Knappt två månader hann upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) tillbringa på ön St. Pierre innan han fördrevs på nytt. Efter att hans traktat om barnuppfostran, Émile (1762), på grund av sin religionskritik förbjudits i Frankrike och hemstaden Genève hade varje hopp om ett refugium grusats. När han ankommer till St. Pierre sommaren 1765 hade han redan ett par kringflackande år bakom sig. Från byn Môtiers, som låg under Fredrik den Stores beskydd, jagades han bort av en stenkastande pöbel.
I Steve Sem-Sandbergs nya roman Oceanen möter vi Rousseau på denna schweiziska ö. Inte böjd över sina böcker och inte heller med pennan i hand, på väg att författa ett försvar, utan i en båt, upptagen med att genomsöka strandkantens flora. Det är hett, insekter kryper i ögonvrån och båten svajar till när han klipper av den eftertraktade växten. Hans mål är inte längre att skriva, utan att böjd mot marken ruta in jorden och inventera floran.
I sin postumt publicerade Den ensamme vandrarens drömmerier (1782) skriver Rousseau att ingen plats har gjort honom »så verkligt lycklig och hos mig efterlämnat ett så kärt minne« som St. Pierre. Men det skimmer av nostalgi som genomsyrar den »Femte promenaden« har hos Sem-Sandberg ersatts av ett betydligt mer omilt och oförsonligt presens. Hos Sem-Sandbergs Rousseau väcker »landskapets lugna och värdiga skönhet« bara ängslan, det är ett »paradissken«.
Den olycklige
Oceanen har epitetet »berättelse« och naturligtvis tar sig Sem-Sandberg friheter med materialet. Byggstenarna finns där, i biografier, studier och inte minst i Rousseaus egna skrifter, men Sem-Sandbergs Rousseau är hans egen skapelse, liksom hans Woyzeck var i den betydligt större anlagda romanen W (2019). Som vanligt är det inte det lyckliga ödet utan det olyckliga som Sem-Sandberg söker sig till i de dokumentärromaner som gjort honom till en av den svenska samtidslitteraturens främsta namn: Theres (1996) om Ulrike Meinhof, Ravensbrück (2003) om Kafkas flickvän och översättare Milena Jesenská, De fattiga i Łódź (2009) om den polska stadens judiska getto, samt De utvalda (2014) om mentalsjukhuset och eutanasianstalten Steinhof i Österrike.
När vi möter Rousseau i Oceanen är han en sårad och bruten man. Glansperioden är ett svunnet minne, uppgång har han upplevt, liksom sitt fall. Han är sjuk, jagad och förnedrad och den paranoia som han kom att utveckla slår här ut som en blomma. Men fortfarande finns det drag av normalitet. Han undervisar sin värd i piano, fattar ovilligt tycke för en av pojkarna på ön och hjälper till med hampaskörden. Som en del av detta enkla sammanhang, fjärran från Paris societet och civilisation, kan han stundtals uppleva en stilla lycka. Genom tillbakablickar vecklas Rousseaus liv ut. Det är ett stilgrepp som förstärker känslan av att filosofen befinner sig i ett livets slutskede. Så tecknar Sem-Sandberg en biografi utan de hagiografiska drag som emellanåt kännetecknar denna typ av roman som på senare tid har kommit att kallas exofiktion.
I kroppens och samhällets bojor
Korta essäistiska passager om konst och religion, och inte minst om botaniken, växternas skönhet och naturens egenvärde vävs in. Det gör inte Oceanen till någon idéroman – och det är inget geni höjt över vanliga döda som läsaren möter. Sem-Sandberg gjuter inte liv i filosofen genom att göra hans inre tankevärld till bokens centrum, utan genom att framhäva hans otympliga kroppslighet. Rousseau plågas här inte bara av det förflutnas svek och intriger, utan framförallt av det W. G. Sebald i sin Rousseau-essä i Logi på landet (1998) benämnde det »kroniska underlivsbesväret«. Sem-Sandberg är mer specifik och ringar in diagnosen till urinstämma.
Filosofens problem med att kissa skildras ingående och ofta, och hur ömsint skildringen av hur hans hushållerska och älskarinna Thérèse håller i hans skrumpna kön och varsamt för in den specialgjorda katetern i filosofens urinrör än är, blir de flesta passagerna där ämnet behandlas rätt plågsam läsning. Urinstämman och de smärtor som följer på svårigheten att tömma blåsan är ett oväntat bärande motiv i romanen. Beskrivningarna är minnesvärda och troligen har Sem-Sandberg kryddat dem rejält.
Förutom att göra filosofen till kropp och därigenom nutida, fyller urinstämman även en annan funktion: den hindrar honom att agera som han vill, den isolerar honom. Sem-Sandbergs Rousseau är en man som fallit offer för ödets nycker, fångad i såväl kroppens som samhällets bojor. Han må vara den författare som först trängde djupt in i sitt eget psyke, men vad hjälper det när man inte är herre över sitt hus? Prästerna, makten och sjukdomen dikterar hans liv.
Exilens skuggtillvaro
Sem-Sandbergs Rousseau driver allt djupare in i en skuggtillvaro, det heter att han är »i alla bemärkelser redan död«. Han är en sömngångare som jagas av det förflutnas maror, en man på flykt som inte kan glömma hur dörrar stängdes, arresteringsorderna utfärdades, gendarmer utsändes. Trots att det botaniska arbetet gör honom däst och trött, »undflyr honom sömnen alltjämt«. Buksmärtorna hindrar honom från att somna och osalig vandrar han fram och tillbaka i rummet. Sebald noterar i sin essä att trägolvet i Rousseaus rum på St. Pierre har blivit så pass nött att en liten nedsänkning har bildats: den osaliga vandringen fram och tillbaka lämnade outplånliga spår.
I ena stunden kommer »feberns töckenbilder« över honom, andra gånger söker han sig till en själens och tankens halvdvala. Verkligheten drar sig undan. Det dunkel han befinner sig i »är ett av andra vållat« och han misstänker att man inte vill att han ska förstå vad man företar sig bakom hans rygg. Samtidigt som världen omkring Rousseau blir allt mer opak, tilltar ett annat halvdunkel.
Rummet är fullt av växter och växtdelar med stjälkar och jordiga rotnystan med klumpar och långa utstickande rottrådar som han burit hem men ännu inte hunnit tvätta, frilägga och sortera. De hänger från krokar i taket. Ovanpå skåp och hyllor ligger mossväxter och torkar. I hörnet närmast spisen har han placerat du Peyrous gamla växtpress, tung som ett städ, och på spishyllan ovanför olika tinkturer och lim. Allt detta gröna skapar ett säreget grumligt ljus i rummet, en halvdager som får bohag och väggar att se otydliga ut, som om de var på väg att frätas sönder av en dunkel syra.
Prosan däremot är klarvaken, precis, och driver fram i ett makligt och behagligt tempo. Om Rousseau förfäktas av febriga förföljelsemanier och hotande dagdrömmar så är berättandet återhållsamt, närmast skört.
På existensens ostadig mark
Sem-Sandbergs Rousseau är dystrare än den man möter i hans egna skrifter. En sorgsen renegat, just en sådan figur som paradoxalt nog tycks ha blivit så omtyckt att skildra litterärt i en tid där ostracism blivit allestädes närvarande. Sem-Sandbergs Rousseau känner pöbelns ansikten och prästernas bannor. Oförrätter hopas när han ser tillbaka på sitt liv. Kanske är det därför inte märkligt att han på ön St. Pierre önskar att »denna sjö skulle ha varit en ocean«, som det heter i hans Bekännelser (1782). Bara ett vidsträckt hav skulle kunna skydda honom från de oönskade besökarna som kommer för att beundra eller förråda honom. Den folkskygge och enslige mannen har satt sin Thérèse att ivrigt mota bort alla besök, och om de trots allt lyckas tränga sig in i huset så kunde han alltid fly de oönskade gästerna genom en fallucka i sovrummet.
Men oceanen är inte bara skyddande, utan har också en annan sida. »Vad var mera naturligt än att tänka att allt omkring oss var resterna av en förtorkad ocean, att det vi är vana vid att kalla fast mark egentligen bara är en lös grund«. Den torrlagda havsbotten är den existentiellt ostadiga mark varpå alla människor står. En oväntad rörelse kan utlösa ett ras, något utanför kan rämna vår tillvaro. På så sätt skulle vi alla kunna säga, inte minst efter att ha läst Sem-Sandbergs Oceanen: Je suis Rousseau.
