Cargo cult art

Claude Heath: Universe, 2005 Tusche auf Polarkoordinatenpapier, montiert auf Archivkarton, 73 x 51 cm Sammlung Schering Stiftung im Kupferstichkabinett, Staatliche Museen zu Berlin © Claude Heath / Courtesy Claude Heath, London

Konst som härmar konstruktionsritningar, kartor och notsystem är ett slags cargo cult.

Under sommaren visades »System und Sinnlichkeit«, en utställning med samtida teckningar på Kupferstichkabinett i Berlin (21 mars – 4 augusti). Teckningarna har grupperats efter motiv. Fyra typer av motiv med varsin rubrik – och när jag kliver in i salen får den första rubriken mig genast att känna att jag har hamnat rätt.

Rubrik nummer ett lyder »Gitter- und Zellstrukturen« (galler- och cellstrukturer). Det är en rubrik som sträcker sig långt utanför utställningsväggarna. Så många bilder jag har sett och glömt det senaste decenniet – de har lagrats på varandra tills bara ett allmänt intryck återstår – faller på plats tack vare den rubriken. Nu förstår jag retroaktivt vad jag har sett: cellstrukturer.

Linda Karshan: 9/3/00 (2), 2000 Bleistift auf Papier, 35,5 x 25,4 cm Sammlung Schering Stiftung im Kupferstichkabinett, Staatliche Museen zu Berlin © Bernhard Leitner / Volker-H. Schneider, Berlin/bpk 
Linda Karshan: 9/3/00 (2), 2000
Bleistift auf Papier, 35,5 x 25,4 cm
Sammlung Schering Stiftung im Kupferstichkabinett, Staatliche Museen zu Berlin © Bernhard Leitner / Volker-H. Schneider, Berlin/bpk

Alla dessa teckningar som har förblivit hängande inom mig, olösta, pekande mot någonting jag inte visste vad det var, bildar nu ett spår, en smal tråd bland många andra i den samtida konsten. Jag följer det här spåret – konstnärer som är besatta av att fylla ytor med cell-liknande former – ända tillbaka till de meskalinteckningar som Henri Michaux gjorde på 1950-talet (och kanske kan man följa det ännu längre). Michaux (en fransk-belgisk författare som hör till 1900-talets mest säregna) tecknade de syner han upplevde när han tog meskalin: för mig har hans teckningar alltid påmint om något man ser i mikroskop. Starkt upplysta, genomskinliga, myllrigt detaljerade strukturer. Stegar gjorda av celler. Solbelyst stelnat lim fullt av mikrobubblor.

Men vänta nu – borde man inte föredra det olösta och det oförstådda? Naturligtvis borde man det. Man bör alltid vara arton månader gammal, svävande som en såpbubbla av ren, oavgjord okunnighet (den enda form av renhet som vår tid godtar), fast detta i praktiken innebär att man lika ofta kommer att vara en fotboll som oförstådda intryck sparkar hit och dit. Att få ett namn på den här typen av bilder, att upptäcka att de utgör en trend var en liten lättnad: förståelsens lättnad. Jag är medveten om att man bör vara misstänksam mot sådana lättnader. Tusentals uppfostrande kultursidesartiklar har talat om för mig att klassificering är nazism. Det kan den naturligtvis vara, men den som upprepar detta som en inlärd fras, för att han eller hon har slutat tänka efter, borde prova att leva utan sina egna klassificeringar ett tag.

Tillbaka till utställningen! Rubrik fyra, »Teckning som material«, samlar konstnärer som river i papperet eller fyller det med stygn från en häftapparat, som små järnvägar av häftklamrar. Rubrik tre, »Mellan system och kaos«, är inte heller särskilt spännande. Där visas klotter som förtätas tills linjen blir yta. Ignacio Uriarte har använt alla svenska studenters älsklingspenna – en fyrfärgad Bic kulspets – och klottrat fram en hårig matta av korsande linjer, utan att någon gång dra ett streck i papprets vita marginaler. Det blir en poänglös illustration av kaos och kontroll.

Claude Heath: Universe, 2005 Tusche auf Polarkoordinatenpapier, montiert auf Archivkarton, 73 x 51 cm Sammlung Schering Stiftung im Kupferstichkabinett, Staatliche Museen zu Berlin © Claude Heath / Courtesy Claude Heath, London
Claude Heath: Universe, 2005
Tusche auf Polarkoordinatenpapier, montiert auf Archivkarton, 73 x 51 cm Sammlung Schering Stiftung im Kupferstichkabinett, Staatliche Museen zu Berlin © Claude Heath / Courtesy Claude Heath, London

Vid rubrik två – »Notation und Weltentwurf« (notationssystem och världsutkast) – vill jag stanna ett tag innan jag avslutar artikeln. Den brittiske konstnären Claude Heath har fyllt polära koordinatsystem med små svarta tecken, som han på något sätt har utvunnit ur vetenskapliga kartor av universum. Holländaren William Engelen har överfört två veckor i violinisten Maria Kristina Pientkas liv till ett partitur, som hon kan spela på sin viola. Den tyska konstnären Jenny Michel har gjort collage i lager på lager av detaljer klippta från gamla konstruktionsritningar, skrivmaskinsskrift och tejp. Detta är också en typ av konst jag har sett förut: konstnärer som inspireras av tekniska ritningar, diagram och musikalisk notation.

Det är en pseudo-ingenjörsmässig konst som alltid kittlar mitt intresse när jag ser den. Svarta linjer på vitt papper, dragna med precision som om det gällde något viktigt konstruktionsarbete, utövar en särskild lockelse på mig. Jag känner suget från tyskan Jorinde Voigts meterbreda diagram (»3240 Adler, Top 80 Popsongs«) där kurvlinjerna lagras över varandra till en snårskog av streck, som sedan mörknar till grova trädstammar. Hit associerar jag också ett tredimensionellt verk som hör till det mest minnesvärda jag sett de senaste åren. 2010 byggde den argentinske konstnären Tomás Saraceno upp ett sexton gånger förstorat spindelnät på Bonniers konsthall i Stockholm. Den spindel hans team hade studerat, svarta änkan, väver inte hjulformiga nät utan trattformiga: att besöka den utställningen var som att gå inuti en streckteckning som fyllde ett helt rum. Ett virrvarr av spända snören som först liknade en avbildning av storskaliga kosmiska strukturer innan de drogs ihop till en återvändsgränd i det bortersta hörnet.

Och lika snabbt som den drar mig till sig får den här typen av konst mig att tänka: sluta kittla mitt intresse! Sluta se ut som något som betyder något. Säg något själv, på allvar.

Konst som härmar konstruktionsritningar, kartor och notsystem (eller använder dem som råvaror till collage) är ett slags cargo cult.1 Den lever på den fascination som gamla tekniska ritningar väcker hos vissa människor, som mig. Den härmar precision, vetenskaplighet eller ingenjörsmässighet, men uppnår inget annat än att besökaren efter ett tag börjar önska att det satt riktiga konstruktionsritningar på väggarna. Ritningar där allt har en funktion, där det skulle vara meningsfullt att följa en elektrisk ledning från punkt A till punkt B därför att man åtminstone har en teoretisk chans att lista ut vilket slags maskin den är en del av. Satt det riktiga kopplingsscheman och arkitektritningar på Kupferstichkabinett hade man kunnat fångas estetiskt av dem just för att de var rotade i något annat än estetik.

William Engelen Zeichnung aus: Verstrijken fr Kirstin Maria Pientka, Viola, 2007 Bleistift und Farbstifte (Acryl) auf Papier (Serie von 8 Zeichnungen), 42,0 x 59,4 cm Sammlung Schering Stiftung im Kupferstichkabinett, Staatliche Museen zu Berlin © VG Bild-Kunst, Bonn 2013 / Jens Ziehe, Berlin
William Engelen
Zeichnung aus: Verstrijken fr Kirstin Maria Pientka, Viola, 2007
Bleistift und Farbstifte (Acryl) auf Papier (Serie von 8 Zeichnungen), 42,0 x 59,4 cm Sammlung Schering Stiftung im Kupferstichkabinett, Staatliche Museen zu Berlin
© VG Bild-Kunst, Bonn 2013 / Jens Ziehe, Berlin

Den här sortens konst är den ingenjörsmässiga varianten av en annan bekant genre: bilder gjorda av konstnärer som frossar i nostalgiska vykort, gamla sedlar och överdådigt dekorerade aktiebrev och klistrar ihop dem i nya kombinationer. Visst uppnår den sortens konstnärer vad de tänkt, men den essens de är på jakt efter – en essens som vi tydligen inte kan framställa själva, den uppstår i det förflutnas pappershögar, som när djur- och växtrester omvandlas till ett par droppar svart olja i berggrunden – finns ju i ännu högre grad i de där pappren innan de har klippt sönder dem, photoshoppat dem och gjort konst av dem. Är det den essensen jag vill ha kan jag gå till en antikbod och rota bland gamla sedlar tills jag blir nöjd. (Titta, här ligger tysk nödvaluta från 1920-talet! Miljonmarksedlar som stämplats om till miljarder! Finns det något grafiskt läckrare?)

Den pseudo-ingenjörsmässiga konsten är ren estetik. Ren som strösocker. Det är dess styrka och dess svaghet. Just för att den är ren estetik kan det vara en lättnad att titta på den. En annan sorts lättnad än förståelsens lättnad. Ren estetik kan vara sval, läcker, stimulerande, men man tröttnar snabbt på den. Och då tänker man: tillbaka till staden och tunnelbanan, till internet, till reklam som är vad den gör och gör vad den är. Till vad som helst som inte är en nördigt kontrollerad yta som är så innehållslös att man inte ens kan avfärda den som en förpackning.

  1. Under andra världskriget byggde USA tillfälliga flygbaser på flera öar i Stilla havet. I vissa fall blev det öbornas första kontakt med den moderna civilisationens överflöd av varor. Soldaterna och de varor de delat med sig av försvann lika fort som de kommit. Öborna började röja landningsbanor och bygga flygledartorn med radiomaster av bambu i hopp om att själva locka till sig nya varusändningar från himlen. De härmade vad de sett; detta härmande blandades med religiösa föreställningar och fick namnet »cargo cult«.
    Uttrycket »cargo cult« har senare också använts i andra sammanhang. Fysikern Richard Feynman har myntat begreppet »cargo cult science«: pseudovetenskap som härmar vetenskapens yttre åtbörder, men inte producerar några meningsfulla resultat. Den svenske deckarförfattaren Håkan Nesser skriver cargo cult literature: en perfekt härmad yta utan att någon litteratur uppstår.
Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.