Utopi under repetition

Democracity, 2012, relief i trä och vit färg, diameter 140 cm.

Diagram från världsutställningen i New York 1939 speglar framtidens arkeologier.

Anna Ådahl
The Circle to the Center, the Center to the Circle
OEI Color Project
Tidskriften OEIs lokaler, Stockholm

5, 25 och 28 maj 2012

I Yasujiro Ozus film Tokyo Monogatari från 1953 finns en scen där ett äldre par, på besök hos sina barn i Tokyo, står och betraktar den väldiga storstadens folkmassor och bebyggelser på avstånd. De tycks plötsligt inse vad de står inför. Den äldre kvinnan vänder sig till mannen: »Om vi skulle tappa bort varandra nu, skulle vi aldrig ses igen.«

Anna Ådahls The Circle to the Center, the Center to the Circle utgår, som den tredje delen av »OEI Color Project«, från världsutställningen 1939 i New York och dess gestaltade utopi. Återanvändningen av världsutställningens skisser och modeller ställer oss inför en förfluten idé om att göra staden och folkmassan till en kontrollerad helhet. Med syftet att visa mindre utställningar i tidskriften OEIs egna lokaler i Stockholm är Ådahls utställning också en del av hennes pågående arbete, betitlad »World of tomorrow«. Vad kan utställningen säga oss om »World of tomorrow«, vilket också var titeln på världsutställningen 1939, och Democracity, dess utopiska framtidstad?

Democracity, 2012, relief i trä och vit färg, diameter 140 cm.

DEMOCRACITY

Utställningen kretsar kring tre enskilda konstverk, med motsvarande historiska ramverk. Democracity är en relief som upptar en vägg med små rektangelformade klossar i cirkulära sektorer. Diagrammet över den kartografiskt modellerade staden samlas kring ett tomt, gapande centrum. Samma titel hade framtidsvisionen av en stad år 2039 som visades i en enorm glob på världsutställningen, 55 meter i diameter, kallad »Perisphere«. Fri från förorening och buller var framtidsstadens fabriker belägna utanför centrum i en tidig idé om förorter.

Med temat »framtiden«, och med utställningens 45 miljoner besökare under 1939–40, var världsutställningens vetenskapliga och teknologiska utopi också en bokstavlig mobilisering, strax innan andra världskrigets utbrott, av en ohejdad framtidsoptimism. »World of tomorrow« bildade på så sätt en prototyp där ett amerikanskt upplysningsideal gestaltades i olika kolossalprojekt, presenterade av en mängd företag i olika semicirkulära zoner. Utställningens yta täckte nästan fem kvadratkilometer. Dioramat som innehöll Democracity, i det mittersta »Theme Center«, ledde till en utgång med en 290 meter lång spiralformad ramp som omslöt globen, vilket ytterligare framhäver den sfäriska formen. Vad innebär denna återanvändning av inte bara titlar utan själva modellen till framtidstaden?

Garden Cities of Tomorrow, teckningar/utskrifter ut ifrån Ebenezer Howards diagram, diameter 40 cm.

Stadsplaneraren Ebenezer Howards bok om trädgårdsstaden, Garden Cities of To-Morrow (1902), var en föregångare och inspiration till världsutställningen. Den bestod likaledes av ritningar av en utopisk framtidstad – en blandning av landsbygd och storstad i ett centraliserat rutnät som var fri från slumområden och modernitetens trånga kvarter. Howards idé bildar också titeln till den abstraherade omtolkning som Ådahls version erbjuder. Hennes upprepade cirkelformer, i två enskilda cirklar som genomskärs av geometriskt ordnade räta linjer, bevarar endast skelettet av Howards stadsmodell. Trädgårdsstaden, som presenterades av Cecilia Grönbergs föreläsning, bildar som förlaga en gestaltning av diagrammets tillfällighet. Ådahls Garden Cities of To-Morrow utgörs av en modell av en modell, då både Howards och världsutställningens prototyper bygger på skisser, idéer eller utkast. Den sfäriska formen, som titeln till Ådahls utställning betonar, är därigenom en samlingspunkt för både en imaginär utopi och dess utbytbarhet. Cirkeln är en förbindelse mellan olika platser.

Rising tide, 2012, akvarell inspirerad av kompositören William Grant Still skiss till den special komponerade sången “Rising tide” för utställningen Democracity, Världsuställningen 1939, 45 cm x 55 cm.

RISING TIDE

Om Ådahls utställning ges en historisk förankring av föredragen, är det tredje verket, Rising Tide, vid en första anblick något svårbegriplig. Vad tillför dess abstrakta stil, mer besläktad med den ryska konstruktivismen eller Bauhausrörelsen än de konkreta diagrammen, till utopin och framtidstädernas utformning? Titeln Rising Tide härstammar från William Grant Stills komposition för tusen röster, som skrevs till Democracity i New York 1939. Ådahls cirkulärt uppdelade färger, fragmentariskt omslutande samma slags modell som cirklarna i Garden Cities of To-Morrow, påminner dock mindre om partitur eller musikaliska kompositioner än en geometrisk uppdelning av orkestern i en organiserad folkmassa. Om Ådahls tidigare verk Public Matter (2010), där offentliga objekt (dörrhandtag, grindar och trappsteg) utställda som skulptur, åskådliggör individen (i spåren efter de händer och fötter som brukat dem), är människornas spår istället utsuddad i Rising Tide. Konstruktivismens betoning av objekt framför beteckningen »konstverk«, en idé som hör ihop med viljan att knyta an till industriell massproduktion och arbetsdelning, är hos Ådahl innesluten eller utplånad av helheten.

DEN OMÖJLIGA UTOPIN

Utopin är, som Fredric Jameson har beskrivit i sin bok om utopin som litterär genre i Archaeologies of the Future (2005), en veritabel omöjlighet. Men hans definition av det utopiska, som en imaginär enklav inom det nuvarande, innebär att dess idealbild måste ses i anknytning till den samtid som ger uttryck för den outförbara visionen. På så sätt tar utopin ofta formen av en otillgänglig plats, karaktäristiskt nog en ö i Thomas Mores Utopia (1516), som gett namn åt genren. Och i ett av den moderna science fiction-litteraturens viktigaste texter, H.G. Wells The Time Machine (1895), gör museet ett paradigmatiskt framträdande, där romanens tidsresenär finner reliker från sin egen samtid i ett museum i framtiden. Även staden, som den grundläggande bilden för utopin, i vilken modernitetens uppdelning av människor, klasser och stadsdelar frammanar framtidstadens ideal hos både Howard och Democracity 2039, utgör platsen för att föreställa oss förändring. Utopin ställer oss inför det ännu inte varande, som ett spår av det kommande.

Vad utlovar utopin? Freuds patienter har freudianska drömmar medan Jungs patienter har jungianska drömmar, sades det under psykoanalysens och utopiernas århundrade. »Spegeln är ju egentligen en utopi, eftersom det är en plats utan plats,« skrev Michel Foucault. »There is no there there,« sa Gertrude Stein. Världsutställningen bestod, på ett motsvarande sätt, av en försäljningsmässig utopi – en påtaglig illusion. Den amerikanska livsstil som Democracity återgav, liksom General Motors utställning Futurama, som gestaltade morgondagens transportsystem i »World of tomorrow«, var en del av den ekonomiska upphämtningen efter depressionen som försökte skapa efterfrågan för en amerikansk marknad. Edward Bernays, Sigmund Freuds systerson och skaparen av public relations, låg bakom marknadsföringen till världsutställningen. Han såg innebörden av propaganda som ett demokratiskt fundament. Den marknadsinriktade inflytelsen över massorna, vars hordinstinkter måste enligt Bernays regleras, är en del av »World of tomorrow«. Den betungas av ett planmässigt vinsttänkande mer än utopins tänkbarheter. Hur ska vi då tolka det nuvarande i Ådahls utställning?

Som ett supplement till The Circle to the Center, the Center to the Circle kartlägger en vägg det historiska materialet till världsutställningen, i vilken Ådahls omarbetningar veckas in i framtidsstädernas former, och det nuvarande antar samma osäkra grund som minnena har i George Orwells dystopiska framtidsvision 1984 (1948). Det är förvisso så Jameson definierar utopierna – »a disruption of the present«. Men genom att koncepten bakom utställningen är underkastade specifika förlagor blir det kommande, på ett omvänt utopiskt sätt, en redan utspelad eventualitet eller, genom verkens återanvända avantgardistiska tekniker, till en slags oupphörlig upprepning. Samtidskonstens historiska bespeglingar tycks i Ådahls händer fångade i en rundgångkedja av världsutställningens projekterade visioner samt spillrorna av utopiernas upplösning efter 1900-talets världskrig och stora ideologier. Men repetitionen, eller insisterandet som Gertrude Stein sa, återger också vad Jameson har beskrivit som det politiska omedvetna. Icke-platsen åskådliggör de samhälleliga konflikterna i deras skenbara läsbarhet. Den annanhet som spegeln förlänar återger inte bara den plats där vi är utan oss själva där ingenting är. Att se sig själv i frånvaron på den plats där vi är avtäcks i repetitionen. Det är den mest grundläggande erfarenheten av utopin. Endast genom att konfronteras med utopin och dess obestämbarhet kan vi alltså återföras till oss själva och till den plats som konflikterna utspelar sig på.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.