Var ska man börja? Kanske med den ömtåliga saken där den tyska banken Sparkasse spärrade den judiska fredsrörelsen Jüdische Stimmes bankkonto? Eller med att den judisk-amerikanska filosofen Nancy Fraser fick sin gästprofessur vid universitetet i Köln återkallad på grund av att hon skrivit under det öppna brevet »Philosophy for Palestine«. Ska man kanske börja med att Berlins polis först omringade, därefter stormade en Palestina-kongress föregående helg (12-14 april) och släpade ut den judiska fredsaktivisten Udi Raz som bar en symboltyngd vattenmelonmönstrad kippa på huvudet?
Listan över konferenser som tvingats ställa in, utställningar som försvunnit ur program, föreläsare som avbokats, gig som avlysts med mera börjar bli lång. Liksom den över folk som förlorat uppdrag och anställningar. »At this rate, Germany is going to run out of Jewish intellectuals to ban«, skrev Naomi Klein tillspetsat på plattformen X för ett tag sedan. Tysklands skäl att vara vaksamma mot antisemitiska tendenser i samhället är goda och Israelrelaterad antisemitism har bara vuxit de senaste sex månaderna. Men Tyskland bekämpning av antisemitism efter den 7:e oktober får alltmer bisarra förtecken.
Skälet man angav i Köln var att Nancy Fraser krävt en bojkott av israeliska universitet. En av Kölns specialiteter är nämligen dess nära samarbete med israeliska universitet. Rektorn menar därför att det inte är möjligt att bevärdiga en person som Fraser med universitetets hedersprofessur. Där går gränsen.
De flesta tänker inte direkt på bekämpning av antisemitism när de ser sådana bilder.
Men, frågar man sig, har toleransen mot den som tänker annorlunda verkligen blivit såhär låg? Är det inte vid just en sådan meningsskiljaktighet – om det är meningsfullt eller inte att bojkotta israeliska universitet – som ett samtal kunde börja? Och bör inte Frasers åsikter som privatperson skiljas från hennes meriter som akademisk forskare? Det är ju inte som att Fraser har uttalat stöd för Hamas, förvirrat sig i konspirationsteorier om 7:e oktober eller hetsat mot en sionistisk sammansvärjning.
Tyskland mot antisemitiska judar
Tysklands inrikesminister Nancy Faeser, inte att förväxla med den amerikanska filosofen, försvarade den tyska polisens »hårda ingripande« vid Palestina-kongressen i Berlin: »Vi håller ett mycket vaksamt öga på den islamistiska scenen«, meddelade hon. Ett uppseendeväckande uttalande när man tänker på att en fjärdedel av talarna var av judisk börd. Är det detta som (den judiska) filosofen Susan Neiman – som en gång hyllade den tyska uppgörelsen med historien, men nu menar att den »löpt amok« – kallat för »filosemitisk McCartyism«, det vill säga en panik inför möjlig antisemitism som leder till en överdriven utrensning?
Organisationer som Jüdische Stimme är en nagel i ögat på den tyska självbilden. Gång på gång sänder de ut kraftfulla bilder i sociala medier där judiska aktivister, iklädda kippa och med banderoller som »Jews Against Genocide«, blir bortförda av tungt beväpnad tysk polis. De flesta tänker inte direkt på bekämpning av antisemitism när de ser sådana bilder.
En offentlighet som gräver sin grav
Den tyska offentligheten arbetar på högvarv med att rättfärdiga det korrekta i att slå hårt mot all möjlig kritik mot staten Israel. På radio hör jag att det förklaras att det finns kvinnor som arbetar mot feminism, svarta rasister, homofobiska homos, liksom antisemitiska judar. Hålet blir bara djupare och djupare, för den tyska borgerliga offentligheten börjar det likna en svårnavigerad labyrint full av irrvägar, gömslen, försvarsställningar, inte så olikt det Franz Kafkas mulvad skapade i novellen »Bygget« (1923). Mulvaden konstruerar sin underjordiska värld som skydd mot yttre och inre fiender. Slutligen blir det intrikata systemet av tunnlar, det underjordiska skyddssystemet, till mullvadens grav.
Den tyska offentligheten arbetar på högvarv med att rättfärdiga det korrekta i att slå hårt mot all möjlig kritik mot staten Israel.
Kafka skrev novellen kort efter att han för sista gången avfärdat en emigration till dåvarande Palestina. Kafka argumenterade för att han inte kände sig tillräckligt rotad i det judiska, det skulle alltså inte vara en Palestina-resa i vanligt bemärkelse, skrev han i ett brev till vännen Else Bergmann, mer som »en amerikaresa för en kassör som har förskingrat en massa pengar.« Palestina som flykt, en sista utväg.
Mycket finns att säga om författarens vacklande sionism, hans kärlek till jiddisch och hebreiska som han studerade, hans fascination för östjudarna och deras resande teatersällskap som han menade var rotade i en tradition av sant judiskt liv. Men Palestina var alltid en sista utväg. Utvägar var ett motiv som ständigt återkommer i Kafkas texter. »Jag hade ingen utväg, men måste skaffa mig en«, som det heter i »Redogörelse framlagd för en akademi« (1917), »för utan en utväg kunde jag inte leva.«
Israels funktion som utväg ska inte underskattas. För europeiska judar som flydde pogromer och förintelse, för arabiska judar som fördrevs på 50- och 60-talet, samt för dem som flyr växande antisemitism i dagens Europa (den existerar, ökar och ska inte förringas). Också för Tyskland verkar staten Israel blivit ett slags utväg från landets egen historia. Därför gräver man gropen djupare, därför slår man vildare omkring sig. I det kosmopolitiska och öppna Berlin skapas ett »klimat av rädsla och anklagelser« enligt ett stort uppslaget reportage i New York Times. Finns det en väg tillbaka, Tyskland?
