidalgo och skådespelaren Cunill är både namn att notera för den som intresserar sig för europeisk teaterkonst.
Ukrainsk dokumentärteater
Under festivalen passade jag även på att se den ukrainsk-tyska pjäsen Att ta till vapen mot ett hav av plågor (ОЗБРОЮЮЧИСЬ ПРОТИ МОРЯ ЛИХ), av Stas Zhyrkov och Pablo Arie, som sattes upp på Schaubühne för första gången i september 2022. Framför ett långbord fullt av lampor och filmrullar står de ukrainska skådespelarna Dmytro Oliinyk, Oleh Stefan och den tyske Holger Bülow. Bakom dem en väldig filmduk där bilder, filmer, musik projiceras. Stefan och Oliinyk berättar om sig själva och om livet på Kyjivs teaterscener före den fullskaliga invasionen, innan de lämnar över till några kollegor som stannat kvar i landet och blivit frontsoldater. Oliinyk, Stefan och Bülow lånar ut sin röst till dem och talar så att säga i deras ställe, eller låter de mobiliserade teatermännen uppträda själva genom video- och röstinspelningar, ibland direkt från fronten. Flera av dem lever inte längre.
Det är en teater om kriget medan det pågår, en dokumentärteater i närapå realtid
I en sista monolog framför Holger Bülow teatermannen Pavlo Aries »Dagbok för överlevnad« från de första krigsdagarna i Kyjiv. När Bülow spelar Aries sitter man som på nålar, för han gestaltar förtvivlan hos konstnären som trots att missilerna slår in grannhuset inte kan förenas med tanken att ta till vapen – samtidigt som han fantiserar om att skjuta ihjäl varje rysk »ork« som i ett datorspel. »Detta har kriget gjort med oss.«
Det är en teater om kriget medan det pågår, en dokumentärteater i närapå realtid med inspelade samtal från ryska soldater, filmsekvenser från fronten och på bombade höghus. Bilderna är bekanta, men de upphör inte att chockera. Stycket bärs inte minst upp av den karismatiske Oleh Stefan. Det märks att han under tio år spelade Vladimir i Becketts I väntan på Godot, det absurda i krigets tillvaro dras ut tills vi både kan skratta och gråta över det. Pjäsen slutar i att skådespelarna leker »Han kommer aldrig mer…«, som den israeliska militären brukar spela efter en kamrat fallit i strid. Pjäsen tonar ut i ett tydligt moll-ackord som det är svårt att värja sig mot.
De små medlens teater
De är inte de stora produktionerna som lyser starkast i 2023 års upplaga av FIND, utan de mindre. Det måste vara en slump, men flera gånger refereras nämnda Jerzy Grotowskis begrepp »fattig teater«, direkt eller indirekt. Det är en teater som eftersträvar enkelhet, som undviker spektaklet (här är norskan Susie Wangs Burnt Toast det stora undantaget), som bejakar sin »tekniska mindervärdighet« mot filmen. Flera uppsättningar under FIND 2023 arbetar utan musik eller avancerad ljussättning, gör teater med enkla medel eller improviserar med dem som står till buds.
På frågan hur det kom sig att hon började arbeta med video på scen, svarade Elizabeth LeCompte lakoniskt att hon ställde fram en alldaglig TV eftersom apparaten fanns i varje hushåll, så varför inte på scen. När den väl stod där började The Wooster Group experimentera med den. Så enkelt kan en teaterrevolution sättas igång.
Findfestivalen 2023 avslutades 30:e april. Den återkommer på Schaubühne varje år i april. Mer information på Schaubühne.
