[dropcap]I[/dropcap] sin senaste roman Tyll (2017) skriver Daniel Kehlmann fram ett fascinerande porträtt över den välkända gycklaren Tyll Eulenspiegel och över ett Europa härjat av det trettioåriga kriget.
Tyll var en medeltida narr som blev berömd för sina spratt på åskådarnas bekostnad, men också för sin jonglering, balansförmåga och för sin talande åsna, Origenes. Den historiska narren är en anarkistisk, oanpassningsbar och oförutsägbar figur. Tidvis gjorde dessa egenskaper honom också farlig, inte minst för makten. Narren fanns vid nästan alla Europas hov, roade makten, men kunde också dra ner dess byxor. »[H]ans uppgift var«, som det heter i romanen, »att säga vad ingen annan vågade«. Inte ens konungar behövde han bemöta med respekt.
Kehlmanns Tyll är en osympatisk figur, öppet fräck och elak. Trots det älskad och beundrad av de flesta för sina konster. I och med att narren saknar verklig makt, och driver gäck med allt och alla, slår underifrån som en samhällets outsider, får han ändå ett förlåtande drag över sig. Det är inte Tyll som driver på det 30-åriga krig som förvandlar Tyskland till ödemark, men som en demonisk leende och mager gestalt dyker han upp i alla möjliga, osannolika sammanhang, och blir därmed en spegel för barockens föreställningsvärld och krigets fasor.
I vår tid är narren inte längre en kringresande laglös. Han har stigit in i samhällets centrum och blivit den som stiftar lagarna. Narrspegeln har förvandlats till verklighet. Silvio Berlusconi var den första, sen har den ena efter den andra gjort entré. Inte sällan med hjälp av privata förmögenheter och med spektakel som drar både media och väljare till sig.
En sådan narr är Österrikes före detta vicekansler Heinz-Christian Strache från det högerextrema FPÖ. En hemligt inspelad video visade nyligen hur han i ett hotellrum på partyön Ibiza (med redbull vodka på bordet, och koks i blodet) förhandlade om att sälja ut statliga tillgångar till en rysk oligark. Inte bara Strache fick avgå, utan slutligen också förbundskansler Sebastian Kurz och hela hans regering. Narrens gyckel avförtrollades. Denna gång gick hans konster för långt.
Vad är det författaren av historiska romaner förstår, som inte politikern begriper? Att det som i slutändan spelar roll inte är nästa valresultat, utan framtidens dom.
Av en händelse höll Daniel Kehlmann ett tacktal där han förutspådde regeringens fall, endast ett par dagar innan videon släpptes och på riktigt kastade om den lilla alprepublikens politiska landskap. Han förklarade sig som en österrikisk författare (bara född i München) – och därmed som en politisk författare, i traditionen Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek. Tiderna har förändrats, menade Kehlmann, och att fortsätta insistera på att författaren endast ska tala genom sina romaner blir i vår nya tid något omoraliskt. Därför riktade han sig i talet till den unge Kurz och frågade: Vill du bli den kansler som går till historien som den som lät ett högerextremt parti skada inte bara bilden av Österrike, men också landets demokrati? Kehlmann skrädde inte på orden när han menade att:
Ute i världen ställs för närvarande Österrike bredvid Trumps USA, Orbáns Ungern och Bolsonaros Brasilien. Vill du, skulle jag gärna fråga kanslern, verkligen vara den man som fick det att hända, vill du verkligen av framtida historiker beskrivas som den regeringschef som tillät en inrikesminister som öppet föraktar det parlamentariska systemet, rättsstaten och pressfriheten, som tolererade en före detta nynazist som vicekansler?
Romanskrivandet har enligt Kehlmann lärt honom att längden på maktpolitiska kalkyler är korta. Men att framtiden, som kommer att döma denna kalkyl, är lång, och den har per definition det sista ordet.
När fler regeringar bereder högerpopulister inte bara utrymme utan också reellt politiskt inflytande, är det inte bara Sebastian Kurz som bör lyssna på vad Daniel Kehlmann har att säga. Talet är en pan-europeisk appell om att hålla högerradikala krafter ute från makten i parlamenten.
Kehlmann har talat om att hans roman Tyll är en påminnelse om att konsten inte bara står i upplysningens tjänst, och att den inte måste vara förnuftig eller god. Konsten tjänar inga andra syften än sig själv. Men kanske just därför kan författaren emellanåt träda ut ur litteraturen och tala klarspråk.