När den svenska regeringen i början av februari beslutade att införa visitationszoner i landet innebar det att vem som helst ska kunna bli föremål för kroppsvisitering utan misstanke om brott. Det som Tidöpartierna inte sa rakt ut var dock det väsentliga i deras förslag. För det är inte vem som helst som visiteras. I stället är det, som erfarenheter från andra länder demonstrerar, vanligen mörkhyade som drabbas, de som lever i redan utsatta områden i samhällets utkanter. Liberalernas Martin Melin var den som levererade årets analys i sitt försök att förklara varför polisen nu ska rikta in sig på klädkoder: »Alla som bär Guccikopiakepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Guccikopiakepsar.«
Dessa utspel av buskispolitik, vilka bara blivit vanligare i Sverige och ofrivilligt självparodiska de senaste åren, är som tagna ur Andrzej Tichýs senaste roman Händelseboken. Den spänner en båge över nästan 1000 år och ända in i framtiden då tvångsrepatrieringen har inletts. Romanen är en satirisk helvetesvision inspirerad av medeltida danse macabre-motiv: dödsdanser med skelett för att påminna om livets förgänglighet och maktens fåfänglighet.
Men framför allt är det en sprudlande kollektivroman om en mängd livsöden i det svenska samhällets periferier. Här går ingen säker från kontroll. Inte de med Guccikepsar, inte de som jagar Guccikepsar. Alla står pall för samhällskritiken. Även själva berättarformen sätts under kritikens lupp, en form påminnande om en släktsaga som slagits itu och legat och förvittrat under jord innan en teratolog i framtiden kompilerat alltsammans i sin abnorma härlighet.
Utplåning eller pånyttfödelse
Persongalleriet är närmast omöjligt att sammanfatta. Andrzej Tichýs romanfigurer är ständigt på väg mot utplåning eller pånyttfödelse. Många är de som framträder under andra namn. Vissa, som Mink i Händelseboken, hade en far med samma smeknamn. Mink heter egentligen Josif, men registrerades som Josef i Sverige. Konturerna kring personerna är avsiktligt vaga och gör att de ständigt flyter in i och ut ur varandra, som reflekterande ekon utan källor. Den åldrande Zygmunt »Zigi« Pereira är en återkommande figur, en förbittrad författare som lagt sina radikala idéer på hyllan och sitter och väntar på en restaurang i början av romanen för att firas på sin 70-årsdag under tiden som han grämer sig över att hans namn stavats fel i en recension i Times Literary Supplement, denna sociala arvsynd hos Tichý.
Romanen börjar och slutar med död, från skuld till en större skuld. Flickan Ajša hittas död efter att ha svalt mammans tramadoltabletter. Den småkriminella Mink hade kanske kunnat rädda henne men flyr i rädsla för myndigheterna. Mink hittas därpå i en trappuppgång och får sova ruset av sig på författaren Pereiras soffa i en av romanens många cirkelrörelser. Att den sexuellt utnyttjade Gejmboj döper om sig till Svatopluk säger någonting om försöken att resa sig ur de hopplösa situationer Tichýs romanfigurer ofta befinner sig i samtidigt som de genom dessa förvandlingar skyndar vidare och riskerar att falla ur läsarens minne.
Andrzej Tichýs romanfigurer är ständigt på väg mot utplåning eller pånyttfödelse.
Att hålla reda på alla namn och detaljförskjutningar är lite av ett detektivarbete. Uppenbarligen är personmyllret medvetet och märks även i det flitiga bruket av citat och parafraser vilka författaren har utnyttjat med smått tidstypiska, plunderlitterära metoder, eller som det står i kolofonen apropå alla citat: »Några är dolda, förvrängda, fabricerade eller översatta av författaren.« Med andra ord: lita inte på någon, allra minst författaren själv!
En gemenskap av gråhet
Till en början är Händelseboken överväldigande. Det finns ett jag och ett du, det finns ett hon eller han eller också hen, och så skiftar vi till en allvetande berättare, allt i en salig röra där det aldrig förklaras hur någonting av detta hänger ihop, var eller när allt utspelas och varför vi får ta del av dessa störtskurar av ordväxlingar, droghallucinationer, främlingsfientlighet, lösryckta citat, sagoberättelser, helvetesvandringar och mytologiska kuriosakabinetter.
Många kapitel är väldigt korta, vissa är längre, och för det mesta vecklas de ut i form av samtal eller monologer där det inte alltid är tydligt vem som pratar och med vem. Ibland är det oklart var vi befinner oss, Tyskland, Tjeckien eller Sverige, miljön är någonting som endast skymtar förbi – Malmö-förorten Lindängen nämns – i dessa dialogtunga och invektivfyllda fragmenten från händelsernas centrum eller kanske från dess utkanter, eller också är det båda två i en ohelig allians, världen som en loftgång som förgrenar sig. Det är grått och vått som i en svensk storstadsförort där det alltid är senhöst eller senvinter och ingen vet riktigt hur de hamnat där, varifrån de kommer, men nu är vi här, en gemenskap av gråhet. Många av tankarna i romanen kretsar kring normalitet. Om att tvingas in i en roll av ett eller annat slag. Att förväntas vara på det här eller det där sättet. Att inte leva upp till andras bild av en och att kanske inte vilja göra det. Eller att göra exakt det, fast värre.
Allra mest akut är detta i fallet Gejmboj som till trots för namnet är den mest realistiska romanfiguren i Händelseboken. Han kallar sin uppväxt i tjeckiska Trmice för dystopisk och berättar att han var ointresserad av allt som andra ägnade sig åt. Om denna likgiltighet är vad som till slut gör honom till rov för sexuella övergrepp är svårt att säga, men han förenas med Violeta som är lika ointresserad av de andras gemenskap. Båda två har en fäbless för tillvarons dolda eller mystiska sidor, uttryckt i form av siffror eller sprickor som de ser kring sina medmänniskor, vilket kan betraktas som flyktförsök men är också ett av romanens många inslag av fantastik som vanligen endast smygs in eller omnämns helt oförhappandes.
En annan underlig sekvens består av en ordutväxling som sker två gånger. Det görs med smärre variationer så att greppet känns avsiktligt. Men det blir någonting märkvärdigt över att Mink och hans kumpan delar ut droger till en man två gånger och med samma ord. Kanske är dubbleringen en beskrivning av drogerna, ett liv på repeat eller en upplevelse av tidsförlust. Men den korta sekvensen laddas med betydelse, eller skenet av betydelse, för det är inte säkert att den betyder någonting alls. I en bok av händelser av olika slag är det kongenialt med en upprepning som gör att läsaren börjar tvivla på vad man läst.
Den litterära lumpsamlaren
»Allting är baserat på verkliga händelser«, står det i början av bokens andra del. Jaså, kan man undra? Om det är någonting man kan säga om allt som radas upp i Händelseboken så är det hur overkliga och märkliga dessa händelser ter sig. Bakom detta finns en rad utläggningar om vad som utgör en händelse (»Och liv och död, det är inget motsatspar, det är olika delar av samma händelse«) och dess ofrånkomlighet (»Inget hände, tänker du. Vänta bara, vännen. Det kommer att hända något. Det händer alltid något«). På sätt och vis är det också alltid redan för sent. Vad det än är som vecklas ut i Händelseboken så sker det post hoc, efter händelsen. Vi får ta del av reminiscenserna. Eller av de antydda efterdyningarna i framtiden.
Händelseboken är en svindlande irrfärd genom ett landskap av både realistiska och hallucinatoriska mått, utan att någon del någonsin tar över, utan att någon får sista ordet. Genom att utgå från någonting så enkelt som en händelse lyckas Tichý få med så mycket att man som läsare är tvingad till att läsa om, läsa långsammare, hoppa fram och tillbaka genom bokens nästan 700 sidor. Att en »händelsebok« är någonting unga skolelever skriver som en form av dagbok där det händelselösa kan ligga omlott med det viktiga, ger en fingervisning om hur Tichý förenar händelsernas centrum med dess ytterområden. Mycket består av mummel, ibland känns saker och ting överflödiga, annat är egendomligt träffande.
Hur nattsvarta dessa brottstycken ur ett Folkhem i brand än ter sig, så vore ingenting av det möjligt om inte Tichý hade en tilltro till litteraturens möjligheter. Vad som träder fram ur Händelseboken, hans kanske mest anspråksfulla men också spretiga roman sedan debuten Sex liter luft (2005), är en litteratur med stora anspråk. Samtidigt förlitar han sig på en rad bekanta former. Bland dessa, som förfrämligande via repetition, de sönderslagna stora berättelserna, en misstänksamhet mot känslomässig identifikation, så är det montaget som lyser starkast.
Här finns ett problem med romaner av detta slag som gärna vidhäftas epitet som mosaik, collage eller montage, som en kör av röster. Precis som hos Walter Benjamin, den som kanske gjort mest för montaget som litterärt grepp, så tenderar den värld som skrivs fram att inte framstå rapsodisk och lösryckt så mycket som den drar åt det motsatta och upplevs i stället ännu mer kontrollerad och ordnad, ett tyglat skeppsbrott. Den litterära lumpsamlaren tycks plocka upp fragmenten på måfå, men på samma gång vill denne stänga ut och stänga in världen i sitt kabinett av ruiner där den kan betraktas och studeras på tryggt avstånd från gatans verkligheter. Där, katalogiserad och kategoriserad, går det att stå ut med världen.
Guccikepsarnas dödsdans
Å andra sidan har Andrzej Tichý mer gemensamt med en mosaik- och arbetarklasspoet som Johan Jönson än med Walter Benjamin, och det märks framför allt i den sårbarhet och det förakt som färgar boksidorna röda som blod och var. Det ger romanmosaiken färg och temperament. Den framstår mindre som ett väsen vi ska beundra och förundras av och mer som ett objekt med motsägelser och kontraster, en strålkastare i ansiktet.
Problemet är att man som läsare inte lockas till att reagera, satiren är sällan fullt så underhållande, pessimismen inte så mörk, vansinnet inte så medryckande.
På så sätt är detta en roman om munnen. Om ord och öppningar. Om spyor och utsöndringar. Om monologer och okväden.
Till slut når vi fram till kranierna. Den sista och längsta delen består av dödsdansen som Tichý länge förberett läsarna för och som är romanens mest drabbande och överflödande avsnitt, en dystopisk vy av 2040-talets Sverige styrt av Greven och rikets vd, tvångsrepatrieringens förkunnare som når ända in i de renrasiga svenskarnas hjärtan, bokstavligen så:
Vd:n smeker sitt kön medan de masserar sina ärr som snabbt antar en rödviolett färgton och öppnas som munnar, springor, sår, portar in till hjärtat. Vd:n knullar dem sedan en och en i hjärtat medan han överöser dem med fosterlandskärleksfulla ord, återupplivar deras fosterländska ande, och ömt håller om deras huvuden.
Strax dyker skeletten upp som genomför en dödsdans på det uppresta Folkhemmets lik, vilket är ett slags coda till bokens myller av röster och romanfigurer, skalade ner till det essentiella, det vill säga skräcken och skelettet. På så sätt är detta en roman om munnen. Om ord och öppningar. Om spyor och utsöndringar. Om monologer och okväden. Till slut ser vi endast käkarna och kranierna som möter oss i det sista Bosch-panoramat av lidande.
Man kan nästan se skeletten iklädda Guccikepsar och Haglöfsjackor, men det vore nog för mycket sagt. Händelseboken handlar om ödet. Ingen kan undfly det, förhandla med det. Ödet genomsyrar varje liten del av detta välfärdssamhälle av segregation och klassklyftor. Ingen förmår att motsätta sig det ödesbestämda eländet som sprider sig överallt som en löpeld.
»Den individuella friheten vi tillsynes har, den liknar en flugas, där hon surrar omkring i ett flygplan som färdas över jordklotet«, sägs det apropå Gejmboj, den mest utsatta av alla romanfigurer som ständigt grubblar på gränserna för sin frihet. Ändå är romanens slutsats, om man kan tala om en sådan, att individerna hos Tichý inte heller kan undfly sin egen delaktighet i ödet. Annars skulle inte den upplevda skulden vara så stor. Annars skulle inte de vara prisgivna åt alla dessa försvinningsnummer i senkapitalismens tjänst, detta att kunna vara både alla och ingen, skelett i fullt dagsljus och romanfigurer med alias om natten.
