Vi har alla sett dem, bilderna från Venedig. Efter att coronaviruset lamslog Norditalien tömdes den evigt sjunkande staden på turister, motorbåtarna låg förtöjda och tysta, de väldiga kryssningsfartygen försvann från Grand Canal – och ingen saknar dem. Mindre föroreningar och färre motorer som virvlar upp bottenslam. Kanalerna har blivit klara, Venedigborna upplever något de inte gjort på länge: de kan se kanalbotten, se fiskar simma. Skarvar och andra sjöfåglar har återvänt, ankor bygger bon vid bryggorna, svanar simmar mellan husen.
I Storbritannien rapporterar seismologer att jordplattornas rörelser har mattats av när samhällen lamslagits. De tektoniska aktiviteterna saktas ned med de mänskliga. Att människan har blivit en geologisk kraft vet vi. Nytt är att våra rörelser går att avläsa i planetens.
På satellitfoton blåser föroreningar bort som lätta moln vid havsbris. Över Norditalien minskar mängden kvävedioxid, över Beijing, New Delhi, Los Angeles och Milano lättar smogen. Vi som bor i tätt trafikerade storstäder kan känna luftkvaliteten förbättras. Det sägs att »naturen läker«. Vad det betyder är oklart, det man kan observera är att icke-mänskligt liv återhämtar sig när den mänskliga mobiliteten stannar av och flygplansflottor parkeras på marken och världens varutransporter ställs in. I alla fall tillfälligt. I februari var Kinas utsläpp av koldioxid 25 procent lägre än samma period 2019, i slutet av mars var de tillbaka till förra årets nivåer, men för första gången sedan finanskrisen 2008–09 ser det ut som om världens koldioxidutsläpp kommer minska, även om det ska tilläggas att det kanske bara rör sig om några få procent.
Det som många av oss just nu upplever som en fullkomlig omvälvning av samhället kan visa sig vara blott en parantes. Toalettpappret fortsätter ju att dyka upp på hyllorna, pastan tog inte slut, Dow Jones stiger med samma hastighet som dödssiffrorna i New York.
Miljöministrar i europeiska länder manar till en »grön omställning« under coronakrisen, medan bland annat Tysklands finansminister ser det som det rätta tillfället att lätta på marknadsregleringar för att få fart på ekonomin. Kairos. Det är det rätta ögonblicket, den urskiljande tidpunkten då världen ställs på ända och något nytt kan komma. »De stora omvälvningarna föregås av en speciell stämning. Ja. Alla känner, hoppas eller fruktar att det ska, att det nödvändigt måste, komma något annat«, skriver Andrzej Tichý i romanen Kairos (2013) och sätter ord på den kluvenhet vi ofta upplever vid dessa tillfällen. Vi vet att världen förändras, är rädda för det som kommer, men hoppas på det kommande.
Ett planetärt krig
– Det som är påfallande med den nuvarande situationen är att vi i princip måste sluta arbeta och konsumera för att sakta ner smittspridningen och minska antalet döda, säger Joel Wainwright, geografiprofessor vid Ohio State University. För cirkulationen av kapital är det katastrofalt. Men det vi upplever nu är inte nödvändigtvis skapandet av en ny, rättvisare världsordning.
Tillsammans med Geoff Mann har Wainwright skrivit boken Climate Leviathan. A Political Theory of Our Planetary Future (Verso, 2018), en analys över hur den globala politiken och de sociala relationerna kan komma att transformeras när planeten förändras. De undersöker om modernitetens definierande politisk-ekonomiska formation – den kapitalistiska nationalstaten – kan överleva de katastrofer klimatförändringarna bär med sig.
Vi har i flera länder sett positiva signaler, är pandemin snart över?
Det korta svaret är nej, enligt Mann och Wainwright. Hälsokrisen bådar för en ekonomisk recession som fördjupar krisen, spår Geoff Mann, ledare för Centre for Global Political Economy, på Simon Fraser University. Folkliga påtryckningar tillsammans med näringslivslobbyism tvingar regeringar att lätta på restriktionerna, det vill säga öppna affärer, restauranger, hotell och resenäring, långt innan viruset upphör att cirkulera. Det gör riskerna för en andra och tredje våg uppenbara. Även om antalet smittade minskar i flera länder, ökar de i andra, och inte minst siffrorna från flera utvecklingsländer är osäkra. Vad som sker när pandemin slår redan instabila stater med sin fulla kraft kan vi endast spekulera i. Men det är just i dessa länder som situationen kan bli riktigt farligt.
Vi har kanske inte sett det värsta än. Överfulla flyktingläger i EU:s utkanter, men också i närområdet kring Syrien, är tickande hälsobomber. Vilka politiska läxor kan man lära sig av coronakrisen? Vad ser vi för potentiella utvecklingslinjer?
– Stater försöker just nu att bemöta de utmaningar viruset skapar på nationell nivå, säger Joel Wainwright. Men viruset är bara en av flera pågående kriser som alla verkar samtidigt. Utöver pandemin kämpar stater med politisk, ekonomisk och inte minst en ekologisk kris.
Folklig oro, ökade klassklyftor, smältan poler och stigande temperaturer ser Wainwright och Mann som tecken på att de liberala eliterna misslyckats med att ge adekvata svar på dessa.
– Många vänstersinnade är just nu nostalgiska efter en mer auktoritär stat, som den kinesiska. Om de siffrorna som kommer från Kina över antalet döda i covid-19 stämmer, vilket vi inte kan vara säkra på, så får de USA:s internationella auktoritet att blekna. Pandemin är en prestigeförlust för USA och en gåva till Kinas styrande elit som länge försökt övertyga världen om att deras system är överlägset. Liknande kriser kommer återkomma med en varmare värld och det kan leda till att människor blir alltmer attraherade av det kinesiska systemet. Inte nödvändigtvis i Europa och Nordamerika, men i det globala syd kommer det finnas en starkare längtan efter en mer auktoritär stat som har resurser att mobilisera snabbt och koordinera insatserna på en planetär nivå.
I Climate Leviathan stakar de ut en potentiell utvecklingslinje i en upphettad värld de kallar för Climate Mao. De beskriver den som en antikapitalistisk och planetär suveränitet som svarar på den kommande klimatkrisen med en snabb, statsledd transformation av samhället. Detta scenario har potential att uppkomma om det folkliga trycket blir för stort i kölvattnet av naturkatastrofer och ekologiska sammanbrott, och i fall den globala kapitalismen misslyckas med att säkra materiella tillgångar som vatten och mat för de stora befolkningslagren. Av historiska orsaker ser de att denna utveckling är mest trolig att uppstå i Kina. Håller Coronakrisen på att dra historiens riktning ditåt?
– Det är viktigt för oss att påpeka att det vi kallar Climate Mao inte existerar i världen just nu, svarar Wainwright. De styrande i Kina är övertygade statskapitalister och engagerade i transnationella föredrag som Parisavtalet. Om jag skulle karakterisera världen idag skulle jag beskriva den som ett planetärt krig mellan två potentiella utvecklingslinjer. Den ena kallar vi Leviathan, och den andra Behemoth.
Namnen har de tagit från Thomas Hobbes Leviathan (1651). Stat och revolution, Leviathan och Behemoth är alltid närvarande, faktiskt eller potentiellt, menade den tyske juristen Carl Schmitt som är en av de moderna tänkare som fördjupat Hobbes politiska teori. Wainwright och Mann ser också att dessa två krafter bestämmer vår tids politiska fält. De förstår Leviathan som den bestående suveräniteten (det vill säga den som bestämmer över undantagstillståndet), som med alla bestående medel söker bevara status quo och kapitalismens sociala relationer, däribland genom att sträva mot att upprätta en global suveränitet vilken är i stånd att »gripa makten, utlysa undantagstillstånd, och skapa ordning på planeten«. Leviathan är beväpnad med »demokratisk legitimitet, teknisk auktoritet och en panoptikon-liknande förmåga att kontrollera de minskade resurser i vår nya värld.« Behemoth kan beskrivas som en reaktion på denna »liberala världsordning«: en reaktionär konservatism med nationalistiska förtecken som förenar oljekapitalister med den delen av arbetarklassen som ser klimatförändringar som ett hot mot jobb och säkerhet, och internationell suveränitet och nationellt självbestämmande.
2017 drog Donald Trump USA ut ur Parisavtalet. Under coronakrisen väljer han att inleda en konflikt med världshälsoorganisationen WHO. Joel Wainwright ser det som en »politiskt otaktisk«, men » ideologiskt nödvändig gest« för Trump som representant för det ideologiska lägret Climate Behemoth.
– WHO är symboliskt viktigt eftersom det är ett exempel på den typ av samordnande transnationellt organ som Behemoth opponerar sig emot, säger Wainwright.
Gränsernas återkomst
Coronakrisen innebär en återkomst av gränsen som figur och verklighet: nationsgränsen, de sociala gränserna, den personliga gränsen. Kanske också planetens gränser. WHO kan ge rekommendationer, saknar däremot den form av överstatlig suveränitet som vissa fruktar, och andra talar om som nödvändig för att förmildra klimatkrisens värsta följder. I stället för koordination ser vi en imitationens politik, där land efter land inför en liknande lagstiftning: resestopp, förbud av offentliga evenemang, stängning av restauranger och shoppingcenter, kontakt- och utegångsförbud. Blir lösningen lokal, när krisen blir global? Kanske. Geoff Mann ser tecken på det. Vi kommer in på globaliseringen. Mediateoretikern Peter Weibel menade i en analys att coronavirusets världsomspännande spridning har fått luften att gå ur »globaliseringsballongen«. Mann håller delvis med. »Den stora berättelsen om globaliseringen har havererat«, säger han, men att tro att en pandemi är slutet på dess era är »något naiv«. Troligen kommer den genomgå förändringar: nationalisering av vissa nyckelindustrier, förkortade försörjningskedjor, mer regional och lokal produktion och konsumtion. »Det finns också en risk för en militariserad version där en väpnad säkerhetsapparat etableras för att garantera att globaliseringens strukturer upprätthålls.« Det kan betyda infektionssäkra gränsövergångar med värmekameror som mäter av feber med ansiktsigenkänning, ökad bevakning av flygplatser och hamnar, varutransporter eskorterade av militärfordon. Kontrollen över vattenvägarna kan framöver bli allt viktigare, vilket riskerar att skapa framtida konflikter som försvårar kommande klimatöverenskommelser.
Redan nu kan vi se hur konflikter accentueras. Joel Wainwright nämner hur Trump gjort Kina till fiende som en del i sin presidentkampanj. Samtidigt som en alltmer auktoritär kinesisk stat brottas med sin första recession på 35 år. Ur detta kan oförutsedda geopolitiska effekter komma att uppstå vilka försvårar globala svar på klimatförändringarna, och riskerar att överskugga en nödvändig ekologisk omställning.
I Brasilien använder president Jair Bolsonaro pandemin för att avveckla juridiska skydd för landets ursprungsbefolkningar och legalisera så kallad land grabbing. Det är inget annat än att fördriva dem från sina territorier, och öppna för vidare exploatering av Amazonas. Skogen försvinner i rekordtakt, brinner trots att det är regnsäsong. Geoff Mann ser det som sannolikt att statliga regleringar av kapitalet kommer avvecklas i pandemins svallvågor: »USA och Kanada har redan slängt in en livlina till oljeindustrin, och EPA, USA:s miljöskyddsmyndighet har praktiskt tagit avskaffats.« Han är orolig för att krisen kommer bli ett bakslag för miljörörelsen i stort, och Joel Wainwright ser mötesförbud och social distansering som ett bakslag mot en vänster som är som mest effektiv när den kan mötas, agera och tänka tillsammans. Han återkommer till det under intervjun. Hur svårt det är att organisera sig, hur sociala rörelser har försvagats. Under coronakrisen kan man observera en tilltagande digital mobilisering, men den kan inte ersätta den fysiska.
Coronakrisens lektioner
– Det finns också ett par viktiga, och till synes motstridiga lektioner som vi just nu håller på att lära oss från pandemin, menar Geoff Mann, vilka kan ge utslag i miljöpolitiken. Den första lektionen är att staten kan göra mer gott än den gjort på länge.
Efter årtionden av politisk tandlöshet ser vi i coronakrisens spår prov på vågad politik: basinkomst i Spanien, förbud mot vräkningar i Frankrike och Tyskland; Danmark och Polen vägrar ekonomiskt stöd till företag som utnyttjar skatteparadis, och i Sverige ges »inget stöd till bolag som gör aktieutdelningar«. I flera länder tvingas fabriker ställa om produktionen för att kunna tillgodose samhällets behov av respiratorer och annat sjukhusmaterial. Ser vi inte en sorts återupptäckt av politiken? Har inte suveränen återkommit efter decennier där beslutsfattare intygat att de är maktlösa i en global värld? Om människor ser att politisk handling är möjlig för att bemöta problem A, varför inte problem B? Skillnaden ligger i att coronakrisen är övergående och endast kräver tillfälliga åtgärder, klimatkrisen däremot är bestående och kräver en definitiv förändring av samhället. Det gör såväl människor som kapital mindre villiga att offra sig. Pandemin har dessutom kännbara privatekonomiska följder för en väldigt stor del av befolkningen. Det gör frågan betydligt mer brådskande att lösa på ett politiskt plan. Klimatkrisen går fortfarande att ignorera eller förminska.
Den andra lektionen är att staten inte kan vara det enda svaret; en värdig, rättvis och säker framtid för alla människor på planeten kräver solidariska nätverk på lokal, regional och global nivå, en typ av samarbeten som inte är medierade av staten, utan kringgår den. Deras poäng i boken är att en rättvis framtid i klimatförändringarnas tidevarv endast är möjlig i en post-kapitalistisk värld där en ny form av suveränitet kan framträda. Men hur denna kommande post-kapitalistiska suveränitet ska konkret gestalta sig är öppen.
Däremot är de säkra på en sak: coronakrisen har inte fört oss närmare dit och den kan inte betraktas som en »generalrepetition« av klimatkrisen. Indirekt opponerar de sig mot Bruno Latour som i en kommentar i Le Monde benämnde coronakrisen som just en generalrepetition. Den franske filosofen hoppas att denna »sekulära fasta« och »republikanska ramadan« kan hjälpa samhället att ställa om, genom att tänka om. Pandemin, skrev Latour, kan skapa grogrund för en omorientering av livsbetingelserna vilka i framtiden kommer presentera sig som en utmaning på en helt annan skala än pandemin. För att kunna klara av dessa måste vi omvärdera »detaljerna för vår vardagliga existens«. Inte minst är det ett problem för politiken som saknar verktyg för att på allvar hantera den ekologiska och planetära transformation vi står inför. Pandemier är emellertid ingenting nytt och metoder kända från historien tillämpas. Men inför klimatkrisen står nationalstaterna, i sin nuvarande form, handfallna och måste lära sig nya former av styrande. En ny form av suveränitet alltså. Men viktigare, eller mer handfast, är att vi enligt Latour behöver överge produktionen som den styrande principen för vårt förhållande till naturen. Utifrån den unge franske filosofen Pierre Charbonniers senaste bok Abondance et liberté (2020), en undersökning av de moderna politiska idéernas miljöhistoria, skriver Latour att orättvisa »inte bara handlar om hur man fördelar produktionens frukter, men om själva sättet planeten görs fruktbar«.
Latour är hoppfull. Om miljoner människor lärt sig på bara ett par månader de solidariska handlingarna att stanna hemma för att inte överbelasta sjukhus, och social distans för att lämna utrymme åt andra, kan vi inte föreställa oss en starkare transformativ kraft som hindrar oss mot att gå tillbaka till »business as usual«? Kanske. Det är inte bara virus som kan vara virala, utan även idéer.
