Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

Ren hunger – eller något helt annat

Først publisert i Vagant 1/2007.

Dennis Cooper: Kluven
Översatt av Martin Högström från Frisk, 2001
Vertigo Förlag, 2006

Jag kan, om jag vill, berätta tusen små historier – och kanske jag också kommer att göra det – en eftereffekt av den märkliga resonans som uppstod i mitt minne någonstans halvvägs in i Dennis Coopers Frisk (2001), eller i den svenska version jag just läste, Kluven. Inte bara för att huvudpersonen, Dennis, plötsligt utan någon mer begrundad anledning förflyttar sig till Amsterdam – och därmed kryssar mitt eget spår. Näe, han måste dessutom flytta in i en väderkvarn, ovanpå ett litet lokalt bryggeri som huserar i första etagen. Och där, just där, är han lite för nära mina egna biografiska fakta. Dennis sitter där och fantiserar om att döda yngre män och elvaåriga pojkar, i lukten av öl från våningen under. Och det är inte så mycket det att han väcker en liknande lust i mig – det sker alltså inte, jag lovar – som att jag tvärtom nästan börjar gilla tanken på att bli dödad av honom. För det är sällsynt med mördare som visar en sådan grad av omsorg och beundran för sina offer. I fantasierna går Dennis lös på dom med vad som bara kan karaktäriseras som en omättlig aptit; han slickar dom från topp till tå och undersöker varje skrymsle av den kropp han i logisk konsekvens bara måste se insidan av innan han blir nöjd – och inte ens det är egentligen tillräckligt. Vid ett tillfälle övertalar han en ung punkare som snart ska slaktas att skita i munnen på honom och konstaterar att smaken är mild. Detta är alltså inte i första hand ett uttryck för en vilja att dominera, vilket ju är det första man tänker om en sådan kontext. Nej, nej, nej, det är frågan om ren hunger, ett begär som är i fullständigt raseri över att inte kunna tillfredsställas. Ett tillstånd av permanent otillfredsställelse.

Kort sagt: det är fortlöpande noteringar från en man besatt av en idé, som bottnar i hans gränslösa beundran för sina offer. Det skulle antagligen vara helt fantastiskt att bli slaktad av honom … men man ska vara försiktig med vad man skriver; jag delar inte fascinationen för hur folk ser ut inuti, inte egentligen. Det säger sig självt att för en gammal härdad tuffing som mig har inte Cooper någon shock value. Som flitig läsare av Peter Sotos, och inte minst genom min egen erfarenhet – ho-hum! – har jag ju varit ute på djupare vatten och haft att göra med mer ohanterliga problemställningar än dessa. (Även om jag inte har dödat någon, ännu.) Men så var det ju också det att Cooper skriver så förbannat gott och catchy. Så gott att det snart är glömt att jag läser en svensk översättning – för jag är givetvis en förbannat överlägsen språksnobb som helst läser vilken jävla kioskroman som helst på originalspråket. Så länge originalspråket är engelska, vill säga. Jag har inte blivit så överlägsen att jag läser franska och spanska ännu, men holländska och italienska går hyfsat så länge det är en tunn bok … och nu börjar jag faktiskt irritera mig själv över den här digressionen; vad jag egentligen ska fram till är att översättningen håller. Återstår att se om jag gör det.

För jag vet ju var det förbannande bryggeriet i väderkvarnen ligger – och jag vet också at deras öl inte är att leka med – och hur många skuggor var det inte som följde efter mig över kartan den där gången för över tio år sedan? Bara ett par år efter att boken skrevs, för övrigt, så Cooper var egentligen först, men det visste jag inte då. Vad visste jag då? Kanske jag visste ganska exakt var det gjorde ont? Och hur obotligt det faktiskt är? För det kan aldrig vara tillräckligt att öppna folk och vränga skinnet ut och in på dom, och förresten blir det bara en jävla sörja av det. Objektifiering är en väldigt fin sak mellan vuxna människor i samförstånd, men det får då vara gränser.

Eller?

Okay, han har väckt ett spöke som brukar tjäna som exempel på hur tillfälligt tillfället egentligen är; och jag blir tvungen att redogöra för den första av mina tusen historier. Inte för att jag egentligen vill, eller ens har någon lust, men bara för att det faktiskt inte finns något annat sätt att komma vidare här. (Får alltid den där märkliga metalliska smaken i munnen när jag tänker mig så långt bort som 90-talet, det är inte bra).

Året var 1994 och jag hade en studio på Rijksakademie van Beeldende Kunsten. Jag hade också ett diaboliskt komplex; en slags småpsykotisk identitetskris med sataniska övertoner – jag ska lämna möjligheten öppen för att mitt inre landskap inte har förändrat sig ett spår sedan dess, men jag ska också lämna det öppet för att det i själva verket aldrig har varit så och att jag bara förvränger fakta till att passa min agenda.

Och jag var besatt av Jeffrey Dahmer – en speciell sorts seriemördare som hade åkt fast några år tidigare, eller mer specifikt; jag var besatt av tanken på hans frysbox – där delar av hans offer återfanns. Nu börjar det brännas, va? Grejen med Dahmer var att han var så förbannat intetsägande; han verkade vara världens tråkigaste man. Och han ville inte vara ensam, så han ogillade starkt när någon skulle gå. ”Ogillade” är ett hysteriskt understatement; han stod rent ut sagt inte ut med tanken på att någon skulle lämna honom, så illa att han bestämde sig för att hålla dom kvar till varje pris. Så han slog ihjäl dom, parterade kropparna och sparade delarna i frysen. Dom flesta av oss hade valt en annan lösning.

Och dom flesta av oss blir inte besatta av såna figurer, men det blev jag alltså – och det nådde sin peak vid den här tiden. Det föll sig så att BBC visade en dokumentär om honom, i vilken det ingick en serie Super-8-filmer av honom som barn. På det första klippet ser man en Dahmer på kanske 4 år som viftar två fire-crackers i cirkulära rörelser. Ett par månader tidigare hade jag spelat in en videosnutt där jag stod naken vid Amstel med – just det – två fire-crackers, som jag – aha? – viftade i cirkulära rörelser. Vilken ung videokonstnär frestas inte utnyttja sånt? Givetvis klippte jag ihop mig själv med Dahmer och lät det gå på loop i 45 minuter i den årliga utställningen som skulle öppna en vecka senare. Men ett par dagar in i den veckan blev Dahmer mördad i fängelset. En medintern hade tryckt in ett kvastskaft i ögat på honom som fortsatte vidare in i huvudet. (Jag är fortfarande osäker på hur sånt här fungerar, alltså – jag menar, sitter dom inte i fängelse då?) När utställningen öppnade ett par dagar senare fick jag ett pris – jag kommer inte ihåg den exakta summan, men det var en väsentlig mängd spänn extra – och detta hade tilldelats mig av en jury på två personer, som egentligen skulle vara tre. Den tredje hade varit på väg på cykel när han plötsligt – heh! – fick en gren i – uh-huh? – ögat, och måste dra på akuten. Han dök upp flera timmar senare, enögd, med en piratlapp, ursinnig över att dom andra två uppenbarligen gett priset till fel person.

Den sortens minnen vaknar av att Dennis Cooper placerar ”Dennis” i en väderkvarn över ett bryggeri i Amsterdam. Men inte bara det. Nej.

Innan jag hade läst så mycket som ett ord – Kluven hade kommit i posten tillsammans med den föregående Närmare och låg bara där, nedprioriterade av allt annat som passerar mitt skrivbord – tänkte jag att det egentligen kanske hade varit en god idé att parallellt läsa Ståle Huses debutroman La Zona Rosa (Forlaget Oktober, 2006), delvis därför att jag hade läst mig till att den skulle innehålla en god dos av närgångna, relativt råa homosex-skildringar. Något som, försiktigt sagt, är själva saltet i Dennis Coopers författarskap. Det fanns fler skäl. En god vän och kollega hade skrivit en oväntat spydig och överrumplande homofob kritik av nämnda bok och argumenterade för att man måste få lov att inte vara intresserad av Oslos underjordiska homovärld utan att behöva mista sin politiska korrekthet av den anledningen. Detta i sig var nog att väcka en viss munterhet, och jag hade redan bestämt mig för att jag skulle gilla den här boken.

Det var fel tänkt, trots att det var rätt. Det är orättvist att göra jämförelser här. Och man ska vara snäll med debutanter. Men det dom har gemensamt, bortsett från den uppenbara sexuella preferensen för det egna könet, är den grad av intensitet som utmärker beskrivningarna av dom sexuella excesserna. Dom partierna av La Zona Rosa – och dom utgör en stor del av boken, dom gör det – är relativt hotta och välskrivna, medan temperaturen sjunker drastiskt så fort det handlar om bokens struktur och plot. Det är ganska krystade transportsträckor mellan knullen, och det blir lite som det klassiska problemet med pornografi, där skådespelarprestationerna, dialogen och plotten är något helt sekundärt. Så sekundärt, oftast, att det inte kan bli annat än ofrivilligt komiskt. Coopers agenda är i grunden en helt annan, men så transcenderar ju också sex-scenerna det pornografiska och forcerar sig in i komplett tabubelagda områden av det mänskliga sinnet. För trots allt, det sker inga lustmord hos Huse; hur djävulskt dom glada männen än går lös på varandra. Men som sagt, dessa partierna av La Zona Rosa har något jag gillar, ett oemotståndligt subsoniskt sug i språkföringen som tyvärr kollapsar så fort handlingen tar över och huvudpersonerna tvingas till en mer eller mindre dyslektisk dialog för att föra handlingen framåt. Deras inre monologer är inte heller något man läser två gånger, men en sak ska han alltså ha: det sjuder bra när dom här karaktärerna kastar allt oväsentligt till sidan och låter hormonerna tala för sig själv.

(Är det föresten inte något mystiskt med att heterofila män överhuvudtaget inte klarar att skriva någon form av erotiska skildringar utan att det väcker en genuin skadeglädje hos den mer än normalt allmänbildade läsaren? Det är ett faktum att närgående heterosexuell prosa – i alla fall av manliga författare – av något som helst litterärt värde är lika sällsynt som en orginalpressning av Anti-Socials första singel på Dynamite records.)

Men, tillbaka till Amsterdam och det lokala bryggeriet i väderkvarnen, där Dennis suddar på fiktionen – den fiktion som för Jeffrey Dahmer slog över i tvångsmässig excess, och tidigare: Dennis Nielsen – samma sorts kompulsive, homosexuelle mördare, lika hopplöst ensam och distanserad från resten av världen, utanför alla sociala sammanhang och helt utlämnad till en neurotisk sexualitet som gått in i en högre växel än vad någon egentligen har gott av. Just som jag håller på och gräver i det här kommer det ett uppslag i Dagbladet om att den så kallade ”Lommemannen” inte alls är så harmlös som man har gett uttryck för tidigare. Av fantomteckningen att döma var jag på nachspiel med Lommemannen sommaren 1993 – han stal ett par skor av en tjej och blev borta. Tidigare hade han stått på torget i Trondheim med kuken ute, helt ensam, en mörk natt när min dåvarande kjæreste cyklade förbi, på väg till mig, som just hade fått ett skamligt förslag från ett medelålders par i en taxi som behövde en ung kille extra. Men det passade ju dåligt eftersom jag var på väg hem och hade en date. Vilket osökt leder tankarna till den gången jag skulle få en lägenhet på Grünerløkka i Oslo ifall jag knullade med husägarens äkta hälft medan han såg på. Desperat efter en plats att bo bet jag ihop och sade mig villig till detta, men det spårade ur innan vi kom så långt. Lika bra, för det ligger ju i korten att det inte hade blivit en bra deal att bo där i längden. Men nu börjar det glida iväg för långt från bryggeriet i väderkvarnen, där Dennis spelar ut sina fantasier mot verkligheten så spekulativt han kan utan att det ena faller över i det andra. Det vill säga, utan att fantasierna bryter sig in i den världen du och jag befolkar. Men det är också något annat: det ligger en kortslutning av det osäkra landskap som går under namnet gay fiction här … i Coopers värld är det mer snack om en tillfällighet att den skrivande är homo, och därför blir karaktärerna i hans böcker med en klockren logik också homo. Ungefär som Rainer Werner Fassbinder behandlade saken i sina filmer – som den naturligaste sak i världen. Vilket det ta mig fan också är, och därför har jag stor sympati för att helt ge fan i den påklistrade discokulan och dom rosa trikåerna i den krampaktiga verbala flykten ut av skåpet som ligger som en kvävande heterofil klische över hela landskapet. Dom här böckerna – också Ståle Huses debut, faktiskt – handlar ytterst om något helt annat.

Avatar

Tommy Olsson