Planeternas krig

I Taiwan öppnar Bruno Latour dörrarna för Taipeis konstbiennal och förklarar att vi människor inte längre bebor s

Planeten Jorden
Illustration: Andreas Töpfer

Först upptäckte européerna »den nya världen«. Därefter gjorde man den till sin genom upplysningens civiliseringsprojekt, världen sammankopplades genom en rad kommunikationsteknologier och efter andra världskriget bredde den ekonomiska hegemonin ut sig, Kina kopplade in sig genom att avreglera sin ekonomi och öppna upp för utländska investeringar, järnridån föll och historien tycktes ha nått sin slutpunkt. Bilden är världen blev en blå planet som svävar som en helhet mot den svarta rymden som fond, en helhet som kan övervakas och kontrolleras med instrument som mäter väder, luftströmmar och teutonisk aktivitet i jordskorpan. 

Världen blev mindre, i alla fall för vissa. Till exempel för virus som kan sprida sig snabbt i en veckad värld där Wuhan är granne med Milano och New York. Vi har blivit allt mer uppkopplade och sammankopplade. Konstigt nog har det inte förenat oss. Tvärt om. Nya konfliktlinjer har uppstått, pendeln har svängt, och allt fler politisk krafter drivs att en vilja koppla bort sig från globaliseringen. Det är som om konflikten inte längre gäller »olika visioner av samma planet«, fastslog Bruno Latour i senaste numret av nättidskriften e-flux (#114, december 2020). Pluralismen har »tagit en mycket mer explicit ontologisk form, det är som om vi bokstavligt talat lever på olika jordar – jordar som för krig mot varandra.«

Från globaliseringsplaneten till de jordbundnas planet

Vi befinner oss, enligt den franska filosofen, alltså inte i ett Världarnas krig, och inte heller i Stjärnornas krig, utan i ett Planeternas krig som brutit ut efter att den »ontologiska grundvalen« försvunnit under våra fötter. Detta krig bekämpas inte av regelrätta styrkor, och inte heller med vapen. Men är inte desto mindre sårig för det. Maktmän som Trump och Bolsonaro bebor en planet som saknar gränser, medan förtvivlade miljörättsaktivister och vetenskapsmäns bebor en planet som darrar.

Den politiska drömmen om att tillsammans rädda planeten uppfylldes aldrig, den ekologiska frågan har splittrat oss ytterligare. Ung står mot gammal. Den ena generationen måste hantera de planetära misslyckandena från den generation som kommer undfly dess konsekvenser. Och medan vissa rider på den sista vågen av ohämmad resursförbrukning, slår naturkatastrofer som starkast mot förlorarna i den oljedrivna ekonomin.

Vilka planeter är det som för detta krig? Latour tecknar upp några av de mest framträdande: Den första och starkaste kallar han för globaliseringsplaneten som formats av modernitetens löften: utveckling, framsteg, och kulturutbyten. En annan planet bebos av dem som har »förråtts av globaliseringsplanetens ideal« och vars reaktion är att vakta sitt land och sin gräns, ett område »där de kan leva skyddade från andra som också blivit förrådda«. »Flyktplaneten« invånare däremot försöker räddar sig undan klimatkatastrofen genom att kolonisera Mars, eller åtminstone säkra sin tillvaro i bunkrar och panikrum.

Och den fjärde? Latour skriver:

Men för dem som har förstått att globaliseringsplanetens moderniseringsprojekten är en återvändsgränd, eftersom det skulle krävas resurser från många jordar för att hela planeten kan leva som Amerika; att säkerhetsplanetens är orealistiskt eftersom planeterna är oupplösligt sammanflätade; och att flyktplaneten endast är en deprimerande önskedröm, var ska de ta vägen?

Till den »jordbundna planeten«, är hans svar. Men vad betyder det att bli jordbunden? Det är en fråga Latour återkommande försökt besvara för att överkomma de klimatkrisens politiska kärnfrågor: Hur sa ett trovärdigt politiskt alternativ upprättas? Hur ska vi komma bort från globaliseringen negativa sidor utan att isolera oss? Hur ska vi kunna fortsätta bebo en värld som håller på att bli allt mer ogästvänlig? Hur ska vi uppnå ett samhälle som både är mer ekologiskt hållbart och rättvisare – utan att falla in i messianism eller de totalitära ideologiernas fällor?

Från globen till den kritiska zonen

Det är här Latour ofta snärjer in sig i svårfångade begrepp eller ironier. För till skillnad från många av sina kollegor är hans lösning på klimatkrisen inte att störta kapitalismen. Just därför beskylls han inte sällan för att vara för opolitisk. Bland annat av McKenzie Wark och Joshua Clover. Och humanekologen Andreas Malms bok The Progress of This Storm (2017) kan man sammanfatta med: Mer Lenin, mindre Latour.

Latours metod är att försöka tänka om de koncept, eller »kosmologier« som styr vårt tänkande. Återkommande, och så även i e-flux #114, har han argumenterat för att vi bör överge idén om jorden som »glob« och istället tänka på den som en »kritisk zon« – ett tunt lager som sträcker sig några kilometer upp mot himlen och några under våra fötter. Begreppet har Latour hämtat från ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt som studerar interaktionen mellan organismer, jord, vatten, sten och atmosfär och hur de alla ingår i processer vilka skapar förutsättningarna för liv. Peter Sloterdijk kallar den kritiska zonen för en tunn »biosfärisk film« (Die Zeit, 42/2020), ett hölje som rymmer livets nödvändiga förutsättningar.

Globen – med sin perfekta, välordnade geometri, spelplan för allomfattande geopolitiska maktanspråk – är modernitetens själva vagga. Latours stora projekt har varit att bryta upp modernitetens motsättningar mellan natur och kultur, vetenskap och politik, primitiva och civiliserade, subjekt och objekt, och visa att dessa dikotomier inte överensstämmer med hur vi faktiskt lever. Han menar: Vi har aldrig varit moderna, som han berömda bok från 1991 heter. Däremot har vi levt i modernitetens oljeförbrännande epok, och där har vi kunnat leva ut högtflygande drömmarna om evig tillväxt. Men menar Latour: Flygplanet håller på att tappa fart, och innan det kraschar så måste vi landa i den kritiska zonen.

Utmärkande för den kritiska zonen är att vi inte kan förnimma den som en helhet och inte heller observera den från ovan, eller »utifrån«. Den måste istället betraktas »inifrån« – från flera utsiktspunkter. Hur vetenskapen observerar planeten är viktigt, därför att hur kunskapen produceras avgör vilken kunskap vi får.

Vi lever ju inte instängda i en rymdkapsel, och tittar inte ned på den som den allsmäktige guden på sin tron. På sin höjd lyfter vi då och då över molen när vi reser, men lever gör vi inuti den kritiska zonens variationsrikedom.

Det är en fråga om skala. Allt för ofta har naturvetenskapen breddat vägen för en falsk universalism där alla människor bäddats in under himlens tak, och där flora och fauna placeras in under begreppet »natur«. Dessa storskaliga visioner leder lätt till tankar om att vi kan styra planetens processer genom väldiga dammsugare som binder koldioxid, eller genom kanoner som slungar ut svavel i atmosfären och ska lägga sig som ett skyddande och kylande tak över våra huvuden. Denna väg, menar Latour, är en återvändsgränd.

Kunskapen måste bli lokal, därför att ekosystemen skiljer sig åt och reagerar olika på förändringar, och den måste bindas samman i nätverk för endast så, menar Latour, kan vi bli sensitiva för förändringar och lära känna omgivningens begränsningar. Två helt livsavgörande kunskaper i den antropocena epok vi befinner oss i.

Nedskalning, nedsaktning och nedväxt

Vetenskapen ger kunskap, men hur vi praktiskt lever är en annan sak. Som så ofta i den samtida naturfilosofin får naturfolk agera exempel på hur det är möjligt att existera i världen på ett sätt som inte förbrukar den. De visar, enligt Latour, på »mångfalden av sätt att bebo jorden«.

Men kan lösningen verkligen vara att bli indigena? Leva som våra anfäders anfäder eller imitera naturfolkens sedvänjor och bruk? Detta samtidigt som vi vet att det finns gott om gemenskaper utanför den kapitalistiska hegemonin som inte alls framstår som tilltalande förebilder – till exempel vad gäller öppenhet mot främlingar. Med rätta, skulle man kunna säga. Sentineleserna som 2018 dödade den blott 18-åriga missionären John Allen Chau agerade utifrån förståelsen att total isolation är deras enda chans att överleva. Men så kan inte sju miljarder människor organisera sina samhällen i en globaliserad, eller post-global värld. Latour menar inte heller att svaret är att alla ska leva som naturfolk. Men från dem kan man hämta ledord som »situerad kunskap«, anpassningsförmåga, nedskalning, nedsaktning och nedväxt.

Och det planetära kriget? Diplomati, lyder svaret. Men inget artigt samtal, och inte utan att först identifiera konkreta intressen. En allt för hastig enighet kan leda till en urvattnad kompromiss. Men diplomati är trots allt bättre än krig, resonerar Latour som i många år nyfiket bedrivit diplomatiska experiment. Han har rekonstruerat klimatmöten, upprättat mötesplatser och byggt broar mellan human- och naturvetenskap. Iscensatt ett »tingens parlament« där inte bara representanter för »Folket« och »Staten« är närvarande, utan också »Skogen«, »Vattendragen«, »Atmosfären«, »Korallreven«, »Utrotningshotade djur« stiger upp i talarstolen och talar för sin sak. Dessa diplomatiska försök, menar Latour, rubbar hela idén om nationalstatens som den enda legitima förhandlingsparten och i förläggningen dess suveränitet.

Dessa experiment är en lek på största allvar. Den som söker handfastare politiska förslag får leta någon annanstans. För hur ska ett diplomatiskt samtal mellan de olika planeterna ska komma till stånd, och vem som ska medla? Vilket slags suveränitet ska etableras för att överse att de diplomatiska resultaten efterlevs? Latour avböjer svara på dessa frågor. Historien lär oss att diplomati fungerar bäst när båda sidor är utmattade, eller när den ena har slagits till spillror. Helt enkelt när utsikterna för fortsatt konflikt är uttömda. Innan vi är där, är det redan för sent. Om miljörörelsen saknar auktoritet att förändra hur vi lever och hur vi organiserar våra samhällen kommer klimatkrisens reella effekter på civilisationens grundvalar göra sig gällande med en sådan kraft att man inte kan undgå att svara. Med klimatkrisen kan man inte förhandla – då måste man bli som gräset och böja sig för stormens styrka för att inte knäckas.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.