Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

Vi lever tid

I En dramatikers dagbok. 2005–2012 vränger Lars Norén ut och in på det väluppfostrade falskspelet och får några av spelarna att tappa masken.

Lars Norén:  En dramatikers dagbok. 2005–2012 (Albert Bonniers Förlag, 2013)

Lars Norén: En dramatikers dagbok. 2005–2012 (Albert Bonniers Förlag, 2013)

Någon självframställning är den inte, Noréns nya dagboksvolym. Inte ett sovrat berättande om enskild väg på privata områden och inte en knausgårdsk triumf över att till sist vinna kampen och hävda att nu är han framme, nu är han inte längre “författare”.

Lars Noréns andra opaginerade volym av En dramatikers dagbok, med undertiteln 2005-2012, är som den första en rektangulär kloss med ett omslag inte svart som natten som den förra delen utan blygrå. Tung av 1400 sidor erfarenhet, åldrande, begynnande kroppsligt sönderfall och ihållande dödsmedvetenhet. Men först och främst en dagbok om arbete och kärlek. Tragikomisk och obönhörlig, förfärande i sin hänsynslöshet och storslagen i sin skildring av känslorna inför det nya barnet, som tar stor och vacker plats i boken och i en tillvaro som inte rymmer någon pappaledighet men fortsatt oavbrutet arbete utan slut.

Dramaturgin i boken är av det radikalt blottställande slaget. Lager på lager. “Tillvaron har blivit naknare, enklare och sorgsnare.” Likväl räknar han med att hinna skriva ytterligare två delar. Redigeringen av allt det han fortlöpande skrivit i sina anteckningsböcker är, förstår man, omfattande. Det rapporteras kontinuerligt om den första delen som utkommer när hälften av den här dagboken har skrivits.

“Det finns”, skriver Norén 21 sept. 2005 på volymens första sida, “bakom det jag älskar, hur vackert det än är, en ännu större skönhet, som är befriad från mig och mina strävanden. Resonemangen, spekulationerna har börjat dra sig tillbaka från tingen och tankarna som ebb. […] Det är som på teatern, den verkliga förståelsen och beröringen kan bara ske genom själva föreställningen, hur väl man än har, eller tror sig ha, förstått texten.”

Det finns inte längre plats i hans arbete för poesi med dess liknelser och metaforer, skriver han. Och inte heller för filosofi annat än av heideggerskt slag, som han brottas med genom hela dagboken. Att vara är att vara upptagen av tid och en mening utanför meningslösheten. Vi tar del av en obönhörlig konfrontation med ändligheten. Och den måste ske utan att han för den skull förlorar dramatikerns blick. “Man måste lära sin blick att gå.” Där finns platsen för hans samtida dramatik, registreringen, empatin, smärtan. “Vi kan inte se och uppleva varat så länge vi gör det till ett slags objektiv storhet som finns därute, alldenstund vi inte begriper att vi är försänkta i det. Vi lever tid, skriver Heidegger. Vi lever inte i tiden./…/ Vi är varat. Det är i oss det skapar språk”, heter det. Jag är, därför tänker jag, blir Noréns cartesianska omkastning.

Bland mycket annat kräver dagböckerna att läsaren förhåller sig existentiellt till litteraturen och teatern och vänder ryggen åt litteraturkritiskt “Mitsingen”. Den vägen leder bort från kulturklubben. Likväl hamnar Norén mitt i det han tar avstånd från. Väl där bekräftas hans synpunkter på det han avskyr. Mottagandet av hans dagbok bär delvis syn för sägen. Flera kritiker går rakt i Norénfällan och reagerar reflexartat. Då finner man rubriksättarnas språk i stället för kritikens när svar skall ges på tal.

I DN förklarar Jesper Högström att “huvudpersonen har ett yrke som inte intresserar mig något vidare – teaterregissör”, att Norén inte gör mycket för att väcka läsarens engagemang för de erfarenheter som ska förmedlas och menar att den nya dagboken är en arbetsnarkomans humorlösa reflektioner över livet. “Vem han är, vad han sysslar med, de människor han refererar till och vad hans sätt att interagera med dem säger om honom själv får man räkna ut själv.” Det är min lässtrategi, skriver Högström.  Så ser den lässtrategi ut som Högström använder när han läser romaner av bra författare. Den fungerar dåligt på den här textmassan, tänker jag. Men så är ju heller inte dagboken skriven utifrån ett socialrealistiskt manifest.

Författarens angrepp på namngivna fiender läser Högström som uttryck för gammal vanlig manlig revanschism. I Expressen spelar Nina Lekander ut genuskortet om “herremännens spott och spe” och förklarar att hon inte orkar läsa den här bibeln, övermätt på manliga genier som hon är.

Vendettorna i och om denna dagbok var förutsägbara. Men synpunkterna är uppseendeväckande få på det som gäller Noréns dagliga arbete med pjäserna, det korta men intressanta chefskapet på Folkteatern i Göteborg och uppsättningarna i egen och andras regi på olika platser. Allt det teaterfackliga, men också det praktiska iscensättningsarbetet och dess problem är i stort sett frånvarande i merparten av recensionerna av boken. Inte heller för det som handlar om en Han och en Hon och som är vittnesbörd om flykt, svek och kärlek finns det nämnvärd plats i de flesta av anmälningarna.

Dagbokens titel har inte styrt läsningarna men oron och minnet av den förra dagboken med dess attacker har frestat recensenterna – även om de inte har läst den nya boken.

Det kan man notera. Där finns en omfattande diskussion off the papers inte bara om hat, vrede och påstådda otillbörligheter i boken men också mer principiellt om etik och estetik i denna livsbok. Den förs mellan läsare och relativt oberoende av dagspressoffentligheten. Det är högst begripligt. Märkligare ter det sig att DN:s kritiker önskar sig en annan författare med en konsekventare moral. Inte en som är så auktoritär trots att han “maskerar sig som radikalt icke-auktoritär”. Går kritikern den vägen kortsluter han kontakten med texten. Det är bland annat i sina motsägelser och diskussioner av motsägelserna som Norén blir ofrånkomlig.

Genomgående skriver Norén aggressivt om Dagens Nyheter och inte minst om den förre kulturchefen Maria Schottenius som numera för en krönikörs tillvaro med vad det innebär av etos, logos och patos. I en kommentar en vecka efter det att dagboken recenserats skriver hon apropå första delen: “Det ansågs oerhört att en människa kunde vara så rutten som Lars Norén. Men kittlande.” Nu kan det sammanfattas och förklaras både psykologiskt och journalistiskt, menar hon.

Så här går analysen: Visserligen är han ett svin, men också ett geni. Som Strindberg. Svinet/geniet är en omhuldad manlig författarikon. Och hat har alltid en attraktionskraft. Det kryddar upp en boksäsong med en författare som hatar och hånar allt vad han orkar. /…/ Inställsamheten kring Lars Norén är stor. Av rädsla för att hamna i nästa bok (?) duckar de som är kritiska.

På sin väg i offentligheten får han fri lejd, avslutar Schottenius sin krönika, spekulativ i sak och stum inför dagbokstexten.

Nuvarande kulturchef Björn Wiman som abdikerat som kritiker men drivit kulturkåseriet till en attraktiv genre visar inga tecken på att ha läst Noréns senaste men vill jämföra författarens dagbokeri med internatskolornas sadomasochistiska smädelser och mobbing: “När allt kommer omkring är kanske inte avståndet så stort från Lundsberg [det omskrivna skandalinternatet] till Lars Norén och hans litterära nollningar – kulturlivets egen kamratuppfostran.”

I Aftonbladet får den av Norén bagatelliserade poeten och debattören Göran Greider plats med en långdikt om sina reaktioner på den nya dagboken. Han är besviken och han vägrar läsa boken eftersom han är drabbad: “Lars Norén är, för mig, död, / han begravs ständigt, / men jag älskar denne döde man och är/ alltid där på begravningen.” Den kan man om inte annat kalla en ambivalens med dimensioner!

Men visst. Där finns de som gör sitt arbete som kritiker. Per Svensson i Sydsvenskan för ett klargörande resonemang om dagböckerna som romaner, “sedeskildringar från det tidiga 2000-talets globaliserade medelklassvärld” och som gör sig fiender för en skapande ensamhet på samma sätt som, ja just Strindberg.

Han avslutar sin synpunktsrika recension på det här viset:

[J]ag kommer att fortsätta betrakta Lars Norén som en genial dramatiker och jag måste medge att del två av dagboken inte bara är ett dödsrike, där fega kritiker som jag själv ska pinas tusensidigt, utan också ett på samma gång bulimiskt och sofistikerat litterärt verk, en imponerade storhetsvansinnig prosaadaption av den musikaliska kompositionsteknik man brukar förknippa med Philip Glass, hypnotiska upprepningar av några få teman.

Lars Norén är, skulle man kanske kunna hävda, på väg att skriva romanen om en kultur som bara kan försonas med sig själv genom att förakta sig själv.

Och när Svenska Dagbladets kulturchef Daniel Sandström lokaliserar spänningen mellan etik och estetik i verket ser han det instagramatiska flödet i dagböckerna, t.ex. “en underbar glidning från ett resonemang om Heidegger till planlösa funderingar om det italienska fotbollslandslagets spelsätt under fotbolls-VM. Dagbok har skapat en ´existerandets musik` som bara kan beskrivas som drabbande och vacker.”

Sandström resonerar på rimligt vis om den pågående förgrovningen i medierna och det hat mot det offentliga samtalet som det innebär. Men bara för att vända på resonemanget:

Alla journalister som öppnat mejl från anonyma hatare känner igen tonen, vet att varje angrepp gör en allt mindre benägen att nästa gång skriva vad man faktiskt tycker. När sådan självcensur rör kulturvärldens makthavare är det särskilt allvarligt. I dagboken är det tydligt att Norén inte ser sig som en makthavare, trots att han i kraft av sin position och sina förordnanden varit och är just det. Han värnar sin frihet, bränner broar, kapar band, behöver inte vara logisk eller konsekvent.

I någon mån är också utfallen och de privata avslöjandena ett sätt att värna verket, snarare än människan. Eftersom Norén är både huvudperson och författare måste man han offra också sig själv, inte bara sin omgivning; ju mer gäckande, motsägelsefull och konfliktfylld han är som gestalt i texten, desto intressantare blir den.

Var går gränsen för det tarvliga, vari ligger värdet i förolämpningar, vad finns för legitimitet i verbala karaktärsmord, med vilken rätt hånar författaren identifierade personers utseende?

En diskussion om frågor som dessa skulle leda till reflektioner om var makten finns i den litterära och kulturella offentligheten. Det är maktägare som står i Noréns skottglugg. Varje författare som inte nöjer sig med att arbeta i underhållningsbranschen står med hela sitt i sina verk, vidöppen för avfärdanden, ironi och utsortering. Om den ömtåligheten finns där sällan reflektioner i debatten. Kritikerna i systemet har alltid på kort sikt sista ordet. Norén förlänger den gängse omedelbara aggressiva och inte sällan hatiska repliken eller kommentaren genom att permanenta den i sin dagbok. Där kommer den att fortsätta att finnas. Där ger den en bestående effekt. Och det kan nog sägas vara en ruskig sanning.

När Strindberg skrev sina infama porträtt som var och en i Stockholms litterära kretsar och semioffentlighet kunde avkoda var effekten i några fall förfärlig. På hundra års avstånd njuter vi med generöst sinnelag åt satanismen i hans iakttagelser av dumhetens arméer. Men Strindberg skriver ovanifrån och ner när han begår sina lustmord. Det är en övermänniska som talar och som knäpper lössen omkring sig. Noréns position är en annan. Han ställer sig inte över. Där finns en delad utsatthet.

Vidöppen för intryck blir Norén ett vittne i sin samtid. Den samtid som drar genom hans liv. Vittnesmålen är själva meningen i det meningslösa. Öppenheten drabbar honom själv hårdast och självskadebeteendet är omfattande.

Kränkningarna i Dagbok har ofta mest karaktär av välformulerade svordomar om en kulturvärld fylld av aggressioner som annars mestadels hålls inom familjen och förblir privata. I likhet med andra interjektioner och utrop har de inget sanningsvärde. Men Norén vränger ut och in på det väluppfostrade falskspelet och får några av spelarna att tappa masken. Det kan man som läsare känna som en befrielse.

Men där finns också systematiska missvisningar i Lars Noréns utfall. Beskrivningar som är radikalt orättvisande mot några som är verksamma på fältet. Där krymper hans text.

Merparten av dessa dagböcker om livet som åldrande och exempellöst produktiv dramatiker har många recensenter och kommentatorer helt enkelt lagt åt sidan. Till stora delar bekräftar receptionen av dagböckerna hans samtidsdiagnos.

Avatar

Tomas Forser

Gi Vagant i gave!Mørket senker seg over Norden. Hvilepulsen og juleferien trenger seg på. Gi bort ett års gaveabonnement på Vagant. Bestill på våre nettsider.
LES MER