Audiogram #2

SAMLINGSRECENSION. Vagant dyker ner i ett urval av sommarens och höstens musikutgåvor.

André Bratten
Silvester

#blackambient

Det är förstås en lockande idé, men dömd till att förbli i skuggan av andras sedan länge kanoniserade bedrifter, därtill ett album så medveten om dess pleonastiska grepp att den inte tycks ha någonting emot att framstå som en skuggprodukt i andra eller tredje hand. Men så är det också en norsk technoproducent som ligger bakom Silvester. André Bratten har satt vampyrtänderna i inledningslåten till Mayhems debut-Ep Deathcrush (1987) – den instrumentala »Silvester Anfang« som bandet fick av elektronikgurun Conrad Schnitzler – och sträckt ut dess mekaniska medeltidsritual över en hel skiva av virtuell själavandring, vigd åt en så långsam och kvantifierbar död som möjligt. Black metal har åtminstone sedan Bathorys debut, det vill säga från första början, anno diaboli, inkluderat skymningslåtar till intron. Få är dock lika excentriska som Schnitzlers »Silvester Anfang« (som inspirerade ett av det belgiska bolaget Funeral Folks många Mayhem-relaterade bandnamn), inte ens Brattens högupplösta ljudsammanbrott med en större arsenal än måltavlor. Tänk Lustmord och Ben Frost, tänk Deathprods senaste studie i hårda kanter och spikvassa linjer, bara mer klinisk; black ambient som ger en ny innebörd åt den post metal-kategori som det slängts med under 2000-talet – inget band behöver ens göra sig besvär, detta är post mortem-metal för döda själar och digitala rester. Till och med mörkret ger vika för en högre (elektronisk) makt, lysande med ett svartljus av fosforescerande skimmer. Stundtals är det just så magnetiskt mystiskt som Bratten strävar efter, andra stunder görs lyssnaren till en labbråtta i ett ljudexperiment som är mer akademiskt än rituellt. The light pours out of me.

#electrometal

Det börjar med en försiktig congasrytm. Snart översköljs den av elektroniska frekvenser som bäddar in trummorna i ett syntetiskt gytter, vilka därefter fastnar i en loop av digital hardcore varvat med frustrationen hos power electronics, innan den första riktiga låten gör sig påmind, vars growl visar att detta egentligen är… black metal? Det här är nog inte vad man förknippar med musik från Kenya. Men de spirande västafrikanska musikscenerna är genuint säregna, däribland akterna på det Kampala-baserade Nyege Nyege Tapes. Det senaste tillskottet i skivbolagskatalogen, tvåmannabandet Duma, låter som få andra, till lika delar extrem techno och experimentell electrogrind. Om själen i Duma kan sägas vara black metal, ända in i låtstrukturer och melodier halvt begravda i tordönsfrekvenser – minus de där massiva gitarrackorden som annars är modus operandi – så är uttryckssättet elektroniskt. Men inte som i synthar eller beats. Mer som i störningar och distorsion; grindcorecongas i allians med de digitala djävulsmakterna (ej att förväxla med dans, givetvis, snarare de transtillstånd som hör till ett sant posthumant, postgenre- och posthistoriskt tillstånd, euforisk över friheten, skräckslagen inför tomheten). Det är ett intensivt uppslukande debutalbum, med den rastlösa energi som tillkommer ett obestämbart electrometalband som ännu prövar sig fram. Men detta är också vad som gör albumet ofokuserat. Musiken stannar upp och börjar om, växlar upp och växlar ner, trots att det är i dessa andrum som någonting nytt kommer till liv – en oblyg, okonstlad känsla som man önskar att detta vildvuxna oäkting till band kunde renodla.

Likholmen

Evigferd

#glesbygdsvisor

Det mytiskt klingande bandnamnet är passande för detta norsk-svenska superprojekt med Stefan Sundström och Ingeborg Oktober på sång – en hemort eller slutstation som bandets tredje skiva så ofta kretsar kring, hela tiden på väg att ta farväl och blickande mot det förgångna eller oavslutade. Med spröda vedbodsmelodier och höstdoftande begravningsstämningar är Evigferd vemodig sorgemusik, växlande mellan nordnorsk vissång och sliten svensk trubadurvisdom. Tvåspråkigheten skapar en underlig upplevelse av separation, nästan som om sångarna riktade sig till varandra, åtskilda av land och tid och kanske av misslyckade möjligheter till möten. Allt här befinner sig på väg – både som »att fara« och »erfarenhet« – samtidigt som Likholmen närmar sig en känsla av hem. Urskog, mylla, jord. Det är svårt att inte lockas med av denna eviga färd, men det är också svårt att inte önska sig mer av bandet vars strömlinjeformade tillvägagångssätt befinner sig lite på avstånd från sången, stillsamt i beredskap, väntande på sin tur. Det finns så mycket mer att hämta i den kärva blandningen av glesbygdsvisor och postpunknervositet att musikerna gott kunde kosta på sig fler riskfyllda avstickare. Jag menar, hur kärleksfullt är inte det där misstaget på inledningsspåret »Huska du?«, när tramporgeln mödosamt vevas igång och rullbandet svajar till, så att hela resan är på väg att haverera – innan den ens kommit igång?

Mirror

Some Days It Rains All Night

#pastoralelegi

Man kan fråga sig om det verkligen behövs en till Mirror-skiva. Har inte droneduon Andrew Chalk och Christoph Heemann bevisat att de är ohotade härskare av den där genren som bara tycks tillta med åren, och med så många halvsmälta imitationer och ourskiljbara kloner? 15 år sedan senaste albumet gör de nu comeback, denna gång uppbackade av Vikki Jackman och Timo van Luijk, utan att tillföra så mycket till deras subtilt uniforma oeuvre. Å andra sidan vore det närmast kätteri att göra någonting nytt. Det här är musik för elementära drifter och eviga former, med väderbitna pianoklanger och slagverksekon svagt ljudande i den dimhöljda urmiljön, ständigt pådrivna av stormen eller dess eftereffekter. Musik? Snarare minnen och reflektioner. Bandets skivtitlar (Eye of the Storm, Front Row Centre, Figures in a Landscape) fångar den intimitet som deras abstrakta ljudsjok framkallar, en upplevelse av att alla konturer tycks ge vika för spegelrörelsen mellan lyssnare och landskap. Deras alltid så högstämda naturbilder till omslag, lika mycket lyriska bilder av det fria som av organiska former, visar att Mirror mynnar ur en romantisk tanketradition där det sublima, kusliga och spöklika står för en rubbning av den kända världen. Allting flyter, svävar, rämnar. Till skillnad från mången annan modern utövare är detta en högst sinnlig form av bordunkonst, ett soundtrack för öppna vidder och dolda interiörer, en knutpunkt för allt det uppenbarade och förträngda.

Ennio Morricone

The Thing

#sydpolssymfonier

Mitt i sommaren anländer en stor isklump till skiva i brevlådan. Redan det tunga omslaget har någonting monumentalt över sig – för tung i förhållande till innehållet. För det är gamla nyheter i ny paketering. Nästan som om denna lyxiga box-som-inte-är-en-box försökte dölja en sedan länge begravd hemlighet som riskerade att smälta vid fysisk kontakt. Ding an sich. Saken-i-sig. Det. Om någon har undrat varför elektroniska klanger ibland associeras med iskyla, så har vi svaret precis här, svart på vitt (eller snarare gråblått mot vitt): den nyss bortgångna Ennio Morricones storslagna soundtrack till sydpolsapokalypsen The Thing (1982). Det har alltid verkat som att Morricone överförde John Carpenter elektroniska mardrömsmelodier till orkesterns fullödiga ljudkluster, med djup och nerv värdig geologisk tid. Extraskivan Lost Cues är ett 12-minuters bevis på det. Här har vi demoversionerna som Carpenter aldrig hann utveckla, bevarade i all sin frostbitna grovhet, arkaiska artefakter frigjorda ur isen. Men det är det riktiga soundtracket man vill ha, inte minst för att detta alltid utgångna album tillhör en av de där mörka pärlorna i Morricones digra diskografi. Varje utgåva av The Thing är ett fynd: ingraverade spår som äntligen avtäcks, toner som legat tusen år under jord, musik som omsluter dig med kontinentalplattornas långsamma rörelser.

Kate NV

Room for the Moon

#globalmuzak

OK, vad har vi här då: en internationell popdiva eller ett hypermodernistiskt hopkok till artistmask, svävande in och ut ur språk såväl som stilar, alla eller ingen eller ingen mindre än sig själv (och därför okategoriserbar=kameleontiskt kulturbringande)? Kate NV, bakom vilken ryska Ekaterina Shilonosova döljer sig (känd från bandet Glintshake), är mer Kate Moss än Kate Bush: en skräddarsydd front vars neonskimrande väv av associationer – av typen »Har jag hört detta tidigare?« – tenderar att överösta både låt och sångare. Inte så att Kate NV saknar ett »eget uttryck«. Tvärtom bevisade hennes förra instrumentala album att hon vet vad hon vill. Det är bara det att hennes försök till popsång döljs av den bric-à-brac till globalmuzak med vilken hon svetsat ihop Room for the Moon. Alla dessa kulturella karikatyrer (hör till exempel »Sayonara«) som läggs ovanpå de redan överbelastade stiluppvisningarna – Japanese City Pop-delirium, rysk animationsfilm-excess, utopisk retrowave-hänförelse – gör att låtarna hamnar i andra hand. Detta gräns- och tidlösa lyckopillerrus, genomsyrad av en storögd barn-TV-eufori, är lika mycket spotifierad atmosfär såsom en otvungen optimism, vars brist på identitet tycks vara frigörande, åtminstone för artisten. Och därav resultatet: extatiskt i små doser, svindelframkallande i längden.

Skator

År

#alldagschansoner

Gränsen för vad man gillar och inte gillar kan ibland vara hårfin, tänker jag hoppfullt medan jag tar mig igenom femte lyssningen av Lina Högströms senaste album, det lätt årstidsbaserade skillingtryck till rustik folk på År. Hennes frasering är nog en acquired taste, vass i kanterna och opolerat provinsiell. Men ett mer grundläggande problem är blandningen av prosaiska dagboksstycken och svävande vissångsdunkel – visserligen med ett mer fullödigt sound än på debutens anonyma bakgrundssorl, det nu sju år gamla Vita Kalla, men ändå bara inredning och belysning åt den något opersonliga sången. Låtarna drivs av en osviklig berättarlust som griper efter det poetiska men överskrider sällan det privat triviala (speciellt den sista låten är av en så torr twitterprosa att jag skulle vilja få den olyssnad). Men vad vet väl jag om svenskt vardagsliv? Kvalitéten i musik ligger inte så sällan i att man får en inblick i någonting man annars inte får ta del av, det som gör att en inledande tvekan också kan glida över i fascination, förstärkt av distansen mellan artist och lyssnare. Högströms vankelmodiga balansgång mellan fullt utslagen blomsterfolk (jämför inledningsspåret) och hermetisk popprosa gör det dock svårt att nå dit, så mycket som hon och musiken tycks hålla tillbaka någonting, själva lyssnande och väntande och tvekande, men utan att vi får veta varför.

I.B. Sundström

Antropofagernas rike 1 & 2

#kannibalkonst

Konstskolorna brukade vara en grogrund för alternativmusik, men läser man att en musiker studerat vid konstskola i dag bör man bege sig mot närmaste utgång. Så är det definitivt med I.B. Sundström (Skriet, Pascal), »utbildad vid Konstfack«, vars senaste soloalster är fylld av en rad högkulturella referenser som få kommer undan med, och speciellt inte när pretentionerna är så uppskruvade som här: två syskonalbum, varav en med vågskumsinstrumentals och den andra med en så där crazy amatörpop som gärna skulle vilja stämplas som outsidermusik, det vill säga en naturgiven (läs: äkta) och oborstad begåvning (och som förmodligen skulle rista in »4 REAL« i armen om man konfronterade honom med dessa så artistiska anspråk). Problemet med detta dubbelalbum är: 1) Beach Boys, den ständiga referensen tillika modellen för albumets surftema, är redan omhöljt av ett mörker som endast blir entydigt när man renodlar bandets motsättningsfyllda västkustparanoia; 2) kannibaltemat, som slås fast med konceptuell monotoni, tar bokstavligen död på den subtilitet (ond bråd död i form av vilsamma vågor) som Sundström strävar efter. Och vilka får ut någonting av en musik som tycks blott vilja bocka av alla de rätta kulturreferenserna (Andrade, Blanchot, Fassbinder), som för att visa att artisten gjort sin läxa – oaktat den nature boy-aura han strör omkring sig? Ah, jo, samma konstskolestudenter som han själv. Så de får herr I.B. – passande nog en förkortning på Tiktok för »inspired by« eller »International Baccalaureate«. Internationell gymnasiekultur i allians med global konstpop. 4 REAL.

Susanna

Baudelaire & Piano

#blomsterarrangemang

Det här är, om ingenting annat, ett fall där man inte kan klaga på texterna. Susanna, den norska artisten bakom de engelska Charles Baudelaire-tolkningarna, har därför en del att leva upp till, nästan som om dessa sparsmakade inspelningar – »jag, herr B och piano« – rörde sig om en kraftmätning med inre (musiska) eller yttre (kanoniserade) influenser. Förstärkt av ekona kring Susannas röst och fingrar, vilka manar fram bilden av en isolerad människa i ett rum, träder Les Fleurs du mal (1857) fram som aldrig förr, som en blomsterkrans av nordisk kyla. Varje stavelse genomsöks, varje ton besiktigas med en pianostämmares varsamhet. Ju mer Susanna skalar av musiken, upprepar ett par ackord, ibland nästan viskar orden, desto mer pulserar den av ett överskott som man drivs till att omhöljas av och fylla ut. När hon utnyttjar de högre tonerna och smyckar ut orden blir musiken, paradoxalt nog, mer sluten och mindre kännbar. Att Susanna uttalar »lecher« (flickjägare) som »leecher« (utsugare) är ett poetiskt klavertramp som gör tolkningen oavsiktligt up-to-date, i meningen av någon som laddar ner på nätet men inte delar med sig, samtidigt som det andas in luft i de vackert stelfrusna arrangemangen, märkta av tidens tand och uttolkarens vana. Det är musik som har med vågor och vind att göra, med årstidernas långsamma skiftningar, med en infektions finkänsliga verkan. Lyrik som passerar genom märg och ben och lämnar en blottställd.

Tenci

My Heart Is an Open Field

#sovrumsfolk

Det är någonting odefinierbart över detta Chicagoband lett av Jess Shoman. Hennes beroendeframkallande röst låter ena stunden som en gammal kvinnas i en ung kropp, andra stunder tycks den blott pröva sina nyss funna magistrala begåvningar – som på låten »Joy 2« där hon upprepar refrängen som en magisk formel och lyssnarna får ta del av upptäckarglädjen medan den vecklar ut sig. Detta debutalbum tillhör ett av de där sällsynta fallen där jag bara kan kapitulera ovillkorligt och med den rituella repetition som gränsar till det gudfruktiga. Kanske är det precis vad Shoman menar med hjärtat som ett öppet fält. När någon öppnar upp sig på detta sätt, omgiven av en sovrumsfolk vars lofitendenser är när det kommer till sången allt annat än naturligt-realistiska, full av utdragna vibratostavelser och stillsam countryjoddling, är det kanske som en gåvoritual. Allmosor i sekulär stereo. Till skillnad från många manliga sångare – Rob Halford, Prince, Thom Yorke – använder inte Shoman falsetten för en dramatisk effekt, såsom hon i stället håller sig till en och samma sängkantsvolym som på resten av detta själfullt sordinerade album, kort och oslipat, men med potentialen hos en skiss. Jag drar mig för att rådgöra texthäftet till vinylutgåvan, eftersom Shoman behärskar konsten att forma orden till rena ljudvarelser. Det här är ett album som inbjuder till att lyssna närmare, samtidigt som det sväller och sprider sig i oanade riktningar, vilket man liksom manas till att sondera och upprepa på nytt. Sannerligen joy in repetition.

White Boy Scream

Bakunawa

#uropera

En vit pojkes skrik är det inte, såvida inte man menar det som en uppmaning: skrik, pojke, skrik! För detta hybridprojekt – folkmusik, opera, noise, pop, konst, myt – kan betraktas utifrån den identitetspolitik som styr musik för tillfället. Man definierar sig i förhållande till en norm mot vilken artister eller lyssnare frammanar olika former av »motstånd«, eller såsom artisten bakom White Boy Scream, den klassiskt skolade Micaela Tobin, upprepar med jämna mellanrum på Bakunawa, i en gestaltning av hennes filippinska rötter: »They can’t erase me!« De politiskt formade litaniorna tillför inte nämnvärt mycket till den redan expressiva och extrema musiken. Men man kan inte annat än fascineras av Tobins respektingivande sopranröst, som den Diamanda Galás-liknande oljudsdiva och traditionella uttolkare hon är, lika ursinnig som eklektisk – och emellanåt öm på ett sådant sätt som den enkelriktade Galás sällan tillåter sig. Bakunawa framstår smått distanserad: där är konceptet, här är musiken och så fortskrider den från A till Ö utan att man som lyssnare känslomässigt rycks med av ljudvågorna. Men med den påtagliga patos som driver Tobins heliga vrede är det svårt att misslyckas. Detta är en fragmenterad röstsymfoni med en klibbig väv av distorsion och repression, en genre- och nationslös dimridå till sångcykel som finner ett hem på de tillfälliga sjok av myter den trollar fram, omgivna av ett vitt brus som Tobin sylfidiskt överröstar.

Neil Young

Homegrown

#prärierock

Ju längre tillbaka i historien man sträcker sig, desto mer griper fantasin efter konturer; städer i ruiner, handavtryck i grottor: simpla symboler och rudimentära tecken. »Jag tror att han betraktar en linje som en människa: han behandlar den som en like«, skrev Jean Genet om konstnären Alberto Giacometti. Hans minimala människogestalter uttrycker en reducering vars ensamhet bär på fröet till vad Genet menar kännetecknar all stor konst, det som bär på skönhetens ursprung och som man upplever endast på avstånd från världen. »That old white line / Is a friend of mine«, sjunger Neil Young på sitt senaste från historiens glömska räddade album, det 45 år gamla Homegrown. Berättaren glider nerför den öppna vägen där hans »äkta kärlek ligger och väntar«, kanske ruset från de vita linorna, kanske hallucinationerna förorsakade av de vita sträcken på vägbanan, så kallad »White line fever« – en naturlig film, en psykisk skrift, en slow art IRL. Såklart trubadurmodus med två gitarrer och ett munspel, i en av dessa många präriesånger med karta i handen som Young producerat sedan 60-talet. Låttitlarna på albumet (»Mexiko«, »Florida«, »Kansas«) är som kodnamn över psykiska tillstånd, nålar i alltmer kaotiska inre regioner med ständigt nya linjer över gamla. De vita linjerna på vägen lockar med den fart som moderniteten alltid skyltat med som en vilseledande framgångsmyt, vars acceleration gör att man både önskar sig stillestånd (tabula rasa) och större hastigheter (white out). De vita linjernas utlovade land. Alltings ökande försvinnande. »The wrinkles in my forehead / Show the miles I’ve put behind«, sjunger Merle Haggard i låten »White Line Fever« (1969). Bob Dylan på sin senaste skiva: »I can see the history of the whole human race / It’s all right there, it’s carved into your face.« Som ett självporträtt. En spegelbild i stereo. Youngs evigt unga stämma kommer med samma bud, hemlöst på drift i ett landskap där det alltid är 1975. En fåra på skivan. Min linje, min like.