Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

Utopier i karantän

KOMMENTAR. När coronapandemin slår ut samhället står kafékedjor och shoppinggallerior kvar som modernitetens monument: våra sista framtidsvisioner.

Skandinaviens största galleria, Mall of Scandinavia, i Stockholm. Foto: Arild Vågen.

Jag sitter på Espresso House i Stockholm. Hur jag hamnade här vet jag inte, jag kunde lika gärna klivit in på Starbucks mitt över gatan eller valt vilken som helst av dessa snarlika kafékedjor med interiörer vars enda skönhetsideal är neutralitet.

Liksom kaféerna på flygplatser ska man inte riktigt veta var man befinner sig, man ska bara slumra till på väg mot nästa kulissartade väntsal till kafé, jetlaggad intill birollen som husmöbel.

Det är inte en otrivsam upplevelse. Men det vore för mycket sagt att jag njuter.

Ordet som ligger närmast till hands är »bedövad«. Poängen är att sjunka ner i det lågintensiva surret av skvaller, driva med detta stim av muzak för att glömma vart man var på väg. Och vart ska man ta vägen när allt bommar igen på grund av coronapandemin?

Nej, det är hit man går, det är kafékedjorna med syntetmöbler och plastblommor till sällskap som håller öppet, stormarknader och shoppinggallerior som står bi mot butiksdöden under karantänen, alla dessa multinationella företag som har resurser för att överleva även efter att värre katastrofer härjat på jorden, efter att flodvågor störtat över städerna och endast de största och mest högresta varuhusen tittar fram ur ödeläggelsen som den sista människans kvarlämningar, våra tempel.

Önskedröm utan bäring

Är kafékedjorna och köpcentren våra sista utopier? Det är sant i den bokstavliga bemärkelsen: utopin är en icke-plats, en önskedröm utan bäring i verkligheten. Den är inte en plats där du kan shoppa, den befinner sig på drift, förlorad till havs. Och det är sant att utopin bor granne med heterotopin och många andra a-, en- eller dystopiska platser utan jordmån eller statsskick.

Gränserna mellan dem är omstridda, töjbara som neuroser. Fredric Jameson har visat exakt hur töjbara de är, litteraturforskaren som gång på gång vänt sig till framtidsvisionerna i de mest oväntade vrårna, däribland den nuvarande civilisationens vagga, det mest inkomstbringande företaget i världen, tillika den enskilt största privata arbetsgivaren: Walmart. Vi vet alla vilka sorts arbetsvillkor som råder där. Lönerna är skamlösa och anställda låses in om natten, de skyr fackföreningar och hälsovårdsförsäkringar som pesten, stödjer barnarbete och låglönefabriker utomlands, konkurrerar ut lokala företag och pressar leverantörer till omöjliga krav, medan hela ekologier utrotas och samhällen splittras…

Är inte detta dystopiskt om något, undrar Jameson? Eller, och här åker den dialektiska verktygslådan fram: går det att vända på bilden av Walmart och ana en annan möjlighet?

Zombierepublik vs. konsumentdemokrati

Klipp till ett köpcenter någonstans i framtiden: horder av zombies hasar sig fram i den övergivna byggnaden, på jakt efter en måltid eller ett fynd bland affärerna, inte helt olikt hur det just nu ser ut bland coronashoppare med D-vitaminbrist och social ängslan.

Varför kommer de hit? undrar en av människorna som barrikaderat sig på köpcentret. »En slags instinkt. Minnen av vad de brukade göra. Det här var en viktig plats i deras liv«, svarar en annan. George A. Romeros Dawn of the Dead (1978) – som lika gärna kunde heta Mall of the Dead eftersom filmen utspelas helt och hållet på köpcentret – är till lika delar skräck som satir. Grotesk, dråplig, nedstämd. Ett miniepos om isolation, en diagnos av samhällssystemets vansinne. Men den tenderar stundtals mot övertydlighet på ett sådant sätt som filmerna innan och efter inte är, speciellt den där samhällskonflikterna kommer till sin fullaste rätt: Day of the Dead (1985).

För människorna på köpcentret låter förstå att zombierna i slutändan inte är ute efter dem, de vill ha stället för sig själva, shoppinggallerian i sig. »De vet inte varför, de bara minns. Minns att de ville vara här inne.«

Konsumtionspalats

Men det är för enkelt att betrakta konsumenterna som zombies. Om det är så att shoppinggallerian betyder någonting för människor, till den grad att de uppsöker den även efter döden eller trängs där på Black Friday mitt under coronapandemin, borde man fråga sig vad det är de söker efter. Faktum är att dessa klimatkontrollerade konsumtionspalats bär på jämlikhetsideal som överskyls av den profithungriga affärsverksamheten.

»Hva annet er butikken enn et system hvor alle kjenner reglene og ingen forskjell blir gjort?« skriver Karl Ove Knausgård i Ute av verden (1998), medan Michel Houellebecq förutspår ingenting mindre än ett universellt varuhus i Kartan och landskapet (2010, översatt av Cecilia Franklin), »i en mer eller mindre utopisk och avlägsen framtid, en sammanslagning av olika affärskedjor till en allomfattande stormarknad som täckte alla mänskliga behov«.

Det finns trots allt skäl till att ett företag som Walmart dominerar marknaden, att de till och med producerat marknader utomlands, eller som en chef säger om dem, citerat av Jameson i Valences of the Dialectic (2009): »de dödade den fria marknadskapitalismen i Amerika.«

Med denna unika position innehar de möjligheten, potentiellt sett åtminstone, till att implementera ekologiska riktlinjer för de chilenska laxodlingar de närmast frambragt. Walmart skulle kunna vara någonting annat. De skulle till exempel kunna visa fram vägen mot att ta itu med globala problem genom planekonomi, såsom författarna Leigh Phillips och Michal Rozworski provokativt föreslår i The People’s Republic of Walmart (2019), nyligen utgiven på svenska i Per Björklunds översättning som Folkrepubliken Walmart (Verbal förlag). Walmart skulle kunna fungera efter demokratiska principer i stället för att underkastas ekonomisk tillväxt. Detta betyder inte att de är bra eller att någonting progressivt kan utvinnas ur dem, såsom Jameson noterar, men den utopiska föreställningsförmågan öppnar upp systemet för någonting annat, en annan framtid.

Från vitt brus till tystnaden

Utopin är redan här – det är grundtanken, dess imaginära enklav. Den fungerar som ett godartat virus, infiltrerar blickomfång och rörelsemönster hos den mest hårdhudade galleriabesökaren, lägger sig som en hinna över de av kapital polerade centren och komplexen. »De flyter längs landskapet som pyramider åt boomåren, alla dessa Plazas och Malls och Esplanades«, skrev Joan Didion i essän »On the Mall« (1975). Det var sant under hennes generation och det är sant nu när de moderna pyramiderna mer och mer utgör grundstommen i stadslandskapet, själva urbanitetens drömslott, anonymitetens arkitektur.

Det måste givetvis sägas: jag upphör inte att dras till dessa platser, nätverket av neutrala rum och ytor, ren och skär fasad. Det opersonliga och likgiltiga utanpåverket som speglar allt och ingenting, standardiseringen som gör kaféer och köpcenter till övningar i osynlighet. Mysfaktor noll. Inga försök till att inympa en »personlighet« i de intetsägande interiörerna. Här är det ingen som misstar kaféet för någons vardagsrum, den där känslan i hipsterkaféer som gör en förlägen över att bevista dem.

En plats för transcendens. Det är så Don DeLillo skildrar mataffären – the supermarket – i romanen White Noise (1985). Ett liminalt rum där man lyfts ovan det världsliga, en tröskel för gränserfarenheter av det mest sublima och subversiva slaget. Inte lika helig som kyrkan, men just därför mer allomfattande än guds rum. Som ett kulturellt limbo rymmer mataffären både de jordiska och himmelska sfärerna, en kollektiv mötesplats vars sakrament består av inplastat bröd och parfymerat vatten, ett mikrokosmos av all världens färskvaror och artificiellt förädlade restprodukter. Märkliga krafter rör sig här. Elektromagnetiska fält varvat med den vanmakt eller eufori som kunderna drabbas av inför varuutbudet längs ändlösa rader av gångar och hyllor, ständigt under uppsikt av rörelsesensorer, videokameror och streckkodsläsare som alla ser till att hålla energiflödet på rätt köl. Elektroharmoni.

DeLillo ironiserar över mataffären, förstås. Två professorer, inriktade på Hitler respektive Elvis, får inte nog av filosoferandet kring vardagsshoppingen med kundvagnar. Speciellt inte Elvis-forskaren Murray Jay Siskind. Han ser att det sista avantgardet döljer sig i de neutrala förpackningarna – inga färger, inga ornament, inga extravaganta logos. Förpackningarna är det yttersta uttrycket för mataffärens spirituella zon, den övergångsfas som tibetanerna talar om när själen återställs. Mataffären återställer oss spirituellt, förbereder oss som en portal in i nästa liv. »Alla bokstäver och nummer finns här, spektrumets alla färger, alla röster och ljud, alla kodord och ceremoniella fraser.« Det må vara sagt med den postmoderna tungan rätt i mun, men det ligger en större sanning i det än den genomsnittliga marxistiska kritiken av konsumtionssamhällets utplåning av det autentiska livet, dess alienerande effekt på arbetare.

Vi är outplånligt alienerade, det går inte att undvika. I själva verket är det någonting som i likhet med ett virus bara går att kapitulera inför. För att få syn på utopierna som själva alienerats under senkapitalismen, sedan länge förpassade i kulturell karantän, bidande sin tid i varuhus och handelsbodar, är man tvungen att passera portalerna på mataffären. Mer Ballard än Benjamin, alltså. En semiotik för streckkoder och artikelnummer. En erotik för varutransportband och frysdiskar. För dessa ställen ligger närmare kulturens hjärta än de intellektuella hörnen där man hellre talar om gräsrotsinitiativ, lokala kaféer och affärer, rum som speglar en själv och ens förfinade smak – på tryggt avstånd från den okontrollerbara massan. Så hur ser deras lösning ut? Jo, när elektriciteten försvinner i DeLillos senaste roman The Silence (2020) vänder sig människorna till varandra igen, eller som en präst säger i Martin Scorseses film Silence (2016), riktad till gud: »Det var i tystnaden jag hörde din röst.«

Stockholms äldsta galleria, Birger Jarlspassagen, invigd 1897. Foto: Arild Vågen.
Superhjälten går på supermarket

Det är, för att parafrasera en gammal sanning, lättare att föreställa sig tystnaden än att föreställa sig slutet på kapitalismen, eller, vilket är samma sak: det är lättare att vända ryggen åt de system som existerar, hur ruttna de än må vara, än att försöka se en potential i dem.

Av samma anledning hånar man folk med progressiva ideal som handlar på Amazon eller andra onda butikskedjor som alltmer erövrat marknad och landskap under 2000-talet. Och varför inte. Håll er till era ställen. Stöd de företag som lever efter era ideal. Det var i alla fall vad den brittiska konservativa parlamentsledamoten Louise Mensch lät förstå i ett tv-panelprogram 2011 efter att Occupyrörelsen sågs handla på Starbucks, i färd med att twittra på sina Iphones. »De är emot kapitalismen, men inte sina caffé latte«, påpekade hon om dessa så kallade radikaler i teknokapitalismens och kafékedjornas sköna tjänst. Den vänstersinnade bloggosfären svarade med väntad indignation: kan man kan inte leva i helvetet och ändå hoppas på någonting bättre? Utnyttja systemet mot det självt, verka där man är?

Kritiken mot Starbucks ekar av kritiken mot Sovjetunionen, skrev Mark Fisher i antologin What We Are Fighting For: A Radical Collective Manifesto (2012): »Starbucks är generiskt, homogent, det krossar individualitet och företag. Men på samma gång ligger denna form av generiska rum – och uppenbarligen inte det mediokra och dyra kaffet – tydligt till grund för Starbucks framgångar.« Och så lägger han till, som en betoning på det som endast är implicit hos Jameson: »Tänk om, i korthet, längtan efter Starbucks är den grusade längtan efter kommunism?«

Starbucks har öppnat upp en plats bortom hem och arbete, ett tredje rum som länge banats väg genom marknadsekonomins nydaningar. Kunde vi inte därför, föreslår Fisher, »tänka på konsumtionskapitalismens kultur av färdigrätter, snabbmatsställen, anonyma hotell och sönderfallande familjeliv som dunkla för-ekon av exakt det sociala fält som föreställdes av tidiga sovjetplanerare som LM Sabsovich?«. Detta rör sig inte om en nostalgisk längtan efter en förkapitalistisk livsstil, påpekar Fisher, utan en alternativ modernitet där teknologin och massproduktionen står i tjänst hos en annan typ av offentlighet.

Frågan är förstås vad för slags offentligt ägande det går att tänka sig bortom 1900-talets statscentralisering, inte minst när man för på tal skräckexempel som Sovjetunionen. Men huvudpoängen är att den förvända kommunism som glimtar till hos Starbucks eller Walmart bär på fröet till det kapitalistiska systemets motsats.

Konsumtionskulturens tillflyktsorter innehåller spår av en utopi just för att de tillåter en att inlemmas i mängden. Man kan till och med se det i en av de mest förlöjligade konstformerna under 2000-talet: superhjältefilmen. Vad är det den maskerade hjälten brukar göra i en av de där standardiserade scenerna där han namnger sig själv eller sitt alter ego? Han försvinner i folkmassan. Och vad är det Christopher Nolans The Dark Knight-trilogi (2005–2012) slutar med, vad är det hans capeklädda kraftkarl drömmer om efter att han äntligen besegrat ondskan och lagt superhjältedräkten på hyllan? Han vill bara dricka kaffe på en uteservering som vem som helst. Smälta in i bakgrunden.

»Många år senare, inför exekutionsplutonen…«

Dröm: jag befinner mig på ett slags nöjesfält där vi jagar varandra genom hinderbanor i ett modernt gladiatorspel med livet som insats. Efter att vi gjort uppror mot de despotiska ledarna, vilka står uppradade och inväntar en säker död, är det någon bland dem som undrar varför de tar det så lugnt: de ska ju dö. »Detta är Lagen«, svarar en av dem och ler. Snart skrattar alla tillsammans, de dödsdömda såväl som bödlarna, för vi kan alla känna Lagen verka genom oss. Det var, insåg jag efter att ha vaknat, ett ögonblick av försoning. Vi upplevde verkligen en gemensam eufori när despoterna så att säga förde facklan vidare och välsignade oss med Lagens kraft, allt medan vi trodde oss göra uppror. Makthavarna bytte endast plats. Men vad betydde allt detta? Låg euforin i ett överskridande av denna Lag? Var det upplevelsen av överträdelse som förde oss till insikt om Lagen? Är det genom att vända sig till den, acceptera och bejaka Lagen, enligt drömmen, som kan man uppnå förändring?

Det tar ett tag innan jag finner en förklaring, även om det självklart är en tillfällig sådan, påverkad av det man just nu har för ögonen och kanske därför en föraning av vad som komma skall. Och det är vad en dröm är: en indikation. Jag finner det hos Jameson som i boken An American Utopia (2016) utnämner militären, provokativt nog, till det bästa exemplet på vad Lenin kallade för parallellmakt – ett alternativ till borgarstatens regering som organiseras underifrån, såsom soppkök eller hälsovård bistådd av frivilligarbetare, de dagliga instanser folk vänder sig till för hjälp eller ledarskap och som i princip fungerar oberoende av regeringsmakten.

Genom att föreställa sig en universell armé som en ny social struktur, och som ett första steg mot ett klasslöst samhälle, är det som om Jameson vänder upp och ner på den roll som maffian tidigare haft, i sin tur en annan form av parallellmakt, och uppryms av dess motsats: rättsnormen. I själva verket ska den uppfattas som ett kriminellt äventyr, menar Jameson, »ja, Lagen borde också vara en konspiration – all kollektiv handling, alla kollektiva projekt, borde präglas av konspirationens överträdelse och spänning; det är konspirationen som är både brottets och kollektivets starka form«. Ja, den borde vara det…

Det är inte svårt att se paralleller till den nuvarande situationen där Lagen är mer allomfattande än på länge, där allmänheten är nödgad till att underkasta sig karantänregler och social distansering och respektfullt lyssna till makthavarna.

Anders Tegnell är ett ansikte utåt för den byråkratiska gladiatorn som ska göra Lagen spännande. Han är beskyddaren av normaliteten, den ärevördige talesmannen för konformismen som man nu förlitar sig på men förtränger så fort allt återgår till det gamla vanliga, det där för tillfället outgrundliga tillståndet som omger nuet med ett mystiskt sken och fyller kafékedjor och shoppinggallerior med det frihetslöfte som folkmassor bär på.

Coronapandemin förstärker känslan av reträtt som dessa likriktade konsumtionshus erbjuder, varje besökare delaktig i den konspiration som normaliteten är. Timmar, dagar, veckor passerar, folk kommer och går, jag rör mig från ett ställe till ett annat medan allt förblir sig likt, rent, nytt, strålande, utan att någon ens lägger märke till mig, det är bara en plats bland många andra, en tillflyktsort för anonymiteten.

Avatar

Joni Hyvönen

Skribent. Medredaktør i Vagant. Bor i Stockholm.
joni.hyvonen@vagant.no