De ryska rösternas bok

ANMELDELSE. Genom långa, inlevelsefulla intervjuer skildrar Svetlana Aleksijevitj den ryska historien från kommunism till maffiakapitalism.

Tidligere publisert i Vagant 4/2013.

Svetlana Aleksijevitj
Tiden second hand
Översättning af Kajsa Öberg Lindsten
Ersatz, 2013

»Jag skriver, Jag samlar – smula för smula, korn för korn – historien om ’vardagens’ socialism«, inleder Svetlana Aleksijevitj. »Mina frågor handlar inte om socialismen, utan om kärleken och svartsjukan, om barndomen och ålderdomen. Om musiken, danserna och frisyrerna. Om tusen detaljer i ett liv som nu har försvunnit. Det är enda sättet att fånga katastrofen inom vardagens ramar och försöka berätta något. Att försöka komma underfund med något. Jag tröttnar aldrig på att häpna över hur intressant ett vanligt människoliv är.«

Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand.
Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand, Ersatz forlag 2013.

Tiden second hand är den femte boken i Aleksijevitjs stora minnesprojekt »Utopins röster«. Det som hon i de tidigare böckerna har skildrat från sidan, genom att skriva om självmord eller Tjernobyl, har hon den här gången gjort till sitt huvudämne: hur det var att leva i Sovjet och hur livet ser ut i det nya Ryssland. Hon berättar genom intervjuer. Kapitellånga intervjuer med människor som minns sina liv växlar med uppsnappade repliker från kök, fester, ölkiosker och demonstrationer. Det har blivit 650 sidor; materialet till boken har hon samlat i mer än tjugo år.

Miljöskildringar eller personporträtt förekommer inte. Intervjupersonerna presenteras med namn, yrke och ålder. Utöver det är de bara röst. Grymma livshistorier berättas som grymma historier ska – rakt och enkelt. Svältår när människor åt blad och bark. Till och med asfalt: »Många dog, för magen klistrades ihop.« Låt hellre bli att äta, råder en som varit med, men drick när du kan. Barn som växte upp på tyskockuperat område under kriget förbjöds att studera vidare, som om de bar på en smitta. En replik från fånglägren: »Vad jag är lycklig över att ni kommunister också sitter här, precis som jag, och inte heller förstår någonting.« En till: »De som fått fem eller sex år pratade om sina hem, medan de som dömts till tio eller femton år teg.« Barn som föddes i lägren togs ifrån sina föräldrar och placerades på barnhem där de fick stryk: din mamma är en folkfiende.

Efter Sovjetunionens fall förändrades allt på några få år:

År 1991 … lades vår mamma in på sjukhus med svår lunginflammation och kom hem med hjältestatus – hon hade fått prata oavbrutet. Hon hade berättat om Stalin, om mordet på Kirov, om Bucharin … Folk hade velat lyssna på henne dag och natt. Det var en tid då människor ville att man skulle öppna deras ögon. Men nyligen hamnade hon på sjukhus igen, och hela tiden hon låg där var hon tyst. Det hade bara gått fem år, men verkligheten hade redan förändrat rollfördelningen. Den här gången var det hustrun till en framgångsrik affärsman som fick spela hjälte … Alla förstummades av hennes berättelser […] Shopping! Ringar med si och så många karat … Örhängen, halsband … av guld … Fullständig succé! Inte ett ord om Gulag eller andra tråkig- heter. Det som har hänt har hänt. Och man kan väl inte börja gräla med gamlingarna nu?

Fattiga intellektuella placerade sin första tomma McDonalds-förpackning på hedersplats i bokhyllan – de förstod inte att de redan var förbisprungna av en generation av hän- synslösa affärsmän. I decennier hade man suttit runt köksborden och diskuterat vad som borde göras (och skämtat om avlyssningen: »Hörde ni, kamrat major?«), men »upptäckten av pengar kom som en atombomb« och »då visade det sig att vi inte hade några idéer – vi hade bara suttit och pratat hela tiden«. Varpå »gatorna fylldes av bodybuilders i träningsbyxor«, inte helt olika de kriminella fångar som hade makten i lägren och gjorde affärer med de svagare fångarnas matransoner. En kvinna gör en minnesresa tillbaka till det fångläger där hon satt; barackerna är rivna, marken har blivit kolonilotter, ben sticker upp ur jorden när det regnar, vill hon kanske köpa en hink vinbär? Många berättar om alkoholismen och aggressiviteten. »Hos oss måste alla absolut ha någon att hata«, säger en anonym röst. »Det är så mycket hat i luften … Man får akta sig för att ens snudda vid någon.« Och så mycket de sjunger! Personerna i boken avbryter sig ofta för att sjunga några strofer.

Aleksijevitj skriver för att förstå och dokumentera. Ryssarnas kunskap om Sovjetunionen håller på att blekna bort, skriver hon i förordet. På tjugo år har det kollektiva minnet förvandlat en nyckfull diktatur till ett »då var det minsann ordning och reda«. Den blir rent av en källa till stolthet. På den tiden hade vi i alla fall något att känna oss stolta över, säger så många av dem hon talar med. Ständigt denna förbannade stolthet! Stoltheten är alltid tvungen att kompensera så mycket, tills den ensam bär upp en tillvaro som ingen egentligen står ut med.

»Många skulle vilja få Sovjetunionen tillbaka om det bara fanns tillräckligt med korv«, säger en av dem hon lyssnar till. I slutet av boken möter vi en mor och dotter som har blivit hemlösa i det nya Ryssland. De övernattar i lövhögar och på järnvägsstationer. Vad skulle de svara om man frågade dem – som Dagerman frågade tyskarna som bodde i en översvämmad källare 1946 – »När hade ni det bäst, nu eller då?« En yngre generation, uppväxt efter 1989, har börjat romantisera sovjettiden. Ungdomar går omkring i T-shirts med Lenin och Che (somliga ansikten är gjorda för T-shirts och andra inte; general Jaruzelski lär aldrig få en tröja). Och så kommer konspirationsteorierna. »Någon hade behov av att [Sovjetunionen] skulle upphöra att existera«, säger en röst: »Det var en CIA-operation.« Nej, det var judarna, säger en annan.

Svetlana Aleksijevitj är född 1948 och har verkat som journalist och författare i Vitryssland sedan 1970- talet.1 För sin bok om Tjernobylkatastrofen samlade hon vittnesmål under tio år (sv. övers. Bön för Tjernobyl, 1997). De övriga böckerna i projektet »Utopins röster« har handlat om kriget i Afghanistan (eng. övers. Zinky boys, 1992) och om självmordsvågen efter Sovjetunionens fall (sv. övers. Förförda av döden, 1998). Hennes första intervjubok ägnades åt de kvinnliga ryska soldaternas erfarenheter under andra världskriget – deras historier hade förblivit osynliga eftersom de inte passade in i den officiella historieskrivningen (sv. övers. Kriget har inget kvinnligt ansikte, 2012).

Ännu i början av 1980-talet var detta ett känsligt ämne. Boken stoppades av censuren, Aleksijevitj anklagades för att ha smutsat ner det stora fosterländska krigets ära och förlorade sitt arbete som journalist. När boken utgavs 1985, under glasnost, blev den en publiksuccé. Sovjetregimen efterträddes av Lukasjenkos diktatur, där utrymmet för samhällskritisk litteratur av Aleksijevitjs slag inte har varit bättre. Hon lämnade landet några år och var bland annat fristadsförfattare i Göteborg. 2011 återvände hon till Minsk. »Jag måste helt enkelt befinna mig på den plats jag skriver om«, sade hon till Frankfurter Allgemeine Zeitung.2 Hon skriver på ryska, inte vitryska. I intervjun med FAZ:s Kerstin Holm sade hon att hon känner sig som en del av den ryska kulturen och att »det vitryska språket är mycket bondskt och litterärt omoget«. När detta väckte uppmärksamhet i Vitryssland menade Aleksijevitj att Holm hade missuppfattat henne.

Man kan jämföra »Utopins röster« med Solzjenitsyns insamling av vittnesmål och dokument om de sovjetiska lägren (Gulag-arkipelagen, 7 delar, sv. övers. 1974–76). Aleksijevitjs inställning till sovjettiden framgår av att hon föredrar en annan lägerförfattare – Varlam Sjalamov. Solzjenitsyn skildrade lägertillvaron som meningsfull, eftersom han ansåg att den trots allt lidande kunde bidra till att förädla människan, sade hon till Kerstin Holm. Sjalamov, däremot, »var övertygad om att lägertillvaron var meningslös och inte tjänade någonting till, den bröt bara ner offer och bödlar i lika hög grad«.

Man kan också jämföra hennes metod – att samla in människors livsberättelser och förmedla dem till läsaren – med den reportagetradition som växt fram i Polen efter kriget och vars grand old lady är Hanna Krall. I det kommunistiska Polen var tågolyckor och naturkatastrofer »hårt ransonerade av hänsyn till det framstormande framsteget«, och några korrupta politiker eller missnöjda undersköterskor fanns det naturligtvis inte, skriver Maciej Zaremba i Ouvertyr till livet, en antologi med polsk journalistik.3 Polackerna utvecklade istället ett jordnära reportage med fokus på oansenliga människors livsöden, en journalistik »med författarens nyanshunger och språkkänsla, men med vittnets trohet mot det som de faktiskt såg och poetens respekt för det de inte förstod«. Zarembas formulering är den bästa beskrivning av Aleksijevitjs författarskap jag har läst. Han fortsätter: »Världen består av individuella existenser och generaliseringen är människans naturliga fiende.« Den meningen rymmer både det bästa med den här typen av journalistik och dess stora begränsning. Journalistik av det här slaget ger oss en miljon inlevelsefullt återgivna detaljer, men kräver att reportern, läsaren och helst också intervjupersonen ska stänga av halva hjärnan, nämligen den halva som bidrar med slutsatser, sammanfattningar och insikter. Och eftersom ingen av dem kan göra det blir sådana texter i praktiken aldrig så ödmjukt fria från generaliseringar som de utger sig för att vara. Istället kan de bli jäsande tunga av outtalade åsikter som inte lyfts upp till medveten reflektion eftersom de aldrig fästs på pappret. Varför någon – oavsett om hon kallar sig reporter eller författare – skulle vara tvungen att välja mellan detaljer och generaliseringar kan jag inte förstå.

Illustrasjon: Andreas. Töpfer.
Illustrasjon: Andreas. Töpfer.

Aleksijevitjs böcker har belönats med en rad priser utomlands – under bokmässan i Frankfurt i oktober tog hon emot den tyska bokhandelns prestigefyllda Fredspris – men hur ser det ut på hemmaplan? Det finns en risk att den som skriver den här sortens böcker blir en stjärna utomlands, samtidigt som hon hindras från att slå igenom där hon behövs bäst. I Ryssland, där historieskrivningen på nytt för- skjuts i nationalistisk riktning (hur länge dröjer det innan Putin säger rent ut att det är dags att återinföra stalinkulten?) är hennes verksamhet livsviktig. Den är också viktig av ett annat skäl: det Ryssland hon skildrar är ett land där generationerna är avskurna från varandra eftersom de inte delar samma avgörande erfarenheter. »Ni förstår ingenting, för ni var inte med under kriget«, säger de äldre. »Ni vet ingenting om sovjetlivet«, säger Aleksijevitjs generation till dem som är unga nu. Hennes böcker ger dem en chans att mötas.

I Vitryssland kan hennes böcker inte ges ut, men i Ryssland och Ukraina är Aleksijevitj ett erkänt namn, svarar Johanna Lindbladh, slavist vid Lunds universitet, när jag frågar henne om detta. »Den typ av vittnesskildring som Aleksijevitj förmedlar i sina böcker är sedan perestrojkan och Sovjetunionens fall en oerhört populär form av litteratur för ett folk som vill minnas sin historia för att förstå sig själva.«

Svetlana Aleksijetvitsj' Slutten for det røde mennesket. Tiden second hand i norsk oversettelse ved Dagfinn Foldøy, Kagge Forlag 2015.
Svetlana Aleksijetvitsj’ Slutten for det røde mennesket. Tiden second hand i norsk oversettelse ved Dagfinn Foldøy, Kagge Forlag 2015.

De konkreta, vardagliga detaljer som nämns i förordet hittar man inte i Tiden second hand. Frisyrerna, musiken, praktiska problem, hur det porslin man åt middag på såg ut – sådant skriver Aleksijevitj inte mycket om.4 Till största delen handlar boken om stora politisk-historiska händelser sedda från marknivå, ofta ur ett kvinnligt perspektiv. Stalins utrensningar, kriget, lägren, militärkuppen mot Gorbatjov, nya krig i Tjetjenien och Azerbajdzjan, maffiakapitalismen efter 1989, terrorbomben i Moskvas tunnelbana 2004. »Ibland tror jag att smärtan är en bro mellan människor – en hemlig förbindelse«, skriver Aleksijevitj i en av sina fåtaliga kommentarer. »Andra gånger tänker jag förtvivlat att den är en avgrund.« En kioskägare får besök av utpressare i det nya, laglösa Ryssland: »Hans fru ville inte lämna över pengarna så de satte ett hett strykjärn mot hennes mage – hon var gravid …«

Under läsningen associerar jag också till den kinesiske dissidenten Liao Yiwu. När jag läste hans intervjubok The corpse walker (Anchor Books, New York 2009) lade jag märke till att de personer som berättade om sina liv ofta var så gamla. Och sedan förstod jag varför: Yiwu ville skriva Kinas förbjudna 1900-talshistoria. Svälten, det stora språnget, kulturrevolutionen – grymma, vardagliga och personliga detaljer berättade av dem som överlevde.

Det finns ett par tydliga skillnader mellan Yiwu och Aleksijevitj. I The corpse walker finns både frågor och svar utskrivna. Yiwu kan sin kinesiska historia så bra att han ibland kan invända mot vad hans intervjupersoner säger, pressa dem att berätta något som är obekvämt för dem. Det kan säkert Aleksijevitj också göra, men vad hon har sagt under samtalen får vi inte veta. Tiden second hand är som en dokumentärfilm av den sort där de intervjuade personerna håller långa, hopklippta monologer medan filmaren har gjort sig själv osynlig. Det är en estetik som jag är en aning tveksam till. De frågor man ställer påverkar de berättelser man får höra. Frågar man »vad kände du?« får man andra svar än om man frågar »vad gjorde du?« Vad-kände-du-frågor kan göra intervjupersonen till offer (jag kände mig alltid svag, rädd, underlägsen). Den som frågar »vad gjorde du?« kan få en annan version av samma livshistoria (jag utnyttjade mina kontakter, jag stal lite på jobbet, jag försvarade aldrig en oskyldigt anklagad kollega).

Aleksijevitj vill väl inte att vi ska tro att det är Folkets Röst som talar direkt till oss ur boken? Nej, var inte orolig för det. Till Dagens Nyheter har hon sagt att hon gärna kallar sina böcker romaner.5 Fast romaner är de ju inte – de befinner sig i en skärningspunkt mellan reportage, okommenterade vittnesmål och skönlitterärt bearbetad text. Det hade varit intressant att höra henne förklara hur hon ser på sitt arbete och de avvägningar det medför. Vilket slags nerv söker hon när hon samtalar med sina intervjupersoner? På den punkten är hon knapphändig. I inledningen till Tiden second hand skriver hon bara att hon letar efter ögonblick när »livet – själva livet – övergår till att bli litteratur. Det är något jag alltid vaksamt lyssnar efter i alla samtal – såväl privata som offentliga.« Men hon lyssnar inte bara efter litteratur: Hon gör litteratur. Intervjupersonernas berättelser har körts genom hennes språkmaskin. Alla som berättar har en liknande rytm, en liknande andning. Det gör att Tiden second hand nästan skulle kunna vara en lång monolog av en enda person.

Å andra sidan: Hon är suveränt skicklig på att få mänsklig närvaro att uppstå i texten. Det beror till inte ringa del på att hon är så förtjust i det typografiska tecken som kallas ellips (»…«). Hon håller fast vid sina ellipser som om de var ett tecken för den mänskliga rösten. De många ellipserna säger till oss: Du läser inte en text, du lyssnar till en röst. Rösten från en människa som ibland avbryter sig, tonar ut i tveksamhet, tystnar.

Den litterära bearbetningen accepterar jag, den är en förutsättning för projektet, men jag skulle vilja veta lite mer om hur hon hittar sina intervjupersoner och hur hon övertalar dem att öppna sig för henne. En av dem säger (parallellen till Tjernobyl, där den ingjutna reaktorn kallas »sarkofag« är tydlig):

– Nej … nej, jag kan inte … det är omöjligt. Jag har tänkt att jag någon gång … ska berätta för någon … men inte nu … inte nu … Allt är förbjudet område, jag har murat in det, begravt det i cement. Så är det … Det ligger i en sarkofag … jag har gömt alltsammans i en sarkofag … Det brinner inte längre, men där pågår en reaktion. En kristallisering. Jag vågar inte röra vid det … vågar inte …

På sin sajt (alexievich.info) skriver Aleksijevitj att hon under arbetet med en bok kan träffa 500–700 människor. Tiden second hand innehåller ett tjugotal långintervjuer – det tyder på ett mycket medvetet urval. Vilken historia vill hon berätta genom de personer hon har valt ut? Jag skriver inte det för att antyda att boken är vinklad, utan för att frågan har väckts under läsningen. Några tydliga pekpinnar kan jag inte urskilja. En mindre säker skribent hade nog frestats att trycka på gråtknappen ibland, men Aleksijevitj kan skildra smärtsamma erfarenheter med en sällsynt balans mellan inlevelse och saklighet. Genom hela boken håller hon en ton som aldrig sviktar.

Tiden Second hand innehåller lyckligtvis inte bara offer. Vi får lyssna till en nyrik ryska som är belåten med sin karriär och sina pengar. Och till en gammal förhörsledare som inte ångrar någonting. »Sådana där har jag minsann …« säger han föraktfullt om en svärson som är akademiker. »Hos mig åt de sin egen skit.« Han deltog i massavrättningarna – folk kunde arresteras bara för att säkerhetstjänsten skulle fylla sin fastställda kvot. De var tvungna att skjuta fler än de klarade av:

Då tillkallades läkare. De rådgjorde med varandra och fattade följande beslut: två gånger i veckan skulle alla soldater få massage. Massagen skulle omfatta höger arm och pekfingret på höger hand. Att pekfingret masserades var nödvändigt – det överbelastades under skjutningen.

Aleksijevitj kan konsten att låta motsatta yttranden förstärka varandra istället för att sudda ut varandra. Efter en ganska gripande historia om en krigsveterans självmord får vi höra hans hustrus version av deras liv. Han försummades av staten, men själv försummade han sin familj. En historia om en kvinna som brevväxlar med en straffånge och utvecklar en besatt kärlek till honom avslutas med att straffången berättar historien från sitt håll.

Aleksijevitj är mycket mer intresserad av känslor än Yiwu. Hon kan låta någon berätta sida efter sida om hur det känns att leva, om hur det känns att vara barn (en av de starkaste episoderna i boken är en kvinna som berättar om sin uppväxt i en jordhåla; hon lekte med skalbaggar). Och om hur det känns att vara förälskad. Kärlekshistorierna är så många att de bildar en tydlig tråd genom boken. Ni tror kanske att kärlek är ett sönderskrivet ämne, att inget nytt kan sägas om det där? Aleksijevitjs intervjupersoner kan berätta så starkt och så egensinnigt om sina förälskelser att boken tar ett grepp om mina händer. Vissa sträckor lyfter berättelserna – om fattigdom, förtryck och längtan – till en litteratur som får mig att häpna över människans förmåga att uppleva och att förmedla sina upplevelser i ord. Borde inte det vara en anledning att hoppas? Men något hopp finns inte i Tiden second hand.

Bokens undertitel, »Slutet för den röda människan«, tillsammans med ett par formuleringar om »sovjetmänniskan« i förordet (»kommunismen hade en vanvettig plan: att göra om ’den gamla människan’, den skröplige Adam«) skulle kunna tyda på att Aleksijevitj är ute efter en ganska billig sensmoral. En predikan av den välkända typen: Där ser ni hur det går om man vill bygga en utopi och skapa en »ny« människa – då blir det fångläger av alltihop! Det är en lättnad att hon inte gör det. Kanske kan boken rent av hjälpa till att skingra några envisa missuppfattningar om Sovjetunionen. Den var inte en utopi som gick fel – den var en diktatur från dag ett. Grigorij Zinovjev, en av partiets ledande personer vid statskuppen 1917, har sagt: »Vi måste få med oss nittio av de hundra miljoner som befolkar Sovjetryssland. Resten går inte att tala med – de måste förintas.«

Utopier leder till koncentrationsläger: Jag vet inte hur många gånger jag har läst den sortens påståenden, gjorda av personer som inte kan skilja en diktators retorik från hans praktik.6 Lenin talade om socialismens rationalitet samtidigt som han genomförde sina utrensningar – alltså kommer varje försök att utveckla ett rationellt samhälle att leda till utrensningar, förklarar sådana skribenter för oss. De har inte förstått det grundläggande: En diktator använder den retorik som har önskad effekt. Kyrkor gjordes till stall efter revolutionen, men när Hitler anföll lät Stalin öppna en del kyrkor igen och höll ett berömt radiotal där han kallade befolkningen sina »bröder och systrar« – i den situationen var det läge att öppna kranarna för religion och tårögd nationalism.

»Tiden går och smärtan blir till kunskap«, säger en av berättarna. Blir den? Har de lärt sig något av sin historia, ryssarna? Jag vet att det är en nedlåtande fråga, men jag måste erkänna att den dök upp medan jag läste. Personerna i Tiden second hand kan återge enskilda händelser skarpt och levande, men några lärdomar ger de inte uttryck för. Beror det på att Aleksijevitj föredrar berättelser där folk känner och är mindre intresserad av vad de har tänkt? Vad intervjupersonerna säger i det ena ögonblicket påverkar inte vad de säger i nästa ögonblick. Varje upplevelse står för sig, utan att ge upphov till någon intellektuell eller känslomässig slutsats. De får kontakt med en känsla och den väller genast ut – ordrik, trotsig och stark – men den står inte i förbindelse med något annat. Pappa var förstörd när han kom hem från lägret – fast jag var stolt när jag fick min pionjärhalsduk – men i affären fanns det bara björksaft, till och med makaronerna var ransonerade – sedan blev jag av med jobbet, men jag är fortfarande stolt över socialismen!

Det är som om korruption i tillräckligt stor skala blir ett mysterium. Ingen kan förstå vad som har hänt – eller hur de själva har bidragit till att upprätthålla systemet. Flera av de personer Aleksijevitj träffar drar den gamla frasen – utsliten redan på 1800-talet – om att ryssarna inte är gjorda för demokrati. De behöver sitt historiska Öde, sin Tro och sin Tsar. De senaste hundra årens vetenskapliga framsteg har bara lett till att man numera avslutar den där frasen med ett »det sitter i generna«. Fast det finns naturligtvis de som säger emot:

Men vad i helvete har jag för nytta av ett stort och mäktigt land? Jag vill hellre leva i ett litet land, som Danmark. Utan kärnvapen, olja och gas. Så att jag inte riskerar att få en revolverkula i skallen. Då kanske vi också skulle lära oss att skura våra trottoarer …

Kanske är de ryska orättvisorna så stora att det är svårt att utvinna några personliga lärdomar ur dem. Det är som om förtrycket pågick i en helt annan skala än den där människorna levde sina liv – avståndet mellan diktaturens gigantiska maskineri och den egna vardagen är omöjligt att överbrygga. I förordet skriver Aleksijevitj: »Om jag började diskutera skuldfrågan fick jag alltid höra: ’Varför skulle jag vara skyldig?’ Alla kände sig som offer och inte som delaktiga. Någon sa: ’Jagsattocksåiläger’,enannan:’Jagvarmedikriget’.«

Lika oöverstigligt är avståndet mellan den ursprungliga entusiasmen och det samhälle som blev resultatet. En man som varit partimedlem sedan 1922: »Jag minns människor med lysande ögon. Våra hjärtan brann! […] Vad har ni som är storslaget? Ingenting. Bara er bekvämlighet.« På den tiden fanns det en vi-känsla, ett gemensamt mål, fortsätter han:

Min fru hade bara en tunn och sliten kappa, hon var gravid. Vi lastade kol och ved på stationen, släpade med skottkärror. En främmande flicka som arbetade bredvid oss sa till min fru: »Du går ju klädd i sommarkappa! Har du inget varmare?« »Nej.« »Men vet du, jag har två.« […] På kvällen kom hon hem till oss med kappan – och det var inte sin gamla hon kom med, utan den nya.

En diktatur gör naturligtvis sitt bästa för att koppla folk känslomässigt till staten och dess symboler – inget annat i Sovjetunionen fungerade lika bra som denna känslomässiga bindning. Systemet var falskt men känslorna äkta – intervjupersonerna vrider och vänder på detta problem som om det var en Rubiks kub, en olöslig paradox, utan att komma någonstans. Den känslomässiga lojaliteten var fortfarande stark när hennes generation var ung, skriver Aleksijevitj: De »grät av besvikelse över att vi hade missat revolutionen och inbördeskriget«. Enda gången någon säger »Vi gick för långt, som det heter« är när den gamle partiveteranen minns att hans fru klippte av sig håret. På hans tid förkastade unga kommunister skönhet och romantik som borgerliga avvikelser, sex skulle vara »som att dricka ett glas vatten«.

Men Aleksijevitj är klok nog att låta sina intervjupersoner prata på tills något händer. Partiveteranen fyller sida efter sida med abstraktioner, fraser och ilskna rättfärdiganden ända tills han får kontakt med ett minne han har burit på hela livet. När han var femton år kom rödarmisterna till hans by på jakt efter undangömd säd. Han var komsomolmedlem, hade svurit sin ed, och visste att hans morbror hade gömt några säckar. Han gjorde »the right thing« och belönades med en manlig klapp på axeln: Skynda dig att växa upp, så kan du kanske bli en av oss! Men pojken förstod inte vad en angivelse innebar vid den här tiden. Innan rödarmisterna gav sig av brände de ner morbroderns hus; hans sönderskurna lik hittades i skogen.

Jag vågade inte gå ut. Jag satt inne i stugan och grät. Mamma förstod alltihop. När det blev natt lade hon en tiggarpåse i min hand: »Ge dig iväg, min son! Må Gud förlåta dig, din stackare.«

Och efter ytterligare några hundra sidor måste jag ändra mig. Att det inte finns någon sammansmältning där den ena erfarenheten påverkar den andra gör att varje minne som intervjupersonerna återberättar kan drabba läsaren med större kraft. Allt är fortfarande oläkt. Då var jag förälskad, sedan blev jag arresterad – båda händelserna berättas med samma omedelbara närvaro. Och jo, det finns emotionella slutsatser, ibland av ett grymt slag. En kvinna säger: »Jag har inte lyckats åstadkomma något med min kärlek.« Vad är det om inte en slutsats?

Genom alla stora historiska och politiska orättvisor fortsätter de dåliga äktenskapen, generation efter generation. Äktenskap på ryska: Hon tänker säga nej vid altaret, men »prästen var full och istället för den obligatoriska frågan sa han: ’Du får inte göra honom ledsen, för han förfrös fötterna under kriget!’ Då blev hon naturligtvis tvungen att gifta sig med honom«. Männen är skadade av kriget eller för att de blivit avskedade och värdelösa i den nya ekonomin. De super och slår sina familjer. Föreställningarna om män och kvinnor är strikta: »En man behöver alltid ha någon som tar hand om honom. En god hustru är alltid lite grann som en mor för sin man. Om en man lämnas ensam förvandlas han till en varg … och börjar äta direkt från golvet.« Kvinnan tar hand om mannen, sitt jobb, lägenheten och barnet (som helst ska vara en dotter: de många starka mor-dotter-historierna är en annan av bokens trådar). Och den andra sidan av samma mynt: En man ska misshandlas, annars blir han ingen riktig man. En soldat berättar om det fullständigt groteska våld som rekryterna utsätter varandra för under militärtjänsten.

De många små vardagliga orättvisorna kuggar in i varandra och upprätthåller en orättvisa i kontinental skala. Allt griper in i vartannat, som delarna i en dold mekanism, som förlänger grymheten, korruptionen, machismon och fattigdomen. Kunde man bara avlägsna ett skymmande lager så att man fick se maskindelarna lite tydligare – då skulle man förstå hur det hänger ihop och förhoppningsvis kunna leva annorlunda.

Jag har tidvis läst boken med ett misstänksamt öga. Jag ville se vad som hände om man misstrodde dess avsik- ter en aning. Den har tålt att behandlas så, dess berättelser tränger igenom all skepticism. Som avslutning vill jag citera en av dem. En kvinna minns en händelse från sin uppväxt. Med hjälp av några färgade tygbitar har hon lyckats bli vän med en jämnårig flicka.

Då kom hennes pappa: »Du ska inte umgås med den där tiggarungen!« sa han. Jag förstod att de skulle se till att få bort mig. Att jag tyst och stilla måste ge mig av, att jag så snabbt som möjligt måste lämna platsen. Det här är naturligtvis vuxna ord … inte barnets … Men känslan… jag minns den känslan … Det gör så ont att man inte längre kan bli sårad, och man känner ingen självömkan – plötsligt är man väldigt, väldigt fri. För man känner ingen självömkan. När en människa ömkar sig själv, då har hon ännu inte skådat ner i djupet – hon har ännu inte vänt sig bort från människorna. Men när hon väl vänt sig bort från människorna, då behöver hon dem inte alls, då nöjer hon sig med det hon har inuti sig själv. Jag har blickat alltför djupt …

  1. De som är engagerade i landets litteratur och politik föredrar numer namnet Belarus. En utförlig artikel om vad landet bör kallas på svenska finns på Belarusbloggen: http://vitryssland.wordpress.com/ vitryssland-eller-belarus/
  2. Kerstin Holm, »Uns fehlt die Kultur des Glücks«, Frankfurter Allgemeine Zeitung, 20 juni 2013. http://www.faz.net/aktuell/feuilleton/bilder-und- zeiten/ein-gespraech-mit-der-friedenspreistraegerin-swetlana-alexijew- itsch-uns-fehlt-die-kultur-des-gluecks-12238217.html
  3. Ouvertyr till livet, red. Maciej Zaremba, Brombergs, 2003. Zaremba är själv journalist: hans långa, väl researchade och genomtänkta reportage, ofta om myndigheters maktmissbruk, är unika i svensk press. Han väcker alltid debatt, men är i hemlighet välfärdsstatens bästa vän: han jämför det samhälle vi har med de ursprungliga idealen.
  4. Vill man läsa om vardagslivet i brezjnevtidens Sovjet kan man leta upp satirikern Vladimir Vojnovitj. Hans besvär med att byta lägenhet i Moskva räckte till en hel bok, Ivankiaden (sv. övers. 1979). Han utvisades 1980 och förvånades över att folk i Väst var så okunniga om livet i Sovjet: de trodde att alla ryssar var ideologiskt övertygade kommunister. Som svar på det skrev han Det antisovjetiska Sovjetunionen (sv. övers. 1986), en bok om vad som verkligen präglade ryssarnas tillvaro: privilegier, mutor och korruption.
  5.  Ingmar Nevéus: »Allt kommer tillbaka, allt är second hand«, Dagens Nyheter, 2 november 2013.
  6. Här skulle jag vilja berätta historien om »filosofskeppen«. 1922 lät Lenin utvisa ett hundratal av landets främsta akademiker. Eller som han själv kallade dem: »… de så kallade intellektuella, kapitalets lakejer, som ser sig som nationens hjärna. De är inte någon hjärna utan skit.« De skeppades till Tyskland, det enda land som ville ta emot dem. Straffet för dem som återvände var döden. Episoden har fått namnet »filosofskeppen«, men de förvisade var inte bara filosofer utan ekonomer, matematiker, ingenjörer – yrkesfolk vars kunskaper behövdes. Lesley Chamberlain skildrar utren- sningen i The Philosophy Steamer (Atlantic Books, 2006). I sista kapitlet byter hon överraskande nog inriktning och börjar predika: så här illa går det om man överger Traditionen och Religionen. Tron på en rationell utopi leder till Gulag. Varför det skulle vara rationellt att göra sig av med landets ledande akademiker förklarar hon inte. Samma år som utrensningarna pågår skriver Lenin för övrigt ett ilsket brev till Stalin. Han är missnöjd med att det är omöjligt att få fram ett pålitligt budgetunderlag. »Vi lyckas alltid få skitexperter«, klagar han, oförmögen att förstå varför han är omgiven av idioter. »Lär de där arslena att ge seriösa svar och lämna fullständigt korrekta siffror.« Citatet är hämtat ur The Unknown Lenin (Yale University Press, 1996), ett urval av skrivbordsdiktatorns brev som har blivit tillgängliga efter Sovjetunionens fall.
Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.