KOMMENTAR. Vem ska man skylla på nu när ingen åtalas för mordet på Olof Palme? I kölvattnet av coronapandemin kommer svaret utifrån: det är svenskarnas eget fel.
När svenskarna under nästa veckas midsommarfirande intar den obligatoriska nubben – givetvis med social distansering i åtanke, lydiga medborgare som man är också under de nordiska backanalerna – är det inte bara en del av folksjälen som inmundigas (det svenska som ett rusmedel, ett sätt att bedöva sig själv). Det är också en rituell påminnelse om en nationell identitet som för varje årtionde tycks stöta på fler och fler problem, bli svårare och svårare att verkligen försvara, så att den faktiskt framstår lika grotesk som Ari Aster skildrade det hedniska bondförnuftet i förra årets folk horror-snackis, Midsommar – svensk traditionsfirande betraktat med utländska ögon (det vill säga med anklagarens blick). Men mest av allt kommer effekterna av det traditionella eldvattnet att föra minnena av onsdagens pressträff till ytan, såsom drivved från ett spökskepp som i 34 år seglat utan framgång.
Det var på onsdag morgon som halva Sverige satt fastklistrad framför den direktsända pressträffen med chefsåklagare Krister Petersson och spaningsledare Hans Melander – två gråsprängda herrar som mellan sig jonglerade Powerpoint-fjärrkontrollen med darrande händer, samtidigt som de levererade punkt efter punkt av information de flesta tuggat i sig sedan barnsben. Förväntningarna var förstås orimligt höga, men inte utan anledning – tidigare under året lät Petersson påskina att man skulle nå ett definitivt bokslut. Detta skulle bli århundradets avslöjande i den största polisutredningen i landets historia. Detta skulle bli ett historiskt ögonblick som svenskarna väntat på sedan den 28 februari 1986, då statsminister Olof Palme sköts ihjäl efter ett biobesök med frun Lisbeth Palme. Så vad fick vi veta?
En evighetslång spekulationsvåg
Ingenting, som vanligt. Eller rättare sagt: vi bevittnade en och en halv timme av redogörelser för vittnesuppgifter, förhörsprotokoll och promemorior. Ingenting nytt, ingenting uppseendeväckande. Bara en ändlös räcka av indicier, en enda lång »det måste ha varit han« – alltså Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, han som under de senaste åren framstått som den mest sannolika gärningsmannen. Så många vittnen ger en bild av mördaren som överensstämmer med den klädsel Engström bar under mordnatten. Hans egna redogörelser för sina förehavanden under den aktuella kvällen motsäger vad ögonvittnen återgett. Han rörde sig i »Palmefientliga« kretsar. Han hade en vän med tillgång till vapen. Hans beteende efter mordnatten väcker misstankar, inte minst försöket att avleda polisen från det signalement som stämde in på honom. Och varför matade han pressen med sina självupptagna skrönor?
Det gör dock inte honom till mördaren. Utan någonting ytterligare, säg ett mordvapen, någon form av teknisk bevisning, åtminstone ett motiv, finns det inte mycket att gå på. I stället kan vi ha blivit vittnen till förtal av en avliden. För Stig Engström dog år 2000. Något åtal kommer alltså inte att väckas. Utredningen läggs ner – vilket förmodligen är, till trots för bristen på konkreta resultat, det enda positiva man kan få med sig av denna till synes evighetslånga spekulationsvåg som Palmeutredningen varit. Det som finns kvar är alla dessa kolossala misslyckanden, först fallet Christer Petterson (ej att förväxla med chefsåklagaren, även om namnlikheten sätter fantasin i rörelse) som 1989 dömdes och därefter friades för Palmemordet, sedan alla brister i utredningens begynnelse som framkommit under åren. År efter år, dag efter dag, en och samma sak, samma gamla visa.
Från preventivmedel till frihet under ansvar
Att pressträffen mynnade ut i mer besvikelse handlade inte så mycket om att ingen bevisning trätt i dagen – det är trots allt svårt att tro efter så många år och så många efterforskningar – utan om en bekräftelse på att styret i Sverige inte är att lita på. Runt om i världen florerar just nu en skräck för svenskar på grund av de lätta åtgärder som vidtagits mot coronaviruset. Den svenska synden har fått ett nytt ansikte. Det är inte ett ansikte ens en gång. Det hör snarare till dess metaforiska motsats: att tappa ansiktet. Från Kvinna utan ansikte till Svensken utan ansikte. Denna synd har ingenting med den sexuella frigjordheten att göra, då den mest var en catchy slogan för en rad mer eller mindre vågade filmer, underbyggda av sexualundervisning, lagliga preventivmedel och bildandet av RFSU – saker som förstås inte har mycket med synd att göra, men som i utlandet betraktades som chockerande, före sin tid, ja, progressivt.
Vad vi har fått är en ny föreställning om svensk synd, och den drabbar oss ovanifrån. Folkhälsomyndigheten i Sverige har gått mot strömmen jämfört med resten av världen, nästan som ett arv efter tron på att svenskarna kan hantera friheten ansvarsfullt. Såsom med allemansrätten, så ock med coronaviruset. Problemet är bara hur man ska förklara det höga antalet svenska dödsoffer. Enligt en beräkning i Financial Times hade Sverige högst antal dödsoffer per capita under en vecka i maj, även om dessa siffror ska tas med en nypa salt, såsom statsepidemiologen Anders Tegnell påpekat, eftersom smittspridningen skiljer sig åt från ett litet land som Sverige jämfört med till exempel USA. Den svenska synden har med andra ord fått ett ansikte, i vissa delar av världen representerat av en myndighetschef med slappa regler och dålig ordning, i andra delar likvärdig med brott. Svenskjävlarna anfaller.
I landet lagom bryr man sig inte
Den polisiära utredningen av mordet på statsministern var under all kritik, ingenting mindre än katastrofal, faktiskt så usel att det torde framstå som skräckexempel på hur man inte ska göra. Var det för att Olof Palme var så hatad under sin tid i vissa samhällskretsar? Fanns det krafter som medvetet satte käppar i hjulet för polisutredningen? Var det för att så många innerst inne var glada att slippa S-ledaren som undersökningarna sköttes så dåligt? Hanterandet av den i dag huvudmisstänkte Stig Engström var likaså häpnadsväckande lojt. Det framstår ofattbart varför man inte utrett honom närmare, åtminstone försökt avskriva honom bland misstänkta. Palmegruppen har kommit så långt de kunnat nå, meddelar de. Med andra ord: vi blir tvungna att fortsätta spekulera.
Och allt detta dagen efter att dubbelmordet i Linköping 2004, den näst största utredningen i svensk kriminalhistoria, uppklarades efter ny DNA-teknik. Men mordet på en statsminister? 2020 står polisen tekniskt sett lika nära ett uppklarande som 1986. Troligen är det så att misstron mot överheten i Sverige till och med förstärkts genom åren, så att man i dag inte ens förväntar sig att svenska myndigheter sköter sina uppgifter, utan bara rycker likgiltigt på axlarna åt varje stor händelse som passerar i ögonvrån – en dag kommer svaret på vem som mördade Palme, en dag visar det sig att Folkhälsomyndigheten agerade rätt under coronapandemin. Det är ju ingen som egentligen »tror« på Anders Tegnell, det är ju ingen som tar Krister Peterssons ord för »sanningen«. Man anpassar sig, följer den stora massan.
Lika lite som den svenska neutraliteten under andra världskriget bestod av en helt igenom allianslös gemenskap, lika lite består denna anpassning av en ren viljeakt. I landet lagom bryr man sig helt enkelt inte. Det är vad vi lärt oss av överheten. Och det är vad överheten fortsätter lära ut när man vare sig lyckas lösa mordet på en statsminister eller skydda sina äldre från coronaviruset. Ingenting av detta underlättas heller av att man skyller på sina föregångare eller sår tvivel över hur andra nationer agerar. Vad vi har är ett land som ter sig ur stånd till att rannsaka sig själv. Den svenska synden består i att invånarna anpassar sig efter en överhet som när det kommer till kritan tar till dörren. Man vänder ryggen till eftersom myndigheterna agerar så. Ju större skulden är, desto större chans att komma undan.
Alla som kommer i kontakt med Sverige smittas
Synden som står skriven i svenskens ansikte när den andre betraktar det mynnar ur bilden av en misslyckad gemenskap. Vi befinner oss så långt ifrån framgångssagan Folkhemmet man kan komma, ett projekt till vilket efterkrigstidens svenska synd var ett nödvändigt komplement, dess naturliga undersida som höll den välputsade fasaden i schack – ju större ordning, desto större lockelser under ytan… Ett folk, ett hem, en nation? Det ska till den sällsamma svenska produktiviteten under 1900-talet för att hålla en sådan idé vid liv. Men i likhet med alla som sa sig stödja kyrkan när de som inte gjorde det bestraffades – där dessa »alla« knappast gjorde det för att de fullt och fast fruktade gud – så är läpparnas bekännelse vad som håller ihop alla ideologier. Man kan till och med ty sig till den för att det saknas alternativ. Man lägger sin röst på det vinnande laget. Stödjer dem som gynnar en själv.
Lika abstrakt som denna synd är, lika vag är den gemenskap som bär på den – knappast enbart de som innehar ett svenskt pass, knappast heller de som enbart motvilligt vistas i landet, till exempel på grund av coronarestriktioner. Den kollektiva bördan blir som tydligast i mötet med andra, speciellt de som nu ser på svenskarna som skyldiga ifråga om viruset. Det räcker ju med misstanken att man rört sig inom Sveriges gränser för att brännmärka en. Alla som kommer i kontakt med Sverige smittas – så fungerar virusvårens associationsförmåga. Alla är medbrottslingar till den stora försummelse som stavas Sverige, både de som tillfälligt rör sig i landet och de som bor där permanent. Självklart bär inte alla svenskar på corona och självklart har Palmegruppen gjort vad de kunnat. Men en gemenskap är som ett osynligt virus vars utbredning har allt allvarligare ringverkningar när dess självbild blir så förvriden.
Någonstans där döljer sig detta nationella trauma som inte har så mycket med de anhörigas sår att göra, inte heller med de som växer upp i dag och inte ens var vid liv 1986. De senare minns kanske hellre mordet 2003 på den andra svenska ministern, Anna Lindh, ett fall som (tro det eller ej) löstes och som kastade ännu ett mörker över nationen – inte minst för att mordet enbart kunde förklaras som vansinnesdåd. Historien upprepade sig: en svensk minister mördades på öppen gata, till synes utan anledning. Ännu ett nationellt trauma, ännu ett oförklarligt dåd som förs i arv. Ju större fallet är, desto mer gåtfullt är dess inflytande.
En svensk tiger och sprider
Därför var onsdagens pressträff med Palmegruppen inte bara ett antiklimax, utan strödde ännu mer salt i de kollektiva sår som finns överallt att beskåda efter coronavårens följder. Ingen upplösning, inga svar. Det påminner om den pågående rättegången i Uddevalla mot en ung man som står åklagad för mord på sin flickvän. Polisen hittade hennes huvud i en kabinväska i hans sovrumsgarderob. Ingen kropp, bara ett huvud. Den åklagade mannen nekar till mord. Alla kan sluta sig till vem som är gärningsmannen, men utan teknisk bevisning på att ett mord ägt rum finns bara misstankar som pekar på vad som hänt. Allt ligger i öppen dager, nästan alltför öppet, och kanske just av den anledningen – ett mord som dolts i det synliga – riskerar rättsväsendet att gå samma öde till mötes som med Palmemordet. Ju synligare ett brott är, desto svårare verkar det vara att bevisa det. Har svenskarna inte helt tappat förtroendet för myndigheterna, så är de nog på god väg till att göra det.
Till sist finns ingenting annat än en definition via guilty by association, hur absurd den än verkar. Har du ens släktingar i Sverige kan du bära på den smitta som ter sig lika farlig som corona och lika förljugen som den svenska synden. Har du ens sneglat åt svenskt håll, ja, då är du en medlöpare. Så ser i värsta fall den kollektiva skulden ut, så kommer bilden av Sverige att stadfästas när allt myndigheterna åstadkommer är fler dokument, fler rapporter, fler oförklarliga siffror. Eftersom den svenska självbilden kapats av den vulgära Sverigedemokratiska varianten, är svensken någon som numera definieras negativt: en som inte vill kännas vid sin svenska identitet, men likväl måste erkänna sin förpliktelse till den. Så förvandlas skön synd till skuld.
