Säg hej till den sista författaren

I juni kom den senaste nyheten om Dag Solstad, meddelad i förbifarten under en litteraturfestival i Turkiet: han har avslutat författarskapet, det kommer inga fler böcker så länge han lever. Solstad har påpekat liknande saker tidigare. Redan på slutet av 90-talet började han hinta om att författarskapet var »färdigt«. Verket är avslutat, vad som kommer härefter är blott randanmärkningar. Han har förstås inte »slutat«, men det tycks finnas en frihet i att njuta av tanken på att vara en postum författare. Håller han löftet? När Karl Ove Knausgård sa sig vara klar som författare i slutet av Min kamp 6 var det väl ingen som trodde på det, det var på sin höjd en lek med tanken på att sluta, vilket sannolikt är en betryggande och nödvändig känsla efter ett sådant monumentalt arbete, slutkampen.

Författaren och kritikern Geoff Dyer senaste bok The Last Days of Roger Federer (2022) är en studie om snarlika slut, men lika mycket om att närma sig slutet, om att göra saker en sista gång, om att vara försent ute, om att misslyckas med ens sista, stora verk. Tillsammans med fenomenet av så kallad quit lit som brett ut sig i svallvågorna av pandemin, först och främst bland akademiker som tvingas sluta (och skriver om det), är detta del av en större tendens där idén om slutet ter sig alltmer akut men också, paradoxalt nog, kathartisk. Som Lukas Moe anmärkte i Los Angeles Review of Books (7 juni, 2022) var det 70-talets stagflation som gav upphov till quit lit-genren som vi känner den, och går i dag att paketera som självhjälpslitteratur i tider av oro. När vi nu verkar vara på väg mot en ny stagflation kan vi vara säkra på att få höra fler av de omställningshistorier som pandemin gav oss. 

Nyliberalismen som gick segrande ur 70-talets stagflation leddes av idén om att vi kan uppnå vad vi vill om vi bara tror på det. Att detta skapat ökande inkomstklyftor som mer och mer omöjliggör klassresor, och tvingar oss att jobba mer för mindre pengar, visar att det löfte som legat till grund för kapitalismen – att vi ska kunna jobba mindre – varit ett sätt att lura oss att jobba mer. Det finns förstås många skäl till att man just nu tänker så mycket på att sluta, men den ekonomiska (o)verkligheten med att ha två eller tre jobb, som det är för många, att aldrig ha någon fritid och ändå inte kunna få det att gå runt, gör tanken på slutet befriande. 

Slutet är också ett avantgardistiskt topos som motsätter sig den modernistiska uppfattningen om verkets självtillräcklighet. De verk som kommer »efter slutet« blir därmed parentetiska tillägg vars kvalitéer ligger mycket mer i deras sammanhang än i verket som sådant. När Claus Beck-Nielsen brände upp restlagret av böckerna utgivna under eget namn var det utan tvekan ett sätt att frigöra sig från den tidigare signaturens börda. Genom att ta död på den förra kunde den senare författaren nyttja de kreativa energierna under nya alias: nu är det en annan som skriver. Samma sak menade Lars Norén i efterordet till Kung mej (1973) då han förklarade att det nu var en annan författare som skrev. Jag säger det, alltså är det så.

Det som utmärker dessa litterära skinnömsningar är att de uteslutande görs av stora, etablerade namn, som hur mycket de än försöker förändra sig endast liknar sig själva ännu mer. Den gången, 1973, var »författarens död« ännu på den litterära tapeten. I dag är det svårt att tänka sig någon avantgardistisk zon utanför pastischen, vilket om inte annat pekar på hur mycket den nyliberala gör-det-själv-realismen genomsyrar minsta lilla vrå, med autofiktionen och dess avarter som yttersta symtom. Slutet är kort och gott ett uttryck för rollombyte. I en annan variant på detta, »Adjö till allt«-essän, mest känd via Joan Didions farväl-till-New-York-artikel från 1967, är slutet inget slutligt farväl så mycket som det rör sig om tanken på sorti. Man skriver om att lämna en stad, sluta ett jobb, logga ut från Twitter, och menar kanske att vi alla borde göra likadant, någonting vi sällan gör, inte permanent.  

Sätt punkt någon gång, då!

Om det är någonting som kännetecknar 2000-talet så är det tendensen att skjuta upp slutet. Överallt kan man höra talas om slutet på planeten, slutet på historien, slutet på politiken – sådant som sällan brukar upphöra utan vidare, trots att det verkligen, verkligen känns som det för tillfället. Vanligen försöker man förtränga dessa saker. Det krävs stora och svåra ingrepp för att råda bot på så abstrakta faror. Enklare är det att omsätta skräcken i apokalyptiska scenarion där saker och ting tynar obönhörligen, och vi får alla skåda mörkret, det tomma, trösterika mörkret. Och vi kan skåda det gång på gång i följetongsodlingarna.

Den oavbrutna återanvändningen av verk – en ny Top Gun? Varför inte! – gör att inte bara historien utan också idén om utveckling förpassas till en digital slummer, den parasitiska tillvaron som så länge varit en grogrund för nya impulser på gräsrotsnivå men som när masskulturen övertagit termitfilosofin förlorar samtiden ur sikte. Hur fantastiska dessa återupplivningsförsök än är, stora till formatet och anspråken men utan det kulturella momentum som de utan undantag försöker att upprepa, så påminner de i slutändan mest om att aktörerna som repriserar gamla roller är allt annat än evigt unga.

Att kroppen och karriären en dag kommer att ge vika är ofta en drivkraft för att en gång för alla skrida till verket, i synnerhet när man nått den där fasansfulla mogna fasen, den sista fasen, den era som ibland vidhäftas epitetet »den sena stilen«, late style.

Föreställningen om en mogen, sen stil tillhör en form av tänkande som ser utvecklingslinjer överallt. Det här verket ledde till detta. Den här idén följde på denna. Edward W. Said föregicks av Theodor W. Adorno som i sin tur föregicks av Georg W. F. Hegel. Och alla författares sena verk inordnar sig givetvis efter en mall baserad på, ja, vad? Den sena stilen är inte bara beroende av en urskiljbar tidig stil, utan också av en underliggande tendens där den sena stilen anses vara mer genuin och frigjord från konventionens krav, inställd som den åldrande skaparen är på att nästa verk skulle kunna bli svanesången – alternativt att det sista i ledet anses av uttolkarna vara förbisett, bortglömt, oförtjänt oälskat.

Till skillnad från vad som ofta antas, bland annat av Adorno om den sena Beethoven, så behöver den sena fasen inte inträffa i sen ålder. Joy Divisions andra och sista album gavs ut strax efter att deras 23-åriga sångare tog livet av sig, varpå de redan ödesmättade texterna och albumomslagets gravbild fick någonting ännu mer definitivt över sig. Titeln Closer betyder både »närmare« och »avslut«. Det var slutet på bandet, slutet på en viss sorts rockmusik.

Det sena är alltid en efterkonstruktion av någonting som anlände för tidigt: döden.

En annan som komplicerar idén om en sen stil är Charles Bukowski, som 50 år ung gav ut sin första roman Post Office (1971), alla postanställdas antibibel. Den 31 mars 1980, händelsevis dagen efter att inspelningarna av Closer avslutades på Britannia Row i London, gav Bukowski sin sista offentliga uppläsning i Redondo Beach, Kalifornien. Bukowski har erfarenheten skriven i ansiktet såväl som i den självsäkra barflugejargongen. Här märks ingen konserverande vördnad för åldermannen, både författare och publik är så upptagna av ögonblickets duell att det är omöjligt att tänka sig detta som något slut alls, och den ljusskygga Bukowski levde ju också i ytterligare 14 år. »Jag är 60 år gammal nu, och kritikerna säger att jag blivit bättre än någonsin«, konstaterar Bukowski. Som en händelse märkt av slutet är uppläsningen fylld av det löftesrika nya som ofta omsvävar ändstationen.

Geoff Dyers sista dagar (och andra slut)

Kunde man i stället för en sen stil tala om en sista stil? Det är vad Geoff Dyer närmar sig i The Last Days of Roger Federer. Hans lapptäcksessä om att passera 60-årsstrecket är en både rolig och sorgmodig bok full av kuriösa infall och kritiska läsningar, personliga och historiska anekdoter, stora och små händelser där tiden är allt annat än linjärt utformad. Uppdelad i korta brottstycken, mer specifikt tre kapitel med 60 numrerade stycken vardera, sicksackar Dyer mellan den sena Nietzsche, D.H. Lawrence, Beethoven, Kerouac, Turner och Federer.

Boktiteln låter kanske antyda att detta rör sig om en kufisk sportessäistik, vilket den förstås också är med dess många karantäntimmar framför tv-sändningar, både utifrån Roger Federers sedan länge stundande pensionering och författarens egen kamp för att lyckas fortsätta spela tennis på tröskeln till seniorskapet. Men framför allt kretsar boken (undertitel: And Other Endings) kring avslut i dess olika bemärkelser: det sista verket, tiden som rinner ut, att ge upp läsningen av en bok, böcker med slut som ställer allt på ända, det sista tåget hem.

Vem kan väl låta bli att bländas av denna briljanta fullblodsessäist som faktiskt kan konsten att sätta punkt utan överflödiga, pedagogiska tillägg, även om det hör till saken att tankegången gärna återupptas av en senare passage – och så ytterligare en, ända tills man inser att dessa punkter bildar falska slut till vilka det alltid finns något extra att bifoga, små spin-offs. Upptagenheten vid slutfasstilen präglas dock av en homosocial exklusivitet. Den sena eller sista stilen tycks gärna ta spjärn mot en förnäm känsla av melankoli. Som om det hade en aristokratisk patina över sig. Ingenting för de oinitierade eller för den delen unga. För att uppskatta den sena stilen fullt ut måste man ha åldrats med konstnären ifråga. Man måste känna till den tidiga stilen för att kunna avnjuta senfärdighetens subtila melodier.

Dyer är inte dummare än att han tidigt konstaterar hur lite njutning en artist egentligen bereder efter att denne passerat glansdagarna. Så är onekligen fallet med Bob Dylan. Till trots för hans Never Ending Tour tycks den åldrande artistens oförtröttliga övergrepp på tidigare låtar hela tiden ha bråttom att nå slutet. Att någon skulle föredra dessa versioner framför de gamla är enligt Dyer lika tvivelsamt som påståendet att artisten blivit bättre. Åskådarna går för att bevittna fenomenet Bob Dylan. De vill se dignitären innan han gör sorti.

Slutet kan också präglas av en nedbrytning gränsande till befrielse. När man åldras lägger man inte lika stor vikt vid utfyllnad. Bara tänk på sena Beckett, Duras, Giacometti. De skalar ner och skalar av så att bara essensen återstår, skelettet. Och ju mer man skalar bort, desto mer framträder det förfall som man oundvikligen utsätts för. Vad finns det kvar att fylla ut? Dyer berättar att han tidigare i sitt yrkesverksamma liv kunde försöka fånga upplevelsen av starka händelser, eller att återskapa dem med en stor dos »lyrik och romantik«. Inte så nuförtiden. Både upplevelsen och förmågan har falnat. »Vad som återstår är fakta.«

Likväl trasslar sig Dyer in i en framgångsföreställning där slutet hela tiden mäts utifrån de bedrifter som föregick eller fullbordades av det, som när han med en uppriktig beundran hyllar Jack Kerouacs On the Road (1957) eller Boris Beckers tre Wimbledonsegrar. De misslyckanden som utspelade sig därefter spelar ingen roll, enligt Dyer: de uppnådde storheten och det räcker. Det må så vara, men vad med slutet då? Är det bara ett sorgligt coda till den tidigare karriären? Skulle den inte betraktas som en ny fas, den sista fasen? Genikulten går tydligen inte att tvätta bort ens från före detta mästare, hur bedagade de än är. Dyer ger prov på en auteurförståelse där kulturutövare jämställs med idrottsutövare, några vars verk och verksamhet bedöms utifrån medaljer, upplagor, rekord, respekt. 

Filosofi på dödsbädden

No rest for the weary. I slutet av mars deltog Slavoj Žižek i ett Youtube-samtal med professorerna Todd McGowan och Russell Sbriglia, där den slovenska filosofen vände sig emot mytologiseringen av Jacques Lacans sista och kryptiska seminarier, i synnerhet idén att psykoanalytikern viskade någon stor, sista hemlighet till älskarinnan på sin dödsbädd. I stället framhöll Žižek att man måste se den här sista fasen för vad den är: ett misslyckande.

De talade om detta i anslutning till Ukraina-kriget och hur den sortens mytologisering föder fram konspirationsteorier om ett mysterium som ska lösas. Det som enligt Žižek är bra med den tidiga Lacan är att han inte ger sken av att veta; han improviserar utan att försöka komma med svaren, det är ju därför han vänder sig till oss, lyssnarna, läsarna, eftervärlden.

Är det inte så att man ofta lyssnar på gamla mästare i tron att de faktiskt vet, även när de talar i gåtor? Det är nästan så att den sista fasen speglar mytologiseringen av barndomen, det vill säga en naturlig genifas där den brådmogna konstnären sammanfaller med den döende mästaren. Nog är det så att mästaren i många fall också är en dilettant eller despot.

Bara tänk på spekulationerna om Vladimir Putins hälsa. Att han är sjuk och kanske till och med galen. Att han smider stora och katastrofala planer. Antyder inte alla dessa suddiga bilder av hur Putin håller i bordskanten – som om han hindrade sig själv från att spränga alltsammans i luften – att vi står inför den sista akten, tyrannens sista verk? Eller fogar sig föreställningarna om verkets slutgiltighet till en apokalyptisk fantasi som framför allt är ett symtom på en mycket större handlingsförlamning? Att man sedan pandemins början mer och mer vänt sig till statliga och mellanstatliga organ ger ekon i det sätt som karantänen fött fram en nostalgi kring historiens alla mästerverk, alla dessa storheter och auteurer som fick någonting gjort på riktigt. Den skaparkraft som dessa kreatörer gett prov på, även när de varit uträknade, döende eller på väg att slås ut ur gamet, ter sig som en klen tröst när den så tydligt agerar som projektionsyta för en mytologiserande personkult.

I ett samhälle som så narcissistiskt förtrollas av evig ungdom är det inte förvånande att den plastikopererade ryska anföraren vägrar att visa några som helst tecken på svaghet. Ålderdom och sjukdom måste bekämpas med samma medel som allt annat: med förnekelse eller kniven. 

Vem spelar fotboll med mina drömmar?

Som många påpekat under 2000-talet så har förlusten som sådan gått förlorad när man med några enkla kommandon kan återkalla allt. Det mediala landskapets följetongsideologi vill inte kännas vid något som helst slut. På ett märkligt sätt nästlar sig detta tänkande också in i ens minnesförmåga. Geoff Dyer återger någonting som många före detta idrottsutövare kan känna igen: trots att han inte kan minnas när han senast spelade fotboll så drömmer Dyer minst två gånger om året att han spelar. Vem är det då som spelar? Är man för evigt en fotbollsspelare trots att man slutat med idrott för länge sen? Ska man kallas för en backhoppare resten av sitt liv om man var Norges mästare i 15 års åldern? Ja, varför inte? Man slutar ju inte att skriva bara för att man lagt ifrån sig pennan.

Ett slut är en ändpunkt men också en startpunkt. Den punkt då laget åker ut. Den punkt då man går skilda vägar. Den punkt då verket löper till ända. Den punkt då någonting annat tar vid. Den punkt då… alla punkter upphör. En upplösning av alla horisonter. Ett utslätande av alla konturer. Alltings intensifiering och stillnande. Slutet är framför allt en garanti – som den oundvikliga händelse jag hela tiden försöker att skjuta upp och förtränga. På motsatt sätt skulle jag inte kunna åta mig någonting som helst om jag inte framlevde i tron på att det en gång ska upphöra. Det sista är alltid inskrivet i det första.

Med andra ord är slutet inte så väsensskilt från begynnelsen som man kan tro. I någon mening är varje nytt verk, när det än produceras i karriären, utan föregångare eller efterföljare. Det står bara för sig självt. Allt hänger inte ihop som i ett nätverk av andar och data. 

Ett verk mynnar ur sin tid och slutar på sätt och vis också där. Kanske på grund av detta har Quentin Tarantino i många år utannonserat sin annalkande pensionering från filmskapandet. Han vill inte förlora kontakten med sin tid och därigenom producera en medioker sista film. Den sista måste vara lika bra som den första. Kvaliteten måste säkras!

Förra sommaren deltog Tarantino i ett avsnitt av Pure Cinema Podcast där han tillsammans med värdarna Elric Kane och Brian Saur diskuterade filmskapares sista verk. Det var ett underhållande och ovanligt avsnitt om ett fenomen det sällan talas om. Men genom hela tretimmarsavsnittet var det underförstått att det rörde sig om bra, intressanta svanesånger. Visserligen är det lite av en självklarhet, men varför är det viktigt att upprätthålla en fläckfri oeuvre utan några tendenser till misstag eller senilitet, måste slutet vara så perfekt?

Bara en sista gång – och så en gång till

För de som växt upp med en smarttelefon i handen är det fullt logiskt att någon som Tarantino vill vårda och vörda sin mediala image ända till det bittra slutet. Även om man måste beundra honom för att så neurotiskt motverka de förfallstendenser som den sena stilen i regel avslöjar – i motsats till adornoartade sena mästerverk-meditationer – så är det symtomatiskt att detta sista verk dröjer och dröjer, eller kanske redan har levererats. Allt i dag är så kalkylerat att redan minsta lilla tecken på bokslut producerar en ängslan över vad som ska bli ens sista ord, vilket hämmar förmågan att säga det. Vad det första verket har med det sista gemensamt är att båda pekar mot det som skulle kunna vara, och blottlägger därmed verkets inre – dess medelpunkt, mittparti, mellantillstånd – som en ändpunkt till vilken vi anländer för sent eller för tidigt. Därför torde den motsatta strategin vara mer lämpad för en epok då man intalas att det finns all tid i världen, trots att man hela tiden håller på att drunkna i lavinen av (icke)alternativ: att betrakta det senaste verket som det potentiellt sista.

När kritikern Sven Anders Johansson förra året proklamerade litteraturens slut var det framför allt en reaktion på hur det digitala landskapet omstrukturerat kulturen. Rörde det sig om ett slut så var det ett provisorium, en tillfällig dödförklaring som förutspådde en annan sorts litteratur vid slutet av den virtuella regnbågen, en kommande litteratur, inte en avskedsansökan. Men det är tydligt att en viss sorts slutspelsstämning råder, bara det att den saknar det tidigare avantgardets rusch in i den hegelianska konstens slut. Vad som finns kvar är marginalanteckningar till ett författarskap som står för litteraturen som sådan. 

Det är inte svårt att se upptagenheten vid en välavvägd exit som en effekt av den marknadsmässiga beräkningen över ens senaste, nästa eller sista verk, underkastad kvällstidningspekpinnen »aktualitet« som tvingar även de mest fragmentariska otidsenligheterna att lyda under nuets taktslag. Själva planeringen av arbetet, och allt som medföljer av finansiering, rapportering och förmedling, har blivit ett verk i sig. Stendhalbetygelserna om att skriva för en läsare som ännu inte är född har ställts på huvudet av de moderna tidskrigens lockelser, i vilka man vänder sig mot ett virtuellt förflutet så som man spår i en kristallkula, bländad av ljuset från en framtid som inte anlände. Framtiden är, som vi dagligen påminns om, satt i karantän. Tid är hårdvaluta. Det gäller att tänka igenom varje ekologiskt fotavtryck innan man beger sig ut på improduktiva strövtåg.

Är det bättre att smuggla ut ens sista verk utan att någon märker det? Eller släppa ner det som ett och ett halvt kilo tegelstensdikt på 2200-sidor, som det sista verk Johan Jönsons Proponeisis (2021) skulle bli? Nu blev det inte så – en ny bok utlovas – men som en av många författare som redan tidigt skrivit sig mot stillheten visar han hur mycket slumpen styr det andra försöker göra till ett system, en stil för alla stilar. Att Geoff Dyer länge haft tankarna på sistlingsverket, och reflekterar oavbrutet över dess tillblivelse, till synes oförmögen att avrunda eller släppa ifrån sig det, gör det dock till en välbehövlig påminnelse om den sköna och svåra konsten att sätta punkt. Men är vi alla quitters? Om ingenting annat framstår det allt svårare och viktigare att inte sluta. Att trots allt hålla sig kvar. Senkapitalismen har aldrig framstått som ett mer passande epitet än när föreställningen om »den sista författaren« blivit en lägereldshistoria vid alla tings ände: en utdöende art som skriver sitt eget slut.