I den tyska författaren Monika Marons debutroman, den lätt självbiografiska Flugasche (Flygaska), skriver journalisten Josefa Nadler ett reportage om kolkraftverken i Bitterfeld, när den statliga censuren sätter stopp. Varför? Hon har bestämt sig för att inte skriva den vanliga hyllningen till en lokal, förebildlig arbetare på verket, istället vill hon skriva sanningen om de smutsiga kolkraftverken och om människorna som tvingas leva i det. När redaktion och överordnade försöker få henne att kompromissa drar hon sig istället undan, och går i ett slags inre exil.
Monika Maron »svartmålar« industrin, hette det då från DDR:s kulturminister. Boken gavs inte ut i Östtyskland förrän 1988. Istället gick Maron till västtyska S. Fischer Verlag som gav ut boken 1981. Efter nästan 40 år väljer förlaget nu att avsluta samarbetet med författaren. Anledningen är att hon blivit för politiskt kontroversiell.
Hör vi historien upprepa sig? Som en trasig vinylskiva eller som den välkända melodin från speldosan nedtystande och censur, men i ny design. Kanske, i alla fall enligt författaren själv: »Jag kan inte se det på något annat sätt än: Det här har jag varit med om redan för 40 år sedan.«
Kopplingar till högerextremt förlag
Ord står mot ord. Den ena säger att den andra inte är villig att kompromissa. Förlaget ville att hon skulle dra tillbaka sin redan publicerade essä Krumme Gestalten, vom Wind gebissen (Krumma gestalter, bitna av vinden, 2020), utgiven på litteraturhuset Loschwitz i Dresden; eller åtminstone distansera sig från serien »Exil« som essän ingår i. Loschwitz var länge en av Tysklands mest erkända bokhandlare. Efter 2017 orienterade sig dess ägare Susanne Dagen mer och mer åt nyhögern (Neue Rechten) och sökte samarbete med förläggaren Götz Kubitschek på det högerextrema förlaget Antaios, som också är en av seriens återförsäljare.
Serien »Exil« som började ges ut i våras innehåller förutom Marons essä den numera kontroversielle Uwe Tellkamps Atelier (2020), samt Jörg Bernigs An der Allerweltsecke (2020), en poet som sedan länge stått Kubitschek och nyhögern ideologiskt nära. »Man kan inte publicera sig samtidigt hos S. Fischer och Loschwitz, som samarbetar med Antaios Verlag«, meddelar förlaget lakoniskt.
Exil? Enligt Loschwitz betecknar serien en flykt från samhället och in i konsten – »som kan öppna frihetens, tankens och drömmens rum«. För S. Fischer Verlag, vars judiska förläggare Bermann Fischer tvingades i verklig exil och i samarbete med Albert Bonniers förlag gav tyska exilförfattare ett andra hem, betyder ordet något annat.
Monika Maron försvarar sig
Monika Maron erkänner villigt att »Exil« är ett pinsamt namn, försvarar sig dock med att hon inte såg någon anledning att tacka nej när hennes gamla väninna Susanne Dagen hörde av sig och frågade om hon ville ge ut något hos Loschwitz. Dagen ser hon inte heller som nyhöger, utan en oppositionell som ibland tar i för mycket; en person hon kan föra stridbara diskussioner med, men inte vill ta avstånd ifrån offentligt. Att Kubitscheks Antaios online-handel säljer hennes böcker visste hon inte.
Varför S. Fischer »kastar ut henne«, som hon säger, har hon egna bestämda åsikter om: »Jag är politiskt oberäknelig, passar inte längre i tiden och är därmed en risk för förlaget«, säger Maron till Süddeutsche Zeitung.
Slitningarna mellan Maron och förläggaren Siv Bublitz ska ha börjat redan efter Marons roman Munin oder Chaos im Kopf (Munin, eller kaos i skallen, 2018). En roman vars huvudperson är full av rasistisk rädsla för flyktingar och vad invandringen kan skapa. Hennes senaste roman Artur Lanz (2020) varnar för en kommande klimatdiktatur och driver tesen att en av-maskulinerad manlighet förebådar västerlandets undergång.
Monika Maron räknas som en av den samtida tyska litteraturens stora namn. Hennes berättarstil är lika stilsäker som provocerande rättfram. Utanför litteraturen har hon varit stridbar, kritiserat politisk islam och öppet tagit ställning för minskad asylinvandring. Hon har talat om en tolkningsföreträdande makt som stänger ute obekväma åsikter och intellektuella, inte minst med hjälp av stelbenta kategorier. I en text innan valet 2017 skrev hon, här i Adam Paulsens danska översättning: »Den, der tænker som jeg, er højreorienteret, påstår de. Jeg ville aldrig have anset det for muligt, at jeg en dag skulle blive højreorienteret. I min ungdom var jeg venstreorienteret.« Rollen som dissident har hon aldrig riktigt trätt ur.
Generationsskifte i förlagshusen
Att avsluta samarbetet med en närmare 80-årig författare, efter nästan 40 år, sticker många kollegor i ögonen. Judith Hermann, också hon på S. Fischer Verlag, uttalar sig försiktigt till Frankfurter Allgemeine Zeitung: Monika Marons röst kommer vara saknad på förlaget; poeten Dürs Grünbein tycker det är »störande« hur förlaget bryter ett så långvarigt samarbete. Litteraturkritikern Thea Dorn ser däremot saken allvarligare: Det skickar en oroande signal till författare att hålla sig på den »rätta vägen« och inför de »moraliska gränserna«. Det är inget klimat för litteraturen att växa i, skriver hon till Die Zeit. De tyska tidningarna från vänstertidningen taz till konservativa FAZ är tämligen överens om att S. Fischer beteende möjligen är begripligt, men felaktigt.
Den traditionella relationen mellan författare och förläggare har byggt på gemensam tillit och förtroende. Förlag har länge haft det som sin uppgift att stå vid sin författares sida, i vått och torrt. Fallet Monika Maron signalerar en ny era. Generationsskiftet i tyska förlagshus ger, menar litteraturkritikern Iris Radisch, upphov till nya ideologiska konflikter, som uppenbarligen inte längre kan lösas på ett värdigt sätt.
Bannlysning från den litterära offentligheten
Det är första gången i Tyskland det händer. I USA har det börjat bli vardagsmat att förlag plötsligt tar avstånd från sina egna böcker och författare. Också i Skandinavien smyger sig fenomenet in. Ta den kritikerrosade Jeg hadde en oppvekst som lignet på min egen (Oktober, 2020), en uppväxthistoria som präglas av ett övergrepp. När förlaget uppdagade att Per Marius Weidner-Olsen inte bara varit offer för ett övergrepp, men också blivit dömd för sexuellt utnyttjande 2003, avslutade de samarbetet. De menade att författaren hemlighållit viktig information.
Liksom i fallet Monika Maron beror inte den brutna förlagskontakten först och främst på det litterära. Maron och Weidner-Olsen skriver båda fängslande litteratur vars språk lyser. Det handlar om vad författaren gjort utanför fiktionen som får förlagen att vilja signalera avstånd. I den katolska kyrkan användes bannlysning för att rena församlingen från den syndiga medlem som skickades ut ur gemenskapen. I den samtida litterära offentligheten är liknande mekanismer satta i spel.
I en tid när moralen alltmer verkar ha lämnat politiken, där gränsen för vad som är möjligt att säga i demokratiska parlament har förflyttats genom en serie tabubrott, verkar moralen istället ha fått fäste i kulturen. Litteraturen vars moderna historia har kännetecknats av tabubrott, håller nu på att retirera till en position där det sköna är detsamma som dekorum.
Förbundsrepubliken är inte DDR och Monika Maron har troligen få svårigheter att hitta ett nytt förlag. Vad saken däremot pekar på är en tendens vi får uppleva oftare och oftare: tunga, traditionstyngda institutioner har förlorat självförtroende och inre kompass. Resultatet blir ett ryggradslöst och opportunt beteende.
