Det börjar bli ensamt för Europa. Sakta men säkert vänder sig alla bort från den gamla världen med dess idé om universalism och världsordning. I öster bedriver Ryssland ett brutalt anfallskrig vid Europas gränser, mot dess kärna förs ett hybridkrig med målet att bryta ner demokratins motståndskraft. I söder betraktar den så kallade tredje världen inte helt orättvist den första som hycklare. Och till råga på allt håller Europas närmaste allierade – tillika dess räddare i nöden i både det första och andra världskriget – på att överge sin partner. Frågetecken har rests kring den transatlantiska paktens giltighet. Budskapet från Washington är: tiden då ni kunde förlita er på NATO och USA:s militära övermakt är över. Visst, handelspartners finns – få kan avstå frivilligt från den köpkraft som en halv miljard européer har –, men vänner?
Ingen människa är en ö. Kontinenter däremot. Dock inte Europa, det är snarare en utväxt på den asiatiska, bestående av ett antal halvöar – med fri sikt mot väst och solnedgången – som präglat världshistorien som få andra de senaste 500 åren.
Nu är spelplanen en annan och mycket av det som Macron i motvind har argumenterat för, hör man nu i en rad europeiska huvudstäder.
När skyddet från väst hotar att försvinna verkar en ny europeisk självsäkerhet växa fram, mest frapperande i Polens premiärminister Donald Tusks ordval: »Det är slående men det är sant. Just nu tigger 500 miljoner européer 300 miljoner amerikaner om skydd från 140 miljoner ryssar som inte har kunnat övervinna 50 miljoner ukrainare på tre år.« Européerna lider av vad Tusk menar är »ett underskott på fantasi och mod«. Man skulle kunna lägga till: enighet och ett avskräckande kärnvapenparaply.
En kontinent utan egenskaper
I detta historiska ögonblick där Europa lämnats åt sig själv, är det kanske läge att ta upp Peter Sloterdijks senaste bok, Der Kontinent ohne Eigenschaften (Suhrkamp, 2024). Kontinenten utan egenskaper är såklart Europa, som liksom huvudpersonen i Robert Musils roman bara flyter med i historiens strömmar. Den tyske filosofen tar strid mot den europeiska likgiltigheten inför sig själv, hur den håglöst tycks titta på när kontinenten driver bort mot den stora betydelselösheten, medan USA, Ryssland, Kina, Indien och Turkiet höjer sina imperialistiska ambitioner.
För att undkomma fara – men också som en ursäkt för sina historiska brott (läs: kolonialism) – förnekar Europa sin egen betydelse. Som en efterföljare till den listige Odysseus, utropar Europa »Ingen« på frågan: Vem är du? Och tittar man på Europa idag, skriver Sloterdijk, verkar det som »att Europas befolkning, efter den serie av händelser som man kallar ›världshistoria‹, dragit sig tillbaka till en ingen-position.« Men, varnar han, denna gång låter sig inte cyklopen Polyfemos luras, »från Peking till Ankara« bildas en »polyfemisk international« och det spelar ingen roll att det europeiska skeppet sökt skydd i sitt eget farvatten, förföljarna kommer denna gång efter.
Den europeiska drömtiden är över
Sloterdijk beskyller Europa för att ha tagit »utfarten från världshistorien och in i semestern«, och i komfort och indifferens dagdrömma om handelskontrakt och om att europeiska värden följer på europeiska pengar. Men senast 2014 borde kontinenten ha insett att den europeiska drömtiden är över.
Peter Sloterdijk är inte känd som en beundrare av den Europeiska unionen, han ser den som ett byråkratiskt monstrum. Den är som han skriver »en politisk improvisation«, grundad av arvtagare till förödmjukade imperier, »alldeles från början ett projekt för bekymrade, hoppfulla och framsynta eliter.«
Men den Europeiska unionen, med alla sina tillkortakommanden, är nu det som finns tillhands. Den härbärgerar en europeisk civilisation som – trots allt ont den förorsakat på väg mot upplysning – ändå måste minnas vad den frambringat:
[Renässansens] nya stjärnor inom vetenskap, poesi, retorik, konst och musik gav den första impulsen till ett sammanhang som sju hundra år senare fortfarande låter sig identifieras som ett komplext kontinuum av europeisk individuell kultur.
Sloterdijk manar oss till att revitalisera det han kallar för de »civilisationshistoriska prestationerna«, utan att falla i de nationalistiska myternas fälla som hotar att beröva oss de mödosamt tillkämpade individuella friheterna.
Vad är värt att försvara
Der Kontinent ohne Eigenschaften består av en serie föreläsningar som Peter Sloterdijk höll vid Collège de France i Paris våren 2024. Det rapporterades att även Emmanuel Macron gästade dem och bjöd in filosofen till middag på Élyséepalatset. Macron lär ha uppskattat vad han hörde, eftersom Sloterdijks uppmaning till europeiskt självförtroende påminner om något den franske presidenten länge predikat.
Om den försiktige Olaf Scholz under Ukraina-kriget väntat på USA:s taktslag och lydigt följt efter, har Macron inte dragit sig för att själv sätta tonen. Sloterdijk och Macron hävdar båda nödvändigheten av europeisk suveränitet. »Dammen som Europa har kunnat utveckla sig bakom« är på väg att försvinna, sa Macron redan 2017 i ett tal vid Sorbonne. När Macron förkunnade – efter en resa till Kina 2023 – att Europa inte får bli USA:s vasaller var mottagandet kyligt, ty detta sades i den sena blomningen av de transatlantiska relationerna under Joe Biden.
Senast 2014 borde kontinenten ha insett att den europeiska drömtiden är över.
Nu är spelplanen en annan och mycket av det som Macron i motvind har argumenterat för, hör man nu i en rad europeiska huvudstäder. Något som fick Politico att tala om Macrons »told-you-so moment« (28.02.2025).
Sloterdijk talar om en essä som Jacques Derrida skrev strax efter murens fall, L’autre cap (1991). Där talade den franske filosofen om Europa som en drake med avhugget huvud. Vi måste fortsätta tänka på Europa som så, menade Derrida, för att inte nya monstruösa huvuden ska växa fram, kraften måste komma från andra källor än en expansionistisk imperialism. När det kommer till vad dessa andra källor kan vara svävar Derrida på målet. Sloterdijk är tydligare: universiteten, den europeiska bildningshistorien, de konstnärliga genierna, innovation och talang. Just det, menar Sloterdijk, är värt att försvara. I slutändan också med militär makt.
