I Dan Andersens Flaggtale för vällevnaden ordet.
Dan Andersen
Flaggtale
Tiden Norsk Forlag, 2016
Men tiden går
og under flagget skinner sola
og lar hver sommerdag bli en 17. mai
/…/
Det starter
med den norske sommeren, og et hav
av eksamener, helgeturer og rekekvelder senere
har vi lånt til vår første leilighet Du bærer førstemann
i magen og jeg slår
i veggen, knuser en øl i raseri
over det som kjennes som et fengsel
/…/
Dessa rader möter läsaren i avdelningen »Livets skole« i Dan Andersens nya diktsamling Flaggtale. Titeln är välvald. Boken undersöker olika möjligheter att låta ett samhällsprojekt komma till tals, från individens nivå, via familjens och arbetslivets till den mer abstrakta, men väl så tvingande samhörighet, man kan kalla nationalkänslan.
På 128 sidor disponerade i åtta avdelningar prövar Andersen ett rikt register av tonfall och stilar utan att helheten känns splittrad. De flesta dikterna har en bekännande, pläderande och förklarande prägel, med eller utan ironiska schatteringar. Genomgående talar ett subjekt – ibland kollektivt, ibland individualiserat – som försäkrar oss olika saker: nationens värde, arbetets värde, kärleken till hustrun, den lyckade dagens förträfflighet, oron över barnen, det besvär immigranter orsakar, tomheten i den materialistiska strävan. Det är ibland roligt, ofta provocerande, några gånger direkt skrämmande.
När jag läser Flaggtale blir jag först som sist påmind om den reservoar av vantrivsel som den demokratiska nationalismens flerfaldiga kris har skapat. Den franske filosofen Marcel Gauchets ord (i Svenska Dagbladet 12/4 -16) om hela unionens kris kunde sägas gälla också enskilda stater i dag:
Vi lever i dag i ett Europa som helt saknar en idé om vad gemenskapen är och vad den vill. Den styrande politiska klassen har blivit ekonomiska administratörer som förlorat kontakten med det förflutna och de ursprungliga visionerna för unionen. Kvar finns bara en zon för konsumtion och turism.
Flaggtale åtar sig det komplexa uppdraget att dels ge röst åt, dels ifrågasätta, den rådlösa nationalkänsla där en upplevelse av att leva utan gemensamt mål överlagras med oron för konkreta hot som terrorism och massinvandring. Då blir klimatet gynnsamt inte för en sund och ansvarsfull och demokratisk nationalism, utan för en chauvinistisk sådan. Samtidigt riskerar vi en försvagning av den typ av nationalkänsla som (baserad på språk och en gemensam historia) under efterkrigstiden blev en viktig drivkraft i det solidariska engagemanget inom de större gemenskaper där målen för samarbetet har gällt och gäller fred, människorätt, ekologi och klimat. Det samhälle som för ordet i Flaggtale verkar ha vänt sig inåt mot ett individuellt tomrum där missmod, övergivenhet och harm gror.
Samlingen inleds med några dikter där en hyllning av den norska flaggan varvas med strofer som sätter i fråga den inre säkerheten: »Vi forteller hverandre om ulver i utkanten,/ men den som skal komme er midt iblant oss /…/ Ingen her vet/ når det virkelige smellet kommer«, eller slår an en försäkrande ton där den generella välviljan ges sådant eftertryck att den låter dubbelbottnad:
For den som ikke er sitt yrke,
den som ikke adles gjennom arbeid
skal få bo i landet, likevel,
og leve lenge, under vårt felles flagg
Slik er våre verdier
Den försåtliga tonen erinrar om Andersens landsman Arve Kleivas essä »Egg« (Vinduet 1/2004), vars inledning lyder:
Bitterheten, ekkelheten som veller opp i en med tanke på norsk politikk, kommer ikke så mye fra leddet «politikk» som fra det norske, i seg selv, essensen av det norske, et destillat. Rent historisk organiseres dette ubehaget med løsrivelsen fra Sverige, Danmark, Kierkegaards syntaks og tegnsetting, grunnlaget for norsk prosa.
Kleiva är här som så ofta annars en oförutsägbar och slipad provokatör. Ett av hans medel i denna essä är överdriften. Hela landet Norge utgör en sorts halvvärld, dels banalitet, dels sken: »De spørsmål eller problemer man tar stilling til eller avgjør parlamentarisk i Norge, er enten uviktige eller uvirkelige.« Historiskt är norrmännen också enligt Kleiva mycket illa ute, som när han talar om »de forhastede beslutningene i 1814 og 1905, konstruksjonen av ’Norge’«, vilket bland annat ledde till kulturell misär: »[N]orsk litteratur har ingen kontakt med høykulturene den ga avkall på i de nevnte, unødvendige, romantiske og forvirrede feiltagelsene«, det vill säga separationerna från Danmark och Sverige.
Kleivas text behandlar till större delen det norska kungahuset och arvsföljden som höjden av en förädlad och som sådan omistlig urartning – essän är en tusenbladstårta av liknande ironiska lager.
Det är inte lätt att vara satirisk: Satiren är ett knivsmalt ingenmansland av hjärtlöshet där utrymmet är litet för mänsklig beröring. När satiren verkligen berör ertappar läsaren sig själv med ett skratt som drabbar något intimt hos honom själv. Några gånger avtvingar Flaggtale läsaren ett sådant skratt, men boken har högre ambitioner än att bara provocera fram olust. Vilket är dess större ämne? Ett möjligt svar är: erfarenhetsstoffet i världshistoriens högst utvecklade och rikaste välfärdsstat, om detta stoff vore ett medvetet subjekt som kunde adressera lyssnare.
Poeten Dan Andersen är 22 år yngre än Kleiva. Han var sju år när Berlinmuren föll. Författarskapet inleddes för bara sex år sedan, och Flaggtale är hans fjärde diktsamling. Nu håller han alltså sitt trasiga tal till nationen, sin dräpande kritik av seder och heder, handel och vandel. Han talar som sagt inte i egen sak, utan konstruerar detta flerbottnade utsägelse-jag till att vara objektet för dikternas illvilja, men också för deras sorg. Denna retoriska persona får hålla monolog och på så vis klä av sig själv.
Det handlar inte om intima bekännelser i ärlig, rousseauansk mening. Tvärtom tycks den försäkrande, sentimentala och cyniska rösten främmande för ogarderad intimitet och nakna förtroenden – den bara pratar på om sig själv, för vad skulle den annars göra, den har ju ingenting annat att tala om eftersom även det största sammanhang är en personlig sak för detta proteiska ego som opererar i flera storlekar samtidigt – lika lätt som de stora sammanhangen individualiseras kan det mest ömtåligt personliga plötsligt underställas systemets diktat, som när han predikar arbetets etik för hustrun. Så här kan det låta när den retoriska personan i samlingens första avdelning utlägger sin relation till nationen:
Jeg sverger på dette flagget
Jeg sverger på vårt felles flagg
Jeg sverger til vårt felles flagg
Hvilke andre flagg skulle jeg sverge til?
Hvilke andre flagg skulle jeg kunne forstå?
Jeg sverger på at flagget vårt er godt
Jeg sverger på at flagget er levelig
Jeg sverger på at det er mer enn levelig
Jeg sverger på at jeg ikke ville kunne leve under et annet flagg
Jeg sverger
Som citaten så här långt vill visa är Flaggtale en samtidskritisk diktsvit som genomgående inbjuder läsaren att reflektera över nationalkänslans närhistoriska landskap och retorik. Alla funderingar kring nationalkänslan i dag – i en tid då dess chauvinistiska och auktoritära potential tar sig tydligare uttryck än på sjuttio år i Europa – måste gå tillbaka åtminstone till andra världskriget. När den store klassicisten vid Columbia University, Gilbert Highet, efter kriget (1949) utgav The Classical Tradition, hans formidabla exposé över den grekiska och romerska antikens influenser på västerländsk litteratur, var det bland annat mot bakgrund av den etno-kulturellt chauvinistiska nationalismens bankrutt under kriget. Han ville påminna om det gemensamma, arkaiska, förmoderna och transnationella kulturarvets rikedom. I avsnittet om sexton-och sjuttonhundratalens utdragna strid om antikens eller den moderna kulturens företräde, i England kallad »The Battle of the Books«, skriver Highet följande:
It would be a darkening of the light if any European or American country were to fall victim to the delusion that it has its own literature and its own culture. Politicians can be nationalists – although the greatest are something more. But artists, like scientists, work in a tradition that covers many countries and histories, transcending them all. The finest creative artists are those who live most fully both within their own nation and time, and within the much larger cultural stream of civilization, to which even the most powerful state is only a small channel, a single tributary.
Många svenska intellektuella skulle nicka instämmande med svällande bröst: internationalist skall man vara! Självklart kan vi förlåta Norge allt flaggviftande, våra bröder och systrar var ju trots allt ockuperade av Tyskland, men den sanna kulturella storheten överskrider nationen. Därför marscherar svensken i gemen än i dag hellre under ett socialdemokratiskt banér, eller en banderoll som manar till internationell solidaritet med krigsoffer, än under en svensk flagga. Man kan se det också i de nationalreaktionära Sverigedemokraternas ansträngda entusiasm när de tågar med svenska flaggan: de vet att det egentligen inte går för sig att bära omkring nationalsymbolen i politiska sammanhang. Idén att nationalkänslan, fosterlandskärleken skulle kunna tillhandahålla något slags enande berättelse av betydelse för tillvaron avfärdas än i dag regelbundet i svenska medier. Senast var det journalisten Barbro Hedvall i Dagens Nyheter (11.03.16), i en artikel om den svenska samhällsmodellen:
Familjen är förhållandevis liten, släktbanden är uttänjda och inte sällan avklippta. Ingen behöver umgås med någon eller vara beroende av någon av släktskäl. Kusiner förekommer blott på kusinträffar. På samma sätt som och nästan samtidigt som vi har befriat oss från tryckande släktrelationer har vi befriat oss från religionen. Gudstro är en privatsak i så hög grad att vi knappast talar om den ens med den bästa vännen. Den svenska modellen är alltså sekulär och förnuftig men också mycket ansvarsfull…
Om framväxten av svenskarnas förr berömda, men numera – stick i stäv med Hedvalls anakronistiska belåtenhet – snarast beryktade oberoende av alla relationer, utom den till staten, kan man läsa i historikerna Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens bok med den betecknande titeln Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige (Norstedts, 2006). Kort sagt: den enda »enande« berättelsen i Sverige har i modern tid handlat om att vi svenskar inte behöver någon enande berättelse alls. Uppslutningen kring en demokratisk statsborgerlig stat togs med andra ord för given, som om den decennium efter decennium kunde administrera sig själv, utan berättelse, känslor, identifikationer. Men den fiktionen har bleknat avsevärt nu.
Det beror inte minst på att flera hundratusen människor med en annan syn på saken de senaste tre åren har sökt asyl i vårt land, och vi kan inte ignorera att det sekulära eller laicistiska samhället länge har saknat svar på flera av de frågor dessa, liksom många människor som är födda här, allt oftare ställer sig, exempelvis: vad skall man göra med sin frihet om man inte är beroende av någon och ingen är beroende av en själv?
Det finns en paradox här som Flaggtale bearbetar. Man kan säga att frågan om den nationella identitetens förankring inom och mellan individerna kräver en ständigt förnyad, nationsöverskridande berättelse om vad det mänskliga är om den lokala gemenskapen skall framstå som trovärdig och levande. Andersen ställer läsaren inför den tomhet som uppstår när globaliseringsekonomin har blivit ett surrogat för varje annan tänkbar sådan berättelse: humanistisk, litterär, historisk, politisk, andlig, filosofisk. Hans bok spänner härvidlag över flera register, från individuell självrannsakan till kollektiv identifikation; från intimsfär till arbetsliv; från materialistisk panik till högstämd idealitet.
Det må så vara, tänker Flaggtales svenske recensent, att gudstro och religion bör förbli en »privatsak«, som det ofta heter i mitt hemlands medier apropå hotet från den islamistiska terrorismen. Men de erfarenheter, behov och förmågor som kommer till uttryck i människors andlighet och existentiella reflektioner är inte endast en privat angelägenhet: de handlar också om livets innehåll och demokratins kvalitet, om det gemensamma. Man måste hävda demokratins okränkbarhet på två fronter: dels slå vakt om det öppna samhällets bärande struktur, dels vidmakthålla en levande diskussion kring demokratins innehåll, till vilket existensfrågorna hör, annars finns en risk att existensfrågorna smygande övertas av krafter som har en helt annan tolkning av demokrati än den öppna och internationalistiska. Med sina kritiska och underminerande rollspel är Flaggtale ett beaktansvärt exempel på hur litteraturen kan bidra till en sådan diskussion kring demokratins innehåll.
För att avrunda denna utvikning kring nationalkänslan: Hedvall och andra som sluter upp kring sekularismen har i ett avseende helt rätt (fast de tenderar att underskatta litteraturens och filosofins betydelse i skeendet). Som den polske poeten Adam Zagajewski nyligen underströk (El País Ideas 27.03.16), apropå situationen i hans hemland, måste det i politiken finnas en tom plats: det är filosofins och estetikens plats, vars tomhet i politikens inre korresponderar med det fria tänkandets och konstarternas gestaltande och reflekterande rikedom. Dessa intellektuella och konstnärliga energier kan inte och får inte politikerna överta. Zagajewski formulerar sin varning så här mot bakgrund av ett alltmer högertotalitärt Polen: »I stället för en modern, flexibel stat med viss grad av skepticism (en av den senare historien motiverad skepticism) ser vi en stat med filosofiska och teologiska ambitioner. Och det är det värsta som kan hända.«
Den historiska bakgrunden till Dan Andersens bok är således både nationalismen som föreställd gemenskap och nationen som spelplats för en globaliserad marknadsekonomi som inte känner några gränser, detta av helt andra orsaker än internationalismen hos Highets ideala kulturskapare i det nämnda arbetet från 1949.
Bokens omslag är vitt, med en norsk flagga. En flaggas viktigaste kännetecken är varken färgerna eller mönstret eller proportionerna, utan det faktum att den saknar baksida. Flaggan riktar sig alltid utåt och har inget inre. Detta till skillnad mot massmedias bilder:
To sider av samme sak
En egen intelligentsia i køene på NAV:
En generasjon akademisk ungdom uten utløp
råtner i velferd Bak speilet:
Et TV-anker brenner inne
med sin udødelige sjel
Flaggan delar sin frånvaro av invändighet med det slags poesi som inte vill förmedla något erfarenhetskontinuum utan i stället erbjuder kataloger och permutationer av fraser som tycks impregnerade mot all innerlighet (om den inte parodieras). Hos Andersen växer sådana strukturer fram under inflytande av flaggan. De performativa talakterna – »jeg sverger«, »jeg lover« – i boken introducerar i samverkan med upprepningar och parallellställningar den agitatoriska och försäkrande språkmiljön. Samtidigt vill dikternas (självavslöjande) subjekt oerhört gärna rättfärdiga sig som en värdig och duglig representant för systemet. Framför allt vill han att lyssnaren skall inse att den som för ordet här behövs. Även om han här riktar sig till sin hustru talar också nationens värderingar genom honom:
Alt jeg gjør
er egentlig for oss
Pengene jeg tjener
arbeider for vår fremtid
Når skal du forstå det?
I det hårda slitet »for å ikke virke fattige« förkroppsligar denna högsekulära, högkapitalistiska samhällsvarelse det tillstånd som nyligen diagnosticerades minnesvärt i ett samtal mellan Boris Groys och Frank M. Raddatz (Lettre International, nr 111/Winter 2015), med rubriken »Geld schlägt Wort« (Pengar slår ord). I Europa, menar Groys, växte de moderna staterna fram ur kristna monarkier vars fundament var ordet och bilden. Vi lever nu i en era då varken bilden eller ordet längre övertygar i bemärkelsen talar till förnuftet. Detta beror bland annat på att fundamentet för dagens maktutövning inte längre är vare sig ord eller bild, utan pengar. Även kommunismen grundades på ordet, fortsätter Groys, och var det sista, postkristna, försöket att skapa en värld »bortom varan«.
Detta öppnar för en oroande hypotes. Kan det vara så att om man förr hade möjligheten att mobilisera komplex kreativitet i bild och ord för att djupare beröra och övertyga andra människor, så är detta nu ett passerat stadium? Det enda sättet att övertyga någon i dag verkar allt oftare vara genom pengar och våld, även symboliskt våld som en provocerande karikatyrteckning. Den som försöker skaffa sig inflytande genom att vädja till reflexion och sensibilitet med bild eller ord i mer besinningsfullt konstnärlig eller utförligt argumenterande form är från början stämplad som förlorare.
Till ett sådant mörkt scenario kan man lägga ett annat som kunde beskrivas på följande sätt: för närvarande accentueras som sagt behovet av en samlande berättelse som kunde ge välfärdskapitalismens sönderstressade och uttråkade subjekt nytt livsinnehåll. Samtidigt tycks förutsättningarna för en sådan gemenskap vara sämre än på länge, detta av ett teknokulturellt skäl som Flaggtale här och där gestaltar. Upplysningens egalitära triad frihet, jämlikhet, broderskap fungerade länge som enande ideal, inte därför att någon modern revolution lyckades fullt ut – tvärtom segrade reformsocialismen – utan därför att makten hade insett att dessa ideal skapade ordning. Det var lättare att styra människor som i hägnet av förbättrade sociala och materiella villkor upplevde en värdig gemenskap än isolerade individer som bildade amorfa massor utan mål. Men i och med hyperkapitalismens inrättande som tvångskommunikativitet och big datahantering har det blivit möjligt att styra människor utan att vädja till deras känsla av gemenskap. För första gången i världshistorien kan man nu styra individer som är helt oberoende av varandra. Jag hoppas att jag har fel, men om detta är sant, så är gemenskapens tidevarv över, utom för dem som fortfarande, i alltmer kringrända enklaver, envisas med att tro på ordet och bilden, gestaltningen och resonemanget.
Man kan säga att Flaggtale är en resa in i ett från början nästan osynligt, sedan alltmer oavvisligt öde land. Dess olika avdelningar behandlar de konstitutionella, folkrättsliga och socioekonomiska dimensionerna i den gemenskapslösa borgerlighetens projekt och hur det psykiskt och existentiellt utmynnar i en chockerande tomhet:
Har brukt tiden for dårlig, sløst den bort
på jobb, kjenner ikke ungene, vet ikke om jeg noen gang
vil kjenne dem, har tjent nok
til fortsatt å føle meg fattig, kjenner ingen
som føler de har nok, kjenner ingen som føler
at de har nok tid og kjenner ungene
Men även om det land som belyses och kommer till tals genom hela boken är i vissa avseenden historiskt exempellöst, är inte det tillstånd som överflödet av pengar och trygghet utmynnar i något unikt. Vantrivseln i en civilisation dikterad av småborgerlig värdekonsensus, efter kriget uppdaterad till medelklasskonsumtionens trampkvarnar, tog sig litterära uttryck redan för åttio år sedan.
I en samhällssituation minst lika präglad av »hotbilder« som i dag arrangerades i Paris år 1935 Congrès pour la défense de la culture. Två år senare skulle det bli världsutställning i Paris, och Tredje Rikets och Sovjetunionens monumentala paviljonger stod mitt emot varandra under Eiffeltornet, medan den spanska paviljongen innehöll Picassos målning »Guernica« som ett motståndsfäste. Tre intellektuella kraftfält bildade en spänningsfylld triangel: den nazistiska monumentalismen, den socialistiska realismen och som ett tredje alternativ avantgardevänsterns politiska modernism. Robert Musil höll på kongressen ett föredrag till kulturens försvar där han dräpande angrep den nazistiska kulturpolitiken, såväl som andra dåtida tendenser att binda författare till klass- eller nationsbaserade identitetsprojekt. Musils föredrag, liksom hans år 1936 utgivna kortprosastycken, »Nachlass zu Lebzeiten« (på svenska som »Historier som inga är«), ville föra fram en hållning som inte rymdes i den laddade triangeln, och han fick kritik för sitt föredrag av flera kommunistiska avantgardister som kände sig svikna. Framtiden har givit Musil rätt, medan exempelvis Walter Benjamins retoriskt imponerande men felaktiga polarisering mellan estetisering av det politiska och politisering av det estetiska har visat sig mindre användbar: det senare är, vet vi nu, inget skydd mot det förra, något även Zagajewski skulle hålla med om. En hög politisk medvetenhet i kulturlivet utesluter inte långtgående estetisk manipulation av politikers och partiers fasader i media.
Enligt min källa i detta sammanhang, litteraturforskaren Andreas Huyssens nya studie Miniature Metropolis – Literature in an age of Photography and Film (2015) – menade Musil med det förhatliga »normaltillståndet« (ett viktigt tema i hans stora roman Mannen utan egenskaper) ungefär samma sak som sociologen Émile Durkheim menade med anomi och Karl Marx med alienation – det vill säga ett liv där den mänskliga gestalten har blivit totalt utplattad och underkastad omänskliga funktioner. I samband med sin redogörelse för Musils kongresstal och hans kortprosapraxis året därefter, påminner Huyssen om en rad texter som är centrala för förståelsen av mellankrigstidens värdekris, exempelvis Hofmannsthals »Ett brev« (1902), Rilkes Malte Laurids Brigges anteckningar (1910), Benjamins »Berättaren« (1936-37) och Musils nämnda kortprosasamling. En efterkrigstida, accentuerad fortsättning fick denna krisbearbetning i den i USA exilerade Theodor Adorno som i Minima Moralia (1951) – med undertiteln »Reflexioner ur det stympade livet« – anar början till hyperkapitalismens eller världsmarknadens annektering av allt intimare livssfärer. Hela detta sammanhang tillhör det litet djupare historiska rotverket i Andersens bok, vars upphovsman kan sägas skriva i världsmarknadens skymningsland.
Flaggdyrkarens och kontors- och låneslavens bekymmer i början och mitten av diktsamlingen avlöses i de senare sektionerna av allt bittrare, allt mörkare och alltmer skrämmande inblickar i en värld där individen är helt ensam med det moraliska bemästrandet av livet. Det skrämmande är här inte så mycket hotbilderna – terrorism, ekonomisk kollaps, psykiska haverier – som den malande röstens iscensättning av en till ordförbrukande »probleminsikt« förklädd egocentricitet. I äldre tid blev livet som det blev, liksom ålderdomen, och illusionen av valfrihet med åtföljande egenansvar var ytterst tunn. Andersens självavklädande subjekt föreställer sig i stället att han genom förutseende kan förstå framtiden, kanske införliva den med sig själv rentav:
En dag skal vi bli gamle
En dag er ungene plutselig voksne Alle årene
kjennes mer som én dag Vi pensjoneres
og sitter godt i det
Men framtiden kan ju, vill han även visa oss, också bli helt annorlunda:
En dag faller jeg om
og blir pleietrengende En dag
blir du dement, så jeg
/…/
Vil du fortsatt kjenne på forpliktelsene
om vi ender på samme gamlehjem;
om jeg blir en av disse demente mennene
som sykdommen bare gjør kåtere?
Vil du fortsatt spre beina
selv om lårhalsen er så sprø
at den nesten knekker
Samtida svenska författare som Johan Jönson eller Viktor Johansson ägnar sig gärna åt liknande detaljstudier av hur det borgerliga subjektets naiva föreställningar om trygghet, mening och värdighet krackelerar inifrån. Andersen utvecklar mot slutet av sin bok ett posthumanistiskt källarmänniskopatos vars centrala fetisch är det borgerliga jagets kontrollförlust. Man kan säga att vi här har att göra med den mer inbitna kulturvänsterns grundläggande tröstscenario. Jag minns att Lars Norén skrev i en programtext till Tjechovs Måsen om hur intensivt han längtade efter att dessa människors självförståelse skulle bryta samman och avslöja deras självbedrägeriers råa misär. Just denna i grunden sentimentala bundenhet till förnedringen som sanningens privilegierade framträdelseplats ger också Dan Andersen uttryck för mot slutet av sin vidräkning med ”Norges” innanmäte. Det hela utmynnar förstås i fantasier om ett förlösande våld:
Måtte regnet en dag komme, måtte vi en dag
skilles sakte fra hodene, denne fjelluften
er for tynn å puste i, denne rikdommen
for fri Jeg savner volden
som en mulighet, en siste flate
av virkelig menneskelig kontakt
Även om jag känner ett visst främlingskap inför nyssnämnda typ av misantropiska koketterier – de tar aldrig ansvar för bilden av människans återupprättelse, och det är fegt – måste här understrykas att ansatsen i Flaggtale känns respektabel med avseende på vår samtid, även om den inte når hela vägen. Det satiriska, parodiska och misantropiska stoffet hade behövt en motkraft i form av ett starkare ljus på det som inte är löjligt eller beklämmande eller frånstötande hos människor för att boken skulle beröra på djupet. Den kan däremot ses som tänkvärd beredskapsdikt: litteratur som i en turbulent tid vill väcka oss och få oss att fundera över hur vi förstår oss själva i den gynnade delen av världen.
En sådan självrannsakan kan med fördel också handla om en konfrontation, inte endast med yttre hotbilder, utan också med välfärdstrivselns inneboende, slumrande aggressivitet. Även härvidlag borde den situation Andersen bearbetar vara bekant för oss sedan tidigare. Åtminstone sedan oljekrisen 1974 är det hyperkapitalismen som bestämmer vad vi gör med vår tid och med vilket innehåll, eller sken av innehåll, vi fyller den aspekt av våra egna liv som vi kallar samhället. Det sociala priset för detta har blivit allt högre. Till den passivt-aggressiva vantrivsel som gror inuti en mer eller mindre frustrerad eller uppumpad nationalstolthet (oavsett legitimiteten i dess uppkomst) kan läsaren av Flaggtale foga ett annat slags, mer diskret men minst lika utbredd aggressivitet som man mindre ofta läser om i dagens debatter och som man kunde kalla vällevnadsvrede.
Under läsningen av Flaggtale fick jag rätt ofta anledning att fundera över denna form av frustration, vars orsaker är mer undflyende och svårbestämbara än den xenofoba nationalismen. Det verkar finnas något för oss människor outhärdligt hos hierarkilösa former av gemenskap, vare sig dessa bygger på avgränsade sociala utopier eller förespeglas oss i masskonsumtionens scenarier. Vi har ju gjort oss av med känslan av att det finns ett perspektiv med räckvidd bortom det instrumentella förnuftet som skulle kunna hjälpa oss att förlåta oss själva att vi finns. Utan en föreställning om ett sådant perspektiv orkar vi inte tro att vi förtjänar något sådant som en hierarkilös gemenskap, det vill säga en gemenskap som inte kostar något. Allt vi har måste vi ha slitit oss till. Detta rimmar illa med löftet om kravlöshet i konsumismens ritualer. Det resulterande självföraktet kompenseras inte sällan med ett slags lågintensiv aggressivitet som Andersen fångar mycket väl:
Jeg sier ikke
at det er synd på oss, vi har de bedre
enn gjennomsnittet, bedre
enn menigmann,
og for å være helt ærlig er vi bedre
enn menigmann, jobber hardere…
Det är också denna instängda aggressivitet – lika mycket som nationalismens monumentalego – som talar i Dan Andersens Flaggtale. Denna tidsdikt är en uppfordran till självprövning, lämplig att diskutera i läsecirklar och på avancerade gymnasier. Det är riskabelt att tala om hoten mot demokratin som om de endast gällde något yttre: de andra, de främmande – det vill säga, som om demokratin i sig vore alldeles problemfri och inte kunde alstra några inre hot mot sina egna fundament. Vi bär alla i någon grad dessa hot inom oss, och de har en lång historia. Också demokratins sömn kan avla monster. Vi måste därför börja med oss själva, vilket också innebär vår egen bakgrund i hela dess mångtydighet:
Hvordan kom vi hit? Jeg mener ikke
Hvorfor så vi ikke tegnene, mener ikke
”Hvorfor lever vi?” Det er ikke relevant. Jeg mener:
Hvorfor lengter jeg etter voldelige avisoverskrifter? Hvorfor higer jeg
etter frykten, som om jeg var et barn som gjemmer seg? Hvorfor gråter vi
over makten, sikkerheten, spør
etter utveier Jeg kan ikke vente
på dårligere tider, å viske ut
strevet, fundamentet, plattformen,
oppfyllelsen: At vi bygde landet
