Botho Strauss är en av Tysklands mest spelade samtida dramatiker, om inte den mest spelade. Bejublad och internationellt berömd, men också en av de mest kontroversiella. När glädjeyran efter den tyska återföreningen falnat och krigen i forna Jugoslavien skakade Europa, publicerade han 1993 essän »Anschwellender Bocksgesang« (Tilltagande bocksång) i Der Spiegel. Där uttryckte författaren förståelse för nationalistisk blodsutgjutelse, förkastade den liberala självrättfärdigheten och varnade för ett samhälle som förlorat sin tyngd under hånet av allt som heter tradition, kyrka och auktoritet. Självsäkert provocerande sköt han ned allt som 68-generationen stod för och etablerade sig som den tyska offentlighetens tydligaste konservativa röst. Essän blev häftigt diskuterad, och Strauss utnämndes av sina motståndare till »Den nya högerns hjärna«.
Sedan dess lever Botho Strauss tillbakadraget. Sällan ger han intervjuer, undviker litteratur- och teatervärldens mötesplatser, är bosatt långt ut i den tyska periferin i det avfolkade Uckermark, nära den polska gränsen. Endast genom sina texter vill han tala. Men inte bara geografiskt har den tidigare stjärndramatikern på Berlins radikala teaterscen Schaubühne dragit sig undan, det är som att han medvetet sökt fly tiden.
I sin senaste essä, »Der Leviathan unserer Tage« (Våra dagars Leviathan) publicerad i Die Zeit 37/2020*, går han åter till angrepp på den djupt föraktade samtiden. Strauss spänner här sin båge högt, siktar vitt och brett med sin metaforrika, närmast arkaiska stil. Han smädar klimatrörelsens skuld, skam och »pseudo-religiösa syndabekännelser«; avfärdar politisk korrekthet som en form av vänsterborgerlig etikett som inte är i stånd att försvara något djupare än »våra värden«; kritiserar digitaliseringen av undervisning och ställer den planlösa vandringen framför en bokhylla mot den lätt krumma hållningen hos den framför skärmen. Framförallt varnar han för vad digitaliseringen håller på att göra med oss som människor, vi håller nämligen på att underkasta oss »ett digitalt andemonster […] en tyrann utan ursprung, en framväxande fantom, ett kroppslöst odjur skapat av alla.«
Men vad är då våra dagars Leviathan? Strauss föreslår att det är »den totalitära otäcktheten« som »håller ingenting för sig själv, lär sig ingenting och aldrig ångrar de deformationer och förstörelsen den medför.« Där det privata endast existerar i absolut tillgängligheten som kan delas med miljoner. Det leder till en nivellering av offentligheten där alla säger något, men ingen säger någonting som någon annan inte kunnat säga.
Strauss skräder inte med orden. I Förbundsrepublikens mitt kan man inte längre vara motståndsman utan endast medlöpare, heter det. Tolerans och mångfald predikas, »som tidigare patriotismen«, men allt han ser är hur konsensus och samstämmighet breder ut sig i offentligheten. Endast skillnad föder äkta tolerans, slår han fast, men idag är offentlighetens grindvakter strängare än någonsin. Mot denna nivellering ställer han den »andliga högern«: Ernst Jünger, Gottfried Benn, Stefan George, Martin Heidegger, Hugo von Hofmannsthal, som »strålade överlägset« under det 20:e århundradets första häft.
Vill verkligen Botho Strauss återuppliva Weimarrepublikens antidemokratiska och elitära »konservativa revolution«? Vad som visar sig i essän är en författare som krampaktigt försöker bryta sig ur samtidens tryckande ok under jubel från vissa, och spott från andra, allt för att kunna förbli en konservativ avantgardist.
*Essän är ett utdrag ur Botho Strauss kommande bok Die Expedition zu den Wächtern und Sprengmeistern. Kritische Prosa, (2020, Rowohlt).
