Norsk utgave kommer i august 2025.
»Livet var fullt av sorger, men också inte riktigt. Det var en tid då många saker förvärvades och sedan glömdes bort igen.« Så börjar denna saga av Christian Kracht. Den utspelar sig i ett stadium av senkapitalismen, där det naturliga och autentiska har upphöjts till det mest begärliga av alla konsumtionsobjekt och där Barbourjackan har bytts ut mot en tröja i hundraprocentig lammull.
I sitt hus på Orkneyöarna sitter Paul, en inredningsarkitekt till yrket, precis som huvudpersonen i Krachts roman 1979 (2001). Han är en estet och en drömmare, en människa som alltid verkar längta bort, till en ännu mer avlägsen ö, ännu närmare polen. Allt det som är nära och tillgängligt framstår som otillräckligt.
Tjechovs gevär
I sin inbox har Paul två jobberbjudanden. Det ena är att renovera Ingmar Bergmans hus på Fårö (snål betalning, inbjudning formulerad på undermålig engelska). Det andra kommer från Norge, och betalar väl. Tidskriften Kūki vill att Paul ska måla en datahall utanför Stavanger, i den perfekta vita färgen, för Paul ett oemotståndligt uppdrag.
I en telefonkiosk omvandlad till bokbod hittar Paul en förstautgåva av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, tillsammans med en broschyr om hur man tillverkar ett keramikvapen i en 3D-skrivare. Kracht är en författare som helt säkert läst Tjechov, för i linje med den ryske författarens gamla regel kommer vapnet att avfyras.
På uppdrag av Kūkis chefredaktör, den kedjerökande Cohen, åker Paul ut till SVG-1 Rennesøy, den fysiska platsen där det digitala sparas för evigheten, en minnesbank för våra biljoner av katt-, semester- och familiebilder, för historier och liv. I samma ögonblick som Paul för handen över servrarnas hölje når strålningen från en jättelik solstorm jorden. Det som händer går inte att förklara med fysikens lagar: »Den ena händelsen följde på den andra, eftersom berättelser var lika oförstörbara i rumtiden som materia och energi.« Paul försvinner spårlöst.
Kitsch och ironisk distans
Varje ny bok av schweizaren Christian Kracht är en överraskning. Ett äventyr som man aldrig riktigt vet vart det ska föra en. Kanske är det just därför som de alltid mottas med spänd förväntan. Vorfreude, för-glädje, som det heter på tyska. Till Iran och Tibet (1979), till Schweiz som sovjetisk republik (Jag kommer att vara här i solsken och i skugga, 2008), till de tyska kolonierna i Söderhavet (Imperium, 2012) och till Japans stumfilmsindustri (De döda, 2018). Debuten Faserland (1995) gjorde Kracht till den tyskspråkiga pop-litteraturens okrönte kung och hans återkomst till debutens universum med Eurotrash (2021) gav författaren hans första nominering till Bookerpriset.
Att det är just Bröderna Lejonhjärta som Paul har hittat i början av romanen visar sig vara lika lite slump som något annat i Air. För den värld som Paul landar i kan läsas som Krachts egna version av Nangijala. En fantasyvärld efter döden. Där går solen ner i öster och upp i väster, tiden stått stilla och det goda står mot det onda.
Här jagas Paul av en grym hertig, slår följe med en nioårig flicka, också Cohen återuppstår efter ett tag i denna värld. Det är en sorts kitsch såklart som Kracht medvetet använder sig av. Ett intryck som förstärks av att Odd Nerdrum klassiskt figurativa verk »The Black Cloud« pryder omslaget. Om Nerdrum, som omtolkat och uppvärderat kitsch-begreppet i essäer som On Kitsch (2000), målar fram en värld med tidlösa (jungianska) arketyper, djupt allvar och stora patetiska känslor, kunde man kanske säga att Kracht travesterar desamma. Nerdrums allvar blir hos Kracht till en gest, en iscensättning. »Allt som tar sig självt för allvarligt kan lätt parodieras«, konstaterade han i sin poetikföreläsning i Frankfurt 2018.
Den dråpliga dialogen mellan Paul och Ildr – som kommer att få vissa läsare att tänka på Eurotrash, där berättarens följeslagare var hans ålderstigna, pillerknarkade mamma – visar att Kracht håller fantasygenren på en viss distans. Paul och Ildr talar inte med dess vanliga allvar och högstämdhet, dialogerna är skrivna med en viss ironi. Den tungrodda kitsch, representerad av Nerdrums omslag, kontrasteras mot Krachts postmoderna lätthet. Den innerlighet som är synlig i den halvt reaktionära figurativa konströrelse som Nerdrum tillhör är Kracht främmande.
Den begärliga ytan
Ytan, kläder, märken och markörer har ända sedan debuten haft en framträdande roll i Krachts prosa. Att den vackra ytan kan vara skön och behaglig vet Kracht, ytan begärs och det speglas i romanens form som är berövad på psykologisering och intimitet, sådant (man skulle kunna säga kvinnligt konnoterat stoff) hålls på visst avstånd. Vi får aldrig komma för nära, det är som att författaren skyddar något, i slutändan kanske sig själv. Däremot skildrar Kracht mer än gärna hur varsamt Paul brer en skiva surdegsbröd, detaljerat beskrivs vilken typ av smör och inte minst vilket exklusivt salt Paul strör över mackan. Väggarnas materialitet, deras färg, hur Kūkis oblekta tidningspappret krullar sig i fukten beskrivs varsamt.
Christian Kracht är förälskad i detaljer och Paul är förälskad i sin egen omgivning och i bilden av sig själv som mindful. Till och från flygplatsen är han noga med att beställa en elbilstaxi, kvittot däremot slänger han ovarsamt på trottoaren. Sin cappuccino dricker han tankspridd ur en pappmugg, en halväten blåbärsmuffin kastar han i papperskorgen. Frågan är om han ser affischerna som gör reklam för Stavangers »miljövänliga oljeborrning«, den allvetande berättaren gör i alla fall det, och antyder lustfyllt vår tids motsägelsefulla, för att inte säga schizofrena förhållningssätt till vår omvärld.
Paul avskyr renoveringar mest av allt, moderniseringar av hus där patinerade golv rivs ut och nytt plastgolv läggs in, gamla opaka fönsterglas som tas bort för att ersättas av isoleringsfönster, »allt för att spara ström och trotsa global uppvärmning«. Nej, Paul är troligen inget stort fan av Robert Habecks »Energiewende«, utan mer hemma i Kukis plädering för »skandinavisk-japansk reduktion« som under åren glidit över i en »anti-kapitalistisk metafysik«. Pauls teknologifientliga modernitetskritik är relativt ytlig, han drömmer om en renare värld, den sköna, stilfulla livet, men inte mycket mer än så. Kanske inte så märkligt att han blir besviken när det visar sig att tidskriftens ivrande för »asketisk försakelse« är en täckmantel för chefsredaktörens verkliga intresse: Rodism, panslavisk nyhedendom, urgamla myter, krig och mord.
Våldsfantasier och hjältemod
Den här typen av pojkrumsfantasier och eskapism har alltid tillhört Krachts romanvärld. Det är drömmar om avlägsna öar och fridfulla platser bortom civilisationens tryckkokare. Romanfigurer som inte vill dö för att de är ledsna men »av likgiltighet«, som det heter i Air. Män som kämpar för sitt liv, inte för att det är dem särskilt kärt men för kampens och äventyrets skull, kanske för att våldet i sig bär på något kittlande. Det finns i författarskapet en fascination för den våldsamma döden, och det oväntade, plötsliga våldet. Så också i Air.
Framtidens krig kommer inte utkämpas på grund av resursbrist, utan av tristess, menar Cohen. Allt detta vill Paul inte tro på. Han verkar vilja att ytan ska vara mer än bara yta, att livsstilen inte bara ska vara »stil« utan en hållning som betyder, som gör skillnad. Men kanske är just denna idé om att göra skillnad en del av problemet. För lika lite som Paul kommer kunna rädda miljön genom att varsamt skrapa fram de ursprungliga naturmaterialen vilka döljer sig under tapeten eller vinylmattan, kommer han kunna rädda den nästa världen genom att behandla den som ett äventyr.
Paul, med sina glasögon, sin antibiotika och sin keramikpistol – som oförklarligt har materialiserats i denna värld – uppfattas i den andra världen som en magiker. Här blir inredningsdesignern Paul hjälte. Här får han leva ut sina fantasier om autenticitet och hjältemod. Men lika egocentriskt och motsägelsefullt som han behandlar vår värld, behandlar han också den nästa. I slutändan är också den andra världen för Paul blott estetik. En värld att konsumera och konsumeras av. En bild att njuta av, och njutningsfullt måla in sig själv i.
Litterära trickkonster
Inredningsarkitekten skapar drömmar, producerar fantasier. Det är det vi betalar för. Ungefär samma sak som vi önskar när vi köper en roman. Inredningsarkitekten Paul beskrivs i romanen som »en magiker, som hjälpte dem att överlista livets entropiska, fruktansvärt deprimerande tillstånd«, med lammskinn, och vykort i patinerade träramar. Lönlöst förstås, det deprimerande tillståndet fortsätter, trots att det smyckas av ljusbetsade träbord och polerad betong. Det vi behöver, tycks Kracht säga, är äventyr. Här eller i en annan värld, och i brist på en annan värld, så i alla fall i litteraturen som kan ge denna vilsamma verklighetsflykt.
Christian Kracht är också en sorts magiker, eller en litterär trickkonstnär. Hans litteratur är full av litterära konstgrepp: autofiktiva speglingar, mise en abymes, antydningar, ambiguitet och anspelningar på andra romaner, såväl egna som andras. Man får intrycket att allting sitter. Varenda mening. Ingenting i romanen tycks vara överflödigt, allt tillför extra betydelser och låter romanen expandera.
Kracht vet exakt hur mycket han måste säga och hur mycket han måste undanhålla, för att å ena sidan inte tappa läsare på vägen och å andra sidan behålla en viss spänning. Läsaren håller han i skön ovisshet. Det här är en metafiktiv berättelse, eller också inte, skriven i en tid där många romaner skrevs och de flesta glömdes bort, skulle man kunna sammanfatta Air med en krachtesk vändning. Sanningen är väl att romanen kan vara både och: Ett spännande äventyr som låter sig läsas som just det, och en roman om romanen som form, fantasi och dröm. Glömmer den gör man inte i första taget.
