Tidligere publisert i Vagant 3/2008
Malte Persson:
Edelcrantz förbindelser
Albert Bonniers Förlag, 2008
Liksom alla historiska romaner har Malte Perssons Edelcrantz förbindelser ett exoskelett av historiska fakta kring sina inälvor. Denna skalbagge, utsträckt i en linjär fjärde dimension, skimrar i många färger men förblir främmande för läsaren. Det hjälper inte att det finns en huvudperson vars vuxna livslopp ersätter köttet i författarens fantasier. En huvudperson, dock med två namn. Först Clewberg, och efter adlandet 1789 Edelcrantz: författaren har också valt att dela in boken i två delar med namnbytet som gräns.
Huvudpersonen förblir främmande för läsaren eftersom han är främmande för sig själv. Det är nämligen inte så att författaren i första hand har velat skapa illusionen av ett subjekt genom att utgå från dess biografi och fylla i med psykologiskt djup och historiska detaljer. Det är snarare som om författaren vill ta ett subjekt och förinta det med historiska detaljer och ironiska angrepp.
Ty här, liksom i Malte Perssons tidigare böcker, är det språket som är berättelsens verkliga protagonist. Det märks inte minst i de ständiga illusionsbrotten och sabotagen av den historiska romanens vanliga myt, vars mekanik utgörs av tidstypiska signaler i en för läsaren igenkännlig ordning: grammatiken och syntaxen är nutida, semiotiken dåtida. Persson kryddar istället med övermedvetna anakronismer, hänvisningar till framtiden, hånfullheter mot den självbelåtna berättaren: ”Väggarna är täckta med blå tapeter. Eller kanske röda tapeter. Eller gröna, eller någon annan färg. Eller kanske inte alls tapeter.”
Kanske spökar i författarens brott mot det historiska historieberättandets illusionismer en vilja till gadamersk horisontsammansmältning, där ett medvetande om omöjligheten av att verkligen förstå en tvåhundra år gammal människa leder till en lekfull och ömsesidig kontaminering mellan det egna och det främmande. Kanske är det bara så att Malte Persson inte kan annat än håna den genre han valt att arbeta i.
Ty den här boken är skriven av en skrattande författare. Jag skriver skrattande, men jag kanske snarare borde säga fnissande. Edelcrantz förbindelser är en tokrolig och putslustig roman, uthamrad med ett gott humör och en leende glimt i det galna ögat. Ofta är denne Edelcrantz själv, i synnerhet under bokens senare del, snarast en förevändning för att få redogöra för fascinerande fakta och löddrande läsfrukter angående hisnande händelser som mordet på Gustaf III och franska revolutionen eller karaktärer som Madame du Staël eller alkemisten-utopisten August Nordenskjöld, vars död i Sierra Leone ges en dramatisk blixtbelysning.
Det livslopp som förser berättelsen med sitt exoskelett är nog så intressant. Friherren Abraham Niclas Edelcrantz (född Clewberg, 1754–1821) var docent i fysik och litteraturhistoria i Åbo: denna märkliga blandning är mycket typisk för honom. Han började som poet men blev med tiden allt mindre intresserad av fantasier och dikter och vände sig istället till verklighetens alla problem: han uppfann en optisk telegraf och introducerade ångmaskinen till Sverige. Som operachef och ledamot av Svenska akademien hade han dock fortsatt betydelse för kulturlivet. I den radikala nyromantikens ögon representerade han i hög grad det föråldrade gustavianska och klassicistiska, men han hade samtidigt drag av romantik genom sin kärlek till Ossian och de fornnordiska temana.
Malte Persson skriver smart och smittande och fyller sin berättelse med udda kopplingar, kluriga reflexioner, mängder av mer eller mindre sublima ordlekar (”Den som är dömd att dekapiteras har tid att rekapitulera”) och hänvisningar till 1700-talets idéhistoria (”Om han vore ett imperativ, vore han inte ett kategoriskt. / Han skall, avser han, odla sin trädgård”). Det känns bitvis som om boken är skriven för mig personligen – för hur många fler har det slutande svenska 1700-talet levande i minnet och känner igen alla dessa hänvisningar till författare, händelser och platser? Ja, Plattskan var en bordellinnehaverska. Ja, Thorild angrep Kellgren. Ja, Reuterholm anordnade skattjakt i Gamla stan. Ja, mamsell Arwidsson var en berömd spågumma (men att hon skulle ha förutspått internet inklusive viagra-spam är mindre troligt).
Samtidigt är detta, som författaren själv skulle medge, meningslöst. Vad spelar det för roll om det är sant? Det är trots allt en roman. Frågar mig hur läsaren med bara en bråkdel av dessa kunskaper kommer att läsa texten? Kanske blir det rentav roligare för den? Önskar nästan att Malte Persson hade hittat på alltihop istället. Detta får mig bara att känna mig duktig.
Samtidigt är det något visst med det historiska tidsspann som lämnar material till boken. De flesta historiker har intresserat sig antingen för upplysningen eller för romantiken. Malte Persson skriver om ett liv som spänner över båda dessa epokbestämningar, som obekymrat passerar modernitetens gräns (revolution, kungamord) och fortsätter in i 1800-talet. Det gör hans roman ovanlig. Kanske försöker han via den tämligen motbjudande Edelcrantz ge en bild av den moderna människans uppkomst: oförmögen att etablera starka sociala band, upptagen av karriärism, narcissistisk, handlingskraftig och ressentimentfylld.
Den som söker jämförelsematerial till Edelcrantz förbindelser kommer kanske att tänka på Maja Lundgrens lika tokroliga historiska roman Pompeji (2001), men ännu mer på Thomas Pynchon. Ty på samma sätt som Pynchon i Mason & Dixon (1997) och Against the day (2006) målar Malte Persson upp tidens händelser som rörliga nätverk av fakta, pittoreskerier och socialitet. Han intresserar sig i synnerhet för informationsteknikens mullvadar, som Pynchon i The Crying of Lot 49. Det finns rentav små diskreta blinkningar till mästaren här och var i texten (den ”mekaniska ankan” flög ursprungligen iMason & Dixon).
Det är inget dåligt med att vilja vara Thomas Pynchon. Vem vill inte vara Pynchon? Men Malte Persson är inte Pynchon. Det är i synnerhet en viktig sak som gör honom till icke-Pynchon: bristen på gestaltning.
Trots den skarpa blicken för sociala spel och för motsägelsefullheterna i exempelvis Kellgrens och Edelcrantz starka vänskap, är det ändå ytterst färglösa människor som möter läsaren, ty texten skapar inga starka bilder eller känslor. Och trots att dialogerna ofta är fantastiska bitar text med lustiga och tidstypiska vändningar, väcker de inte ekot av en mänsklig röst.
Det finns kort sagt inget kött här. Boken börjar med en skildring av smärtan som den döende Edelcrantz känner, men det dröjer inte många meningar innan en abstrakt reflexion kring smärtan som signalsystem tar över. Och varje gång som kroppslig njutning och sexualitet kommer på tapeten, värjer sig både författaren och Edelcrantz i avsmak. Denna valhänthet ifråga om köttet är författaren medveten om. Det är helt enkelt så att texten, liksom sin huvudperson, hemsöks av en ”analytisk passion”:
Spelet – det är till lika delar det heta begäret att vinna, och det kyliga övervägandet av vilken som är den rationella vägen dit. Det är den analytiska passionen. Starkare än hans andra passioner, som han till den grad håller dolda att andra frågar sig om de ens existerar. Kärlek? Vad är det?
Medan huvudpersonens analytiska passion riktas mot karriären, är textens analytiska passion cerebral, med fokus på språk, iakttagelser och myllrande läsfrukter snarare än på djup inlevelse och emotionellt måleri. Men vilket språk! Till att börja med föreföll mig orden nästan snubbla över varandra, och läsningen gjorde motstånd. Sedan började jag läsa den högt för mig själv och fann att författaren skriver prosa på vers: Daktyler, pyrricker, trokéer, jamber och spondéer sätter fart på meningarna, driver dem att dansa en egendomlig dans. Det enda som saknas, och tur är kanske det, är rimmen.
Så går det ofta när en författare som i botten är lyriker kastar sig över romanens form. Malte Perssons tre tidigare böcker, den prosalyriska Livet på den här planeten (2002) och diktsamlingarna Apolloprojektet (2004) ochDikter (2007), dignar även de av information, fakta, samplade läsfrukter och ordlekar.
Kanske är detta ett av svaren på frågan, som upprepas i boken, varför inte någon av alla de framstående svenska lyrikerna vid slutet av 1700-talet försökte sig på att skriva en roman? Ty inte heller Malte Persson skriver strikt sett en roman; han väver fram ett diktverk. Och det är inte bara språkets materialitet som har satt fart här utan även intertextualitetens monstruösa skapelser i långt gångna nedsmutsningar via 1700-talssvenskan, som kombineras med inströdda nutidssignaler (”samplare”) för att störa, förvirra och roa, exempelvis i det roliga och smarta men återigen knappast mänskliga dialogavsnittet i samband med operamordet på Gustaf III:
– Jag tyckte jag såg den skojaren Clewberg i environgerna?
– Banco, riksgås!
– Man säger att statsskulden är på 48 miljoner…
– Kyckling! Tingest! Mupp!
– Säkert, men du har visst inte följt med. Edelcrantz heter han numera, och han är som du kanske vet sous-chef över denna sedeslösa inrättning.
– Mupp?
– Edelcrantz? Vadan detta namnbyte? Har den friponen gått och gift sig! HA!
I avslutningen av Edelcrantz förbindelser får vi en skildring i ”fågelperspektiv” som är en anspelning på inledningen till Strindbergs Röda rummet (1879). Men detta fågelperspektiv kan också sägas utmärka boken som helhet. Det är med en främlings ögon författaren beskriver den historiska verkligheten, med en häpen, pigg blick som förmår analysera de mänskliga relationerna men knappast förstå dem. Denna fantastiskt skimrande skalbagge hör hemma i varje kuriosakabinett värt namnet, tillsammans med det ruinlandskap av originaltexter som vittnar om en tid då den europeiska kulturen ömsade skinn och spottade fram en ny människa.
