Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirtutgaver i året

Vår vrede og vår avmakt

Kristian Lundberg og Crister Enanders Hat & bläck syder av sinne. Og hva så?

En mandagskveld i fjor vår klatret poeten Johan Jönson opp på scenen i ærverdige Dramaten og leste et dikt om hvordan han tørket av sin «herpesbubblande kuk» på håndklærne til en nyrik familie. «Jag ville ju egentligen,» som det heter videre i diktet, «och vill fortfarande, att de här personerna skulle skadas fysiskt.» Forfattaren og kritikeren Jens Liljestrand spurte noen dager senere i Dagens Nyheter hvorfor ingen forlot salen i forakt – «Sedan när blev hatet en legitim intellektuell hållning?» – og avsluttet med noen egne verselinjer adressert til Jönson: «du kan ta ditt/ jävla klasshat och/ köra upp i röven.» Kommentaren utløste et langvarig ordskifte om klasse og klassehat på de svenske kultursidene med noen mindre avleggere i Norge.

«Dagens nyandlighet och förnäma upphöjdhet odlas bäst i villakuvöser och nydesignade kök.» Illustrasjon: Andreas Töpfer.

«Dagens nyandlighet och förnäma upphöjdhet odlas bäst i villakuvöser och nydesignade kök.» Illustrasjon: Andreas Töpfer.

Liljestrand dukker opp i Kristian Lundberg og Crister Enanders Hat & bläck (h:ström, 2013), som utkommer i disse dager. I et års tid har de to vennene brevvekslet «om klasshat, litteratur och människans värde», og det er Enander som benytter anledningen til å avlegge Liljestrand en visitt. I en passasje skrevet før rabalderet på Dramaten står det bl.a. å lese at det mellom linjene i Liljestrands «bedrövliga roman» Adonis (2011) ulmer «en rätt rejält franstötande människosyn. En cynisk, avskalad och anti-humanistisk inställning där det grunläggande människovärdet inte längre är något att räkna med» (135–136). Dels skyldes dette romanens fortellerposisjon, skriver Enander, men først og fremst har vi her å gjøre med «en ofrivillig reflektion av Jens Liljestrands egen värdsbild och hans syn på människan» (136). Svensk kulturlivs personfeider skal få stå ukommentert her, men sitatene over antyder både temperaturen og presisjonsnivået på forfattervennenes mange utfall mot middelklassen og dens «ideal – eller snarere brist på ideal och bärkraftiga värderingar – som nu väller fram överallt och på bredast tänkbara front» (115).

Man skulle tro bokformatet og fjorårets debatt ville anspore de to vennene til å løfte blikket over dagsavisenes spissformuleringer og sjablonger, at den lett anakronistiske og langsomme brevvekslingen ville egge utidsmessige tanker med holdbarhet lenger enn til neste deadline, men resultatet er nærmest det motsatte. Hat & bläck er full av sveipende generaliseringer og blottet for uenighet. Lundberg og Enander (som begge har arbeiderklassebakgrunn) utfordrer hverandre aldri, verken språklig eller politisk, og de maner fram et bilde av fienden – de inautentiske, materialistiske, promiskuøse og dumme middelklassingene – som det er vanskelig å ta helt på alvor. Og hvor ble det av det utopiske trykket og den overskridende menneskeligheten vi kjenner fra Lundbergs selvbiografiske bøker, Yarden (2009) og Och allt skall vara kärlek (2011)?

Det er ikke vanskelig å være enig i Lundberg og Enanders grunnleggende premiss, at Sverige (eller Norge, for den saks skyld) er et klassesamfunn. De fyller sidene i Hat & bläck med grelle eksempler på hvordan utbyttingen og fornedringen daglig utspiller seg rett innenfor Folkhemmets vegger – eksempler som forøvrig har en helt annen kraft enn de mange verbale spyttklysene som sendes av gårde mot middelklassens villakuvøser (50) –, men tar ikke diskusjonen stort videre. Man skulle gjerne hørt mer om det samfunnsmessige behovet for den selvbiografiske fortellingen (41), nødvendigheten av å vende tilbake til den opprinnelige arbeiderlitteraturen (63) og håpet om en ny ideologikritikk forankret i folks hverdagsliv (140). I stedet får man bare enda flere utfall mot middelklassen, en «känslodränerad och emotionellt handikappad socialgrupp som inte längre förmår se skillnad mellan vad som är autentisk och vad som [är] artificiellt i det moderna livet» (136).

På et tidspunkt diskuterer Lundberg og Enander «det goda hatet», dvs. «det stora och rättmätiga hatet mot överhet, översittare och förtryck» (105), og hvis man er velvillig nok innstilt kan man lese de mange raljeringene over middeklassingenes generelle udugelighet som en slags kultivering av klassehatet. For at hatet skal kunne ha en mobiliserende kraft må det artikuleres politisk, det må kanaliseres og gis en form som overskrider rent destruktivt sinne. Peter Sloterdijk setter elegant ord på denne omdannelsesprosessen i Vrede og tid (2006):

Når vrede blir til hat er det basisoperasjonene ved ideologidannelse som settes i gang: Begrepslige fikseringer tilbyr som kjent det beste konserveringsmiddel for efemære rørelser. Den som vil bevare sin vrede, må lagre den på hathermetikk. Konseptualiseringer av vreden har det fortrinn at man kan øse i stort monn uten å tappe kilden.

Særlig Enander fremholder klassehatets politiske potensial. For ham er det gode hatet en nærmest mystisk kraft det er vanskelig å sette ord på:

Och ändå är det störande nog ordrätt omöjligt att förklara dessa grundläggande erfarenheter – dessa känslor och drivkrafter, detta sätt att betrakta världen och omgivningen – för andra som inte har sin bakgrund i arbetarklass eller trasproletariatet – vilket väl är en beteckning som måste börja användas igen. Eller hellre: underklassen!
Hatet är en hemlighet.
Det är vår hemlighet. (106)

«Jag sade: 'Jag är en frånskild invandrarkvinna med barn.' Publiken skrat-  tade. Inte Mustafa. Inte jag.» Illustrasjon: Andreas Töpfer.

«Jag sade: ‘Jag är en frånskild invandrarkvinna med barn.’ Publiken skrat-
tade. Inte Mustafa. Inte jag.» Illustrasjon: Andreas Töpfer.

Lundberg påpeker et sted i brevvekslingen at «klassereise» har blitt et uttrykk uten innhold som drar oppmerksomheten bort fra fattigdommen og over på de som slapp unna (90). Fenomenet er blitt kalt «den amerikanske drømmen på svensk». Man kan spørre om ikke Enander,  når han definerer klassehatet som en uutsigelig hemmelighet bare de innvidde kjenner, også stiller seg lagelig til for snikamerikanisering. Man får i hvert fall inntrykk av at fattigdom og klasse for Enander har vel så mye med identitetspolitikk som med økonomisk omfordeling å gjøre. Man tilhører ikke så mye et økonomisk sjikt som man er arbeiderklassekar eller middelklassepyse, slik man er svart, latino, homo, handikappet, etc.

Men hvis klassehatet ligger «långt bortom den enklare och mer uppenbara revanschismen» (106), som Enander hevder, må det vel kunne tjene til mer enn bare å sveise sammen Sveriges fordømte? Hvis det handler om å skape et mer rettferdig samfunn – må man ikke da tenke seg et hat som ikke bare forener, men også kan inkludere? Et hat det er mulig å slutte seg til på politisk grunnlag – ikke bare gjennom ens egen lidelseshistorie.

Både Lundberg og Enander gjør et gjentatt poeng av hvor avskåret de lever fra svenske kulturliv – «dessa ädelradikaler på Götgatan som fördriver dagarna med vegetarisk kost och klädkoder» (113) – der de sitter i henholdsvis Malmö og Lund og skriver til hverandre. «Det är som om även detta med att skriva brev til varandra blir ett slags motståndshandling,» (31), noterer Lundberg fra sin bartelbyske tilbaketrukkenhet. For den skrivende arter kanskje brevvekslingens intime rom seg slik. Denne leseren tenker at både Lundbergs og Enanders skrivekammer kunne hatt godt av en utluftning før gjestene ble invitert.

Avatar

Olaf Haagensen