Ida Lindes femte bok utspelar sig i ett ödelagt Norrland där döden kommer med försoning.
Norrut åker man för att dö
Ida Linde
Norstedts, 2014
Efter att den trettioettårige pianovirtuosen Glenn Gould gjort sin sista konsert den 10 april 1964 förklarade han för en vän att han drevs av ett starkt behov av att se polarhaven. Han ville norrut. Men norr var för eremiten Gould inte så mycket en geografisk ort som det var ett inre tillstånd. Kyla, ödemark och ensamhet, det var någonting att hävda sig mot och att hämta kraft hos, det stod för ett avstånd från samhällslivet, både en sinnebild för den tillflyktsort som Gould fann hos inspelningsstudion och en självuppoffrande strävan som vände ryggen åt publikens förväntningar. Norrut pekar allt som hör till friheten.
Förväntningar kan förstås vara av många slag. Ida Linde har aldrig riktigt infriat de förväntningar som följde på debutdiktsamlingen Maskinflickans testamente (2006). Den tycktes så självklar, klädd i en sansad prosa som gavs oväntat svängrum i diktform. Här gavs döden gestalt via barnets blick och en maskinell logik som slutorden lät gud härbärgera, den som plockar isär maskinflickan och placerar alla skruvar och muttrar på »ett vitt lakan«.
Men det är inget oskrivet blad, norr. Lindes senaste roman, Norrut åker man för att dö, omintetgör tanken på en ny början, samtidigt som de snötäckta landskapen tycks inhysa någonting förutbestämt. Romanens ömsom behärskade och ömsom lekfulla ton känns igen från de två prosalyriska böckerna sedan debuten, utöver den mer renodlade diktsamlingen Räkneboken (2009). Linde har ett egenartat sätt att vrida och vända på förväntningar, att låta prosan fyllas ut av små skavanker som inte går att ruska av sig, knappt få det att gå ihop.
»Det var något i luften som vittnade om att våren var på väg. Lättfotat och syndigt.« Så lyder inledningen, på en gång rak och skev. Därpå rullas rekvisitan in: »Bilen glänste till borta vid krönet. En blå Volvo 240 med tonade rutor och rost runt fälgarna när den kom närmare.« Hastigt breder synden ut sig när Sara, en polis på en sömnig ort någonstans i Västerbotten, av någon gåtfull anledning bjuder hem främlingen i Volvon. De inleder en relation. Färden leder sakteligen norrut och där har paret endast den obevekliga undergången framför sig.
Slutet närmar sig snabbt. »Inget var ändå hennes. Allt ärvt, nedärvt, omhändertaget.« Och samma akuta logik driver händelseförloppet. På bara några sidor hinner Sara och Ben ha ihjäl ett butiksbiträde, skjuta en av Saras kollegor och våldgästa hemmanen på den norrländska obygden, på vilket de grips, döms och låses in. Så hastigt framskrider den emellanåt osannolika historien att den effektiva inledningen också skyler över persongalleriets kulissartade utsmyckning. »Den enda hon inte slagit ner än var farsan«, står det om Sara. Det är manér vars porträtt sällar sig till deckaren, och vars medvetna jargong balanserar på gränsen till pastisch. Än mer ostadigt blir det på grund av de poetiserande tilläggen, vilka bryter av mot den sakliga tonen och skapar smått humoristiska och överdrivna kontraster till berättelsens hårdkokta slang. »Huvudet var fullt av potatis och älg. Hans händer röda av diskvatten och skit«, beskrivs en man som blir oskyldigt anklagad för morden. Men varken humorn eller kriminalhistorien får fäste i bokens överlagrade stilbruk. »Ordet bil kommer från automobil som i sin tur kommer från grekiskan och latinet, autós betyder själv och móbilis rörlig«, infogas det utan vidare i en av de löst sammansatta berättelser som följer på inledningen.
Det är en svamlande pedagogik vars naivistiska perspektiv möjligen undergräver det dominanta subjekt som viss litteratur stödjer sig på, men som hos Linde tenderar att istället underminera tilltron till texten och dess till synes irrelevanta utfyllnader: »Internet har öppet dygnet runt om man inte lever i en diktatur. I en diktatur är det diktatur dygnet runt. Vissa saker upphör inte förrän de är över, man andas till exempel dygnet runt tills man inte andas mer.«
Vart leder då norr? Efter de inledande tjugofem sidorna tar de andra människoödena vid. I likhet med Lindes Om jag glömmer dig blir jag en annan (2009) är det luckorna mellan skenbart olika öden som ger bärkraft åt de många skildringar av förlust som genomsyrar författarskapet. Berättelserna om offren och tiden efter våldsexcessen röjer diskret deras inbördes relationer; dels det mördade butiksbiträdets bror som återvänder hem till Norrland, och dels den unga vänsterradikalen Saskia, systern till Ben, som besviket ser på hur granarna, tallarna, rönnarna och björkarna »tas ifrån dem«. Och så det sista, nästan mytiskt utformade avsnittet som skildrar tiden innan händelseförloppet, ett par som gör sig redo för döden någon gång under den stora avvecklingen av de norrländska sågverken i slutet av 1800-talet, och som får en son som ges namnet Benjamin. Historien sveper rapsodiskt förbi.
Den inte helt fungerande blandningen av magisk realism, glesbygdsnoir och poetiska utvikningar ramas dock in av det sociala kalhygge som omger vyn över norr. Här finns småbarnsföräldern Kristina som längtar efter döden och blir av en slump offer för Sara och Ben. Här finns Simon som hemsöks av sin mor, ett annat av offren. Och så är det en av Saras medfångar vid tiden efter att paret gripits, Johanna, hon som inte hittar någon annan förklaring på det mord hon begått än att det var brist på jobb. Här bereder avfolkningen och nedläggningen av företag en definitiv ändpunkt: »Kanske hela länet övergivits. Hon och Ben de enda kvar.« På samma gång verkar det som om karaktärerna var döda innan de ens nådde norr, begäret efter det oskrivna bladets utplåning någonting som lägger det slutgiltiga ödet i dagen. På norr följer intet.
Boken ger upphov till en del tvivel. Linde närmar sig för första gången i författarskapet en igenkännbar dramaturgi, om än polyfon och icke-linjär till formen. Hon har i grunden alltid varit närmast prosan, också i poesin. Likväl försvagas den enhetliga berättelsen i och med de kuriösa bihangen, de manierade uttryck som håller den potentiella tragiken och de samhälleliga förhållandena i Norrland på avstånd. Och när Sara tilldelas ansatser till biografiska konturer genom det ansträngda förhållandet till fadern, skänker det knappast ett psykologiskt djup, snarare bildar det ett exempel på lapptäcket av flyktiga skisser som ständigt skär sig med trovärdigheten. Den prosaiska berättelsen är å andra sidan fjärran Linde. I En kärleksförklaring (2011) återger de på en rymdraket stationerade syskonen Silja och Sontag historien om deras mor Eleonora. Där fungerar de expressiva och korthuggna raderna som lyriska epitet som har väldigt lite med en realistisk uppskattning att göra. När Eleonora köper en ny klänning är hon »ny och prickig« och när hennes dotter Silja föds är hon »blå och skrynklig«. Norrut åker man för att dö är så tydligt placerad i romangenren att de poetiska detaljer som inflikas sällan ernår en produktiv resonans, rakt motsatt debutens elegant konstruerade berättelse i diktform. Och så finns det skäl att misstro att vi rör oss i det egentliga Västerbotten.
»Kanske finns det ondska i världen trots allt.« Så svarar Ben när han under rättegången ombes förklara de utförda morden. Raderna är tagna ur titelspåret till Bruce Springsteens Nebraska (1980). »They wanted to know why I did what I did / Well sir I guess there’s just a meanness in this world«. När vi möter Ben för första gången i Lindes berättelse står Sara och sluter handen runt batongen. Springsteens porträtterade mördare säger i låten: »I saw her standin’ on her front lawn just a twirlin’ her baton.« Referenserna är outtalade i texten, men på bokförlagets blogg har Linde tillstått att boken »började som en översättning av Bruce Springsteens Nebraska till Västerbotten idag«. Varför?
Norr är den förstås, Nebraska. Skivan är känd som den intima sovrumsinspelningen som Springsteen gjorde på en 4-kanals kassettporta, med teknikens små skavanker hörbara i bruset och vars brister samtidigt framhäver röstens isolerade närhet, som om det som stod emellan oss, distorsionen mellan lyssnaren och rösten, fäste oss samman i bristen. Ändå är den tämligen klinisk för en lofi-inspelning. Och endast i idén kan den jämföras med asketismen som Glenn Gould fann hos inspelningstekniken, en närvaro som kan delas i ensamheten, det som Lotta Lotass i en av sina essäer om Gould beskriver som en förutsättning för det kloster som teknologin erbjöd honom: »Ensamheten kräver det avstånd som teknologin kan skapa.« Det är en plats, menade Gould, där människan inte bara frigörs från sin kropp och samhällslivets flockmentalitet, utan där samhället i en genuint icke-mänsklig riktning förmår skapa sig en annan föreställning, moraliskt, andligt eller också evolutionärt, då vi i ensamheten lika mycket som i teknologin kan lämna bakom oss de falska sociala krav som utmynnar i dyrkan av ideologier eller av personen.
Hos Linde är norr ett riktmärke för synd. Men om hon i sin korta bloggpost hänvisar till de socioekonomiska missförhållandena vid tiden för Nebraska, någonting som i sin tur speglas i de tragiska berättelser ur historien som sångerna återger, är detta inget som är givet i hennes bok. Snarare är det ett sätt att insistera på givna utgångspunkter, de tematiska kulisser genom vilka avfolkningen av norr vecklar ut historien, i förhoppningen om att den annalkande katastrofen kommer med rening. »Att minnas dig blir att förlåta dig«, skriver Linde i Räkneboken. Upprepningen, inspelningens och minnets säregna funktion, tenderar ibland att skyla över missförhållandena, på det sätt som upprepningen av bilder på våld låter betraktaren att känna sig skonad från det. Inte i egenskap av avtrubbning, utan i det som gör katastrofen ohanterlig, övermäktig människan, en störtflod vars mängd bekräftar den vid jorden fästa människan. Kvar finns bara tecken på undergång.
Ändå är det inte hela bilden. »Det kan också vara en roman om Norrland eller om hur vi förhåller oss till det vi ärver«, förklarar bokens baksidestext. Om det är i mestadels små detaljer som Nebraska kan anas, som när brodern till ett av offren minns när familjen provkörde en bil, fungerar dessa på samma sätt som de ledtrådar vilka berättelsernas sammanhang vilar på och stakar ut, mot norr, den förutbestämda undergången. »Bilförsäljaren hade tittat på farsans händer«, konstateras det kort. En fin detalj som istället störs av parallellen till Springsteens låt Used Cars: »Now, my ma, she fingers her wedding band / And watches the salesman stare at my old man’s hands.« På andra ställen ger originalet upphov till mer eller mindre mekaniska omtolkningar, där direkta citat ur Highway Patrolman (»en människa som vänder familjen ryggen är ingen människa att ha«) blir smått komiska när de identifieras i deras överförda västerbottniska sammanhang. Det finns ett arv som också Linde föser framför sig.
»Alla andra hade lämnat kylan och mörkret och flyttat till Stockholm för att göra vad man nu gör i Stockholm« står det i en av många lakoniska beskrivningar av urbaniseringen. I likhet med bokens titel är det lite för drastiskt, en betoning för mycket. Uppvuxen i Umeå och numera bosatt i Stockholm, samt verksam som lärare på Biskops-Arnös skrivarskola, får det nog antas att Linde har mer i åtanke än en avmätt kritik av landsbygdsdöden. Helst läses hon med en blick på hela författarskapet. »Namnet är utbytbart. Folk ändrar, skruvar isär och sätter ihop efter bästa förmåga«, skriver hon i Om jag glömmer dig blir jag en annan. Allt ska gå att samla ihop, återanvändas, sonas. Och samma allsmäktiga hand som vilade över maskinflickans öde tycks i Norrut åker man för att dö framkalla löftet om en förvandlande utplåning: »Hur blir man historielös, tvivellös, omänsklig. Hon ville bli lösgjord, isärskruvad, plockad ut ur sig själv och sammansatt någon annanstans.«
Det är ett slags testamente, det att vittna, att betyga för det obeskrivliga som de ofta värnlösa eller naiva figurerna hos Linde får i arv, det språklösa som rinner genom syntaxen. Om hopplösheten inte alltid är i stånd att övertyga i deras fragmentariska vyer, vars poetiska sinnrikheter slår ut effekten av realismen, levandegör romanens kollektiva arv en lika oåtkomlig som reell skuld. I en recension i Svenska Dagbladet menar Therese Eriksson att boken bär inom sig en större berättelse, »sveket mot Norrland«, samtidigt som Lindes prosa »sätter andan i halsen och distinkta avtryck i bröstet«. Sådana ytterligheter, ett hypotetiskt ändamål och hänförelsens obeskrivbara avtryck, riskerar dock att inte bara förlägga historien eller vår samtid till ett vittne som blott registrerar, delar och för vidare, utan uppskjuter själva skulden eller den annalkande katastrofen. På ett sådant tvivel balanserar Linde. Litteraturen förbinder sig till och bryter löftet som ger den mening, den kan inte annat, som när vi ständigt rör oss omkring Sara och Ben, reviderar och blåser nytt liv i orden. Ett problem är det däremot när vi så lätt bläddrar igenom de något tunt hopsatta livsödena, pådrivna av de poetiserande kommentarerna. Döden inskränkes till en ironisk gest. Alla orter försvinner i hägringen från norr, människans öde ett ankare för undergången.