Svävande pilgrim

ANMELDELSE. Peter Højrups Island är en rasande genomlysning av vår tids dyrkan av yta och framgång.

Island
Peter Højrup
Basilisk, 2014

Hyllningar kan få en författare att känna sig eländig. Redan från början är akten att träda fram med en text i offentligheten förknippad med utsatthet och motstridiga känslor. Det egna skapade verket väcker genast två impulser: detta måste jag visa, detta måste till varje pris döljas. Så flätas skam och kompensatorisk självhävdelse samman i många skapande personligheter. I en celebritets- och skådespelskultur som vår fogas detta psykiska drama in i ett maskineri som kan föra tankarna till antikens gladiatorspel: du finns och säljer bra och syns överallt, eller du säljer föga, syns sällan och är därför så löjlig att du lika gärna kan dö direkt.

Om bland annat detta handlar dansken Peter Højrups intensiva roman Island. Läsaren förs här in i den ensamma skammens och den spektakulära blamagens tillstånd, via en virtuos litterär fuga där olika tidsskikt och perspektiv samspelar. På ett plan sker en satirisk och sarkastisk, för att inte säga rasande genomlysning av vår tids dyrkan av yta och framgång. Samtidigt erbjuds vi en meditation i avancerad romanform över tidlösa existensfrågor som behovet av bekräftelse, värdighetens källor inom oss och den språkliga kommunikationens avgörande betydelse för hur vi tillerkänner varandra verklig existens.

Illustrasjon: Andreas Töpfer

Illustrasjon: Andreas Töpfer

Huvudpersonen och jagberättaren reser med flyg till sina barns mor, en kvinna han fortfarande älskar men som åtminstone tillfälligtvis har lämnat honom. Resans mål är Island, det nationella territoriet och landformationen i både geografisk, symbolisk och till och med retorisk bemärkelse. Island är hans älskade, hans strävans mål, hans dröm. Island som ö är också en retorisk figur, en topos, och dessutom en u-topos, en utopi eller ouppnåelig plats som ändå finns just genom att inte finnas utan blott föresväva den resande.

Flygfärden är det fodral av tid inom vilket romanens händelser, som spänner över flera år, blir föremål för berättarens erinring och reflexioner. Denne sannskyldige homo viator, eller pilgrim svävande i ett dubbelt tillstånd av väntan och förväntan, sitter i sin flygstol och minns hur det var när allt var passion mellan honom och hans kvinna. Men framför allt uppehåller han sig vid två scener närmare resans och berättandets nu: en pinsam middag med hans älskade och två bekanta, samt festligheterna kring utdelningen av Danske Banks litteraturpris till vilket han är en av de nominerade.

När han sent omsider står på scenen och faktiskt har tilldelats detta litteraturpris får han ta emot en spektakelcheck stor som en matta. Det offentliga erkännandet är alltså från början förknippat med den aggressivitet som innebor i alla jippon. Han njuter av hur de övriga nominerade rivalernas ansikten faller samman när de försöker dölja sin avundsjuka, samtidigt som han lider av en uppmärksamhet som misskänner den egentliga arten av det han har skapat:

I lang tid havde jeg siddet i sofaen og stirret ud i luften, mens klapsalverne skyllede ind over scenen, ind over min bog, som jeg dårligt nok selv kunne holde ud att bladre i, fordi den er et ruinlandskab, som min længsel og min skam blæser igennem.

När skam och stolthet flätas samman så som sker i Island uppstår en särskild stil, ett särskilt tonfall där fångenskap förvandlas till flykt och flykt till fångenskap. Bilden av flygresenären i sitt trånga, framrusande skal är också en bild av den i sitt medvetandes tid inneslutna människan. Det finns en passage hos litteraturfilosofen Viktor Sjklovskij där denna fångenskap liknas vid ett konventionernas hölje:

Vi känner inte den värld vi lever i, liksom vi inte känner kläderna vi bär utanpå. Vi flyger tvärs genom världen så som personerna hos Jules Verne, ’tvärs genom den kosmiska rymden i en stråles innanmäte’. Men vår stråle har inga fönster.

Sjklovskij liksom andra förespråkare för den experimentella, »underliggörande« litteraturens kraft att genombryta vaneseendet, har gärna framhållit stilens betydelse. Højrups text är verkligen stil- och formintensiv. Både som syntax och som montage är den skickligt komponerad. Den stegras hymniskt eller hejdas till korthuggna fragment av repliker där individerna tycks famla i blindo efter varandra, samtidigt som de likt skulptörer hugger ut bilden av varandra ur tystnadens material. Detta ger romanen både teatrala och lyriska kvaliteter.

Højrups roman-stråle har med andra ord många fönster. Resans och medvetandeströmmens framrusande nu genombryts av erinringar, tvångstankar, dagdrömmar och visioner vars suggestionskraft i vissa fall är betydande.

Ibland drömmer han om att författa en gigantisk, epokgörande dikt kallad »Ø« som skall ge honom litterär odödlighet. Dessa dagdrömmar dubbelexponeras med resans mål, det isländska landskapet, så att en panoramavy bildas, vars allegoriska laddning kan erinra om barockens emblemkonst:

… du stønner og siger mit navn. I digtet var navnet nøglen til dit hjerte og din kusse. Den forreste flade del av øen skød ud af din mund, violet og glinsende som en tunge. For enden af den, på tungespidsen, om man vil, balancerede en borg som et hårdt ord, der ikke er blevet sagt endnu…

Men allt är inte virtuositet och formell uppvisning. Den framrusande romanfarkosten har också en köl av sorg som ger den stadga. I de äldsta minnena frammanas en grym far som förnedrade sonen. Närmare nuet finns den hyllade men skygga poeten Jennifer och hennes storhet, integritet och tragedi. Jennifer föder ett svårt hjärnskadat barn som hon till slut tar med sig i döden. Berättaren säger att hon var den enda människa han verkligen har tyckt om. Helt i linje med den art av sorg som romanen utforskar kan denna insikt artikuleras först när hon är död.

Peter Højrups Island (Basilisk, 2014).

Peter Højrups Island (Basilisk, 2014).

Det blir också Jennifer som visar berättaren ett rum med en väggmålning som likt en inbyggd vinjett tycks summera hela romanen, samtidigt som det litterära konstverket i viss moralisk mening måste komma till korta inför den utsatthet bilden i fråga förmedlar. Under en av deras promenader genom Köpenhamn hamnar de i Statsfængselet Kastellet, där Danmarks värsta brottslingar genom historien suttit. I en cell har en anonym fånge med saliv och smuts och en pensel tillverkad av eget hår målat en gåtfull bild med simmande och flygande svanar och en påfågel. Tillsammans tolkar de bilden som ett uttryck för en barnamördares längtan att förenas med sina barn i himlen. Jennifer anmärker emellertid också att »så vigtigt, som det var for ham at tegne, bliver det aldrig for mig at skrive«. En del av denna bild på cellväggen i Statsfængselet återges sist i romanen.

Den rikt förgrenade striden mellan skam och stolthet genererar romanen igenom en dov intensitet som läsaren förnimmer som ett moraliskt allvar, tvärs igenom också de mest situationskomiska eller farsartade scenerna. Den berättande författaren är nominerad till ett pris som till vissa delar är en offerritual och en förnedringsrit. Ändå kan han inte låta bli att vänta och hoppas på att priset skall tillfalla honom. Skyddet mot besvikelse blir en närmast panisk ironi som genomtränger nästan varje renhjärtad eller värdeskapande tankeakt. Man dras in i ett temperament som erinrar om både gnosticismen – människans psyke är en olycklig fånge i en misslyckad demiurgs skapelse – och kommunismen. Den senare ideologin karikerades nyligen minnesvärt av den tyske filosofen Christoph Menke, i en kommentar till ett drama av Heiner Müller, genom en jämförelse med fascismen. Om fascisten säger: »det räcker inte åt alla, vi måste göra ett urval«, så säger kommunisten: »om inte alla får, så skall ingen ha«. Højrups berättande huvudperson är i denna bemärkelse en emotionell kommunist, och dessutom en narcissistisk gnostiker som i en sämre författares händer skulle ha blivit outhärdlig. Till romanens många företräden hör att detta paniska temperament stiger emot läsaren och formar en värdig människa.

Och kanske är just värdigheten denna romans viktigaste tema. Kärleksskildring, sorgesång, sedekritisk litania – den är allt det. Men när priset väl är utdelat, minnena av den döda poeten begrundade och flygplanet sänker sig ned mot Island och en kanske ändå möjlig försoning med den älskade, då börjar berättaren upprepa frasen »Litteraturen kan ikke redde os«.

Han säger det i sina egna minnen av prisutdelningen och han säger det till sig själv där han sitter inuti den framrusande strålen av berättad tid. I denna till allt annat musikaliskt varierade roman framstår den här frasen som ett slags da capo där en komplex insikt summeras. Hur kan den tolkas?

Det finns många lättköpta fraser i svang om litteraturens vardaglighet och relativa värde. Generationer av kulturradikaler har förespråkat en antiidealistisk litteratursyn vars grundformel är att den borgerliga uppbyggligheten måste ersättas av en bredare social representation (att tala för de språklösa) och av kritik (att genomlysa tankefel och förljugna bilder av människan). I Sverige fick denna strävan en dynamik genom att en motsättning från början fanns inbyggd i den: mellan arbetarrörelsens intresse av en fungerande brukslitteratur och den estetiska utmaning som låg i den elitistiska modernismens självrefererande formexperiment. Denna dynamik tappade mycket av sin energi när massmarknadslogiken under de senaste decennierna började diktera hur romankonsten skulle synliggöras i offentligheten. Deckare och Augustprisvinnare tog över nästan hela scenen.

Man hör inte sällan att konstformer som inte är marknadsmässiga endast kan frodas i »reservat«. Men vad är väl hela den marknadsmässiga kulturen av i dag om inte ett enda stort reservat där ideal grundade i nytta, lönsamhet och (överlevnads-) duglighet tränger undan existensfrågor som har att göra med förlust, ändlighet, avvikelse, leda och dödlighet, men också lust, lek och slöseri? Inte minst de tre senare gäller, trots all förtvivlan, för romantexten Island. Sociologen Marcel Mauss berömda iakttagelser av fenomenet potlatch, det ickereciproka utbytets slöserikultur inom vissa indianstammar i nordvästra USA och Kanada, fångades upp av Georges Bataille och lades till grund för ett inflytelserikt ifrågasättande av nytta och ackumulation, giltigare i dag än någonsin. Hos Højrup dras läsaren härvidlag in i ett förtvivlans grandiosa ordslöseri som öppnar för en precis tolkning av frasen »litteraturen kan ikke redde oss«.

Berättaren inser att litteraturen inte kan frälsa människan, varken den idealistiska litteraturen eller den exprimentella eller den proletära. Denna insikt kommer emellertid samtidigt som en befrielse från själva behovet av frälsning, vare sig det gäller frälsning genom religion, kärlek, pengar eller berömmelse.

Det gör med andra ord ingenting att litteraturen inte kan rädda oss, för vi behöver ingen räddning. Vi behöver inget paradis i himlen eller på jorden. Vad vi behöver är värdighet, och den främjas av allvarligt syftande, paniska och konsekventa böcker som Island, vars kraft inte genast leds tillbaka till igenkännande och infriade förväntningar, utan ligger kvar inom läsaren och vibrerar som en rest av något dunkelt och levande, något skevt och outbytbart – liv.

Under läsningen har mina tankar ibland gått till två omfångsrika och mycket ambitiösa danska romaner som jag kommit att särskilt hålla av: Peer Hultbergs Requiem (1985), ett stort upplagt koralverk av medvetandeströmmar, och den samtida Jeppe Brixvolds fabulatoriska tour de force Forbrydelse og fremgang (2007). Romanen Island förenar mycket av det bästa från båda dessa verk. På relativt litet utrymme erbjuder Højrup ett psykologiskt skarpsinnigt, moraliskt uppfordrande människointresse och en kraftfullt fängslande berättarkonst.

Ulf Eriksson

Facebook

Twitter