Det är egentligen rätt så häpnadsväckande scener som utspelat sig på Berlins gator sedan den 7:e oktober.
På Sonnenallee, som i folkmun ibland kallas för just Gazaremsan, delades sötsaker ut för att fira den värsta massakern på judar sedan Förintelsen. Veckorna därefter stod tungt beväpnad polis i varje gathörn, överallt pansarliknande polisbilar, bilder spreds på en polisman som trampade ner ljus vilka tänts för att sörja de palestinska offren. Pro-palestinska manifestationer förbjöds eftersom man inte kunde utesluta att det skulle förekomma hets mot folkgrupp och antisemitiska paroller – ett författningsvidrigt försök till preventiv brottsbekämpning.
Utanför utrikesministeriet skanderade hundratals demonstranter: »Free Palestine from German guilt.« Tydligen har avvisandet av Tysklands historiska skuld och ansvar växlat sida på det politiska spektrumet, från den radikala kulturkonservatismen till vänstern.
På Universität der Künste (UdK) målade studenter handflatorna röda i en rapporterat mycket aggressiv protest. De röda händerna är en symbol för den andra intifadan, när två israeliska reservister lynchades år 2000 i Ramallah och en av mördarna visade upp sina blodröda händer till den församlade folkmassans jubel. Det är svårt att se att demonstranterna inte var medvetna om den fulla betydelsen.
Målet med protesten var att pressa universitetsledningen till att kalla Israels krig för »folkmord«. Samma sak när studenter försökte ockupera Berlins Freie Universität: »Vi kräver att FU gör ett offentligt utlåtande där Israels krig mot Gaza betecknas för vad det är: ett folkmord.« Vad det inte handlade om: Att sörja de civila offren, att kräva att Egypten öppnar gränsen för förnödenheter, att Hamas finansiärer i Qatar ska hjälpa civilbefolkningen i Gaza, inte ens ett eldupphör.
»It’s not complicated«
Realpolitik ersätts med symbolpolitik, Samtidigt som kulturkriget fört med sig en ny självsäkerhet. Tvivlet på den egna ståndpunkten försvinner och ersätts med skepsis mot traditionella media. Det gäller inte minst konflikten mellan Israel och Palestina: Media kontrolleras av sionister heter det när gamla konspirationsteorier får nytt liv.
När ett sådant tänkande vinner gehör får vi en näringsrik grogrund för fake news. Att kriget också förs genom propaganda ignoreras lätt på plattformar som X, Instagram eller TikTok när allt ska gå i breaking-news-hastighet. Eftersom man redan tagit grundmurad ställning skruvas tonläget upp när riktigheten i den egna ståndpunkt ska bevisas.
Man talar om en våldsspiral, man borde också tala om en affektiv spiral där den mest hårddragna ståndpunkten blir den sannaste. Konflikten förenklas, gråzoner suddas ut. Att pro-palestinska slagord som it’s not complicated, det är inte komplicerat, sprider sig som en löpeld på sociala medier borde uppröra alla, inte minst intellektuella och akademiker, som länge försökt hålla just gråzonerna och komplexiteten som en sköld mot tilltagande populism.
Tyskland och den internationella kulturvärlden
Det är inte bara den ena sidan som är ansvarig för polariseringen, och skyttegravarna grävs allt djupare. Resolutionen som den tyska riksdagen antog 2018 – vilken fördömer BDS-rörelsen (bojkott, desinvestering, sanktioner) och hotar med indragen finansiering till alla organisationer som aktivt stöder den – har i Tyskland skapat ett klimat av misstänksamhet, ressentiment och repression. Tyskland håller på att avskärma sig från den internationella kultur- och konstvärlden. Risken är att internationella intellektuella i framtiden kommer ta omvägar kring Tyskland. Judith Butler har redan aviserat: Hon vill inte längre uppträda i Tyskland.
Visserligen kom Masha Gessen till Bremen och tog emot Hannah Arendt-priset inför en liten publik. Men det stora firandet i stadens stadshus uteblev. Orsaken var hennes långa, vindlande essä i The New Yorker om minneskultur och hur olika länder gör politiskt bruk av Förintelsen. I Tyskland, skriver den Moskva-födda New York-journalisten, härskar ett förbud mot att kritisera Israel. Inget nytt där. Det som provocerade var att Gessen jämförde Gaza med »ett judiskt getto i ett östeuropeiskt land ockuperat av Nazityskland«. En parallell som relativiserar Förintelsens singularitet och gör det judiska folket till sina bödlars likar. Ett klart fall av antisemitism, enligt den tyska BDS-resolutionen.
Realpolitik ersätts med symbolpolitik. Samtidigt som kulturkriget fört med sig en ny självsäkerhet.
Det Tysk-Israeliska Sällskapet var snabba att fördöma: Jämförelsen med ett getto är särskilt osmaklig och trots att Gessen är fri att tycka vad hon vill bör hon absolut »inte hedras med ett pris som är avsett att hedra minnet av den judiska filosofen Hannah Arendt«, skrev de i ett öppet brev. Staden Bremen och Heinrich-Böll-stiftelsen, som båda står bakom priset, meddelade att man tar avstånd från Gessens essä och att prisutdelningen inte längre kommer att ske som planerat i stadens rådhus.
Man kan diskutera Gessens analogi – och det har så klart redan gjorts. Tidigare brukade väl en sådan diskussion ingå i någon sorts tolerant debattkultur. Men inte längre, verkar det som. Ironin i detta fall är att med dagens mått skulle Hannah Arendt, med sitt ambivalenta förhållande till staten Israel, själv förvägras priset. Och finns det inte en annan ironi här: Att dogmatismen ökar i takt med det högerextrema AfD:s väljarstöd och samtidigt som en politiker som Hubert Aiwanger från bayerska Freie Wähler vinner val, trots att det uppdagades att han i sin ungdom spred högerextrema flygblad.
Det har blivit lätt att hålla med Gessen när hon citerar filosofen Susan Neiman, hon som för inte så många år sedan skrev Learning from the Germans: Race and the Memory of Evil (2019): Den tyska minneskulturen har de senaste åren »löpt amok«. Kanske är det oundvikligt att den med tiden får något dogmatisk och stelnat över sig. Kanske hade Dirk Moses en poäng när han menade att Förintelsen är Tysklands nya katekes. Å andra sidan kan man argumentera för att det är just den tyska minneskulturen och »skuld-kulten« som underlättat arbetet med att raskt återlämna stulna konstföremål till Afrika, till exempel Benin-bronserna, medan Storbritannien och Frankrike i flera år förhalat ett tillbakalämnade.
Cancel-kultur som tysk doktrin
Samtidigt som institutionell ängslighet tilltar, med det ständiga hotet om stormar och drev på sociala medier, skapas ett starkt behov av att avgränsa och utestänga. I en intervju med Der Spiegel menar Gessen att det i Tyskland härskar en kultur av silencing.
En titt på några händelser från den senaste månaden skulle räcka för att ge Gessen rätt. Peter-Weiss-prisets jury utsåg först författaren Sharon Dodua Otoo, drog sedan tillbaka priset när de upptäckte att hon för åtta år sedan skrivit på ett upprop för att bojkotta Israel. Saarlands museum ställde in en utställning med den judiska konstnären Candice Breitz för att hennes uttalanden om Israel-Palestina ansågs vara alltför »problematiska«. Den palestinska författaren Adania Shibli skulle motta LiBeraturpreis på Bokmässan i Frankfurt för romanen En oansenlig detalj; efter Hamas attack sköts utdelning upp på obestämd tid.
I vår historiemedvetna tid är man livrädd för att hamna på fel sida av historien.
Fenomenet är inte nytt. 2019 drog Nelly Sachs-prisets jury tillbaka priset till den pakistansk-brittiska författaren Kamila Shamsie och under 2020 rasade en uppslitande debatt om den kamerunska, postkoloniala teoretikern Achille Mbembes eventuella, antisemitiska böjelser och kopplingar till BDS-rörelsen. För att inte tala om Documenta-debaclet 2021. Men efter den 7:e oktober har denna kultur av avgränsning och utestängning gått in i en ny, intensivare fas.
Detta är bara en bråkdel av alla som blivit cancellerade för sitt engagemang för Palestina, eller om man ska säga mot Israel. Saken är inte alltid lätt att avgöra.
Fallet Oyoun
Ta bara Oyoun. Sedan det blev känt att det postkoloniala, queerfeministiska och multikulturella kulturcentret, som existerat sedan 2020, blir av med sitt statliga stöd har det närmast rått upprorsstämning i Berlins kulturmiljö. Enligt Oyoun stänger Berlins senat ner centret för att man tillsammans med Israel-kritiska gruppen »Jewish Voice« anordnade en minnesstund. Och det är uppenbarligen en version många köpt.
Snarare verkar beslutet ha att göra med ett evenemang som ägde rum mindre än en månad efter Hamas massaker. Arrangörer var förutom Oyoun två grupper som ser Hamas massaker den 7:e oktober som ett berättigad medel i befrielsekamp mot kolonialism – att morden, våldtäkterna, halshuggningarna, kidnappningarna alltså var uttryck för ett legitimt motstånd.
En granskning i tyska Tagesspiegel visar att antisemitismen inte är en olycklig olyckshändelse i arbetet utan snarare en integrerad del av organisationen. Och trots att centret fått upprepade varningar, såväl från den nuvarande och den föregående kultursenatorn, har man inte lyssnat. Ändå är det rättsliga läget mer än tydligt: »Organisationer, föreningar och personer som ifrågasätter Israel existensrätt« får inte tillgång till offentliga lokaler eller statlig finansiering.
På Instagram och Facebook talar Oyoun nu om en organiserad smutskastningskampanj från media, och de får stort stöd. Nästan 100 000 € har föreningen samlat in och engagemanget kring organisationen är starkt.
En affektiv spiral
I vår historiemedvetna tid är man livrädd för att hamna på fel sida av historien. Alla har nie wieder som moraliskt riktmärke tatuerat i själen och funderar både en och två gånger på om man skulle vara medlöpare eller motståndskämpe under nationalsocialismen. Men vad är rätt sida? I fallet Israel-Palestina är det tyvärr inte så enkelt att avgöra som många hoppats på.
Det är som att toleransen för oliktänkande har tappat luften. Man är inte ens intresserad av den andras åsikt längre. I kulturkrigets skyttegravar måste motståndaren missförstås, man väntar tills ett olyckligt valt ord faller, och går till angrepp. »Den politiska debatten om Hamas massaker har förvandlats till en strid gällande frågande om anständighet: Allt mindre handlar det om fakta, allt mer om bekännelser. Om lämpliga, försenade, utelämnade gester. Om den rätta formen av sympati eller fördömande«, skrev Hanno Rauterberg i nyligen i Die Zeit.
Det är som att toleransen för oliktänkande har tappat luften. Man är inte ens intresserad av den andras åsikt längre.
Det uppskruvad tonläget, den nära på hysteriska relationen många har till konflikten kan nog bara delvis förklaras med Israels mångåriga övergrepp på den palestinska civilbefolkningen, de illegala bosättningarna, den högerextrema regeringen, liksom den fortfarande livaktiga antisemitismen. Men bara delvis. Det finns nog flera skäl till den infekterade stämningen på institutioner, gator och sociala plattformar. Den kunde till exempel handla om att Palestina är det sista hoppet för en postkolonial vänster.
Efter en serie närmast metafysiska besvikelser hos den anti-imperalistiska vänstern lever fortfarande idén om en palestinsk stat (från floden till havet). Den fungerar som en yta där alla förhoppningar om demokratiska val, rättstatlighet och jämlikhet kan projiceras. Frågan är, och den har efter den 7:e oktober fått en förnyad aktualitet: vad finns det egentligen att hoppas på? Och har inga lärdomar dragits av den ofta våldsamma fördrivningen av judar från i princip alla länder i Mellanöstern och norra Afrika från 1940?
Häftigheten i diskussionerna skulle också kunna ses som ett tecken på att västerlandets möjlighet att sätta agendan försvunnit efter att den unipolära världsordningen, som efter kalla kriget ersatte den bipolära, avlösts av en multipolär. Västs inflytande och geopolitiska ställning är redan undergrävd och förfallet går snabbt – vilket understödjer de inre anklagelserna mot det västerländska systemet.
Till saken hör nog också en långdragen privatisering av politiken, där det mer handlar om personligt ansvar än reformer och gemensamma framtidsprojekt. Det finns en tendens, särskilt i den kulturella miljön, att betrakta det egna livet som en ständig samvetsgranskning. Det är en det dåliga samvetets politik, där all form av politisk ambivalens skapar osäkerhet, inte minst kring riktigheten i den egna positionen. Därför blir ställningarna mer rigida.
Risken är att spaltningen river sönder den väv som håller de bräckliga demokratierna samman. Vinnarna är alla de som ser med förakt på Europa och dess så kallade värden: Ryssland, Saudi-Arabien, Kina. Bric-staterna som vill förpassa den internationella ordningen, så som vi känner den, till historien. Den ökade antisemitismen, den tilltagande ressentimentet mot invandring. Israels isolering i FN och i det globala syd. Allt tecken på väst svaghet och kommande förfall.