Staden och anekdoten

REPORTAGE. De yngre talangerna lyser starkast på Tempo dokumentärfestival, som i år har staden som tema.

Tempo dokumentärfestival 2015
2-8 mars, Stockholm

Från kaféet i Victoria – den enda kvarvarande biografen på Stockholms gamla biografstråk, Götgatan – anläggs en stillsam vy över förmiddagstrafiken vilken skrider i lugn takt genom duggregnet. Strax utanför bion sitter en tiggare, en syn som sedan länge är vardag, och utsikten för tankarna till en av ögonblicksbilderna i Maxim Grigoriev novellsamling Städer (Albert Bonniers förlag, 2014). I novellerna är perspektivet ofta så avsmalnat, utan en samlande punkt vare sig för berättelserna eller för staden, att ingenting tycks kunna rama in erfarenheterna som beskrivs. Inte heller i Leif Holmstrands nyligen utgivna roman Städer som inte är städer (Albert Bonniers förlag, 2015) går det riktigt att urskilja konturerna av de åtskilliga metropoler den rör sig inom. Han placerar sig mitt i vägen, skrev recensenten Anna Hallberg, och så är det nog, vi ser inte boken som skymmer boken. Kanske ska betraktaren »bilda sig en egen uppfattning«, som det står i Bonniers konsthalls egenproducerade tidning, utgiven i anslutning till säsongens första utställning, Stadsvandringar. Konsthallen är mån om att staden måste upptäckas på egen hand, och utställningen vill skildra möten med och upplevelser av staden. Men genom att undvika specifika frågor kring det urbana och hur betraktaren faktiskt ska ta sig an utställningen, riskerar den förmodade öppenheten att skyla över de enskilda berättelserna, människorna och stadsrummen.

Årets tema för Tempo dokumentärfestival är Staden. Den tar ett omfångsrikt grepp på frågor om segregation, hållbar stadsutveckling, bilism och urban aktivism. I programmet betonar programchefen Melissa Lindgren och den konstnärliga ledaren Agneta Morgan att festivalen strävat efter bredd, med både internationella storfilmer och nya talanger. I beskrivningarna av det dokumentära berättandet drar sig festivalcheferna inte för stora gester (»dokumentären skildrar vad det är att vara människa«) och en sympatisk om än platt politisk retorik (»dokumentären hjälper oss att förstå verkligheten och oss själva genom andras erfarenheter«) som mynnar ut i utopiska spekulationer: »När får vi en stad där alla oavsett ursprung och genus kan känna sig trygga? Är en sådan stad möjlig? Och hur ser den i så fall ut?«

Temat är som gjort för festivalen, vars medieöverskridande dokumentära berättelser, från film, ljud och foto till transmedia, breder ut sig ut längs hela huvudstaden. Festivalen som startade 1998 har i år utvidgats med en mängd visningsplatser, huvudsakligen belägna på Södermalm, med biografen Victoria som nav, men också på lokalbiografen Reflexen i förorten Kärrtorp. Utöver fotoutställningar, ljudpromenader, stadsvandringar och workshops erbjuds en visning på Storkyrkobadet, där besökare får lyssna på radioprogram och ljudverk i Gamla stans anrika badhus, och på Debaser Strand visas transmediaverk varvat med filmvisningar och samtalsserier, medan konstfilmer projiceras utomhus under tre broar i innerstan. Även om festivalen i år utökats med en dag är programmet något för späckat för att besökaren ska hinna med alla utställningar och samtalsprogram, inte minst för den som vill se så många filmer som möjligt.

Pervert Park av Frida och Lasse Barkfors.

Pervert Park av Frida och Lasse Barkfors.

Soptipp, barack, läger
Vad vore en stad utan en soptipp, utan skräp och avfall? Vad vore en stad utan fattiga, utan tiggare och hemlösa? Svalka är Europas största soptipp, belägen två mil utanför centrala Moskva, »ett av världens miljardärtätaste områden«, som det förklaras i programbladet till filmen Something Better to Come (2014). Beskrivningen ramar in den dystra berättelse som sakta avtäcks ur de gigantiska högarna. Dagligen strömmar folkmassor dit för att genomsöka soporna, och mitt bland högarna har det också bosatt sig människor, främst barn. Vi får se deras mödosamma försök att hitta mat, cigaretter och kläder och den desperata konstruktionen av tillfälliga baracker. Under sommaren såväl som under den ryska vintern. År efter år.

Inspelningen av dokumentären påbörjades vid millennieskiftet, och den polska filmaren Hanna Polak, Oscarsnominerad för kortfilmen Children of Leningradsky (2005), har följt ett av barnen, den då 10-åriga blonda flickan Yula, och hennes vänner fram till idag. Trots att filmen skildrar en osannolik misär är den samtidigt förvånansvärt subtil. Varför barnen flytt till tippen ges enbart flyktiga kommentarer. Hemma blev de slagna eller så blev familjen av med deras bostad, säger de själva. När Yulas mamma, en av de få vuxna i filmen, kommer hem till baracken efter att ha blivit våldtagen, säger den härdade dottern kort: gå in och tvätta av dig. I frånvaro av kommentarer och förklaringar får vissa bilder en särskild laddning, som när resterna av en bränd docka, eller möjligen ett barnlik, anas bland massorna, eller med händelser som bara skymtar förbi, såsom gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva eller Vladimir Putins tillträde av presidentposten. Även om det är något övertydliga politiska inramningar, i försöket att återge en (alternativ) berättelse av det moderna Ryssland, fungerar de som tidsmarkörer tillsammans med årstidernas växlingar. För barnen på Svalka står tiden still, och mycket av filmens förtjänster ligger i dess sätt att införliva händelser runtomkring i filmens decennium långa tidsspann. Bilden har en smutsig digital känsla, synbarligen filmad med olika typer av kameror genom åren, och filmens berättarstruktur följer knappast någon given mall, istället spirar den av sig själv ur sophögarna.

Det tar ett tag innan filmen styr in på Yula, som blir gravid och vid en tidpunkt försöker att bosätta sig hos sin alkoholiserade morfar. Vid slutet av berättelsen visar sig mot alla odds ett lyckligt slut, som kanske endast fungerar på grund av den tyngd som åvilar filmen, samt att det moderna Ryssland som Yulas familj träder in i inte lovar några lyckliga berättelser. Something Better to Come är en framåtblickande titel, och som en smått betecknande film för några av festivalens stadsskildringar är optimismen påtaglig, trots att det är de utstötta och marginaliserade som ofta står i fokus. Alla här är så snälla mot mig, säger Yula om sitt liv på soptippen. Misären, den finns i resten av samhället.

En liknande ton har The Queen of Silence (2014). Regissören Agnieszka Zwiefka berättade under ett samtal efter visningen att hon velat göra en rolig film om ett allvarligt ämne. Huvudperson är den 10-åriga Denisa. Hon är döv och lever som papperslös i ett romskt läger i Polen. Hennes stora intresse är Bollywood-filmer, och dokumentären blandar koreograferade danssekvenser, som på ett ibland bokstavligt sätt gestaltar flickans verklighetsflykt, med skildringen av romernas situation i den snabbväxande staden Wroclaw. I likhet med Yula tenderar Denisa att representera någonting annat, splittringen mellan romerna och omgivningen, eller mellan en fantasivärld och en yttre värld. Zwiefka berättade att den energiska Denisa i hög grad använde sig av filmskaparna för sina egna lekar, och filmens sorglösa prägel är i mycket ett resultat av deras samarbete, som samtidigt levandegör den marginaliserade grupp i vilken enskilda romer på ett ofta grovt sätt inrangeras.

Romer står även i centrum för Spartacus and Cassandra (2014), där den 13-åriga Spartacus och 10-åriga Cassandra tvingas välja mellan ett liv på gatan med sina föräldrar, eller lämna dem för att börja i skolan i den franska staden Saint-Denis. Syskonen har funnit en tillflykt hos trapetsartisten Camille. Också här gestaltas barnens liv med en smula uppsluppenhet som kontrasterar mot ämnet, även om filmen samtidigt skapar en något oengagerad och ofokuserad struktur, utan att fördjupa sig i de många perspektiv den antar. I likhet med den pedagogiska kortfilmen Inget ska stoppa mig (2015), producerad för svenska Utbildningsradion, är bilden av romerna fokuserad på de unga. Få av festivalfilmerna tycks vilja närma sig den traditionella delen av romsk kultur, de romer som strävar efter att bevara den, eller de som inte vill inlemmas i en annan kultur.

Vad är det för slags städer som filmerna om romerna egentligen återger? På frågan om vad som hänt med Denisa och hennes familj förklarade regissören Zwiefka att Denisa skickades av föräldrarna till Rumänien. Och resten? De åkte till Sverige.

Under Barcelonas korta kjol av Clara Olausson.

Under Barcelonas korta kjol av Clara Olausson.

Statistik, förvar, arkiv
Temat kring staden gäller endast en bråkdel av programmet. Ett antal filmer som inte omedelbart kretsar kring städer, men som inriktar sig på människorna bakom flyktingstatistiken, ger på många sätt också en större bild av exempelvis segregation, ett problem som i likhet med allt annat är knutet till fler ämnen än vad etiketten staden innesluter.

I det lilla samhället Flen har Migrationsverkets ett förvar för flyktingar som väntar, antingen på att deras ärenden ska utredas eller på att utvisas från Sverige. Förvaret (2015) följer några av dem som lever i asylbeskedets osäkra förhoppning, trots att många av dem har jobb, talar svenska och bott i landet i flera år. Någon som också lever i en oviss väntan är den 16-åriga Noor, vars pappa ska tvångsutvisas till Irak. I Bara tre minuter kvar (2014) ges ett närgånget porträtt av den tålmodiga unga flickans vardag och hennes förhållande till fadern, som blickar mot ett oklart öde i ett krigshärjat land. Jag är Dublin (2015) handlar om en flykting som slussats mellan Finland, Sverige och Italien, dit han först anlände med båt från Somalia, och som i enlighet med Dublinförordningen enbart kan söka asyl i landet han först kom till.

Filmernas fokus på personporträtt skapar en lite torr karaktär av reportage, som sällan försöker sätta berättelserna i ett större sammanhang, i motsats till bland annat Evaporating Borders (2014), vars makroperspektiv på migrationsproblemen i Cypern låter både asylsökanden och nynazister ge sin syn på landets infekterade immigrationspolitik. Stadsbilder med en berättarröst vecklas ut till en början. Filmens försiktigt betraktande form ringar långsamt in landet och dess 800 000 invånare, av vilka en fjärdedel utgör immigranter. Berättelsen skrider framåt på ett associativt undersökande sätt. Också här ter sig personporträtten som standardiserade sekvenser, där mindre energi tycks ha lagts på intervjuerna än på filmens visuella element, som drivs av en suggestivt essäistisk form. Det är de atmosfäriska natur- och stadsbilderna, samt regissören Iva Radivojevics begrundande, personliga monolog, som öppnar upp ämnet och skapar en friktion i det dokumentära berättandet. Trots det verkar regissören inte kunna bestämma sig för vilken väg hon ska ta, essän, reportaget, det subjektiva eller objektiva, vilket i slutändan gör filmen onödigt diffus, oklar i vad den egentligen vill föra fram.

En formfrihet utmärker också Silvered Water, Syria Self-Portrait (2014). Den något otympligt betitlade filmen är ett oförväget amalgam av stilar, berättarperspektiv och bildmaterial, delvis utformad som en brevkorrespondens mellan regissören Ossama Mohammed och den kurdiska aktivisten Wiam Simav Bedirxan, och delvis baserad på videoklipp av »1001 syrianer« från det syriska inbördeskriget, vilka lagts upp på internet eller skickats till filmarna. Vad skulle du filma om du vore här? Den frågan ställde Bedirxan till den i Paris exilerade Mohammed. Regissörernas dialog kring de ofta anonyma bilderna och kring kriget skapar både ett avstånd till de brutala händelserna och en betraktelse som rör sig från det vardaglig till det existentiella och från betraktandet av lidande till undersökningen av film som sådant.

Filmen är lika våldsam som den är poetisk. Syrianer som torteras av militären, civila som beskjuts, människor som filmar sig själva strax innan de dör, lemlästade katter som kravlar bland ruinerna, varvade med de konstanta beskjutningarna och desperata skrik, allt förstärkt av den pixliga mobilkamerakvalitén och det förvrängda digitala ljudet. Sällan har en film visat ett pågående krig så nära inpå, och sällan har en krigsfilm präglats så av post-digital estetik. Filmens uppfinningsrika ljudspår, med bearbetade mobil- och datorljud, framhåller den lekfulla, utforskande och kollektiva aspekten hos detta »syrianska självporträtt«. Drabbande scener, som när folk i skydd från krypskyttar bärgar kroppar från gatorna med hjälp av snören, eller när en pojke springer runt bland husruiner och letar blommor, skapar tillsammans med de spekulativa betraktelserna (»Vad är film? Vad är skönhet?«) och den effektiva klippningen ett mångskiftat verk som behöver ses fler gånger för att göra alla nyanser rättvisa.

Ett arkivmaterial ligger också till grund för Every Face Has a Name (2015). Här är det journalfilmer på de namnlösa överlevande från koncentrationslägren, ankomna med båt till Malmö hamn, som söks upp 70 år efter krigets slut. Upplägget kan tyckas tröttsamt, försöket att sätta ett »namn« på ansiktena. Nazismens grymheter används också som fond för att betona en uppgörelse eller försoning, förstärkt av Hans Appelqvists harmoniska ljudspår. Ändå ligger det någonting fascinerande i de berättelser som återges av personerna på arkivbilderna, eller deras barn, inte minst för att bildmaterialet ter sig så ödesmättat i sin enkelhet, kvinnor och barn som ler eller vinkar mot kamerorna, vissa som stirrar håglöst framför sig eller andra som tittar sorgset bort. Regissören Magnus Gertten har gjort ett krävande arbete med att identifiera och hitta personerna och deras släktingar, och det intressanta i återblickarna är i hur lite intervjupersonerna har att säga om bildsekvenserna, vilka Gertten upprepar på ett effektivt sätt genom att sakta ner, zooma in och panorera över. Styrkan ligger i återupplivandet av bildmaterialet, och mindre i dess humanistiska upplysningsvilja, där de gamla journalfilmerna på ett tveksamt sätt kontrasteras med bilder på afrikanska båtflyktingar som 2014 anländer till Sicilien. Den något övertydliga och underutvecklade parallellen tar bort lite av den detaljerade ton som vidhäftar filmens förintelsehistoria.

På samma sätt som Gertten dröjer vid bildernas specifika historia rör sig Mikael Wiströms Storm över Anderna (2014) kring någon som söker upp det förflutna. Den i Sverige födda Josefin tar sig till Peru för att reda ut historien om sin mytomspunna faster Augusta La Torre, som inte visar sig vara den hjälte hon alltid fått höra, utan en av grundarna till den våldsamma gerillagruppen Sendero Luminoso. Berättelsen fokuserar på Josefins möten med offren för den maoistiska kommunistgruppen, som bidrog till att starta den väpnade konflikt landet befunnit sig i sedan 1980-talet. Filmens lite för utdragna historia förlitar sig mycket på reaktionsbilder och dröjer lite för länge vid de enskilda berättelserna. Den för Josefin omtumlande resan rör vid en ännu olöst nationell konflikt, vars verkningar spåras i likhet med några andra av festivalens filmer till Sverige. Staden byggs upp av de ofullbordade berättelser som den är beroende av.

Även De som sa nej (2014) ger en behövlig historielektion, genom en skildring av massavrättningarna och frihetsberövandena i Iran under 1980-talet, där vi får bland annat möta några av dem i Sverige bosatta exiliranierna. Filmen följer arbetet med Irantribunalen i Haag från 2012, det första försöket att ställa de förövare inför rätta som idag innehar höga regeringsposter i Iran. En av de som vittnar är regissören själv, den svensk-iranska filmaren Nima Sarvestani. Han har länge inriktat sig på Mellanösterns dolda historier, områden eller människor, såsom i förra årets Emmybelönade Frihet bakom galler (om ett kvinnofängelse i Afghanistan) eller den från 2003 anmärkningsvärda Naken och vind (om drogmissbrukare på en kyrkogård i Iran). De som sa nej närmar sig ämnet med en välavvägd ton, aldrig i överkant pedagogisk eller demoniserande, sällan alltför känslosam eller subjektiv, och på så sätt görs filmen själv till ett vittnesmål kring försöket att göra upp med historien.

Something Better to Come av Hanna Polak.

Something Better to Come av Hanna Polak.

Park, torg, trafikled
Vad är det som har format dagens städer? Det utforskar Fredrik Gertten (bror till Magnus Gertten) i Bikes vs Cars (2015), som invigde årets festival. Gertten är känd framför allt för sina uppgörelser med bananindustrin i Bananas!* (2009) och Big Boys Gone Bananas!* (2011), och här tecknar han med en lättsam ton maktkampen mellan bilister och cyklister. De överbevisande argumenten pekar på ett något ensidigt sätt hur alla storstäder utan undantag, som Los Angeles, Toronto eller São Paulo, misslyckats med bilpolitiken, att utbyggandet av flerfiliga motorvägar enbart leder till mer köer och mer utsläpp, att bil- och oljeföretagen influerar och styr politiska beslut världen över, att cyklister och cykelleder bokstavligen mals ner av tron på bilen. Bilförarna har uppenbarligen inga argument att föra fram. Den lite humoristiska tonen, tillsammans med ett antal kuriösa forskare, taxichaufförer och cykelentusiaster, avstyr tidvis från filmens alltför ohöljda försvar av cykeln som ett alternativ till eller lösning på 1900-talets alltmer katastrofala trafikpolitik. Gertten ser även bakåt i tiden, genom att avtäcka sedan länge bortglömda cykelleder ur bilstaden Los Angeles igenvuxna buskage. Han drar sig heller inte för att föra fram den utopiska potentialen i cykeln, i motsats till den dödsmärkta bilens framtid, men utan att någonsin gå så intimt till väga som i konfrontationerna med bananindustrin.

Med så många dokumentärer vars allvarstyngda ämnen smittar av sig på uttrycksmedlen är det befriande med filmer som använder sig av andra sätt, som humor, för att ta sig an frågor som tycks ha behandlats in till leda. Men går det att göra en rolig film om exempelvis våldtäkt? Det är vad Clara Olausson försökt göra genom att leta upp förövaren i den stad där hon blev våldtagen som 19-åring. Den 54-minuter långa Under Barcelonas korta kjol (2014) är hennes examensfilm från Akademin Valand, och den är förvånansvärt underhållande på grund av samspelet mellan Olausson och de vänner som följer med henne på resan. I ett antal iscensatta, närmast koreografiska sekvenser lever de sig på ett ofta teatralt sätt in i vad som hände sex år tidigare. Trots att de inte påträffar förövaren, eller kanske på grund av det, producerar filmen ett ovanligt porträtt av skuld, utan att inrikta sig på vare sig hämnd eller försoning. Och utan att värja sig för allvaret väver humorn in den personliga berättelsen i några av de standardiserade turiststråken i Barcelona, genom att kroppsligen placera sig i vägen, att varken följa eller motsätta sig dess sociala virvelström, utan att med hjälp av anspråkslöst lekfulla scener och dialog försöka konstruera den på nytt.

Under Barcelonas korta kjol handlar i likhet med kortfilmen Kulturpengar (2015) om att möta staden och människorna på gatunivå. Regissören My Sandström har tagit prispengarna hon vann vid Göteborgs filmfestival för Nudisten (2010) och begett sig ut på Stockholms gator för att dela ut pengarna till främlingar, ett tusen kronor per person. Ni får göra vad ni vill för pengarna, förklarar Sandström för de förvånade personer hon möter. I utbyte får Sandström filma personerna när de går och handlar. Filmen har en anspråkslös ton, en medryckande närvaro, och en humoristisk anda som avvärjer från det lite sövande i den sociologiska undersökning den samtidigt genomför. Ändå spelar pengarna mindre roll. De är mer ett lockbete, en isbrytare, ett möte.

Alla ansikten har ett namn, men alla människor är också del av en social eller kulturell förhandling, vars gärningar utgår från »obekräftade manus«, med filmaren Joshua Oppenheimers nyligen föreslagna term. Sådana obekräftade sociala mönster uppsöker Sandström, genom ett socialt utbyte som inte tycks ha något mål utanför sig själv. Alltsomoftast väljer personerna den mest ändamålsenliga lösningen, att handla mat, och är inte sällan måna om att visa sig ur sina bästa sidor.

»There are consequences for our behaviour and our behaviour is only imaginable and thinkable because of who we are«, sa Oppenheimer i en intervju med Robert Greene i Sight & Sound den 8 januari 2015. »And if who we are is a set of performances, then the narratives, the ethics, the imaginary universe of those performances and the unacknowledged scripts are things of profound importance and profound consequence.« De dokumentära mötena i Sandströms film är ett skådespel, även om det utgår från obekräftade sociala roller eller »manus«, och det Sandström kan sägas göra är att nästla sig in i gränsen mellan erkända och icke erkända historier; de dagliga rörelserna genom staden, de sociala mötena eller personerna som i någon mån alltid är föremål för berättelsen, förnekelsen eller självtematiseringen. Det är inte utan en viss blygsel som några av personerna tar emot pengarna, och i sekunden då gnuttan av skam gör alla givna roller och sociala masker mottagliga för att omvärderas, då sker någonting. Mötena är dock för kortvariga, alldagliga eller gemytliga, och Sandström skulle tjänat på ett längre format eller en mer djuplodande intervjuteknik. Emellanåt drivs filmen också av en överdriven omsorg. »Ni är så snälla«, säger Sandström till några av de ekonomiskt eller socialt drabbade personerna hon möter, ett par hon slutligen gav bort resten av pengarna till, förklarade hon efter visningen.

Ändå säger dessa korta möten mer om staden Stockholm än några av filmerna som kretsar kring specifika städer, som Ovärdet (2014), Pulp: A Film About Life, Death & Supermarkets (2014) eller Balcony Tales (2013), vilka inte riktigt tar sig förbi de stereotypa bilderna av gruvsamhället Malmberget, forna industristaden Sheffield eller de trånga gatorna i Havanna. Bristen på både engagerande berättelser och utmärkande berättargrepp gör att de tämligen diskreta stadsporträtten snabbt passerar förbi. Filmen om bandet Pulps sista framträdande i hemstaden är dessutom en egendomligt skränig, för att inte säga schablonartad skildring av både bandet och fascinationen för hemstaden. Det lite för lokala märks även i porträttet av de svenska UFO-jägarna i Ghost Rockets (2015), vars lättsmälta om än underhållande berättelse om de så kallade spökraketerna i norden 1946 är mindre spektakulär än vad ämnet antyder. Det lågmälda porträttet av journalisten Clas Svahn, en av huvudpersonerna bland UFO-entusiasterna, ges en betydligt mer mångsidig bild än av den ghananska grävande journalisten Anas Aremeyaw Anas, vars etiska och politiska ställningstaganden aldrig riktigt träder fram ur den adrenalinstinna Chameleon (2014). Filmen har för mycket att berätta, och dess spektakulära historier tycks medvetna om det, samtidigt som den inte riktigt lyckas föra en kritisk diskussion om Anas journalistiska metoder.

Maidan av Sergei Loznitsa.

Maidan av Sergei Loznitsa.

En film som också rör vid grundläggande samhälleliga ämnen, och producerar anmärkningsvärt komiska effekter, är Maximilien Van Aertrycks kortfilm Punkt 9: val av andre vice talman (2015). Fortfarande student vid Akademin Valand, född 1989 i Paris och sedan många år bosatt i Sverige, är van Aertrycks 15 minuter långa film en mindre uppenbarelse, och formmässigt den mest intressanta på festivalen. Upplägget ter sig allt annat än underhållande, en okommenterad betraktelse över första mötet med den nya riksdagen den 29 september 2014, då talmannen och de tre vice talmännen skulle väljas. Van Aertryck har med filmen, den första i en trilogi om maktens spelplatser, velat ge ett annat perspektiv till de i medierna standardiserade bilderna på arbetet i riksdagen, och återger via 15 statiska bildsekvenser det som sker mellan omröstningarna. Ledamöterna tar selfies, knappar på mobiler och surfplattor, dricker kaffe och stirrar håglöst framför sig, scen efter scen, ackompanjerat av den entoniga, uppräknande rösten: »Blank… blank… blank… Björn Söder… blank… blank… blank.« För det hör till saken att omröstningen denna dag, valet av Sverigedemokraternas Björn Söder till andre vice talman, handlade till stor del om ett verkningslöst försök att motsätta sig praxis, där andre vice talman vanligtvis representeras av det tredje största partiet. Han fick 52 röster av 344 i den tre timmar långa slutna omröstningen.

Repetitionen som van Aertryck utnyttjar, i anslutning till skärmarna med live-sändningar inuti plenisalen, är givetvis mycket mer än en spegling av en dag i riksdagen. Via den bestämda monotonin hos röstuppräknaren, en kontrast till den döda tiden mellan det egentliga arbetet, ges bilderna ett komiskt skimmer över sig, på samma gång en meningslös röstning och en demonstration av partiernas avståndstagande från Sverigedemokraterna. Det verkningsfulla ligger i den mångtydighet som repetitionen luckrar upp, mindre berättelse, mer en anekdot som skiftar för varje gång den återges. Och det är mindre av en demokratisk process som filmen visar upp, snarare parlamentarism, vilket regissören efter visningen var noga med att skilja åt från varandra, någonting som också bilderna alltid är föremål för, en förhandling där ett obekräftat manus spelas upp och som i praktiken ständigt omformas. Kanske hör anekdoten ihop med rösten; mänskligt tal, en röst vid votering, ett meningsyttrande. Den komiska effekten i att höra den återges ligger i att anekdoten – i likhet med berättelserna som träder fram ur Olausson och Sandströms möten – liknar en vits, någonting som behöver repeteras, spelas upp som en låt.

Vad döljer sig egentligen bakom stadens demokratiska rum? Det är kanske en av de mest uppenbara och utnyttjade frågor som en dokumentärfilm kan tänkas ställa. Även om van Aertryck gör det på ett synnerligen effektivt och stilistiskt intressant sätt, hämtar många filmer legitimitet blott ur ämnets allvar. Frida & Lasse Barkfors dokumentär Pervert Park (2014) balanserar på gränsen mellan en konventionell dokumentär och ett ämne som i medierna sällan ges en rättvis behandling. Filmen kan delvis ses som ett komplement till Under Barcelonas korta kjol genom att enbart fokusera på förövare. »Pervert Park« är det lokala smeknamnet på husvagnsparken Florida Justice Transition, där sexbrottslingar erbjuds en plats där de får komma till sans med sina brott och ta sig tillbaka till ett samhälle som i USA:s fall är allt annat än försonande när det kommer till sexbrott. Filmen håller en försiktig distans till de porträtterade personerna och deras öppenhjärtiga redogörelser. Utan förklarande voice-over eller pedagogiska markörer lyckas den sömlöst röra sig från individuella berättelser till samhälleliga och juridiska problem i hanterandet av sexbrottslingar, där förstagångsdömda hängs ut offentligt och görs till föremål för en mängd restriktioner i samhället.

Förvaret av Shaon Chakraborty.

Förvaret av Anna Persson och Shaon Chakraborty.

Park, det är nästan en ironisk beteckning, synbarligen allt annat än ett demokratiskt rum. Maidan (2014), det ukrainska namnet för torg eller öppen plats, kan i sin tur ses som ett komplement till van Aertryck parlamentariska skildring. Regissören Sergei Loznitsa, född i Vitryssland och uppväxt i Ukraina, har filmat de protester som ägde rum på Maidan Nezalezhnosti, eller Självständighetstorget, som inleddes den 21 november 2013 och som resulterade i den ukrainska revolutionen. Filmens tablåartade masscener och långsamt skridande händelseförlopp har ett närmast episkt anslag, från förberedelserna på torget, matlagningen, talen och sångerna, till de ständigt eskalerande protesterna och militärens förödande gensvar. Loznitsa, kanske mest känd för sina två spelfilmer My Joy (2010) och In the Fog (2012), har länge utmärkt sig för sina dokumentärer kring Östeuropeisk historia eller vardag, vilka alltid behåller en viss distans till händelserna genom den statiska kameran. Stilistiskt sett är filmen ett elegant hopsatt dokument över kollektiva mekanismer, en återupplivad tro på det gemensamma. Vi bevittnar händelser då kravallpoliser skjuter skarpt mot folkmassan och hur människorna fortsätter organisera motståndet, städa upp eller armera barrikaderna, allt i en till synes unison rörelse. Torget blir en plats där förutfattade eller faststadgade föreställningar om staden och dess demokratiska idéer ställs på ända. Den öppna platsen, också det utgår från ett manus som behöver berättas på nytt.

Alla städer är också detta, en icke namngiven karta som ändrar karaktär med uttolkaren. Även om många av filmerna på Tempo uppbärs av stela berättarkonventioner, som det ofta är på filmfestivaler, är det tydligt att relevansen i ämnena kräver en viss repetition. Intrycket av masscenerna på det ukrainska torget, tillsammans med skildringarna av barnen på soptippen i Moskva, de romska lägren och alla de i tvångsförvaring hållna flyktingarna i Europa, är att berättelserna i marginalerna behöver dokumentären.

Kanske är det berättelsen mer än dokumentären som står i fokus för filmurvalet på årets festival, alla de uttalade och outtalade sociala villkor som utgör den, historians osynliga kropp, alla dess avkrokar och inre gömslen, ur vilka denna samfällda atlas av bilder rinner. Historians kognitiva karta kräver en berättare såväl som lyssnare, vilka inte alltid är uppmärksamma på de positioner de intar. I det är Loznitsas film det yttersta uttrycket för en verkningsfull omförhandling, uttolkningen som alltid kräver en annans blick, kräver det mödosamma och repetitiva arbete som berättandet också är. Upplysningsviljan som ofta dominerar den dokumentära formen är frånvarande hos Sandström, Olausson, Loznitsa och van Aertryck, och delvis även Silvered Water, Syria Self-Portrait. Istället dröjer de vid den pragmatiska eller kognitiva möjligheten att röra sig i staden, inte lokalisera, utan ge liv åt de platser, människor och institutioner som utgör dess rum, att betrakta den ofantliga bildström som vi idag omges av, eller vid vad som förmår att sätta den samman på nytt.

Bilderna från Syrien leder oundvikligen till frågan: Vad är film? Och vad är det som knyter de olika städerna samman, vad knyter baracker, flyktingförvar, parker och riksdag samman, vad om inte det anekdotiska? Från en plats till en annan färdas berättelsens halvt anade konturer, en tillfällig färd i någon annans skor, det som på en gång försöker härma de idiom med vilka anekdoten en gång nedsänktes i skorna och som lite ängsligt anpassar sig efter modet i sina nya trakter. Det anekdotiska är ljudet från en annan plats, det som hopplöst klänger fast vid husväggarna, halvt övertäckt med de ekon som bäddar in det i en oanad omloppsbana, och som begynner berättelsen först när den är på väg att störta, där, i sekunden då den är som mest hörbar, om än långt hemifrån och inte i sina rätta kläder, beskriver den sin projektilrörelse, så här tänkte jag och så måste det ha gått till när jag gick vill, om detta spekulerar anekdoten, ännu inte berättelse, ännu inte vid sitt mål, och på detta sätt dröjer den, i väntan på att någon annan tar vid och lyfter den ur skammen över sin berättarförmåga. Den sant öppna formen, vad är det om inte en som talar i någon annans ord, som beskriver både sina företrädare och det mål i vilken den låter omgivningen ta form, beredd på att misslyckas och nöjd först när ytterligare en annan tar vid?

Joni Hyvönen

Facebook

Twitter