Lars Mikael Raattamaa:
MALLAMERIK MALLAMMER MALAMERI MALLAME AMERIK MALLAMEKA MERRIKA
Albert Bonniers Förlag, 2008
Som det stora kakfat av namn – alternativt stammande jubel – titeln utlovar: Lars Mikael Raattamaas MALLAMERIK MALLAMMER MALAMERI MALLAME AMERIK MALLAMEKA MERRIKA är en lycklig bok. Den är en barnlek uttryckt i en ramsa: ”bulleribock hur många horn står opp”. Den är en språklycka bortom gott och ont uttryckt i en ramsa: ”lilla öga rullar kring rullar kring rullar kring”. Den är en kommentar över det (aldrig) enskilda, uttryckt nästan som en ramsa: ”tvi tvi tvi var det enda som blev sagt på hela kvällen”.
Liksom ramsan, spelar en typ av barnspråk en roll i MALLAMERIK MALLAMMER MALAMERI MALLAME AMERIK MALLAMEKA MERRIKA. Det kan framträda i form av ett avmätt överflöd i satserna, en stap(p)lande addering av korta ungefärliga beskrivningar, avsiktliga stavfel, eller också i bara (barnsligt associerande) ordval. Som i att: ”… jag längtar efter någon som kan se maktstrukturerna i staden på samma sätt som jag på ett ungefär i alla fall”. Eller: ”… det är lätt att gå i vilse i villaområdet men det är ganska kul det finns många fina hus där…” Eller som i ordvalen: ”… du säger att jag inte gör något annat än producerar rader, fortsätt att skriva fast de blir arga hela tiden …” Eller: ”… inte för att man blir mindre ledsen men för att det kommer att finnas fler dikter…” [mina kursiveringar].
Till vad ska sådana försök tjäna, att undvika ett alltför myndigt sätt att uttrycka sig på? De ska inte tjäna alls, det är poängen. Med talet – i varje vardaglig situation, inte bara i medierna – riskeras/möjliggörs alltid en behärskning av omgivningen (avsiktlig eller tvångsmässig). Den här diktens demonstrativa retoriska svaghet visar på en sårbarhet hos oss, i vårt sätt att i vardagen hantera (och hanteras av) språket. Med de som står oss nära tillåter vi oss att tala mer ogarderat. Men vi kan lika gärna stå ogarderade inåt, mot våra egna härskarimpulser.
En dikt som uttrycks (tydligt avsiktligt) oprecist, överflödigt, stavar fel och dylikt, innebär den då nödvändigtvis en desarmering? Riskerar den inte bara att falla i tom infantilisering? Kan man tycka. Men det här (anti-)greppet ingår också i ett komplexare socialt incitament, närmast att betrakta som en poetik. Jag väljer att kalla den: antibehärskning.
De 215 sidorna i MALLAMERIK MALLAMMER MALAMERI MALLAME AMERIK MALLAMEKA MERRIKA är uppdelade i två avdelningar (den första bär titeln ”Sangars”, den andra ”Salvors”). De består nästan genomgående av konglomerat av hopsamlade, mer eller mindre disparata rader – många rader! – förvisso indelade under deltitlar på sisådär varannan sida, men ändå fungerande som en enda prosaflödande långdikt. Den kan se ut såhär:
… jag kände en tjej som hette jane när jag gick på universitetet men jag vet inte vart hon flyttade jag fick hennes telefonnummer men glömde det i ett par byxor som jag tappade bort, huvudsaken är att du är snäll, jag fyller år den elfte september, vi kan göra det enklare, det kan inte bli värre om tanken är att livet har en botten, klockan visar fjorton och trettiotvå, jag saknar dig, ack bisarra huvud, då är det ju inte alldeles tomt, tror du att det kan ha varit mikael det låter ju helt otroligt, en jobbansökning måste alltid vara välformulerad och enkel, super, jo det är samma men nej det är inte samma, jag kan inte låta bli att tycka att det är konstigt att ingen någonsin märkte något de hade ju jätteofta folk hemma hos sig, så gick det som det gick, det är nästan som att jane aldrig funnits …
Dikten skapar, genom återkommande namn och miljöer, fragment av fiktioner, illusioner av sociala miljöer. Återkommande, i olika variationer, är tal om en skolklassresa (eller som i citatet: universitetet och den sociala miljön omkring). Bokens ”jag”, eller ”vi”, är omvartannat skolbarnen, kompisarna, eller lärarna (med logistiska problem och pedagogisk-teoretiska våndor). Andra miljöer med motsvarande kollektiva/logistiska problem, finns också: några gånger antyds ett krigsscenario, med olika militärtekniska beskrivningar.
Stilen på ”första-” och ”tredjeperson” skiftar alltså mellan fragment av berättelser (gärna i imperfekt och pluskvamperfekt), men övergår lika gärna i personligt brev, lägesrapport, heminredningsveckotidningskrönika (”det är inte självklart att det blir vackert med träpaneler”), biografi, som i sig kan skifta mellan vad-hände-sedan-med-bredängsbarnen-psykologisk-arbetarrealistisk-dokumentarisk stil, och t ex en oförblommerad kapitalist-karriärist-anekdot: ”hon tog sig hela vägen in i koncernstyrelsen men där var det stopp”.
Texten kan övergå i ironisk politisk pamflett; vilken gärna uttrycker sig i hyperbolisk optimism (”kan vi tänka dans så kan vi också tänka jämlikhet”) – men vars största käpphäst är den tävlingsinriktade världen.
Här och där syns också fragment av filosofisk-poetologiska manifest (som dock sällan ser särskilt allvarligt syftande ut, utan rådbråkar med kvasidualistiska klichéer: ”det är ganska larvigt att alltid dra fram motsägelsesatsen som om den sa oss något om livet”, men som heller inte kan skiljas från dem: ”det enda sättet är att tänka på båda sidorna också om det vi inte vet”).
Överlag kan karaktären på texten beskrivas som en konflikt mellan att berätta och att sakligt resonera, eller: i konflikt mellan att resonera sakligt och att bara påstå (mer eller mindre i affekt).
Förekommer gör även direkta tilltal, i andra person, i imperativ, de kan vara extremt aggressiva – ”kan du inte skära av dig pulsådern”.
De många bytena mellan första-, andra och tredjeperson får de grammatiska ”personerna” i sig att framstå som riktiga personer. Bokens ”förstaperson” flirtar gärna med läsarens samförstånd, även när den framträder självkritiskt i pluralis (” vi kommer alltid för sent till orden”). Som mest kärvänlig är den i det personliga brevets form: ”det vore kul att se dig, varför dröjer du så länge” – eller: ”jag saknar dig som ett glitter”.
Minst belevad är bokens ”andraperson”, med en förkärlek för imperativ; i komisk-absurda trashningar, fortfarande med oskuldsfull ton (raattamalicious): ”det räcker nu du börjar bli tråkig, gå och köp en riktigt stor påse godis istället”, eller i värre skuldtrippanden (fortfarande med lika barnsligt ordval): ”ångrar du dig nu när du ser hur ledsen han blev”, och som mest komisk-absurd med retoriska frågor: ”tror du på flygande hundar eller djuphavsälgar”.
Den blixtkombinatoriska stilen, med ofta dråpliga situationer, gör att det retoriskt öppna, avsiktligt ogarderade – barnsliga – talet jag inledningsvis talade om, också har en, jag skulle inte kalla den ironisk, men i alla fall tydligt självreflexiv nivå.
Förmår man inte gardera sitt tal i mer officiella sociala sammanhang, så får man svårt att göra karriär. Härmed kommer vi in på ett av bokens mest frekvent återkommande teman: världen som tävling.
Flest exempel finns på den berättelsefragmentariska nivån: ”alla andra har orkat cykla uppför backen du är den enda som gått”; ”till sist klarade till och med teodor av att hoppa över”, ”trea från slutet, har du bara en sak i huvudet”; ”jag har verkligen gjort allt jag förmår för att ni ska bli underhållna en liten stund av ert liv jag hoppas att ni är nöjda med min prestation, pulverkokaren, tillfälligheter”; ”jag vet inte om jag någonsin sett någon så lycklig som emma när hon gjorde mål i sista minuten, de var mycket skickligare på skidorna och kände terrängen mycket bättre de skulle nog hinna hämta förstärkningar”; ”sisten i är en fegis”.
Dessa exempel ur boken (på vardagssituationer bundna till moment av tävling) är urklipp, men visar på den effekt av förtäckt stress som framkallas. Deras placering är i regel bland helt andra utsagor, som i kombinationen: ”christina dansar bäst av alla, materian styr men vi känner den bara som en fantasi”.
Prestationstvånget förekommer inte sällan i form av (mer eller mindre absurda) hot, i andra person: ”i så fall måste du sjunga en sång annars kommer du att föras till okänd ort och orten kommer att förbli okänd även sedan du anlänt dit och orten kommer även att vara okänd för de andra, så döms du”.
Men tävlingen som tema kan också få mytiskt-magiska förtecken: ”om du vill vara säker på att ingen annan kommer före dig så är det bäst att du börjar före alla andra och går upp på kullen i gryningen”.
Frekventa är till sist också olika hyllningar till idrotter och idrottssituationer.
Precis som den retoriskt öppna – ofta barnsligt-sensitivt associerande – visar på en sårbarhet som ett led i (och så tillvida gör boken möjlig att läsa som en protest mot) en maktkamp, så visar de senast citerade exemplen på en liknande utsatthet i en kultur präglad av konkurrens. Det gör även bokens bruk av personnamn:
anna-maria, 5 x karolina, 2 x bonnie, 2 x karl, 2 x katrine, 3 x Janna (med versal), 2 x johanna (i rött) 3 x amerika (”hon kunde inte svara på varför hon hade döpts till amerika…” ”… fast hon kom från bangladesh”), 3 x teodor, 3 x willy, marwin, joe, 7 x tracey (”påstår du att jag ger tracey fördelar”), 2 x charles, 4 x debbie, 5 x emily, 3 x gottfried, 3 x christina, nisha, 2 x Jan (med versal), 4 x frantz, 5 x olga, babel, 2 x isabella, 4 x jane, 6 x mariana, marshall, åsa, 3 x iannis, lars, camilla, 2 x mikael, sidurdi, vlad, 4 x camilla, 2 x nebosja, 5 x pamela, 3 x elisabeth, 2 x yassir, 2 x sibel, linna, 2 x emma, 2 x michel, tarek, jesus, mohammed, homi, 5 x rebecca, 2 x levi
Antalet är inte exakta, utan stämmer bara till den punkt jag gav upp räkningen.
Som exempel på bokens sociala kaos, kan en ”teodor” tillfrågas: ”är det du som är teodor?” och kort därefter omtalas i tredjeperson med orden ”brevet ska till teodor”, och till sist, i tredjeperson med ännu större avstånd: ”teodor heter den lilla pojken som aldrig vågar gå fram”.
Ett namn i boken kan spela rollen som familjemedlem (kan ”hjälpa dig med läxorna”), leva nära dig (eller tracey) med en klart krävande livsstil (”å tracey jag älskar allt du gör, förstår du jag hittade en plastkasse med oöppnade räkningar bakom sängen, vad kommer att ske härnäst”), men försvinner snabbt ur centrum (”är det någon här som heter tracey”), eller var där bara för länge sedan. De är exempel, både på det:
… främmande och det enskilda, hennes blonda kompisar har jag aldrig träffat men tracey känner jag väl vi arbetade tillsammans med villan, en del säger att platta tak är en myt men det är en fråga om mening och värde …
Varför står ”Jan” och ”Janna” alltid med versal, medan de andra namnen inte? Eller varför framträder johanna i rött? Raattamaa själv formulerar något som kan gälla för kommentar, på sista (och första) sidan i boken: ”allt blir så vackert när man inte förstår”.
Det här med att försöka förstå vet alla är ett komplicerat fenomen. Det kan framstå som mänsklig fåfänga att vi får för oss att etikettera det, med ett ord. Såsom vi så säkert klassificerar, rangordnar, identifierar, namnger. ”Att förstå” rymmer såklart även det ett behärskande av omgivningen. IMALLAMERIK MALLAMMER MALAMERI MALLAME AMERIK MALLAMEKA MERRIKA praktiseras ett försök att ”förstå” utan att behärska. Den här dikten vill förbehållslöst hörsamma (sina många – och ständigt föränderliga – röster). En förståelse såsom aldrig fixerad handling: ”lyssna” snarare än ”förstå”, upprätta ny uppmärksamhet, hela tiden ny uppmärksamhet.
Bokens andra avdelning, ”Salvors”, fungerar tydligt som en final; i det sätt den till stor del består av upprepningar av rader från första delen, ”Sangars”. Tillsammans med det ekande läsminnet från första delen får de upprepade raderna effekten av ett slags kör. En kör av livsfragment som fortfarande refererar till samma – hela tiden olika – personer som figurerat i första delen, vilket iscensätter bokens p→r→o→p→s→a→n→de (kollektivet som både kollektiv och som ett kluster av individualiteter).
Det är inte i de enskilda utsagorna boken skapar en åskådning. Det är istället i den mångsidiga kompilationen, vars antiensidiga motto man kan klippa ur den löpande texten på sidan 59:
konkret betyder sammanhang
I bokens andra del finns också det inslag som reklameras på omslaget, förutom författarnamn och titel, nämligen: bokens ”gäster”.
Tar man av skyddsomslaget står på bokryggen ingen titel, bara: Lars Mikael Raattamaa med gäster. Gästförfattarna – arton stycken – står listade på skyddsomslagets framsida: Aase Berg, Ida Börjel, Athena Farrokhzad, Jörgen Gassilewski, Catharina Gripenberg, Anna Hallberg, Hanna Hallgren, Linn Hansén, Johan Jönson, Annika Korpi, Alejandro Leiva Wenger, Niclas Nilsson, Ulf Karl Olov Nilsson, Fredrik Nyberg, Cia Rinne, Hassan Loo Sattarvandi, Sara Stridsberg, Kajsa Sundin, Jenny Tunedal. Gästerna listas också på ett extra försättsblad.
Enligt innehållsförteckningen längst bak i boken är det i bokens andra del, betitlad ”Salvors”, som ”gästerna” medverkar. Det är ganska precis halvvägs in i boken. Gästförfattarnas bidrag är för extra tydlighets skull (på de i innehållsförteckningen angivna sidorna) fetstilta.
Så hur påverkar ”gästerna” boken?
Catharina Gripenberg återanvänder textbitar som förekommer i bokens första del (det kan förstås också vara omvänt Raattamaa som citerat och återanvänt delar av Gripenbergs text i en senare omarbetning av bokens första del). Men hennes är det enda gästbidrag som diskursivt integreras i det övriga textmaterialet. De övrigas bidrag är från den övriga texturen fristående textkroppar, som till olika grad anknyter till teman i ”gästernas” egna författarskap såsom vi känner dem (exempelvis Johan Jönsons bidrag), eller bearbetar en mer isolerad poetisk figur och form (exempelvis Aase Bergs). Poetiska lekar, miljöer, teman – de flesta litterärt ganska anspråkslösa saker – som inte på annat sätt integrerats i bokens övriga textur, än att de helt enkelt avbryter Raattamaas egen löpande text.
Man kunde häri lockas se ett ifrågasättande av det litterära verket som tillhörigt en författarsignatur; frågan om varför det här med att skapa litteratur måste vara en ensamlek eller alls referera till en särskild subjektivitet. Även om kollektiva författarskap knappast är något nytt är strategin ovanlig i poesin, och särskilt från så etablerade positioner som den Raattamaa intar i Sverige.
Men ”gästerna” spelar en för liten roll i boken för att den läsarten ska kunna försvaras. De interagerar inte med bokens övriga textur; boken kan som litterärt verk knappast därför ses som en kollektiv estetisk insats. Att klippa ihop texter med varandra är en sedan lång tid etablerad estetik – som inte undersöks vidare här. Läsaren borde rimligen heller inte intressera sig för om där är 19 författare eller 1 författare, om detta förhållande inte kommer till något slags undersökning i boken?
I bästa fall kan man i gästförfattarna se en till verkligheten förlängd nivå av bokens p→r→o→p→s→a→n→de (kollektivet som både kollektiv och som ett kluster av individualiteter). Att det kollektiva anspråket som boken reklamerar stannar vid den blotta gesten, får man acceptera.
Raattamaas egen text genom andra delen, med pauser vid avbrotten för ”gästerna”, ändrar till viss del också karaktär i andra delen (och består alltså inte enbart av bearbetningen av upprepningar från första delen). Den inleds:
La-la-la-la-la-lamerrika tack snälla l är för loser bekymra dig inte sa Dj Lah Rama till Dj Maare l är för love Dj Maare svarade andas fortsätt andas l är för la-la-la fortsätt blöda som kaninerna och ut genom dörren det är så skönt att ha dig här vännen l är för litteratur vi inte förstår det du säger ändras med en motvilja sådan att den inte kan fyllas l är för lägenheten där jag bor det verkar som att Bonnie fortfarande står där på balkongen på sjunde våningen sprawl sex det är aldrig lätt att ta de sista stegen varje trappa är ett hot hon tog mitt liv det borde kanske ha stannat vid en dröm i stället kom alltsammans att rasa samman fast det såg så bra ut det är rädslan att bli avvisad Bonnie undrar vad det är som pågår det här är kanske de sista raderna jag skriver inte alls lika långa som alla de andra tillsammans det fungerar som ett dåligt utvecklat sifferminne Bonnie sa en gång att hon skulle avslöja den sista hemligheten om jag kom i tid en enda gång gör som jag säger sa hon.
Om gästspel är ovanliga i poesin, så är de desto vanligare i populärmusikkulturen, i synnerhet hip-hopen och dj-kulturen. Boken hade vunnit på att undvika att referera till dessa fält, och istället försökt finna en kollektiv känsla ur mindre bekanta verbala former. Förutom referensen till dj-kulturen används dessutom (och rätt halvhjärtat) en för rap väldigt vanlig figur: den alfabetiserande litanian – ”l är för etc” (vilken förekommer redan i första delen, och även återkommer en bit längre fram i andra delen efter citatet). Här finns en flåsig känsla av dikt-vill-vara-hip-hop som jag personligen har svårt för.
Och sådana (rent smakmässiga) invändningar skulle jag kunna rabbla flera. Men som min analys torde visa: MALLAMERIK MALLAMMER MALAMERI MALLAME AMERIK MALLAMEKA MERRIKA är ett relevant estetiskt projekt (det är en lycklig bok!). Vare sig det är ”min” poesi eller inte.
