MUSIKK. The Replacements var ett blåögt rockband men envisa punkare.
Bob Mehr
Trouble Boys. The True Story of the Replacements
Da Capo Press, 2016
Punken drog nytta av en kort koncentrationsförmåga, såsom en medlem i det kaliforniska bandet Black Flag uttryckte angående deras låtar: »They’re fast because that’s the amount of energy we have, and they’re short because that’s how long our inspiration lasts.« Tanken på något långvarigt företag fanns nog inte, att hamra fram tre ackord, primitiva rytmer och förbittrade låttexter tärde mer än nog på krafterna. »We gave it fucking 200 percent for, like two years, and that was it. We ran out of steam«, konstaterar Sex Pistols-gitarristen Steve Jones i dokumentären The Filth and the Fury (2000). Att skrika ut desperation och missnöje gav inte mycket utrymme för framtidsplaner, istället såg sig punkbanden nödgade att bränna krutet på en gång. Mantrat no future var i lika hög grad en musikalisk hållning.
Minneapolisbandet The Replacements var inte omedvetna om sina brister. När den 19-årige gitarristen Paul Westerberg en dag passerade garaget på 3628 Bryant Avenue i hembyn, tyckte han sig för första gången höra den desperation han letat efter, musiker som inte hade andra alternativ i livet än bandet. Efter att ha suttit i buskarna under hösten 1979 och tjuvlyssnat på ungdomarna som repade i garaget blev han äntligen inbjuden att provspela med dem. Gruppen som då kallade sig för Dogbreath bestod av trummisen Chris Mars, en motorcykelentusiast och tecknare med schizofreni i familjen, gitarristen Bob Stinson, en småkriminell som åkt in och ut ur ungdomshem, medan bassisten utgjordes av lillebror Tommy Stinson. Det tog ett tag innan Westerberg ens fick syn på bassisten bakom förstärkaren, vars blå munktröja, pottfrisyr och pipröst tydde på att han var en stjärna: »That’s what I saw: a twelve-year-old who sounded like a little girl and played like a motherfucker.«
Trots att The Replacements alltid tycktes gå på sparlåga stod de i bräschen för Tvillingstädernas växande musikscen i början av 80-talet. Efter en handfull punkinfluerade skivor på det lokala bolaget Twin/Tone Records tog de sikte på en radiovänlig collegerock, fastän de fyra albumen på Warner Brothers-ägda bolaget Sire varken uppnådde kommersiella framgångar eller gav prov på större musikaliska framsteg. Ända fram till upplösningen 1991 var det som om The Replacements företrädde besvikelse. Konserterna uppgick vanligen till redlösa spektakel och i de stunder när lyssnarna gett upp hoppet bjöd de på glimtar av storhet, och tillsammans med uppriktiga sångtexter om brist och saknad slog bandet an ett känsloläge som var på gränsen till för mycket. »The Replacements represent the complete antithesis of all my dreams for the future of pop«, skrev den brittiska musikkritikern Simon Reynolds när The Replacements tog sig över Atlanten. »And yet I can’t help myself, I love them so much it hurts.« Lyssnarna kved sig lika mycket i skam som i tillgivenhet.
Musikjournalisten Bob Mehr har spenderat nästan ett decennium med att teckna gruppens levnadshistoria, och den omfattande boken Trouble Boys. The True Story of The Replacements (Da Capo Press, 2016) är det första försöket att knyta ihop alla trådar kring det legendomspunna bandet. Att detta skulle utgöra den sanna historien är nog för mycket sagt, framför allt eftersom Chris Mars sagt nej till att delta i boken och mycket i gruppens historia redan behandlats, såsom Jim Walshs citatsamling The Replacements. All Over but the Shouting: An Oral History (2007) och Michael Azerrads historik över den amerikanska independentscenen under 80-talet, Our Band Could Be Your Life (2001). Men Trouble Boys är tillräckligt utförlig för att framkalla en melankolisk känsla av att, ja, nu måste det väl vara slut, mycket mer går inte att krama ur historien.
För The Replacements har en tendens att locka fram just känslor, såsom Colin Meloys självbiografiska bidrag till Continuums 33 1/3-serie, Let It Be (2004). Istället för att göra en sedvanlig analys av The Replacements-albumet med samma namn, redogör Meloy för sommaren då han i sällskap med en barndomsvän promenerade till Pegasus Music och inhandlade kassettutgåvan av skivan. Alla digressioner och försäkringar, lyssna nu, det här är min berättelse, så här gick min omvändelse till, det är exempel på kulten som tidigt växte fram kring bandet, anhängarna som också har en tendens att romantisera bristen på framgångar eller det druckna beteendet, som om det här är ett band där lyssnarna måste fylla i. Mest utpräglad är känslosamheten i Gorman Bechards ömsinta dokumentärfilm Color Me Obsessed. A Film About The Replacements (2011), som låter ett antal hängivna fans återge gruppens historia med hjälp av deras personliga berättelser – helt utan musikklipp.
Ända sedan den där hösten 1979 har The Replacements varit föremål för allehanda skrönor, ofta på grund av deras överförfriskade spelningar, taktlösa upptåg och slingriga karriär, ett lovande band som inte riktigt levde upp till förväntningarna och som tycktes göra allt för att skjuta sig själv i foten. Till en början gav Westerberg bandet en riktning. »This is friggin’ punk rock!« utbrast de unga killarna efter att de lärt sig Westerbergs nya låtar, som om han försökte lura i dem angel dust. Därefter såg han till att röja sångaren ur vägen. Bandet vill inte ha dig, förklarade Westerberg för honom, och till bandet sa han att sångaren inte gillade dem. Så axlade han själv rollen som sångare och andra gitarrist när de gjorde sin första offentliga konsert på ett rehabcenter för ungdomar i Minneapolis, nu under namnet The Impediments. Länge dröjde det inte förrän bandet kastades ut från stället – på grund av att de bälgade i sig alkohol på parkeringsplatsen under pausen – varpå arrangören lovade att The Impediments inte skulle spela i den här staden igen.
För att vara på den säkra sidan bytte de namn igen, och hade en idé om ett band som tog någon annans plats, som om huvudakten inte dök upp och publiken fick nöja sig med ett gäng trashankar. Det nya namnet The Replacements antydde att de var reserver, andrahandsvalet, och enligt Chris Mars beskrev det medlemmarnas »sekundära sociala aktning«. Gruppen odlade en förlorarimage som gick ut på att utnyttja deras odugligheter som musiker, men tillsammans med Westerbergs texter – mer fyndiga än vad bilden av honom som dyslektisk alkoholist gav sken av – väckte de också en motsatt känsla till liv, för kunde de verkligen vara så inkompetenta som de verkade?
Låtarna skiftade ständigt form för att de inte var nyktra nog för att framföra dem, sångaren glömde bort texterna eller så var bandmedlemmarna inte tillräckligt klipska för att lära sig eländet. »Our patience, our attention spans, were so short«, betygar Westerberg och menar att den kreativa slappheten ofta mynnade ur leda, att han inte ville upprepa sig eller underkastas en enda version, samtidigt som de uppenbarligen drog nytta av rastlösheten, med spelningar där det inte var ovanligt med 20 avbrutna låtar, eller en kavalkad av idiotiska covers, som när de gick loss på »Hello Dolly« ett dussintal gånger. Generöst nog försökte sig bandet på vadhelst publiken önskade sig, och då får väl lyssnarna skylla sig själva?
Gruppen bildades vid en tidpunkt då Minneapolis höll på att etablera en lokal musikscen, med inte minst The Suicide Commandos, Hüsker Dü och Loud Fast Rules, vilka anslöt sig till den vitala postpunkvågen som sköljde över staterna under 80-talet, där band som The Minutemen, Mission of Burma och Saccharine Trust tog treackordsformeln vidare. Men någonting hindrade The Replacements från att kanalisera deras fulla potential, och en av behållningarna med Mehrs grundliga efterforskningar är att han inte avstår från de mindre smickrande delarna av bandmedlemmarnas historia, såväl deras dystra barndom som det trassliga livet på turné, jämte den geniala uppstudsighet som de visade inför skivbolag, managers och producenter, praktiskt taget alla som kom i deras väg, först och främst de själva.
Boken inleds med gitarristen Bob Stinsons begravning, död av naturliga orsaker vid 35-årsåldern, då hans kropp gav upp efter åratal av alkohol- och drogmissbruk. Vi ges en bakgrund till problemen, fadern som inte erkände honom och styvfadern som utnyttjade honom sexuellt, tillsammans med en familjehistoria av våld, missbruk och självmord som liksom förseglade hans öde vid födseln. När Bob Stinson satte basen i sin lillebrors händer var det för att Tommy inte skulle hamna i samma trångmål som han själv, även om det också innebar en tonår spenderad på turné, i musikstudios och barer.
Att läsa bandbiografier är lite som att titta på en kuppfilm, först får vi den brokiga förhistorian till hur de inblandade drivs till att bli förbrytare, den skoningslöshet med vilken samhället trampar på dem och den till synes naturgivna hämnd som förbereds, därpå korsar deras vägar och föremålet för kuppen kommer som en skänk från ovan, alltmedan vi förstår att det här är den enda utvägen för dessa osaliga människor, antingen det eller döden, vi känner att de är värda en liten chans, att hela systemet ändå är åt helvete, och till sist stiger spänningen när bandet är samlat, alla har sina roller, bandnamnet sitter som en smäck och det är dags att erövra världen, eller?
Eftersom The Replacements inte utgjorde den vassaste kniven i lådan, och spelade det kortet så ofta att deras karriär bildade ett enda sluttande plan, var de beroende av ledning för att spela in och få ut musik, anordna spelningar eller bara ha någon att jävlas med. En avgörande faktor för The Replacements tidiga karriär var eldsjälen Peter Jesperson, gruppens första manager tillika ägare av deras första skivbolag Twin/Tone, någon som var DJ på Jay’s Longhorn Bar samt butikschef för skivaffären Oar Folkjokeopus, ställen som såg till att sätta Minneapolis på den musikaliska kartan under 80-talet. Fram till att bandet sparkade honom och tog det ödesdigra klivet till Sire Records var Jesperson – själverkänd Brian Epstein-fantast – den femte medlemmen i The Replacements. Han hade tålamodet att ägna åtta månader åt att spela in debutalbumet Sorry Ma, Forgot to Take Out the Trash (1981), såg till att dokumentera deras snabba utveckling på den efterföljande Ep:n Stink (1982) och insåg den potential som fanns i Paul Westerbergs låtskrivning.
Men så fort någonting förväntades av bandet, när de spelade inför hardcorefantaster eller skivbolagsrepresentanter, var det som om tilt-läget slogs på. När Jesperson tog ett jobb för R.E.M. sommaren 1983 betraktade de det som ett oförlåtligt svek, samtidigt som gruppen hamnade i en långvarig konflikt med skivbolaget för att Westerberg vägrade skriva kontrakt, och när Twin/Tone annonserade att deras förstlingsverk skulle återutges stal bandet vad de trodde var masterinspelningarna och slängde rubbet i Mississippifloden. Alla som kom i kontakt med bandet blev utsatta för olika tester, den renommerade producenten Scott Litt blev tacklad till golvet av fyra krigsmålade bandmedlemmar, och när en agent ur den inflytelserika Creative Artists Agency erbjöd sig sina tjänster krävde bandet att han skulle stappla naken genom en bar och låta som en höna. I likhet med många punkband gav de gärna intrycket av att det var vi mot världen, att alla som sitter på makt och pengar är ruttna och det finns ingen som förstår oss, men musikjournalisten Mehr sätter ljuset på betydelsen av entusiasten Jesperson och den imponerande skaran av följare och hängivna musikkritiker, den »värld« som håller »oss« på plats.
Till sin mentor anförtrodde Westerberg låtar som inte passade The Replacements repertoar av slyngelrock, varav många förblev outgivna eller hittade in i bandets alltmer spretiga album (låtar som »If Only You Were Lonely«, »Within Your Reach« och »Answering Machine«). Jesperson hade sinnesnärvaro nog att slussa låtskrivaren in i studion så fort Westerberg vädrade en låt, även om det är till musikhistoriens förtret att Jesperson inte spelade in en soloskiva med hans tidigaste material, då de akustiska demolåtarna (som »Bad Worker«, »It’s Hard to Wave in Handcuffs« och »Hold Me in Suspension«) visar på en självsäker energi rotad i ögonblicket, en leklysten påhittighet som Westerberg senare snuddat vid med soloutgåvorna 49:00 (2008) och 3oclockreep (2008).
Mitt bland kaoset gav Westerbergs låtmaterial en ryggrad åt bandet, samtidigt som de förde in en känslosamhet i punken, där uttrycken för begär, alienation och lättsinne sätter en ram kring den insubordination som låg i musiken, en spontanitet som inte gick att stilla. Efter den tidiga punkperioden utökade The Replacements snabbt sitt musikaliska register, och på albumet som tillhör karriärens höjdpunkt, Hootenanny (1983), blandas genrer och stämningslägen hejvilt. Titelspåret utgör en första tagning efter att bandet växlade instrument för att irritera inspelningsteknikern, texten till »Lovelines« består av kontaktannonser, »Run It« handlar om när Westerberg och Mars jagades av polisen på Mars motorcykel och »Treatment Bound« är det mest fullödiga självporträttet som bandet gjorde, inspelad på en boombox i replokalskällaren och komplett med tabbar (»keep going«, manar Westerberg efter att låten nästan säckar ihop), ölflaskor som välts och textrader som inte skyler över skönhetsfläckarna:
There’ll be no pose tonight, no money in sight
Label wants a hit and we don’t give a shit
Because we’re gettin’ noplace as fast as we can
We get a noseful from our so-called friends
We’re gettin’ nowhere quick as we know how
We whirl from town to town, Duluth to Madison
Treatment bound
De senare skivorna pekar inte på någon större mognad, vare sig ämnesmässigt eller musikaliskt, som om bandet dumdristigt höll fast vid ett ideal som inte möjliggjorde mycket annat än innovationer i klavertramp. Istället för att starta eget skivbolag eller kultivera punkens gör-det-själv inställning, såsom de lokala konkurrenterna Hüsker Dü gjorde, la de sin framtid i händerna på någon annan, kanske mindre ett karriärval än av nödvändighet, en motsättning som gav form åt skiljelinjen mellan framgång och misslyckande som gäller för musik som inte trivs med vedertagna seder. Efter tonårsromantiken på Let It Be (1984) rör de sig mot radioanpassade rockidiom, där de efterföljande albumen lider brist på humorn och nonchalansen, istället förpassad till livespelningarna. Låtar som riktar sig till unga (»Kiss Me on the Bus«, »Bastards of Young«, »The Ledge«) tycks sakna ungdomlig livsnerv och försöken till självrannsakan (»Here Comes a Regular«) dras ner av en svulstig produktion och ett patos som blev mer och mer anspråksfullt.
Att The Replacements lockades till ett stort skivbolag som Sire visar möjligen på den osjälvständighet som låg hos dem, där den inflytelserike bolagschefen Seymour Stein var mer än villig att pådriva bilden av dem som obotliga rumlare. När bandet sparkade Bob Stinson på grund av hans oförmåga att fullt ut engagera sig i den musikaliska delen av verksamheten, var det ett smått paradoxalt beslut som påbörjade den långsamma upplösningen, som till sist lämnade Westerberg ensam. Genom att inkludera bandmedlemmarnas olika synsätt bemödar sig Mehr om att ge en nykter helhetsbild av konflikterna, och på samma gång gör det lite oklart vad som egentligen manar på bandets självförståelse, hur mycket av den som var medveten, understödd av skivbolaget eller ett hopkok av omständigheterna. Inte så sällan utnyttjar Mehr en psykologiserande dramaturgi, som när Bob Stinsons missbruk förklaras av hans obearbetade barndomstrauman eller låttexter kopplas till bandmedlemmarnas biografier, medan han inte ägnar lika mycket tid åt den musikaliska förloraridentiteten som de odlade.
Obegripligheten är en införlivad del av The Replacements, där uppståndelsen vid livespelningarna tenderar att göra de hopplösa fyllona till bragdmän, och lika mystisk kunde de desperata försöken till musik te sig, som om en obestämbar varelse försökte ta sig in utifrån, samtidigt som det inte går att slita uppmärksamheten ifrån tumultet, för nog ser och låter allt som ett gäng gatumusikanter med några kroppsdelar för lite, de befinner sig på ett avstånd från publiken, och ger slynglarna på scenen en hemlig fördel, upptågsmakarna har åhörarna redan i deras våld när de raglar ut på scenen, så fjärran och därför också så nära, med en sårbarhet som alltid räddar dem från att avfärdas.
Westerberg visste vad han gjorde menar många som Mehr träffat på, och även författaren tycks luta åt en sådan uppfattning: låg det inte egentligen någon slags performance art thing bakom det hela? De imponerande mängder starkvaror som bandet stödde sig på borde slå alla medvetna koncept ur hågen, men ibland verkade den målinriktade självförbränningen nästan utstuderad, som om bandmedlemmarnas strävan efter att omedelbart göra slut på alla inkomster, eller att tjata till sig en turnébuss som de omedelbart slet itu, egentligen styrdes av en yttre influens. The Replacements gjorde impulsen till ett estetiskt mål.
De clownartade ersättarna var inte utan tragik. Såsom en av Mehrs många biografiska kartläggningar gör gällande kan ingivelsen till bandidentiteten också härledas till en av Westerbergs barndomsvänner, den karismatiska bluesfantasten John Zika, som Westerberg spelade med under sina formativa år. Efter att Zika begick självmord sa sig Westerberg ha tagit över en del av hans personlighet, som om han förde den trotsiga andan vidare: »From then on, when in doubt, in my mind, musically, or whatever, I would think: What would John have done?« Även om händelsen verkar ges för stor betydelse i bokens inledning, kommer en förklaring när Westerberg senare spelar in sången till »Rock ’N’ Roll Ghost« (1989), skriven som ett svar på Zikas självmord, då han under den tredje och sista tagningen inser att låten också handlar om honom själv, varpå han gjorde ett improviserat tillägg: »There’s no one here to raise a toast / I look into the mirror and I see / A rock ’n’ roll ghost.« Insikten om att Westerberg hade överskridit sin skyddsande, vikarien som inte längre fyllde ut spökets kläder, fungerar som en sinnebild för det godtyckliga sätt som The Replacements tog sig an alla klichéer om ett rockband, uppvägt av den vårdslöshet som tillstår fullgoda punkare, och som alltid riskerade att mynna ut i patetik.
Det sista albumet All Shook Down (1991) ligger närmare gubbrock än punk, men ger samtidigt prov på ett splittrat band som inser att tiden hunnit ikapp dem, att de missat chansen och vinnlägger sig inte längre om att verka olydiga, därav textrader som blickar tillbaka och förbereder sig för det stundande slutet, en grundton som kretsar kring resan och ett desperat försök att hålla sig på benen, fastän världen passerar allt snabbare förbi. Trots att Westerbergs röst är på väg att ge upp, ett resultat av kronisk alkoholism, tillhör albumet det mest klarsynta från Sire-eran. Här finns några av Westerbergs mest genomarbetade texter, med många exempel på hans kvicka ordlekar (»The plan was to sweep the world off its feet / so you sweep the garage for the neighbours to see«), fyndiga desperation (»It’s too early to run to momma / it’s too late to run like hell«), suggestiva bilder (»Hollywood cops / shoot each other in bed«) och miniatyrberättelser som fångar svanesångens sömniga tillstånd:
Magazine she flips through
is the special double issue
smells like perfume
she leaves it on the plane
Baggage claim is this way
so watch her walk down that way
in a hurry
to put an end to his day
She’s got the devil in her eyes
only one way to exorcise him
one wink at a time
The Replacements gjorde självförstörelsen till rättesnöre, inte helt olikt förgrundsfiguren Alex Chiltons ostadiga soloskivor, den före detta Big Star-medlemmen som balanserade mellan idérikt kaos och målinriktat självsabotage. All Shook Down är inte lika fängslad av vårdslösheten, där titelns omkastning av Elvislåten »All Shook Up« (1957) visar på deras rockambitioner, kanske ett förspillt försök att komma rocken till mötes. Lika lite som bandmedlemmarna hade koll på sina privatliv, lika lite tycktes de ha uppsikt över musiken, för när de väl verkade utöva kontroll gjorde de allt för att dra bort mattan under fötterna, möjligen ett uttryck för revoltens behov av kompromisser, som samtidigt levandegjorde humanismen som var inbyggd i gycklarväsendet, skiljemuren mellan spänning och tragik, då The Replacements kanske var mer upptågsmakare än musiker. Ingenting blev ju ändå som det skulle, snabbare än vinden glömde de bort vart de var på väg, och i punkens tacksamhetsskuld till rocken, dess strävan efter att göra den rak och enkel, fanns ett rättesnöre som i slutändan måste leda vilse.
Historien om The Replacements är ett givande ämne för en bok, kanhända för lockande att försöka återge som det var. Paradoxerna som låg i deras musikåskådning träder ofta fram av de destruktiva handlingarna som staplas jämsides med musiken, även om Mehr inte alltid kommer åt skjuta-sig-själv-i-foten estetiken, som möjligen fordrar en lika udda språkdräkt. Redogörelserna för bandmedlemmarnas karriärer efter The Replacements, med Westerbergs svajiga soloskivor och Tommy Stinsons eskapader som Guns N’ Roses-medlem, ter sig lite som eftertankar, i likhet med den pliktskyldiga epilogen om återföreningsturnén. Krönikan ropar efter någonting som kan fånga obegripligheten.
När The Replacements uppträdde på Coachella Festival i Kalifornien den 11 april 2014, med Westerberg och Stinson som enda ursprungliga medlemmar, spelade de på samma scen som Lorde, Pharrell och Lana Del Rey. »Well, hello«, annonserade Westerberg, »there’s been a lot of good music today, huh? We’ll put a fucking stop to that right now«. Av rapporterna att döma verkade bandet ha uppfyllt löftet, samtidigt som Aftonbladets Markus Larsson har lovordat den återförenade gruppens förmåga att blåsa nytt liv i rocken, och Håkan Steen noterade att The Replacements hade skevheten intakt, med sedvanligt bisarra covers och den oförutsägbara tendensen att ändra sig och ständigt påbörja nya låtar. Bandet pendlar fortfarande mellan känslosamhet och obegriplighet, och redan en av åhörarna vid deras konsert på rehabcentret i april 1980 tycks ha slagit huvudet på spiken: »They weren’t exactly good, but I just loved them. And I couldn’t figure out what I loved about them so much.«
