Den ständiga förnyelsens brev

ANMELDELSE. Lika omöjligt som det är att samla världen mellan två pärmar, lika lätt uppfångas dess undflyende skuggor av Karl Ove Knausgård.

Karl Ove Knausgård
Om høsten
Forlaget Oktober, 2015

Ur fjorden reser sig fyra kolossala torn tvåhundra meter ovan vattenytan. Arbetarna tjänstgör i tolvtimmarsskift med att färdigställa det mystiska bygget, som ingen tillåts berätta om, ens för sina närmaste. En av de som jobbar där, den tjugosexårige Henrik Vankel, driver omkring i staden under lediga stunder. Året är 1996 och staden är Kristiansand i Norge. Men någonting är annorlunda. Här finns en tunnelbana, bilar och tåg drivs på el, ångdrivna fartyg guppar på havet och zeppelinare svävar i skyn. Torget inhyser skulpturgruppen Laokoon, och allt i denna stad som planlagts efter renässansens Florens – baserad på en planritning av Dante – bär logotypen med en dorisk tempelfasad. Han minns inte ens sitt namn och när Vankel kommer hem till sin gravida fru låser han sig om kvällarna in med ett lexikon för att desperat reda ut vad som är fel. Någonting måste ha gått snett under historiens gång.

Berättelsen vecklar ut sig i en annan berättelse, om lärarvikarien Vankels förhållande med sin trettonåriga elev Miriam i Nordnorge, och hans gradvisa förfall. Sidoberättelsen är egentligen bara en dröm, en dyster fantasi som upptar 50 sidor mot slutet av Karl Ove Knausgårds debutroman Ut ur världen, utgiven på norska 1998. Men vad handlar hallucinationerna om? Är de i romerska härskarsymboler prydda oljeriggarna en dystopi av det norska ekonomiska undret, ett sörländskt Babels torn där läraren Vankel möter sin undergång?

Utgiven samtidigt som den svenska översättningen av debuten gavs ut, präglas Knausgårds senaste bok av en strävan efter att samla upp och ringa in världen. Expressiva illustrationer av den norska konstnären Vanessa Baird åtföljer den så otidsenligt betitlade Om høsten (2015), som fortsätter på den dialog med bilder som Knausgård fört de senaste åren, dels med foto- och reportageböckerna Nackar (2014) och Hemma – Borta (2014), och dels essäerna om konstnärer som Francesca Woodman och Sally Mann i Själens Amerika (2013).

Om høsten är utformad som brev skrivna av en far till sin ofödda dotter, och är den första av fyra böcker som ges ut under loppet av det kommande året. »Jeg har sett et ultralydbilde, og lagt hånden på magen du ligger i, det er alt«, står det i en av de första meningarna. Också romanserien Min kamp (2009-2011) börjar med en bild, där författaren betraktar sitt åldrande ansikte i spegeln, och förs tillbaka till barndomen då han tyckte sig ana ett ansikte i tevebilder av havet, ett motiv som romanens sista del ger en gammaltestamentlig etik, påbudet om att inte döda som den andres ansikte förpliktigar till.

Tilltalet i den självbiografiska Om høsten utgörs i likhet med titeln av ett högstämt tonfall som rör sig mellan vardag och en vilja att omfatta allt i dess blickfång: »Jeg vil vise deg verden, slik den er, rett rundt oss, hele tiden. Bare ved å gjøre det kan jeg selv få øye på den.« Bokens 240 sidor är indelade i tre kapitel med tjugo avsnitt vardera, ordnade efter augusti, september och oktober. I sedvanlig stil gör Knausgård oväntade språng mellan rubriker som »Tenner«, »Fugletrekk« och »Toalettskåler«, varje avsnitt ofta inte mer än några sidor lång. Självbiografiska anekdoter varvas med korta levnadsteckningar över van Gogh, Flaubert och August Sander, djur och ting beskrivs med samma iver som ensamhet och tillgivelse, medan smärtans olika skepnader är sidoställda med betraktelser över ansiktet och gryningen.

De vardagliga tingen höljer oavlåtligt en vy mot någonting större. Att äta ett äpple vecklar ut sig till en betraktelse över arbete och frihet, medan tänder associeras med fjäll, stenar, grus och sand. Tankebanorna rör sig som hos en renässanstänkare från det lilla till det stora, utsikten utanför arbetsrummet leder till reflektioner över vad som gör livet värt att leva och de personliga anekdoterna flätas oupphörligen in i naturens allomfattande omsorg. Världen »slik den er« innefattar inte en strävan efter realistisk återgivning, snarare försöker Knausgård att smälta samman en levd erfarenhet med en inlevelsefull blick på den naturliga världen, ett perspektiv som pendlar mellan kunskap och fantasi, samtidigt som det gärna breder ut sig i generaliseringar.

Tingen ska inte vara för sig själva, någon form av mystik måste utvinnas ur dem. En plastpåse är bara en plastpåse, säger Knausgård, den bryts inte ner av jorden och vinner inget fäste någonstans. Men någonting gör den, och med den egna erfarenheten ställd framför omgivningens upprättas en avgränsning för breven, för genom att betrakta en påse som flyter på vattenytan fylls han av en outsäglig glädje, »som det er godt å lese et dikt som ender i et bilde av noe konkret, og likesom finner feste i det, slik at det uuttømmelige ved det rolig kan folde seg ut«. Iakttagelsernas samspel mellan de prosaiska detaljerna och det känslomässiga djupet, såsom arbetet att kalka på ett outgrundligt sätt »føles godt«, laddar det enkla med någonting potentiellt, det ofödda.

Dikten, yttervärlden och det materiella tycks föras ihop i ett motstånd som bekräftar och förstärker den mänskliga nyttan, där det goda som ingjuts ibland förefaller skyla över oförmågan att förstå eller möta omgivningen i dess egen rätt. Upplevelsen av soluppgången, står det under »Demring«, handlar om den ständiga förnyelsen och den mänskliga existensens konflikter, och genom gryningen »forstår vi også oss selv«. Passagen mellan natt och dag återger »det store eksistensielle dramaet«, kampen mellan det goda och det onda, som »det føles så godt å se på«.

Sådana vidlyftiga associationer tillhör mindre tilldragande delar av författarskapet, som oavsett om de slår vakt om en oförutsägbar nyfikenhet på allt som träder i dess blickomfång mynnar ut i allmänna slutsatser och vaga moraliseringar.

»Ja, jag var så korrumperad att jag inte längre brydde mig om vad Vagant kunde anse om det jag skrev«, beklagar sig Knausgård i sista delen av Min kamp. Tidskriften tjänar i likhet med författarens bild av sin despotiska far som ett omöjligt rättesnöre, någonting som den före detta medredaktören i Vagant inte kan eller vill leva upp till. Men den kritiska måttstocken öppnar upp för kryphål, där den kapitulation inför andra människors förväntningar som beskrivs genom hela romanserien banar väg för hoppet om förlösning, en vokabulär som också genomsyrar Om høsten. Det omöjliga kravet, inte så mycket en psykologisk konflikt som en litterär drivkraft, är måhända en del av vad han i Själens Amerika beskriver som sitt ständiga sökande efter det absoluta.

När tingen och erfarenheterna fixeras utan mildrande slutsatser är sökandet mer övertygande. I avsnittet »Tyggegummi«, där Knausgård håller sig till det anekdotiska, beskrivs hur han på besök hos en tysk kulturredaktör skamfylld går omkring med ett gammalt tuggummi i handen, för att inte avslöja att han tuggar tuggummi, en vana som han också har under skrivandet. Till trots för den befriande anspråkslösheten i avsnittet kan han inte låta bli att jämföra ett på asfalten skimrande fält av tuggummin med en stjärnhimmel.

Tingen handlar det likväl inte om. På baksidan av Om høsten står det kort att detta är »en personlig encyklopedi om den nære virkeligheten, skrevet av en far til hans ufødte barn«. Att vardagen glider över i naturvetenskapliga betraktelser, med det personliga tilltalet som ersättning för vetenskapens didaktiska språkbruk, är ingenting ovanligt för Knausgård, under det att blicken på verkligheten också begränsas till det egna sättet att se.

Att ta sig an Knausgårds encyklopedi är som att scrolla på nätet, det är för många fönster öppna i webbläsaren, en hyperlänk leder till nästa, ett mejl besvaras samtidigt som arbetsuppgifter samsas med nyhetsrapporteringar, och på sociala medier överöser okända personers vardag ens egen, ständiga sidospår vecklar ut sig i ytterligare utvikningar utan att någonting hinner sjunka in, bereda rum för eftertanke eller tvinga till uppmärksamhet, alltmedan läsaren försöker utröna tillförlitligheten i den påträffade sidan. Den sinnesavtrubbande känslan då du inte vet hur länge du bläddrat bland uppdateringarna på Twitter eller Facebook vilar hos Knausgård på en moralisk hoppfullhet, som trots att ingenting i flödet bör läsas alltför bokstavligt och även om den virtuella encyklopedin stödjer sig på alla sublima länkar mellan dem, så är det inte om världen eller omgivningen som författaren så känsloladdat håller låda, utan om det där undflyende jaget som lämpligen plockas ihop av så många omaka bitar att hoppet nästlar sig in i det mest triviala, vars vardagliga nöjen har överseende med en smula tankspriddhet.

Naturen saknar ramar, påstås det i avsnittet »Rammer«. Den är i likhet med tiden och universum oändlig. Vad Knausgård tycks mena är att människan är hänvisad till världen såsom den visar sig för henne, och inte kan nå eller förstå tingens, växters eller djurs erfarenhetssfär. »Hva det innebærer, er det ingen gitt å forstå«, står det om vad som troligen avser den yttre omgivningen, »for det å være menneske er å kategorisere, inndele, identifisere og definere, begrense og ramme inn«. Knausgård identifierar ramens betydelser – det som omger en målning, fönstret och landgränser eller ekonomiska, ideologiska och existentiella ramar – samtidigt som språkbruket åskådliggör anspråken på det ändlösa med vilket han avgränsar och ramar in den nära verkligheten, ett mikrokosmos som föregår svarsbrevet från ett annat.

Avsnittet om ramar är i likhet med andra inlägg tillräckligt kort för att passa den encyklopediska förtätningen, och till den grad summarisk att den generella tonen tenderar att ställa både det personliga och vetenskapliga i skuggan. En encyklopedi är givetvis inte sanningen, ännu mindre så hos Knausgård. Vad som tidigare framstått som en paradoxal styrka hos honom, tillåtelsen att skriva dåligt genom att registrera till synes allt, är inte lika utpräglad i det kortfattade formatet, som inte i lika hög grad tillåter sig till övermått. Längden i Min kamp-serien, med ändlösa utvikningar, historiska djupdykningar och essäistiska tillägg, ställer både författaren och läsaren inför den levda erfarenhetens idiosynkrasier, alla de känslor och fördomar i vilka vardagen såväl som minnet är inbäddad, där den ständiga överlappningen av motsägelser är mer regel än undantag. Samma övermått utnyttjar han i essäskrivandet, där det inte är vältalighet eller logisk argumentation som han aspirerar på, snarare en intuitiv och affektiv tankeanknytning, en med det personliga lierad kunskapsproduktion som söker efter och bekräftar sig själv i de stora penseldragen, vilka är Knausgårds signum, tillika dilemma.

Att den vardagliga utblicken i Om høsten ter sig mindre slagkraftig än i de tidigare romanerna har inte bara att göra med den kortare längden, utan att textens tankspridda fokus motverkar de specifika detaljerna och den universalistiska principen som Knausgård så obevekligt dras till. Rollen som encyklopedin ges i Ut ur världen, med det besynnerliga lexikonet som Henrik Vankel påträffar i sin dröm, fungerar i likhet med de bibliskt baserade änglahistorierna i uppföljaren En tid för allt (2004) som en alternativhistorisk fond för Vankels förträngda och missriktade känslor, vilka ges utrymme att läggas i dagen med en intensiv detaljnärvaro, där den förbjudna kärlekshistorien är mindre engagerande än försöken att bära de omöjliga känslorna när de väl slagit rot.

Allt hos Knausgård överlagras av en annan tid, ett oklart minne, någon annans blick, eller så är det en skam som hindrar världen från att träda fram, en skam vars uppmärksamhetsform många gånger driver berättandet. De väldiga textmassorna åstadkommer en kontrast till det undanträngda, pådrivs måhända av det, viker av, tar sig runt eller återger det i fantiserade brottstycken. Den psykotiska parallellvärld som Vankel befinner sig i mot slutet av Ut ur världen och även i En tid för allt är inte enbart en återspegling av hans inre tillstånd, utan också av den motsättning mellan lärarrollen och hans känslor som tvingar honom mot undergången.

Kunskap är nyckelordet, ramen för de vardagliga och historiska utvikningarna i Min kamp, någonting som essäerna i Själens Amerika stretar emot och prövar ta sig runt, den utgör det outsägliga bandet mellan far och dotter i Om høsten, den är det tröga fundament som berättelserna sätter i rörelse, eller en instabil partikel på vilken idéerna om det absoluta byggs upp. I en annan ände återfinns den enda fiktiva karaktären i Knausgårds universum, den som i slutet av Ut ur världen söker förtvivlat efter lösningen i ett lika ologiskt lexikon som författaren bakom boken gärna tyr sina ansträngningar åt. Under kategorin »Alexandria« hittar Vankel så småningom svaret. Det antika biblioteket förstördes inte, en brand härjade där som slukade Aristoteles bok om skrattet och Aristofanes komedi om kung Oidipus, allt annat förblev intakt. Caesars välde tycks fortleva. Ändå bereder insikten för Vankel ingen lättnad. »Aldrig har kunskap varit en bot mot den mänskliga känslan av att vara främling på en plats.«

Kapitulationen betingar kunskapen. Det outsägliga, vars många former Knausgård söker sig till, emellanåt med större pretentioner än vad språket orkar bära, riskerar att enbart bli självbekräftande. Att betrakta tumlare, de minsta i familjen tandvalar, tycks enligt Om høsten vigt åt människans förnöjelser, där alla som upplevt dem, »uforandret som de har vært i millioner av år, vet at det å se dem er å bli berørt av noe, at det er som om de tar på deg, og at du med det er utvalgt«. Den mänskliga betraktaren, alltings meridian, sätter inte sällan begränsningar för denna känslomässigt utforskade kunskap, till synes utvald för att inte fatta ett dugg.

Kanske är det en medveten metod, kanske det motsägelsefulla är vad han vill sätta på pränt, eller så är det en slump att så många arter i encyklopedin möter döden på grund av mänsklig inverkan. Problemet med ett getingbo i husets ventilationssystem, vars surr stör familjen om nätterna, löser mannen i huset genom att tejpa igen ventilens båda sidor. Första natten hörs surret, andra natten likaså. Men så blir det stilla. I ett annat avsnitt uppvisas en större nyansering, då författaren minns en händelse för fyrtio år sedan, när en man och en pojke promenerade på en rullstensstrand en aprildag och fick syn på en huggorm. När ormen stack fram huvudet tog mannen en sten och krossade djuret. »Det er førti år siden det hendte. Jeg skulle fortsatt ønske at han ikke hadde gjort det, og jeg forstår fortsatt ikke hvorfor, men det var som om han hatet den, mer enn noe annet.« Här är den personliga encyklopedin mer angelägen, på en gång skamfylld och säker på sin sak, en affektivt driven historia som inte skyler över den verklighet på vilken människan sätter sitt avtryck. »Det var umulig å unnvike alle«, står det i avsnittet »Frosker« där grodor överöser ett vägskäl, »der de satt som tettest, måtte jeg bare kjøre over dem«. Men när Knausgård blickar in i en grodas ögon ser han bara frånvaro: »De var kalde og tomme, ledet ikke inn til noen sjel, som for eksempel øynene til en katt gjør.«

Den teologiska nödtermen ter sig symptomatisk för svårigheterna i att möta en omgivning utanför jaget, samtidigt som avsnittet »Øyne« framhåller att ögonen hos den du älskar visar dennes själ, någonting som i än högre grad distanserar sig från en icke-mänsklig sfär genom ett andligt alibi. Inte sällan pendlar den värld som registreras mellan oro och salighet, som när motorvägen på väg till Malmö avtäcker en blodig och orörlig grävling i vägbanan, varpå berättaren utbrister: »Det er en arvesynd, den tilhører alle, og kan bare oppheves av alle.« Som vore själens överjag befolkat av en tyst majoritet, den som håller samman det starka »vi« som omsvävar skammens uppmärksamhetsform, medan den i källaren snart övervuxna skönheten, detet som gärna lovordar det goda som världen bibringar, avleder uppmärksamheten från att fästa för stor vikt vid att göra någonting åt eländet.

De själlösa ögonen är synonyma med det goda som vissa andra djur tycks inge, båda markerar ett avstånd till den yttre värld som Knausgård avverkar med kapitulationens estetik. På samma sätt som han i andra böcker förklarar att han inte förmår hänga med i filosofiska verk, att han har samma musiksmak sedan tonåren, att han inte lyckas ta sig igenom en film av Tarkovskij, på samma sätt erkänner han redan i introduktionen till Om høsten att han inte lyckats närma sig naturen, eller vad han beskriver som en dragningskraft hos »det röda och det gröna«, någonting mystiskt i omgivningen. »Kapitulasjonen er bøkene jeg har gitt ut.« Ett litet motstånd bereder det, skrivandet, så ofta velar det mellan det egna och det formlösa, förväxlar verkligheten med den uppmärksamhet som spegelfäkteriet skänker, och vem kan förebrå det, vem kan klandra den i eldprovet avlagda skriften som vänder ut och in på sig själv till allmän beskådan, om så boken bara skuggspel uppfångar?

Alla de digressioner som utnyttjas i tidigare romaner, som det långa inskottet om Hitler i del sex av Min Kamp eller skildringen av Henrik Vankels familjehistoria i Ut ur världen, reser sig som monumentala textmassor kring individen. En mening ställd mot en annan ger inte ifrån sig samma anslag som den långa utvikningen, medan en historia ställd mot en annan, mot en avlägsen eller fiktiv händelse, låter fogarna mellan epoker, individer och erfarenhetssfärer att genljuda i det enskilda. Istället för att samla sig kring ett enda perspektiv, som den kortfattade formen i Om høsten ger upphov till, tvingas textmassorna att tänkas i sjok. Läsaren är skarven i kapitulationens ombyggnad.

Den första boken ligger till underlag för alla som ska komma. För varje bok befinner den sig allt längre bort, men ändå är den på ett underligt sätt mycket närmare, en oinbjuden gäst som oförskämt tar för sig, lägger sig i och följer efter. Det underbara otyg som den första boken är, så mycket mer fruktansvärd måste den nya vara, ännu mer på sin sida, obeveklig i förhållande till den där andra. Envisheten, varje nyhets lilla gåva, är en auktoritet som inte ger sig tillkänna förrän senare. Med till lika delar omsorg och oförnuft lägger varje verk från och med nu sitt ord på den första, det är villkoret i sjoken med vilka varje encyklopedi byggs upp. Känslan av resignation som uppgiften väcker hos författaren, där tar det nya vid.