Det är den ukrainske författaren Andrij Bondarenkos sista dag i Sverige när vi stämmer träff på ett författarkafé nära Astrid Lindgrens bostad på Dalagatan. Kanske önskar Bondarenko att han var utrustad med propeller på ryggen. Innan han påbörjar sin omständliga resa hem till Lviv med flyg, tåg och lång väntan vid gränsen, vill Bondarenko nämligen besöka den stadsdel i Stockholm som skildras i böckerna om Karlsson på taket.
»Kan vi träffas i Vasastan?«
Den 45-årige författaren har närvarat vid en läsning av sin nyöversatta pjäs Spökhuset i Stockholm, tillsammans med två jämnåriga ukrainska kollegor, Natalka Vorozjbyt och Natalka Blok, när vi möts.
Bondarenkos kärlek till Astrid Lindgrens böcker känns som en naturlig ingång till vårt samtal, eftersom berättelsen om Karlsson var mycket omtyckt i det forna Sovjet och i Ukraina.
»Jag älskade Karlsson, och de mer fantasyinspirerade berättelserna, när jag var liten. Framför allt Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta.«
I dagens Ryssland är böckerna om upprorsmakaren Karlsson förbjudna sedan 2014, och våren 2022 stämplades pacifisten Astrid Lindgren som »nazist« i en rysk propagandakampanj.
Survivor’s syndrome
Många ukrainska författare har beskrivit chocken över Rysslands fullskaliga invasion 2022 och den besinningslösa grymhet som följt i dess spår. Poeter som Daryna Gladun, Halyna Kruk och Ija Kiva vittnar om att kriget transformerar språket i samma svindlande takt som det förändrar vardagen i Ukraina.
Sanningen kräver andra ord, metaforerna skalas ner till skelettet. Dokumentärpoesin och dokumentärfilmen har visat sig väl ämnade att förmedla vittnesmål om krigets brutalitet utan dekorativ förklädnad.
Andrij Bondarenko har skrivit en ögonvittnesskildring av krigets första veckor och månader i form av ett dramatiskt poem. Texten ingår i samlingsvolymen A dictionary of emotions in a time of war, utgiven hösten 2022 av ukrainska dramatikerkollektivet Theatre of Playwrights (Pjäsförfattarnas teater) i samarbete med amerikanska Laertes förlag.
I Survivor’s syndrome besjunger poeten tragedins ödesmättade slag: ögonblicket när ett vardagsliv slås i spillror, och en vanlig människa blir hjälte eller offer i ett ofattbart krigsdrama. Det som Bondarenko skildrar är inget annat än apokalypsen:
Vi dog redan, den morgonen. Vi är inte längre vad vi var då. Vi dog. Den 24 februari 2022 mördades vi av ett grannland. Den gamla världen gick upp i lågor och rök, splittrades, förintades.
Berättelsens författare vandrar mer död än levande genom en oigenkännlig stad. Samma dag som Ryssland inleder sin invasion har han en dejt. Den ställs in, och kärleken hamnar på vänt när gatorna, kaféerna, samtalen och glädjeämnena som tillhör freden tycks lösas upp i tomma intet en gråkall morgon, »nedsvepta i en mörk avgrund av flyglarmets sirener«.
Texten dånar av krigsmuller och ångest, i korthuggna meningar och paragrafer spetsade med frågetecken. Vilka blir vi nu? Vad händer sedan? Författaren radar upp ortsnamn som vi kommit att förknippa med ryska övergrepp och brutal ockupation. Mariupol, Irpin, Butja.
Dessa är ordstäder. I dem bor alla de som dött, som försvunnit, som blev hemlösa. Detta är min geografi nu.
Författaren lovar sig själv att inte glömma någonting, inte en enda plats eller människa som utplånats. För att bevara minnet av allt som raserats, skriver han, måste en ny värld byggas. En värld som ska vila under en ny himmel.
Jag älskade Karlsson, och de mer fantasyinspirerade berättelserna, när jag var liten.
Andrij Bondarenko
När vi installerar oss på Kafé Ritorno verkar Bondarenko upprymd av sin spaning efter Karlsson. Men hur mår han nu, ett drygt år efter invasionen?
»Jag är inte säker på vem jag har blivit. Det är svårt att greppa hela bilden«, säger han. »Det onormala har normaliserats, livet har återgått till ett slags förutsägbar oförutsägbarhet. Samtidigt är det svårt att njuta av livet när denna mörka avgrund finns i närheten. Kriget är en tung börda att bära.«
Pjäsförfattarnas teater
Andrij Bondarenko är en av grundarna till Theatre of Playwrights i Kyjiv, som invigdes den första krigssommaren 2022. Dramatikerkollektivet, där veteraner som Natalka Vorozjbyt, Natalka Blok och Maksym Kurotjkyn ingår, vill förnya och föryngra den ukrainska dramatiken och göra upp med en pjäsrepertoar som dominerats av rysk och sovjetisk dramatik.
Författarna beslutar själva vem som ska regissera, och uppmuntrar till experimentellt tänkande kring iscensättningar och form. Sedan Rysslands invasion har de en ny regel: all dramatik ska skrivas på ukrainska, det ryska språket är bannlyst. Förebilderna söks i väst, där i dag många ukrainska intellektuella befinner sig på flykt.
Trots kriget blomstrar teaterlivet i Kyjiv och andra ukrainska städer. I samband med invasionen blev teatrarna livsviktiga mötesplatser. Över en natt blev teatersalongen i västligt belägna Ivano-Frankivsk och dess rymliga foajé humanitär sambandscentral och förvaringsplats för evakuerade konstföremål, medan skyddsrummet blev ensemblens nya spelplats.
I ett klipp på Facebook syns scener ur en dramatisering av ukrainska klassikern Aeneida av Ivan Kotljarevskyj, kryddade med svängiga, ukrainska kosackvisor. Den humoristiska omtolkningen från 1798 av Vergilius epos författades kort efter att Katarina den stora beordrat kosackrepublikens utplåning. Hjältarna i Aeneida är ukrainska zaporogkosacker i stället för flyktingar från Troja, och gudinnan Juno en tydlig karikatyr av den ryska kejsarinnan.
Parallellen med det ryska anfallskriget drygt 200 år senare är uppenbar. Det är ingen slump att ryska armén bombar teatrar, avrättar dirigenter och teaterchefer och använder sidorna ur ukrainska böcker som toalettpapper. Även om den ryska »specialoperationen« officiellt sett har till syfte att »denazifiera« Ukraina, är målet detsamma som under Katarina den stora och Josef Stalins terror: att utplåna den ukrainska identiteten.
»Ukraina är bara en substanslös, anti-rysk konstruktion«, slog den ryska propagandisten Timofej Sergejtsev fast i en artikel som publicerades våren 2022 i propagandaorganet RIA Novosti under rubriken »Vad Ryssland borde göra med Ukraina«. En artikel som av många bedömare tolkats som en uppmaning till att begå folkmord på den ukrainska befolkningen.
Dagens ukrainska intelligentia, Bondarenko och hans skrivande kollegor, har axlat rollen som försvarare av det hotade ukrainska kulturarvet.
Ett nytt språk för en ny tid
»Jag har funnit ett nytt sätt att skriva. Myterna, dessa mystiska bilder – de förlöser mina känslor på något sätt. Tidigare var min stil mer realistisk.« Förändringen kom redan efter Euromajdan, på ukrainska »Värdighetens revolution«, och invasionen av Krym. Nu genomsyras Bondarenkos språk av magisk realism och en absurd humor. Författaren använder ukrainska myter och arketyper i sin dramatik, och granskar de nya myter som kriget skapar. Pjäsen Ultima Thule (2019) är delvis inspirerad av polsk-ukrainska dramatikern Stefan Grabiński från tidiga 1900-talet, en tidig polsk fantasyförfattare. Dramat Spökhuset, som också är en skräckthriller med övernaturliga inslag, skrevs 2017.
»Jag ville leka med skräckgenren, och antyda en spökhistoria för att berätta om flyktingarnas utsatthet. Det är ett sätt att lura publiken, och ett sätt för mig att skildra vad de faktiskt råkar ut för. Det blir mer intressant.«
Huvudpersonerna i pjäsen är två kvinnliga flyktingar från Donbas som söker skydd hos en rysktalande äldre man. De tvingas lyssna till mannens spökhistoria om en granne som i fyllan trillat i floden Dnipro, och vaknar upp till insikten att han haft sex med en sjöjungfru – en rusalka. Eller är det kroppen av en död kvinna som flutit upp till ytan? I skräckfylld förvirring driver han en påle genom hennes bröst. Efter att ha tagit del av den obehagliga berättelsen lämnas de två flyktingarna ensamma i ett hus som skakas av vind och blåst. Fantasin spelar dem onda spratt när något visar sig utanför fönstret, och en ung man dyker upp ur ingenstans som om han vore ett spöke.
Myterna, dessa mystiska bilder – de förlöser mina känslor på något sätt
Andrij Bondarenko
Ukrainas folklore är tätt befolkad av övernaturliga väsen, häxor och magiska krafter. Huldran eller skogsrået, mavka, och den ukrainska urskogen spelar huvudrollen i pjäsförfattaren och ekofeministen Lesja Ukrajinkas högt älskade pjäs Mavka (»Skogens sång«) från tidigt 1900-tal, nyligen bearbetad som animerad storfilm. Men varför väver Bondarenko in rusalkan i sin pjäs?
»Jag älskade dessa berättelser när jag var liten«, berättar författaren. »I min pjäs ville jag översätta känslan att världen är trasig, att dessa människor lever i en förändrad fantasyvärld.«
Men sjöjungfrun, rusalka, är ingen god Disneyfé, utan likt alla mavki en rastlös, död själ som inte fått någon kristen begravning. Hon hemsöker människorna för att hämnas sitt grymma öde, och det är den rollen hon spelar i Bondarenkos pjäs.
»Något är djupt stört i hjärtat av Ukraina, och dessa mystiska varelser är en manifestation av koloniala rester. Mönstren av repression som vi ärvt från sovjetiska imperiet har etsat sig fast i vår världsbild.«
Författaren tolkar dragningen till det övernaturliga som tecken på djupt liggande trauman.
»Ja, jag trodde faktiskt att den gamla folktron hade försvunnit, men skogsrået har oss fortfarande i sitt grepp. Det är krigets fel att den magiska realismen gjort entré i mitt skrivande«, säger han.
Även hans kommande pjäs, en beställning för City Garage Theatre, handlar om krigets fantomvarelser; Ghost land fick sin premiär hösten 2023 i Santa Monica, Kalifornien.
Sjöjungfruns makt
Bondarenko är inte ensam om att vända sig till folktron. Även i kollegornas pjäser finns inslag som gränsar till det övernaturliga. I Natalka Bloks drastiskt absurda Bomben har en kvinna förvandlats till en sprängladdning som hotar att detonera, och ställer omgivningen inför svåra etiska val.
Natalka Vorozjbyts Bad Roads, som spelas på Göteborgs Stadsteater våren 2024, tacklar romantiseringen av krigets hjältar. I korta episoder skildras surrealistisk verklighet och skräckfylld fantasi i det krigshärjade Donbas.
I den levande ukrainska mytologin återvänder de döda till jorden varje vår och ställer människorna inför nya utmaningar. Att fatalism och folktro har ett starkt genomslag även i det självständiga Ukrainas populärkultur är inte svårt att förstå. Ett folk som fram till 1991 inte haft något eget land – mer än under ett par flämtande korta perioder – har samlats kring nedärvda berättelser och sånger. Men folktron är inte enbart positiv, säger Bondarenko. Han beskriver ukrainska naturväsen som monster: de ställer upp portarna till det överjordiska på vid gavel.
»I dag påminner de om hur historiens trauman tränger igenom det pågående krigets fasor«, påpekar Bondarenko. »De erinrar om hur våra förfäder genomlevde svälten, Holodomor, och Stalins terror; hur de utkämpat oräkneliga krig, och hur de utsatts för deportationer och övergrepp.«
Medan episoden om sjöjungfrun är ett sidotema i Spökhuset, så tar rusalkan större plats i hans senaste pjäs. Atomic mermaid (Den radioaktiva sjöjungfrun) fick sin premiär i Senftenberg våren 2023, och handlar om första krigsvintern när ryska armén bombade sönder infrastrukturen och landet drabbades av mörker, kyla och elavbrott.
»Jag ville beskriva hur vi förändrats under dessa månader av krig. Över oss hängde dessutom hotet om en atombomb, och jag påmindes om min barndom«, säger Bondarenko.
Den radioaktiva sjöjungfrun skriver in sig i den flora av ekopoesi och postnukleär fiktion som genererades av Tjornobylkatastrofen, som blev en symbol för Sovjetunionens kollaps. Det var frestande att tolka den osynliga, doftlösa strålningen som svart magi, eller som Guds straff för den av Sovjet påtvingade ateismen.
Ur den gröna, litterära vågen föddes 1989 den ukrainska självständighetsrörelsen, Rukh. Precis som vid tidigare ukrainska revolter drevs rörelsen av dissidenter, med ukrainska författarförbundet i spetsen. Men Bondarenko identifierar sig inte direkt med 1990-talets ekopoesi.
Över oss hängde dessutom hotet om en atombomb, och jag påmindes om min barndom
Andrij Bondarenko
»Jag försöker skapa min egen postnukleära genre. Alla vi ukrainare växte upp med minnet av kärnkraftsolyckan som tog en stor del av vårt land, och krävde många människoliv. Tjornobyl har en personlig beröringspunkt för mig eftersom min mormor växte upp i regionen Polissia, nära kärnkraftverket.«
I Den radioaktiva sjöjungfrun har alla som överlevt kärnkraftsolyckan lidit en osynlig död och förvandlats till radioaktiva sjöjungfrur. Döda själar rör sig i ett krigshärjat landskap; vem som är död och vem som är levande är oklart, precis som i Survivor’s syndrome och Spökhuset.
»Ett huvudtemaär hur kriget förvandlar människorna. De förlorar varandra i mörkret, och tvingas lära känna varandra på nytt«, säger författaren.
En kvinna letar efter sin katt, men hittar i stället en soldat som tappat minnet. Medan han vädjar till henne att tala om vem han är, så erbjuds han en andra chans: han ska bli den goda människa hon intalar honom att han varit. Utan att avslöja att hon minns honom som mobbare, utnämner hon honom till ädelmodig hjälte.
I en annan episod återförenas ett kärlekspar efter att kriget har separerat dem. Även här har mannen förändrats. »Så fort flyglarmet hörs så förvandlas han till en drönare«, säger författaren.
Jag får en propeller och jag … jag flyger ut genom fönstret. Jag flyger över staden. Det är tomt, det är stort och tyst. Jag svävar över den i skyn, som om jag låg i någon mjuk hängmatta. Helt utan tankar. Jag är bara en drönare, en liten drönare i himlen.
Jag frågar om drönarmannen möjligen kan vara en omtolkning av hans svenska barndomsfavorit, Karlsson på taket?
»Kanske det! Det är i så fall helt omedvetet.«
Omedvetet eller inte: det visar sig att en av Ukrainas drönarbataljoner är döpt efter den godmodige anarkisten. Karlsson-på-taket-bataljonen har ett viktigt spaningsuppdrag, i kampen mellan ont och gott som utkämpas på ukrainskt territorium. »Han är bra på att flyga, precis som vi«, skrattar en ukrainsk soldat som SVT intervjuat.
Slutet för den ryska världen
Sjöjungfrumyten och gengångarna i Bondarenkos texter visar på ambivalensen gentemot den ryska världen, »Russkij mir«, som i många år sträckt sina fingrar långt in i den ukrainska kulturen. Redan på Mykola Hohols tid (Nikolaj Gogol på ryska) och fram till 2010-talet reste ukrainska dramatiker, författare, musiker och konstnärer till Moskva för att utbilda sig. Rysk eller ryskspråkig dramatik hade både prestige och pengar, och stod högst i den konstnärliga hierarkin.
Det är krigets fel att den magiska realismen gjort entré i mitt skrivande.
Andrij Bondarenko
Brytpunkten kom när pionjärerna Natalka Vorozjbyt och Maksym Kurotjkin återvände från sina studier i Moskva till Kyjiv några år efter Ukrainas »orangea revolution« 2004 och startade en festival kring nyskriven, ukrainskspråkig dramatik 2011. Det moderna ukrainska dramat började ta form. Det var också då Bondarenko började skriva pjäser.
»Innan Majdanrevolten skrev vi pjäser om vardagliga ting, om självständigheten, det kollektiva minnet och saker som oroade oss. Men sedan 2014 handlar all ukrainsk dramatik om kriget.«
En kopp kaffe i krigets skugga
En guldring blänker på Andrij Bondarenkos ringfinger, och jag blir tvungen att fråga honom: vad hände med dejten, den som ställdes in? Jo, de träffades trots allt, en tid senare. Men kriget hade förändrat dem båda, och de gick åt olika håll.
»Så småningom gick jag på en annan dejt, och vi gifte oss faktiskt till sist. Vi resonerade så här: om det här kriget ska fortsätta kan vi lika gärna göra slag i saken. Så berättelsen slutade med ett bröllop, precis som i sagorna.«
Även pjäsen om den radioaktiva sjöjungfrun slutar med ett apokalyptiskt bröllop. I ett skyddsrum firar drönarmannen Jurij och hans Julija sitt giftermål med en stillsam kopp kaffe. Inget kan förstöra det unga bröllopsparets glädje över fikastunden, som de döper till en kaffeorgie. Kaffet som symbol för ett mirakel i krigets skugga: ett vanligt, odramatiskt vardagsliv befriat från missiler och flyglarm.
