Athena Farrokhzad uppvisar konflikterna i den skenbara vitheten.
Athena Farrokhzad
Vitsvit
Albert Bonniers Förlag, 2013
Tidligere publisert i Vagant 1/2013
Vad är textens yttre?
Innan vi kan tala om vad en text säger är den fullt igenom blick. Men vad är ögon? »Det är, svarade den blinde, ett organ på vilket luften åstadkommer samma verkan som min käpp på min hand«, skrev Denis Diderot i Brev om de blinda till gagn för dem som ser (1749). För den blinde i Diderots fiktiva brevdialoger måste synen vara någonting som vidrör en. Synens yttre skulle kunna vara just beröring, en taktil omfattning.
En schablonbeskrivning säger att ett verk uppmärksammar dess kontext, en yttre läsbarhet. Hos Athena Farrokhzads diktsamling kommer vi till texten genom en påtaglig beröring med det yttre: ett silverfärgat blänkande omslagspapper reflekterar i konkret bemärkelse omgivningen. Titeln Vitsvit är insjunken i dess hårda pärmar. Omslagets relieftryck har en mer matt nyans där bokstävernas konkava former bildar en yta som är taktilt förnimbar.
Genom reflektionen skönjs det ansikte, förklarar Diderots blinde man, som vi inte kan se (vårt eget) trots att det kan vidröras; synen berör enligt den blinde de föremål som befinner sig på avstånd från oss, i en beröring med det som inte hör ihop med vårt ansikte. Omslagets blanka yta sammanfaller med läsarens reflekterade bakgrund. I det yttre sammanflätas det visuellt åtkomliga med det taktila. Läsaren griper om texten.
En sådan läsakt erbjuder Farrokhzads första diktsamling Vitsvit.
»Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition«, tillkännager första textraden. En dialektisk omkastning vidhäftar också orden: istället för de vanligtvis svarta bokstäverna är texten vit. Bokstäverna omges av en svart skuggning så att raderna bereds utseendet av rektangulära remsor klistrade symmetriskt på boksidan. Språket är aldrig genomskinligt, skulle en rudimentär tolkning säga. Eller, i den enkla marxistiska bemärkelsen, att språket ska rubbas från dess skenbarhet mot medvetenhet. I Vitsvit är orden uttryckligen genomskinliga, vita kaviteter i en vit vidd. »Min mor lät blekmedlet rinna genom syntaxen / På andra sidan skiljetecknet blev hennes stavelser vitare / än en norrländsk vinter«, står det några textremsor senare. Att familjen anlände »hit« skiftar mellan vad som framstår som en bosättning eller inflyttning – från ett onämnbart bortre, låt oss säga yttre – och boksidan som sådan. Skiljetecknet visar sig dela erfarenheten mellan olika platser eller tillstånd. Språket blir föremål för moderns tvagning, där jämförelsen med den norrländska vintern får en nyans av normalisering eller blekhet. Bokstäverna i Vitsvit är alltså inte bara genomskinliga, de är tvättade. Men istället för en rengöring rör det sig snarare om en skenbar neutralisering. Diktsamlingens så kallade sviter avtäcker denna skenbarhet genom att ordagrant invertera bokstävernas normalitet.
»Tänk att jag sög på de brösten / Tänk att hon stoppade sitt barbari i min mun«, säger diktjaget i det enda egentliga framträdandet av jaget i Vitsvit. Detta spydiga avståndstagande av det egna, av familjen eller ursprunget, kännetecknar de resterande sviternas konfliktfyllda familjemotiv, där också mjölk står som en passage mellan ursprung, plats och språk.
»Min mor sa: Det verkar som att det aldrig föresvävat dig / att det är ur ditt namn civilisationen stammar«, delger första strofen efter inledningen. Att författarens förnamn Athena här associeras med Aten, »civilisationens vagga«, gör inte nödvändigtvis boken till självbiografiskt inriktad. Texten involverar snarare dess yttre – läsaren, textens normaliserade villkor och författarnamnet – på samma sätt som diktjaget undertrycks till förmån för dess läsbara familjeröster. Dessa recirkulationer av det biografiska är karakteristisk för Farrokhzads förmåga att främmandegöra bokens till synes externa element. Ordens tillblivelse är en familjeberättelse i negativ. Berättelsen kan aldrig rengöras från det yttre.
Vitsvit har en form som är suggestiv i dess enkelhet. Alla strofer som följer på den första sidan inleds med ett slags bud: min mor sa, min far sa, min bror sa och min morbror sa. Diktjaget blir till genom yttre påbud. Motiven av vithet – mjölk, socker och vinter – utgör sviter som inmundigas av familjen lika mycket som av läsaren. »Spotta ut mitt språk, ge mig mjölken tillbaka«, utfordrar modern. »Min mor sa: Som en mumies lindor binder du upp berättelsen / Som en flod där historiens alla smutsiga vatten strömmar«, förkunnas senare. Vad är det för smuts som strömmar in med berättelsen?
»Det finns en stumhet som inte kan översättas«, skriver Farrokhzad. Förlusten av språk förutsätter samtidigt det tvingande band som familjen i Vitsvit definierar. »Min mor sa: Din familj ska aldrig återhämta sig från lögnen som förpliktigar.« På så sätt är det hitom den blekta syntaxen som dikten syntetiserar negationen. Därför anbefaller modern diktjaget att bli henne värdig, att skriva sanningen, medan mormodern inflikar i nästa strof: »Skriv så här / Mödrar och språk liknar varandra / i det att de oupphörligen ljuger om allt.« Påståendena rör sig från det ena yttre till det andra, och familjen relateras med en slags gåva till den behövande, »proteser till den benlösa / och ett språk till dig«. Diktjaget, om vi här ens kan tala om ett sådant, byggs successivt upp av dessa dialektiska regenerationer. Bit för bit läggs ordens lögn, svärta och natt till jaget, till papprets vita yta.
Samtidigt erbjuder Vitsvit glimtar av en konfrontation med »det vitas« skenbara normalitet, yttre förhållanden som inte är reducerbara till boksidans filologiska självreflektioner, och som förlänar diktsamlingen ett mer angeläget samhälleligt perspektiv: »Din bror såg terroristens ansikte i spegeln / och önskade sig en plattång i julklapp.« Faderns erfarenheter av tortyr under ett icke-namngivet krig bildar också ett fysiskt påtagligt språk: »Om du glömmer bort alfabetet / hittar du det på min ryggtavla«. Kontrasterna och även förbindelserna mellan diktens och det socialas villkor demaskeras av Farrokhzad i en synnerligen ömtålig balansakt mellan det synliga och det osynliggjorda. Sviterna i det vita ådagalägger skriftens icke-neutrala bakgrund som en kroppsligen bebodd kontext. »Min far sa: Kroppar utan klarhet, kroppar utan skugga.« Exponerad för det vita träder dikten ur bokstävernas skuggor.
Åt vilket håll ska vi vända oss? Vem ska vi lyssna till? Sådana frågor vickar på den gräns som i Vitsvit vetter mot ett förflutet som inte vill ha tillbaka oss och en framtid som inte mottar oss och som utmanas till konfrontation av de ibland absurda och motsägelsefulla sentenserna. Varken tillhörighet eller ursprung: Ingenting är givet i de uppslitande minnena av våldet som de språkliga och sociala förutsättningarna i Vitsvit reproducerar eller också ställer diktjaget till svars för i en märkvärdig form av både anklagelseskrift och familjeberättelse. En sådan erfarenhet ligger i hjärtat av exilen eller immigrationen. Men den oförsonlighet som Farrokhzad framhäver, istället för att öppna upp för en försoning, bibringar en poesi som lyckas vara både konkret i dess ämnesmässiga engagemang och laddad med en bildvärld som aldrig tar fokus ifrån dess uppenbara ovilja att finna en naiv tröst hos boksidan.
Vitsvit är aldrig uppenbar, snarare problematiserande. Det vitas skenbara normalitet bildar en produktiv grund för en konfrontation med föreställningar om språkets och platsens neutralitet inom det vita »vi« som titeln också innehåller. Samtidigt är Farrokhzads debut enkel att sympatisera med, som om det »vi« författaren själv har talat om att hon inte vill låta sig konformeras med i själva verket inbjuder till en dylik självkritisk konfrontation.
På vilket sätt ska Vitsvit betraktas som ett försök till att diskutera en skandinavisk eller språklig normalitet? Trots att boken är Farrokhzads debut under eget namn har hon med textkollektivet G=T=B=R=G publicerat Ett tunt underlag (Forlaget Attåt, 2009), varit medredaktör för antologin Omslag – queer poesi (Rosenlarv förlag, 2010), skrivit kritik på Aftonbladets kultursidor och undervisar på Biskops-Arnös skrivarskola. Något slags anseende får hon därmed anses inneha. Ur denna position upprättas alltid berättelsen, dess centrum och yttre gränser. Den vita sidan, förklarar kulturteoretikern Michel de Certeau, är en plats på vilket det yttre bemästras. Om denna skriftliga ekonomi särskiljer världens tvetydigheter som en plats och i herraväldet över ett objekt, i hans termer, så utgör den binära logiken en överhängande fara för att den normativa rotfastheten övertas av kritiken. Finns det några alternativ?
En invändning som framförs emellanåt idag är att centrum införlivats i så hög grad med de postkoloniala eller kosmopolitiska teorierna och subalterna studierna att periferin mer än gärna upptas i dess återcirkulation. Farrokhzads tankegods skulle på så sätt riskera att assimileras av den enväldiga roten utan att etablera konfrontationen med de egna värderingarna. Sådana gensagor är likväl missvisande för de sociala och ekonomiska problemen som behöver adresseras utan att vidhäftas det konsensusartade »vi« som den pessimistiska kritiken har en benägenhet att underbygga. Textens förstelnade värld innehåller, påpekar de Certeau, spåren efter dess brokiga undertryckta röster. En kritik av normalitet bör inbegripa ansvaret för att inte sudda ut dessa i en likartad abstraherande rörelse eller också att lyssna till vad Farrokhzad faktiskt skriver, på hennes egna villkor, vars märkvärdiga förmåga att misstänkliggöra skriftens användbarhet alstrar en annan ingång till normalitetskritiken.
»Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk / och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen«, är ett av Farrokhzads något kitschiga fraser. Låter det inte lite väl bekant? Visserligen har hon avslöjat att delar av Vitsvit bygger på fragment från både Paul Celan, Franz Fanon och även Beyoncé, vilket ytterligare misstänkliggör en idé om ett ord-i-sig-själv. Men frasens bekanta ton antyder att vi härmed rör oss i redan upptrampade fält och att hon i och med det skiljer sig från Fanons och Celans utgångspunkter genom att erbjuda ett motstånd till att assimileras i en ensidig normalitetsdiskurs, eller genom att inte inskränkas till ett verktyg för dess dekonstruktion. »Min morbror sa: Den som reser vet ingenting om plats.« Som om dikten skrev fram ett sådant vetande i resan mot litteraturen. »Ju längre du rör dig från brottsplatsen, desto starkare binds du till den«, säger fadern i sin tur. Som om dikten belyser och upplyser om platsens våld på jaget och på boksidan. Motståndet till en specifik läsart, en enda skrift, bjuder in det oenhetliga yttre. Ett sådant perspektiv – som involverar det främmande, den andre eller subalternen – bör tillvarata de improduktiva delarna hos historieskrivningen eller berättelsen som inte kan höras, inte kan tvingas till underordning, till instrumentalisering.
»Är det inte så med oss själva att medkänslan upphör när avståndet till föremålen eller deras litenhet har samma verkan på oss som synens förlust hos de blinda?« spekulerade Diderot. Den läsakt som Vitsvit i grunden involverar är skriftens (i ett avseende) taktila uppdagande av avståndets osynlighet, en visuell blindskrift som berör på avstånd. Dess minnesarbete mellan skriftens plats och vithetens utsuddande frambesvärjer det osynliggjorda som en av poesins underliggande drivkrafter. Vitsvit är en synliggjord skrift som fortsätter över bokens kanter.
Ett gripande som dikt.
