Yukio Mishima (1925–1970) var en synbart produktiv författare, men bara hans höglitterära verk är kända i väst. Vagant publicerar här ett utdrag från Marguerite Yourcenars Mishima eller Tomhetens vision (1980) som nu föreligger i Kristoffer Leandoers svenska översättning (Ellerströms, 2016).

Här ska vi inte detaljgranska var och en av de romaner, av skilda slag men för det mesta av obestridlig kvalitet och intresse, som kommer mellan Demaskering och början på det stora projekt som Fruktbarhetens hav innebar för Mishima. Även dramatiken tas bara upp kortfattat, liksom vi även är tvungna att med tystnad förbigå Mishimas enda misslyckade litterära roman, Kyokos hus, eftersom den helt enkelt inte finns översatt till något europeiskt språk. Dessa till synes olikartade verk hade räckt för att ge författaren en framträdande plats i sin samtids utgivning. De stakar ut de vägar som en stor författare har att gå innan han är redo att helt och hållet ta sig an – och uttrycka med tillräckligt omfång – de få teman som är livsviktiga för honom, och som för övrigt stack fram redan i hans allra första verk.

Han var angelägen om att kunna hänga upp sin skildring på någon samtida nyhetsnotis, nödtorftigt anpassad, och därför hör några av den unge Mishimas berättelser till den ytterst sällsynta kategori som snappar upp det omedelbara nuet: ända till slutet uppvisar han samma behov att fånga det förbiilande ögonblicket. Andra böcker glider ibland över i rena reportaget eller, vad värre är, är alltför hastigt omstöpta i romanform. I nästan alla dominerar den europeiska stilen, vare sig det gäller den lyriska realismen i Kärlekstörst eller Den gyllene paviljongens tempel, eller de hårda konturerna i Sjömannen som föll i onåd hos havet. Man kan i stort sett påstå att fram till ungefär fyrtio års ålder hade denne man, som inte påverkats av kriget – det var åtminstone vad han själv trodde1 – i sin egen person fullbordat samma utveckling som hela Japan, det vill säga en snabb färd från slagfältens heroism till ockupationens passiva medgivande, en överföring av energin till den nya form av imperialism som består i hejdlös anpassning till västerländska värden och ekonomisk utveckling till varje pris. Det finns tidstypiska foton på Mishima i smoking eller jackett när han skär upp första biten av sin bröllopstårta på International House i Tokyo, det amerikaniserade Japans helgedom, eller på den Mishima som håller föredrag i oklanderlig affärsmannakostym i tron att en intellektuell måste framstå som en bankmans like. Men under ytan fortsatte besattheten, passionen och motviljan från hans ungdom och mannaår att gräva ut alltmer labyrintiska grottsystem i hans böcker. Fotot av Mishima som Den Helige Sebastian är inte långt borta; det som föreställer en man som tuggar på en enorm ros, vilken i sin tur tycks sluka hans ansikte, är inte långt bort det heller. Och till denna essäs allra sista sida sparar jag ett ännu mer chockerande foto.

Romanen Förbjudna färger verkar så slarvigt hopkommen att man nästan misstänker att den klarat sig undan den kommersiella produktionen uteslutande på grund av sitt ämne. Som alltid hos Mishima är det inte uträkningen som fattas, det är bara slutresultatet som verkar galet. Vi befinner oss i den japanska nöjesvärlden efter kriget, men ockupationen gör sig bara märkbar genom några enstaka silhuetter på jakt efter njutning; den stormrike amerikanens närmast vanhelgande julfest, där whiskyn flödar, kunde lika gärna äga rum i New Jersey som i Yokohama. Baren där intrigerna vävs är som alla andra barer. Yuichi, den unge mannen som är objektet för de andras begär, tar sig igenom helt osannolika förvecklingar och uppvaktas av marionetter av bägge könen. Så småningom inser vi att romanen inte är ett reportage utan en saga. En rik och berömd författare som tröttnat på sin hustrus otrohet utnyttjar Yuichi som ett redskap för att hämnas på både män och kvinnor. 2 Historien får ett lyckligt slut på sin egen nivå: Yuichi ärver en förmögenhet och ger sig upprymd ut för att få skorna putsade.

Våra obehagskänslor, vilket vi kommer att upptäcka med anledning av bland annat tredje delen av Fruktbarhetens hav, föds ur osäkerhet: delar författaren sina huvudpersoners slapphet, eller betraktar han dem med en målares kyliga blick? Det är inte lätt att svara på. Romanförfattaren draperar inte de miljöer han skildrar med en Genets solkiga poesi. Vissa anteckningar påminner om Satiricons snabbskisser: ytliga vänskapsförbindelser som inleds med cigarrettpaket och tändsticksaskar under kudden, dialoger hämtade från sportjournalistiken, skryt med idrottsprestationer som påminner om gymnastiklektionerna i skolan. I två scener med kvinnans villkor i fokus går han längre: I den första tar Yuichi med sig sin unga hustru (för han är gift, det är ett av trollkarlens trick) till en gynekolog för att få hennes första graviditet bekräftad, och den berömde läkaren lyckönskar det perfekta unga paret i lika banala som naiva ordalag. I den andra har Yuichi släppts in i förlossningssalen och är med vid den utdragna förlossningen. »Det såg ut som om hennes underliv ansträngde sig för att kräkas.«3 De kvinnliga organen, som fram till dess bara framstått för den unge mannen som »ett tomt kärl«, röjer under kejsarsnittets skalpell en verklighet av kött och blod. Liksom varje död och varje födelse är det en initiationsscen, som konventionen världen över täcker över med ett lakan, eller som vi själva diskret vänder blicken från.

Foto: Rue des Archives

Foto: Rue des Archives

Jämfört med denna roman, som gnisslar i samma bemärkelse som när man säger att osmorda vagnshjul gnisslar, är Den gyllene paviljongens tempel närmast ett mästerverk. Trots den till synes utmärkta franska översättningen inser man kanske det allra bäst vid en omläsning, när verket fått en plats i helheten och passat in i dess polyfoni. Som så ofta hos Mishima bygger intrigen på något aktuellt och omedelbart, det vill säga en tidningsnotis. Den gyllene paviljongens tempel är en helig plats som är berömt för sin skönhet och sitt vackra läge vid stranden av en sjö i utkanten av Kyoto: år 1950 brände en ung munk, som gjorde sitt novitiat där, ner den nästan femhundra år gamla byggnaden som var så rik på stolta minnen från Yoshimitsus dagar. Paviljongen byggdes genast upp igen, medan Mishima å sin sida rekonstruerade brottets motiv och tillvägagångssätt med hjälp av rättegångsprotokollen. Bland den skyldiges motiv fanns svikna ambitioner och bitterhet, men författaren behöll typiskt nog bara ett: hatet mot skönheten, hans ursinne mot paviljongen, denna överskattade juvel som stelnat i sin sekulära perfektion. Precis som var fallet med den verklige mordbrännaren är novisen utfryst från mänsklig vänskap genom sin stamning och sin fulhet: han trakasseras och hånas, hans enda vänner är en naiv pojke, vars självmord på grund av olycklig kärlek kamoufleras som olyckshändelse av föräldrarna, samt en elak och cynisk klumpfot, som utnyttjar sitt handikapp för att beveka och förföra kvinnor. Den buddhistiska prästerliga miljön visar sig även den mindre överraskande än man kunde ha trott: en Huysmans från sekelskiftet, en Bernanos från tiden då Den gyllene paviljongen stod i lågor kunde ha beskrivit samma dammiga seminarium, samma förlegade studier, bönen som reducerats till en meningslös rutin, den hygglige priorn som ibland klär ut sig i filthatt och scarf och ger sig in till stan för att jaga flickor. En katolsk seminarist från den tiden, som sätter eld på någon vördad gammal kyrka i sin upprördhet över »religionens förflackning«, är fullt tänkbar även i väst. Den medelmåttige novisen som berättar om sitt trista liv ger ett skriande verklighetstroget intryck; på samma gång har författaren, med ett knep som är kärnan i allt litterärt skapande, inte bara investerat tillräckligt mycket av sin känslighet i honom för att kunna förstå och återskapa hans personlighet, utan tillräckligt mycket för att han ska kunna uttrycka och nyansera sina känslor, vilket är poetens privilegium. Den realistiska romanen är helt enkelt en dikt.

Novisens hatkärlek till Den gyllene paviljongen gör dessutom romanen till en allegori. Enligt min åsikt helt felaktigt, särskilt med tanke på när texten skrevs, tolkade en europeisk kritiker det som en symbol för kroppen, den kropp som Mishima tillskriver ett slags högre värde just för att den är förgänglig, kanske särskilt när det är för egen hand som den förgås. Som så mycket av samtidskritiken är det en på samma gång sofistikerad och elementär synpunkt, som glömmer att varje bok hör till en särskild tidpunkt i livet, och försöker knyta samman författarens liv och verk med kabel i stället för med hårfin tråd. Under hotet från bombräderna känner novisen enbart kärlek till Den gyllene paviljongen; de står inför ett gemensamt hot. När Den gyllene paviljongens tempel, »som bildade själva stommen i min värld«, senare hotas av en nattlig tyfon men klarar sig som genom ett underverk när stormen passerar sjön utan att bryta ut, klyvs novisens inre i två hälfter, en på mästerverkets sida och en på stormens. »Starkare! Starkare! Mer kraft!« Den västerländska romantiken utsattes för samma frestelser, som drabbar den som vill nå sitt eget yttersta. »Ja, måtte ni snart bryta ut, ni oväder, som har anförtrotts uppdraget att föra René till ett annat livs rymder!« I takt med att novisen blir allt dystrare och bittrare, ser han alltmer templet, så väl tillrätta i sin perfektion, som sin fiende. För den unge vanlottade munken representerar templet ändå samtidigt HONOM SJÄLV, vilket framgår av en serie meditationer som antagligen påverkats av tantrisk buddhism. Den olycklige ynglingen lyckas föreställa sig en Gyllene paviljong som inte längre är ofantlig och omfattande hela världens skönhet i sig själv, som när han första gången såg den, utan – vilket egentligen är samma sak – pytteliten, en molekyl som han bär inom sig likt en bakterie. En annan gång kastar den oskuldsfulle Tsurukawa på lek en sten i dammen så att spegelbilden av det perfekta tinget brister och skingras i guppande vågor: ännu en buddhistisk bild av en värld där ingenting är fast. Ju mer novisen vill förstöra mästerverket, desto mer kommer man att tänka på zenmästarnas paradoxala råd att elda upp heliga buddhastatyer som brasved, eller Rinsairokus berömda förmaning: »När du möter Buddha, döda honom; när du möter dina föräldrar, döda dem; när du möter din förfader, döda din förfader! Endast så kan du uppnå befrielse!« Farliga ordalag, men inte utan likhet med vissa förmaningar i evangelierna. Till den förtänksamma gängse klokskapen som vi lever eller vegeterar efter till vardags måste läggas den farliga men upplivande klokskap vars glöd är friare och dödligt ren i sin kompromisslöshet. »Jag befann mig här ensam och Det Gyllene Templet – Det absoluta, positiva Gyllene Templet – hade slutit sig om mig. Ägde jag templet eller ägdes jag av det? Eller skulle det inte vara riktigare att säga att en säregen jämvikt just nu hade skapats, en jämvikt som skulle tillåta mig att vara Det Gyllene Templet och Det Gyllene Templet att vara mig?«

Och mordbrännarens första impuls efter att ha tänt elden är faktiskt att låta sig förtäras av den. Han försöker förgäves att öppna dörren till helgedomen, som blivit rena eldstaden, men ryggar tillbaka, kvävd av rökslingorna som förvandlar hans förväntade dödskamp till en hostattack. Till slut grips han på kullen ovanför templet, med magen full av billiga kakor som han proppat i sig, en munk svältfödd på efterkrigstidens magra kost. Han har gett upp också planen på självmord efteråt, för vilket ändamål han köpt en kniv, denne ömklige Herostratos som helt enkelt vill leva.

  1. Han sade själv att hans sextonåriga systers död i tyfus år 1943 var mer omtumlande för honom.
  2. I denna bok helt renons på romantisk poesi måste man i sammanhanget lägga märke till en detalj av närmast outhärdlig tragisk skönhet: när den berömde författaren står inför sin otrogna hustrus lik, sedan hon dränkt sig i floden, placerar han en nomask över hennes ansikte, som svullnat upp så mycket att huden väller upp över masken på alla håll och kanter.
  3. Mishima återanvänder samma bild för den tragiska skildringen av seppuku i Patriotism. Magen, som skurits upp så att tarmarna kan välla ut, ser också ut att spy.

Facebook

Twitter