Ett sällan omtalat folkmord iscensätts av mördarna själva i en dokumentärfilm om historieskrivningens mekanismer.
Tidligere publisert i Vagant 3/2013
På film är världen smutsig. En mikroskopisk detalj blir av världsomspännande betydelse, ersätter en värld kanske. Ju närmare vi förs desto fulare verkar den, framträder allt det onda.
Han har nyss varit på bio. Med lätta danssteg och till tonerna av en Elvis-låt tassar den unge mannen och hans vänner sjungande över gatan. De är fortfarande i filmens sinnesstämning. Kanske visslar de efter några tjejer. »Vi brydde oss inte om vad folk tyckte«, säger mannen. På andra sidan av gatan kliver de in på kontoret. Han går fram till en man som är under förhör. »Jag brukade ge dem som förhördes en cigarett, fortfarande dansande, skrattande…«, förklarar han. Strax efteråt förs de förhörda upp på takterrassen. Det tjänar som en tillfällig avrättningsplats. »Det var som om vi dödade… lyckligt«.
Anwar Congo är en gangster. »Det betyder ’fri man’«, säger han. Anwar har distinkt vitt hår och en äldre mans varliga gester. Ett förtroligt leende och ett sätt som döljer någonting. Självsäker, men under åtbörderna en allvarsam oro. Han leker bekymmersfritt med barnbarnen och förklarar att de måste säga förlåt till en anka som barnen råkat skada. Allt familjärt verkar suspekt ju närmare Anwar vi kommer, på grund av vad han förtäljer oss.
Avrättningarna skedde i Norra Sumatras största stad Medan, till följd av en misslyckad statskupp den 1 oktober 1965 i Indonesiens huvudstad Jakarta. Vilka som låg bakom statskuppen har inte klarlagts. President Sukarnos egenmäktigt styrda demokrati åren innan maktövertagandet 1965, och stödet för det indonesiska kommunistpartiet PKI, sågs inte med blida ögon av militären eller av det kalla krigets USA. Sex generaler avrättades, Sukarno sattes i husarrest och de kortvariga striderna i Jakarta kuvades av generalmajor Suhartos ledda armétrupper. För statskuppen fick PKI officiellt ansvaret, trots att de kanske inte ens var inblandade. En närmast osannolik häxjakt följde, pådrivet av Suhartos militär. Fackföreningsmedlemmar, jordlösa bönder, intellektuella och etniska kineser – vem som helst som motsatte sig den militära diktaturen kunde anklagas för att vara kommunist. »Direkt understött av västerländska stater«, tillägger en textruta i filmen mot en bakgrund av västerländska företagsloggor. Anwar rekryterades i likhet med många indonesiska småkriminella till att sköta »utrensningen«. Men såsom han och de andra som kommer till tals i filmen öppet erkänner rörde det sig oftare om människor som drogs in till förhör på oklara grunder och under tortyr tvingades att bekänna sig till kommunismen. Dödssiffrorna varierar mellan en halv miljon till flera miljoner. Lika många spärrades in på obestämd tid. Ett halvt sekel senare rekonstruerar Anwar de mord han själv begick genom att agera som filmregissör.
»Anwar, lär oss att tortera«, säger en skådespelare i den amerikanska filmskaparen Joshua Oppenheimers dokumentärfilm The Act of Killing (2012) som skildrar den bisarra filminspelningen. Oppenheimer började tala med offren för förföljelserna efter 1965 men bytte snart inriktning när han insåg att förövarna fortfarande var vid liv och mer än villiga att berätta och skryta om sin inblandning. Filmteamet gav Anwar och hans kumpaner möjligheten att skriva, regissera och iscensätta avrättningarna genom deras egna ögon, resulterande i scener inspirerade av musikaler, västern- och gangsterfilmer, vilka successivt tar över The Act of Killing. En obehaglig stämning kryper sig på. De verkliga mördarna visar hur en machete ska hållas och hur ögonbindeln träs över ansiktet på en av skådespelarna. »Täck inte över hans näsa så att han inte kan andas«, protesterar någon i filmteamet. »Det är okej, vi dödar honom på riktigt«, svarar de utan tillstymmelse till ironi.
Tålmodigt avtäcker The Act of Killing historiens officiella lappverk.
Bakgrunden till händelserna delges av några korta textrutor och filmen innehåller i likhet med Claude Lanzmanns Shoah (1985) inget arkivmaterial. Det är en film lika mycket om nuet. Vad vi får ta del av är förövarnas version av ett av de värsta folkmorden under 1900-talet. Hyllad i de indonesiska skolböckerna som en heroisk händelse är det inte en förljugen bild utan den officiella versionen som mördarna återger. Det är en fond av det onda. »Sanningen är att vi mördade människor och blev aldrig straffade«, säger Adi. Men det är framförallt Anwar – en av de centrala figurerna för morden i Norra Sumatra och grundare av den paramilitära gruppen Pemuda Pancasila – som kommer till tals. Han betraktas med ett särskilt intresse. Vi förs av filmens orena anblick närmare någonting som vi vanligtvis aldrig skulle möta, acceptera, ens vilja betrakta. Därför är scenerna med Anwar och hans barnbarn, alla ögonblick av förtrolighet eller av de vänskapliga mötena mellan de före detta bödlarna, det som mest sticker i ögonen, det som nästan framstår som mer grovt än de historiska händelserna, vilka svävar stumt över de hopplöst överdrivna iscensättningarna – brutala i deras banalitet – och händelsernas överdimensionerade rättfärdigande.
Oppenheimer kommenterar inte, undviker att moralisera. Han låter sina intervjuobjekt långsamt blotta sig. När en av bödlarna protesterar mot att en scen utmålar Pancasila som obarmhärtiga så är det för att den nödvändiga utrensningen av kommunisterna måste ske »med humana medel«. Retoriken känns igen från nazismen. Den utpekade fienden är en sjukdom som måste avlägsnas ur samhällskroppen, bistått av ett läkarutlåtande. Det är en sådan förment humanism som vi också möter hos Anwar, men på ett mer alldagligt plan. En sämja uppstår mellan oss och det onda genom filmens dialogiska form. Det är början på en grym vänskap.
Vi lyssnar till Anwar med förtrolighet. Filmen tvingar oss att umgås med honom, en mördare dold i den indoktrinerade gemenskap som deras iscensättningar ger prov på. Och vi förs till honom via någon annan, en röst som befinner sig nästan i bakhuvudet, med vars lockrop filmskaparen infångar det onda. Sakta öppnar sig Anwar för oss i det privata samtal av vilket vi genomkorsas, nästan förkroppsligas. För frågan infinner sig snart, den fråga som intervjuer ofta implicerar: Vem är det han talar med? Vi hör hans röst – Oppenheimers, får vi förmoda – ställa frågor. Emellanåt tilltalas han direkt av Anwar. Men han syns aldrig. När de talar är det som om vi inlåts, nästan stockas, i samtalets mitt. Det är ett samtal i vilket två personer lutar sig över åskådaren för att kunna höra varandra. »Va?«, ryter den ena. »Jag sa…«, svarar den andra. Vi är själva platsen för samtalet, inte mediet utan snarare ett broräcke från vilket den ena ropar till den andra som står vilsekommen på strandkanten. Protagonisten är vänd mot oss på broräcket och dirigerar intervjuaren bakom oss. När som helst skulle den andra kunna snubbla och falla i vattnet. Och medan Anwar ropar ut direktioner till den i blindo famlande intervjurösten händer någonting. Anwar börjar svara på de ekon som omsluter hans flydda rop över broräcket. Han försäger sig, blottar sig själv. Ju högre han skriker desto mer börjar han vackla och liksom famla efter de utslungade orden, att hejda den fart med vilket känslorna sveper in hans svar och att fylla i med gester som hotar att dra med sig hela kroppen. Plötsligt är han själv på väg att tippa över räcket.
Under inspelningen av en scen då en by attackeras slipper någonting igenom den officiella fiktionens censur. »Föreställ dig barnens framtid. De har torterats. Nu kommer deras hus att brännas ner. Vad har de för framtid?« säger Anwar medan han betraktar barnskådespelarna. Under en annan scen då han själv ska torteras bryter han ihop. När han sedan betraktar det filmade materialet har han plötsligt trätt igenom broräcket och den hänsynslösa, officiella sanningen som filmens iscensättningar låter oss se och säger sig förstå vad de torterade måste ha upplevt: »Jag känner det, Josh. Verkligen. Jag känner det. Eller har jag syndat? Jag gjorde det här mot så många människor, Josh«, säger han under tårar till filmskaparen. När han återigen besöker avrättningsplatsen på andra sidan av biografen tycks iscensättningarna ha gett honom nya ögon: »Jag vet att det är fel men jag var tvungen att göra det«, betygar han i ett sällsynt medgivande.
Ju lägre filmen för oss i det onda desto mer benägna blir vi att acceptera grymheterna. Den rudimentära närhet som film frambesvär i potentiellt sett allt uppbärs av en intimitet. Att för en sekund dela den smärta som Anwar ger uttryck för och att erkänna den ärliga förtrolighet med vilket han berättar sin historia, trots dess nästan obegripligt brutala detaljer. Vi lyssnar, det är nog. Den intimitet med vilket vi sörjer någon annan möjliggör också erkännandet av alla de miljoner drabbade under Suhartos diktatur, för några ögonblick öppnat upp av den oväntade vänskapen mellan Anwar Congo och Joshua Oppenheimer.