I högre grad än Cannes och Venedig brukar Berlins filmfestival beskrivas som politisk, med ett programurval som speglar dagsaktuella samhällsfrågor. Även om man – likt filmkritikern Laura Staab i en artikel för Mubi Notebook – kan ifrågasätta exakt vad denna politiska profil egentligen innebär. Ändå blev den 74:e upplagan av Berlinale exceptionell i den grad det politiska världsläget påverkade festivalen. Man får gå tillbaka till 1970-talet och kontroverserna kring de två Vietnamkrigsskildringarna o.k. (Michael Verhoeven, 1970) och The deer hunter (Michael Cimino, 1978) för att hitta situationer då festivalen ifrågasatts i samma utsträckning som efter årets upplaga.
Den film som under avslutningens prisgala tände gnistan i festivalens krutdurk var också den sista jag själv hann se. När eftertexterna började rulla efter visningen av dokumentären No other land – en palestinsk-norsk samproduktion som skildrar Israels fördrivning av palestinier på det ockuperade Västbanken – tog talkörerna vid i 1920-talsbiografen Colosseum i Prenzlauer Berg. Ropen om omedelbart eldupphör och Palestinas förestående befrielse skallade taktfast medan jag skyndade ut i ett småblåsigt Berlin för att ta nattåget tillbaka till Stockholm.
Politiska kontroverser
No other land är inspelad under fyra år och följer hur den palestinska aktivisten Basel Adra och den israeliske journalisten Yuval Abraham – som också är två av filmens fyra regissörer – gör gemensam sak för att uppmärksamma fördrivningen av palestinier från byarna i Masafer Yatta. Filmen visar hur den israeliska militären använder sig av byråkrati och iskall beräkning när de utnyttjar etablerandet av »militära övningsområden« som ursäkt för demoleringen av bostäder, skolor och lekparker. Än mer skrämmande är de paramilitära miliser ur den fanatiska delen av bosättarrörelsen som syns genomföra regelrätta anfall mot den palestinska befolkningen. Filmen utgör ett skakande vittnesmål och inordnar sig i en aktivistisk filmtradition med en mångårig närvaro vid Berlinale.
Orsakerna till kontroverserna under årets festival finner vi till stor del i den tyska debattens särskilda hållning kring Israel-Palestina-frågan, som bottnar i landets nationella trauman under 1900-talet. I ett politiskt klimat där all form av Israelkritik löper risk att stämplas som antisemitism blev de dubbla priserna till No other land – publikpriset i Panorama-sektionen samt utmärkelsen för bästa dokumentärfilm – ytterst känsliga. Inte minst sedanregissörerna i ett av sina tacktal riktat kritik mot Tysklands stöd och omfattande vapenexport till Israel. När flera andra närvarande filmskapare uppmanade till omedelbart eldupphör, och den amerikanske regissören Ben Russell dessutom syntes iklädd Palestinasjal, ledde detta till en backlash i offentligheten.
Ledande tyska politiker och tidningsredaktioner har beskyllt festivalen för att vara obalanserad eller till och med ge en plattform för antisemitism. När Abraham jämförde Israel med en apartheidstat var Berlins kristdemokratiske borgmästare Kai Wegner snabb med att fördöma: »Det som hände igår på Berlinale utgjorde en oacceptabel relativisering. Det finns inte plats för antisemitism i Berlin och det gäller även inom konstens område.« Stadens kulturminister Joe Chialo menade att prisgalan kännetecknades av »självgod antiisrealisk propaganda«.
Även festivalens direktör Mariette Rissenbeek har distanserat sig från pristagarnas ordval och sagt att det från festivalens synpunkt hade varit önskvärt om de gjort »mer differentierade uttalanden i frågan«. Den konstnärliga ledaren Carlo Chatrian och programchefen Mark Peranson har i ett gemensamt uttalande efter festivalen dock varit tydliga med att de står bakom sitt program och de medverkande regissörernas rätt att uttrycka sig. Samtidigt har stora delar av den internationella filmvärlden – samt flera av festivalens egna medarbetare – uttryckt besvikelse över att festivalledningens fördömanden av Hamas attacker och uppmaningar till frisläppanden av gisslan inte har följts upp av motsvarande krav på vapenvila. Att festivalen därigenom klart tagit ställning mot det våld och hat som drabbar Israel men inte på samma sätt förmått tala klarspråk om det pågående massmordet i Gaza, lär lämna en besk eftersmak hos många av årets besökare. Sannolikt kommer efterspelet till årets prisgala att göra sig gällande även under kommande upplagor av festivalen.
Krigstillstånd
Vid sidan av Gaza hade även kriget mot Ukraina sin självklara närvaro på festivalen. Om Abel Ferrara i Turn in the wound förbryllade publiken med sin blandning av travelog, Zelenskyj-intervju och idolporträtt av Patti Smith, fanns en desto mer konsekvent krigsskildring i Oksana Karpovychs Intercepted, som visades i Forum-sektionen. Här syns krigshärjade, mestadels folktomma tablåer – plundrade hem, landsvägar beströdda med bilvrak, utbombade klassrum där gardinerna vajar i vinden – samtidigt som vi hör avlyssnade telefonsamtal mellan ryska soldater och deras mödrar, systrar och flickvänner. Ständigt påminns vi om en plötsligt avbruten vardag: i bilder av flugor som festar på kvarvarande matrester och kaotiskt kringströdda kläder i övergivna sovrum. En friktion uppstår mellan bildernas förrädiska stillhet och ljudspårets fasansfulla vittnesmål.
Den aggressiva stämningen i kollektivtrafiken letar sig stundvis in i biosalongen, och man går ständigt runt med en känsla av att smockan hänger i luften.
I telefonsamtalen berättar de ryska soldaterna om hur de plundrat, dödat och torterat, men det mest skrämmande är kanske ändå reaktionen i andra änden av tråden. Med något enstaka undantag ger de ryska mödrarna uttryck för hat och floder av konspirationsteorier som försvar för sönernas illdåd. Ukrainare omtalas som nazister och chocholer (ett nedsättande ord med rasistiska förtecken) i ett avhumaniserande språkbruk. Att det avlyssnade materialet tillhandahållits av ukrainsk militär gör att filmen bör betraktas i ljuset av ett pågående informationskrig. Oavsett dess eventuella funktion som propaganda utgjorde Intercepted en av de mest omskakande filmerna på årets Berlinale.
Aktivism
En helt annan typ av politisk film är Ben Russells och Guillaume Cailleaus Direct action, som belönades i sektionen Encounters. Dokumentärfilmen skildrar det dagliga livet i ZAD Notre-Dame-des-Landes; en zone à défendre (»försvarszon«) belägen i ett område nära Nantes i västra Frankrike, som under lång tid hotats av ett planerat flygplatsbygge. Tack vare en allians mellan markockuperande aktivister och lokala jordbrukare stoppades bygget efter en flera decennier lång kamp, och sedan dess har striden gällt rätten att stanna kvar i området.
Inget av detta framgår dock omedelbart av filmen, och Direct action kan nog upplevas som en missvisande titel för den som förväntar sig en medryckande skildring av aktivism. Istället för konfrontationer och politisk debatt består den över tre och en halv timme långa filmen till största delen av vardagliga aktiviteter, som brödbak, skogsbruk eller födelsedagsfiranden. Sysslorna utgör det dagliga livet på ZAD – där regissörerna levde tillsammans med aktivisterna under filmens inspelning – men ger en begränsad förståelse av rörelsens motiv.
Men så är också filmens huvudsakliga syfte något helt annat än det pedagogiska. Genom studier av ansikten i koncentration, händer i rörelse och kroppar i verksamhet, ger filmen en rent fysisk representation av livet som aktivist. Med sina flera minuter långa, statiska tagningar ansluter sig regissörerna till en filmtradition som snarast behandlar tiden som sitt främsta ämne. Under en förbryllande »intermission« – en vy över ett regnigt landskap med rostiga bilvrak som skiljer sig föga från filmen i övrigt – passade en betydande del av publiken på att lämna salongen. De som ändå stannade fick njuta av en meditation över vardagens gester, fångade i grynigt taktila bilder i det analoga vidvinkelformatet super16.
Ledarskifte
Förutom omvärldsläget präglades årets upplaga av festivalens förestående ledarskifte. När Mariette Rissenbeek förra året meddelade att den 74:e upplagan skulle bli hennes sista som direktör, valde styrelsen att inte ge den konstnärliga ledaren Carlo Chatrian och hans programchef Mark Peranson fortsatt förtroende. Chefsduon Rissenbeek och Chatrian kommer nu istället att ersättas av Tricia Tuttle från den mer kommersiellt inriktade London Film Festival. Ett uttalat direktiv från styrelsen om att inte tappa mark gentemot Cannes och Venedig har dessutom väckt farhågor om en framtid med fler röda mattor och Hollywoodkändisar på bekostnad av festivalens mer utmanande programutbud.
Samtidigt står den fristående organiserade sektionen Forum inför sina egna utmaningar. Huvudbiografen Arsenals hela verksamhet kommer under nästa år att flytta från Potsdamer Platz till ett före detta krematorium i Wedding. En förändring som innebär ytterligare geografisk spridning av en logistiskt sett redan komplicerad festival.
Hur framstår då den 74:e upplagan betraktad som den avgående ledningens testamente? Här fanns som vanligt en enorm spännvidd, från världspremiärer av mainstreamfilm via ett urval av global arthouse, till formexperiment, installationer, retrospektiv och expanded cinema. Det spretiga programmet kan verka överväldigande men innebär också en mångfald av uttryck som få andra festivaler kan matcha. Den titel som kanske framförallt visade på programkommitténs förmåga att göra kompromisslösa val var den grekiske filmaren Dimitris Athiridis Exergue – on documenta 14. Den fjorton timmar långa dokumentärfilmen följer curatorn Adam Szymczyks arbete med 2017 års upplaga av den inflytelserika konstutställningen, som det året delades mellan Aten och Kassel. Det var en av flera på papperet intressanta filmer som jag tyvärr missade under en festival med många kolliderande programpunkter och stor efterfrågan på biljetter.
Utöver festivalcentrumet vid det allt mer plågsamt själlösa Potsdamer Platz är visningarna spridda över en rad biografer och lokaler runt om i staden. Bland de arkitektoniska höjdpunkterna finns, förutom Colosseum, den eleganta 60-talsfunktionalistiska Kino International på Karl-Marx-Allee och det vagt orientaliserande Delphi Filmpalast nära Bahnhof Zoo. Nog gör dessa lokaler också sitt för att skapa en viss känsla av trevnad i ett för övrigt dystert och illa upplyst Berlin. Den aggressiva stämningen i kollektivtrafiken letar sig stundvis in i biosalongen, och man går ständigt runt med en känsla av att smockan hänger i luften.
Spridda festivalintryck
Programmet består av ett antal mer eller mindre väl definierade sektioner, varav både Forum, Forum Expanded och Panorama i stort är separat organiserade i förhållande till huvudprogrammet. Många titlar innebär habilt men föga exceptionellt filmskapande. Den colombianska regissören Yennifer Uribe Alzates La piel en primavera är en finstämd men något identitetslös skildring av en ensamstående mammas återuppväckta kärleksliv, vars främsta förtjänst är dess frånvaro av konventionell dramaturgi. I den algeriske regissören Abdenour Zahzahs nya film är själva titeln det mest uppseendeväckande – Chroniques fidèles survenues au siècle dernier à l’hôpital psychiatrique Blida-Joinville, au temps où le Docteur Frantz Fanon était chef de la cinquième division entre 1953 et 1956. Filmen är en historiskt väl underbyggd skildring av Frantz Fanons tid som läkare på mentalsjukhuset Blida-Joinville i Algeriet och lär visserligen vara av intresse för läsare av den postkoloniale teoretikern, men gestaltningen framstår som något enkelspårig, inte minst på grund av den latenta helgongloria som konstant svävar kring Fanons huvud.
Den argentinske Berlinfavoriten Matías Piñeiro var tillbaka med Tú me abrasas; ett omedelbart tilltalande verk baserat på texter av Sapfo och Cesare Pavese. Filmen är inspelad med en enkel 16mm Bolex-kamera, i bilder vars textur och färgegenskaper ger liv åt somriga iakttagelser av hav, äppelträd, händer och inte minst böcker. Regissören arbetar med återkommande bild- och textfragment som repeteras i olika konfigurationer, i en film där influenser från Straub-Huillet möter en gullig indieestetik. Bolexen återkommer som verktyg i den likaledes collageartade Spuren von Bewegung vor dem Eis; ett slags mediehistoriskt utforskande av det numera nedlagda, oberoende schweiziska bokförlaget Pendo. Regissören René Frölke visar sig dock tämligen ointresserad av att ge materialet ett begripligt sammanhang, varför ansamlingen av dokument, arkivklipp och nyfilmat material i slutändan blir något av en longör.
Om den mediala bilden av årets Berlinale framför allt kretsat kring de politiska kontroverserna, var det samlade intrycket på plats knappast entydigt.
Den ryske dokumentärfilmaren Victor Kossakovsky utforskar människans relation till arkitektur i den svårsmälta Architecton, vars symfoniska soundtrack och svårt överlastade slow motion-bilder av rumlande stenblock doftar väl mycket av Planet Earth. Vilket är synd, då sekvensen där den italienske arkitekten Michele De Lucchi konstruerar en cirkel av stenar i sin trädgård är både finstämd och sympatiskt vardagsfilosofisk. Tongo Saa av Nelson Makengo är Kossakovskys motsats: ett lågmält och stämningsfullt dokumentärt porträtt av tillvaron i en by i Demokratiska republiken Kongo, som tampas med konstanta översvämningar och elavbrott. Frånvaron av el ger filmen ett vackert nattligt skimmer, hjälpligt upplyst av lyktor, eldar och ficklampor. I slutändan får man dock känslan av att projektets tröskande genom de olika manus- och talangprogram som listas i eftertexterna förtagit något av direktheten. Inte minst genom det konventionella ljudarbetet, som bäddar in filmen i ett förutsägbart och ospecifikt klangskimmer.
Rollfigurer i exil
Utöver filmprojektens beroende av utdragna workshop-processer, är en synlig trend att det tycks krävas allt fler samproducenter för att få ekonomin att gå ihop. Frågan är vad som händer med filmkonsten när ytterligare produktionsmässiga rutor behöver kryssas i för att säkra finansiering.
Oavsett om orsakerna finns i finansieringen eller om det speglar den allt vanligare erfarenheten av ett liv i globaliseringens tecken, så handlade särskilt många filmer i år om geografisk och språklig exil. Ett exempel är den brasiliansk-taiwanesisk-argentinsk-tyska samproduktionen Dormir de olhos abertos av Nele Wohlatz. Wohlatz är en tysk regissör som här skildrar hur en taiwanesisk kvinna blir dumpad av sin argentinska ex-pojkvän, reser ensam till Brasilien och där kommer i kontakt med ett kinesiskt community i kuststaden Recife. Via en samling upphittade vykort knyts två parallella tidslinjer samman som båda skildrar kulturkrockar och utanförskap, men också hur språket skapar en stark känsla av samhörighet inom exilgemenskapen. En extra dimension av språkförvirring tillfördes vid världspremiären av att det flerspråkiga teamet behövde tolk för att kunna kommunicera med såväl publiken som varandra.
I Oasis of now porträtterar Chee Sum Chia en vietnamesisk mor och dotter i Kuala Lumpur på en hel uppsjö av språk – däribland vietnamesiska, malaysiska, mandarin, kantonesiska och tamil. Filmen är fylld av stillsamma vardagsbilder och har en intressant ljudbild, där förortsområdet i storstadens utkanter kännetecknas av lika delar fågelsång och trafikbrus. I slutändan blir bristen på temperament dock ett problem, och dess sävliga betraktelser efterlämnar inte några starkare avtryck.
Exiltemat återfinns även i den mexikanske regissören Alonso Ruizpalacios La Cocina, där en restaurang vid Times Square i New York blir en kulturell smältdegel av språk och nationaliteter. Alla tre filmer handlar på olika sätt om migrantarbetare i miljöer där språket fungerar som klassmarkör, men också blir en möjlig väg till gemenskap och samhörighet. I både Dormir de olhos abertos och La Cocina befinner sig huvudpersonerna i länder där de inte behärskar språket. Filmerna låter vid varsitt tillfälle sina hjältinnor lyssna till långa haranger från främlingar på stan; de förstår inte ett ord men ler, nickar och går vidare.
I Was hast du gestern geträumt, Parajanov? utforskar regissören Faraz Fesharaki istället distanskommunikation i den moderna världen. Filmen består av digitala videokonversationer på persiska mellan den Berlinbaserade Fesharaki och hans föräldrar hemma i Iran, samt vännen Rahi som befinner sig i Wien. Märkliga kamerautsnitt som skär av kroppar och ansikten, tillsammans med hackiga, pixelerade bilder blir representativa för videochatten som kommunikationsform. Samtalen avbryts av lekfulla passager med musik, textfragment och VHS-bilder från 1980-talet, där en barnkör hyllar den islamistiska iranska regimen. I sprickorna mellan alldagliga samtal om middagar och grannar tecknas en familjeberättelse som också är starkt knuten till hemlandets politiska historia.
Iris, Gezo och Pepe
Den mest excentriska av årets protagonister i exil återfanns i Hong Sang-soos senaste film Yeohaengjaui pilyo (A traveler’s needs). Isabelle Huppert spelar franskläraren Iris som utvecklat en minst sagt originell undervisningsmetod. Utan ordförråd eller grammatik låter hon eleverna memorera meningar som har en känslomässig betydelse för dem, vilket ska göra att de lär sig språket genom hjärtat snarare än hjärnan. Filmens mest använda kommunikationsmedel är den brutna engelska – full av missförstånd och felsägningar – som fungerar som lingua franca i Iris exiltillvaro. Från Hongs tidigare filmografi känner man igen förmågan att skapa fascinerande förskjutningar inom ramen för ett enkelt scenario. Det mest gåtfulla denna gång är dock Hupperts mångtydiga gestalt. Lika delar barn och gamling, sprallig och reserverad, påträngande och undanglidande, skapar hon förvirring och kaos bland medelklasskoreaner på jakt efter kulturell bildning.
Exiltemat återfanns även bortom den mänskliga sfären. I Mati Diops Dahomey – årets vinnare av Guldbjörnen – börjar en trästaty föreställande kung Gezo från det västafrikanska riket Dahomey kontemplera kring sin tillvaro som fånge på ett franskt museum. Hybriddokumentären skildrar hur statyn tillsammans med flera andra föremål återbördas till sitt ursprung i dagens Benin, som ett led i den postkoloniala process som Europas före detta kolonialmakter nu tvingas hantera. Greppet att ge mänsklig röst åt det icke-mänskliga återkommer i Pepe av den dominikanska regissören Nelson Carlos De Los Santos Arias. Blandningen av naturdokumentär och fiktion vägleds här av en antropomorf berättarröst som förtäljer den märkliga historien om Pablo Escobars flodhästar. På omväxlande spanska, afrikaans och det sydvästafrikanska språket Mbukushu berättar Pepe om hur hans familj importeras från Namibia för att befolka den colombianska knarkkungens ägor.
Att vara på en festival av Berlinales omfång blir lätt en splittrad upplevelse – lika fascinerande och intressant som utmattande och påfrestande.
Sedermera hamnar flodhästen i konflikt med sin bror Pepito, stöts ut ur flocken och letar sig nedströms längs Magdalenafloden – där han skrämmer slag på befolkningen i en fiskeby. Om flodhästens berättarröst ibland drar åt det putslustiga hållet så finns filmens främsta behållning i kombinationen av visuell uppfinningsrikedom och ett ledigt, infallsrikt berättande. Genom att ta den trendiga hybriddokumentära formen in i djurens värld, och blanda digitalt foto med färgmättade 16mm-bilder från savanner och flodlandskap, mutar Pepe in ett eget revir på festivalen.
Alternativa spår
Som alltid går det att vid en festival av Berlinales omfång följa en rad parallella spår. En alternativ rapport hade exempelvis kunnat börja i Henry Fonda for president, och med utgångspunkt i Alexander Horwaths filmhistoriska essä kring Fonda, Hollywood och USA:s historia följa en cinefil tråd genom programmet.
Årets retrospektiv firade under rubriken »An alternate cinema – from the Deutsche Kinemathek archives« att det tyska cinemateket i fjol fyllde sextio år med ett urval av mer eller mindre förbisedda titlar ur arkivets samlingar. Ett program i dialog med en pågående omvärdering av den tyska filmhistorien. I slutändan hörde den främsta film jag själv såg under årets festival inte heller hemma i något av de kontemporära programmen. I mötet med den absoluta, hypnotiska koncentrationen i regissören Sohrab Shahid Saless nyrestaurerade mästerverk Reifezeit från 1976 framstår nästan all annan film som slapp och konturlös i jämförelse.
Om den mediala bilden av årets Berlinale framför allt kretsat kring de politiska kontroverserna, var det samlade intrycket på plats knappast entydigt. Här tog den akuta frågan om situationen i Gaza plats vid sidan av en rad andra stora samtidsfrågor – kriget i Ukraina, klimatkrisen, fascismens återkomst och nedskärningar av stöden till kulturlivet. I samband med världspremiären av sin film Tú me abrasas hann den argentinske regissören Matías Piñeiro med att både kommentera filmens hotade framtid i sitt hemland under president Javier Mileis styre, och uttala stöd för kraven på vapenvila i Gaza, innan han hyllade den avgående festivalledningen.
Men allt detta utgör trots allt bara en liten del av en festivalupplevelse som till stor del handlar om att i filmens våld kastas mellan platser och språk, epoker och världar, erfarenheter och livsberättelser. För att inte tala om sådana prosaiska utmaningar som att snabbt hinna ta sig mellan biografer, hitta Berlins bästa sudanesiska snabbmat, eller gå upp klockan sju på morgonen för att boka biljetter innan presskvoten tar slut.
Att vara på en festival av Berlinales omfång blir lätt en splittrad upplevelse – lika fascinerande och intressant som utmattande och påfrestande. Som motvikt till den ibland uppkomna känslan av att simma runt i en gröt av likriktad arthousefilm, finns alltid löftet om att nästa film kan vara något alldeles speciellt. Och om inte den så nästa, eller nästa efter det. Och ibland dyker de också upp, ögonblicken av kollektiv filmupplevelse som gör mödan värd. I form av Isabelle Hupperts falskt klingande flöjtspel i Yeohaengjaui pilyo, den förvirrade stämningen i salongen under visningen av Direct action, eller en förtätad cykeltur i Reifezeit. Om det är något man önskar att Berlinales nya ledning lyckas ta med sig in i framtiden är det nog just detta – festivalens löfte (som ibland också infrias) om att det någonstans i det stora programmet gömmer sig filmögonblick som förvånar, överraskar och utmanar.
