KOMMENTAR. Quentin Tarantino har blivit filmkritiker under coronapandemin. Men kan man kallas en kritiker utan yrkeskårens respekt och fruktan?
En ung skribent får under 60-talet i uppdrag av producenten Roger Corman att regissera en film. Men uppdraget kommer med en hake. Filmen måste inkludera 20 minuter av den tidigare Cormanfilmen The Terror (1963), en gammeldags skräckhistoria med en mängd regissörer involverade (däribland Francis Ford Coppola, Monte Hellman och Jack Hill). Corman var känd för oortodoxa produktionsstrategier och lågbudgetlösningar. Men vad göra med en katastrof som The Terror? Peter Bogdanovich, kritikern som fick den tvivelaktiga äran att regissera detta, löste uppgiften med bravur. Han gjorde den då 80-årige Boris Karloff, huvudrollsinnehavaren i The Terror, till avdankade skräckfilmsskådisen Byron Orlok, som brottas med sin danande popularitet bland den nya popkulturen. Mitt i Orloks försök att acceptera sitt öde vävs en annan historia in, en mer modern form av skräck där en ung man går lös på omgivningen med skjutvapen. Resultatet blev Bogdanovich debutfilm Targets (1968): ett ömsint porträtt av en gången era och en oroande utblick mot framtiden.
En som nyligen skrev om Targets är Quentin Tarantino. Han har den senaste tiden smugit ut filmrecensioner på hemsidan till den biograf han driver, renommerade New Beverly Cinema i Los Angeles. Det är inte svårt att se beröringspunkter mellan Targets och Tarantinos egna referensfyllda filmer, i synnerhet Once Upon a Time… in Hollywood (2019), där en tv-skådis på dekis tampas med den framväxande psykedeliska rörelsen i slutet av 60-talet. Skillnaden är att Bogdanovich jobbade inom Cormans produktionssystem (i likhet med bland annat Martin Scorsese, John Sayles, Jonathan Demme och James Cameron) innan han gav sig iväg på mer framgångsrika företag. Tarantino skulle nog helst vilja befinna sig i Bogdanovich skor, hela tiden. Rörelsen bakåt i historien visar sig också i det att Tarantino nu satt klorna i filmkritik, precis som Bogdanovich och Cahiers du cinéma-regissörerna gjorde under 50-talet.
Sadla om eller komma hem?
Att Tarantino gått och blivit kritiker under coronapandemin lär inte komma som någon större överraskning ens för de som bara halvhjärtat följt den självlärde cineastens väg från videobutik till drömfabrik, till synes som resultatet av blotta entusiasmen. När han berättat om sina möten med gamla filmarbetare har det alltid varit en kavalkad av redogörelser av hur han pumpat dem på anekdoter om arbetet med den eller den regissören. Hans egna filmer framstår nästan som en naturlig avkastning av den maniska iver med vilken han närmar sig minsta lilla sak, alltid driven av fan boy-blicken på filmhistorien. Ingen blir nog därför chockerad av att han också haft en (dold) fot i kritiken. Under ett tacktal förra året, när han mottog ett pris på New York Film Critic Circle Awards, passade Tarantino på att rikta sig till den närvarande filmkritikern Peter Rainer, som genom hela filmskaparens karriär sågat hans alster, och berättade att han som 15-åring brukade läsa Rainers recensioner i Herald Examiner. »Och inte bara läste jag dig, jag har fortfarande de där jävla Herald Examiner på mitt jävla kontor!«
Det som Tarantino själv ger prov på i de 30-tal texter han hittills publicerat är inte en dagskritik med krav på aktualitet eller allmänintresse, utan liknar mest den bloggosfär som under 2000-talet hållit diskussionen av genrefilm vid liv – kännetecknad av ett enkelt tilltal och en drös med referenser som kräver att man delar skribentens manier. Recensionerna speglar i hög grad den popkulturella världen i Tarantinos egna filmer, till stor del vigda åt 70-talets Grindhouse-era och hans formativa år. En av behållningarna med dessa texter är att Tarantino ofta delger den tid och biograf där han först såg filmen, så att recensionerna handlar lika mycket om verket som om den där omöjligheten att någonsin bli klar med det – att tvingas se om, tolka på nytt. Urvalet av filmer tycks dock mer tillfälligt än planlagt, och kretsar kring ämnen man kunde förvänta sig av den notoriske filmnörden: västerns, kung-fu, blaxploitation. Bland regissörsporträtten av Peter Bogdanovich, Don Siegel och Wang Yu finns dessutom en intervju som en ung Tarantino gjorde med filmskaparen John Milius på 80-talet, en del av ett bokprojekt när han funderade på att bli kritiker, men sedan övergav.
Nyckelordet är förstås bli, eftersom kritiker sällan är någonting man är. Kritik består snarare av en bisyssla, sidointressen, förströelser. Saker att göra när man inte gör andra saker. Eller så är det del av ens egentliga projekt, i linje med den bok författaren skriver på men aldrig blir klar med, det nyckelverk som konstnärens alla förarbeten pekar mot, det drömprojekt som filmaren misslyckas hela karriären med att realisera; summan av alla lösa delar. (Självklart handlar Tarantinos nya roll inte om att faktiskt byta yrke – kavla upp skjortärmarna och utföra ett riktigt arbete – utan tycks vilja konstatera: nog har jag egentligen alltid varit en kritiker? Som ett retroaktivt önsketänkande, ett förflutet som äntligen hinner ikapp.) Tarantino publicerade de första texterna redan i höstas i samband med de filmer han kontinuerligt programmerar för New Beverly, ofta ur sin egen digra 35 mm-samling. Men efter att biografen tvingades slå igen portarna på grund av pandemin, och texterna började strömma ut i en alltmer frenetisk takt, kunde man tro att Tarantino faktiskt gjort slag i saken och lagt filmskapandet på hyllan, vilket han länge lovat, och tagit vid där han en gång började.
Jag citeras ju på Wikipedia
Men kan man kallas en kritiker bara för att man driver en blogg? Det fordras nog en viss läsarkrets, eller att skriva för fler publikationer än sin egen hemsida, innan man verkligen fyller ut epitetet. Folk kan läsa och följa en, men vad betyder det utan yrkeskårens respekt och fruktan? Man kan notera att citat ur Tarantinos texter redan pryder Wikipediasidor över filmerna han skriver om, någonting som inte ens rutinerade kritiker brukar förunnas. Men han är en offentlig person, en vars åsikter väger tungt på sidor som hör till lätt kultur – som dagböcker och brev, allmänna meningar och löst prat. Texter eller åsikter som, om man så vill, befinner sig i essäistikens gränsland mellan vetenskap och kätteri. Varken det ena eller det andra, men lika fullt en del av både opinionsbildningen och ryktesfloran.
Tarantinos balansgång mellan forskningssalen och bloggen visar sig också i det sätt han blandar filmhistoriska översikter med närläsning, inte blyg för att breda ut sig i omvägar och återvändsgränder. Som så många andra filmskapare är Tarantino en klarsynt analytiker av berättelseuppbyggnad, exemplariskt demonstrerad i kritiken av den andra hälften av Deliverance (1972), även om handlingsreferaten tenderar att åstadkomma den mest luftiga prosan i hans tämligen pratiga stil. (Ett lackmustest på omogna filmkritiker är det sätt som de bara vill få denna konstform ur vägen, medan erfarna skribenter ibland kan vara mer uppfinningsrika i sina handlingsreferat än manusförfattarna själva.) Den mest engagerade pennan lockas fram när Tarantino faktiskt har en poäng att försvara, i motsats till många av de tidigare recensionerna-under-arbete som dessa texter i grunden är, och utan tvekan med en stadigt stigande kvalité, mer och mer upptagna av en redan existerande diskussion.
För om det är någonting som utmärker essän om Peter Bogdanovich, där Tarantino vänder sig mot föreställningen om att John Fords influenser genomsyrade sin yngre kollegas verk, så är det att han tar spjärn mot (med taggarna utåt) vad andra sagt eller skrivit. Man kan tycka att han hellre borde ge sig i kast med den genrefilm han själv mynnar ur. Men de saker som står honom nära (som filippinska The Muthers (1976) eller Wang Yus kampsportsfilmer) genererar sällan så mycket food for thought såsom ytterligare tillskott till Tarantinos privata kanon (med otaliga under- och sidokategorier). I stället är det de medelstora filmerna (John Frankenheimers ekoskräck Prophecy (1979) eller det sista samarbetet mellan Don Siegel och Clint Eastwood i Escape From Alcatraz (1979)) han har störst framgång med, just för att de erbjuder ett större spektrum för analyserna – större insatser, större spelare. Vid dessa tillfällen låter Tarantino mer som en traditionell kritiker. Detta är vad ni tycker, detta är vad jag tycker.
Fältherren med smaklökar
Den mest kunniga kritikern är sällan den bästa kritikern. Det behövs ett avstånd till ämnet för att träda utanför expertrollen, för att inte falla tillbaka på den fatala kunskapsförmedlingen. Att skriva om någonting innebär att först glömma det man tror sig veta. Av samma anledning riskerar ens personliga smakomdömen att lägga sig i vägen för mötena med nya verk. En av de mest kunniga svenska sakprosaförfattarna, Horace Engdahl, skriver vanligen insiktsfullt och med stort historiskt spann om kritik, men tycks oförmögen att ta till sig verk utanför sin bekvämlighetszon. När det gäller »den senaste succéfilmen eller kultursidornas förfall«, skriver han i Cigaretten efteråt (2011), behöver man andras sällskap för att göra ämnena meningsfulla (hans egna stötestenar: Mulholland Drive och Mad Men). Paradoxalt nog, tillägger han, är skvallret och samtalet viktigare för en själv än sanningarna, då frågan om vad som ledde till romarrikets fall har så gott som ingen betydelse för ens personliga liv.
Kritikern Quentin Tarantino är lite som en fältherre som vecklar ut karta efter karta över alla filmhistoriska paralleller, blicken fylld av glöd medan andra kliar sig i huvudet. All information som läggs fram är uppenbart av stor betydelse för taktikern själv, men Tarantino är inte den som försöker reda ut varför en film är bra eller viktig. Däremot är han mån om att peka ut favoriter av typen »en av de bästa rollbesättningsfilmer som gjorts« (Paper Moon), »det bästa manuset som skrivits för en exploateringsfilm« (The Lady in Red), »ett av de kraftfullaste tidsklipp jag sett« (Papillon). Så mycket förstår man, men man får sällan syn på varför det är det eller hur det kan vara relevant för någon annan än skribenten, vilket även märks när han i intervjuer och kommentarspår talar om vikten av »smak«. Man ska ha mycket åsikter, finna sina fetischer, kultivera sina smaklökar. Man ska förfina sina intressen såsom man förvaltar sina åsikter: på skjortärmen. Åsikter är dock inte samma sak som argument. Först när skribenten dissekerar sina egna tankar går det att börja tala om en kritik.
Men så ser det ofta ut i Tarantinos recensioner, som när han i förbifarten kallar John Fords fotografi för »överskattat« eller François Truffaut för »amatörisk«. I bästa fall handlar dessa markeringar om en skribent vars resonemang håller på att formuleras, i sämsta fall är det mycket meningar men lite innehåll. Om det är någonting vi inte behöver mer av, så är det att den digitala åsiktsmaskinen ska få vatten på sin monomana kvarn, där allt uppgår till bästa-listor och sämsta-omdömen: gilla eller ogilla, älska eller hata, följa eller inte. Med karantänens avtagande möjligheter till samtal ansikte mot ansikte blir det lättare att tycka och klaga än att tänka och diskutera, lättare att förlora sig privata nöjen och ge fan i alla andra. Adressaten suddas ut, ärendet avtar.
Att skriva i Quarantino
Uppsöker man en av de senaste Quentin Tarantino-dokumentärerna, QT8: The First Eight (2019) som nyligen hade dansk biopremiär, så har ingen annat än lovord och hyllningar att bjuda filmskaparen. Han är mån om varenda detalj, gör varje medarbetare till en del av Den Stora Passionen För Film. Hagiografi hör till den sortens branschprodukter. Men bland kritiker och allmänhet är synen på Tarantino mycket mer kluven. I de flesta fall handlar det om att hans smak drar åt den så kallade skräpkulturen, i andra fall att filmerna drivs av en alltför gäll serietidningseskapism för att man ska kunna ta dem på allvar. Han må ha vigt sitt liv åt film, men det är ju inte de vackra klassikerna han vurmar för, alla de där gemensamma beröringspunkterna som kultur ska öppna upp och berika oss med! Men respektlösheten för den etablerade kulturen är en av Tarantinos dygder, det är den som gör att man står ut med recensionernas skriande behov av korrektur och varierande grad av ambitioner.
Som i sina egna filmer är kritikern Tarantino en livs levande motsägelse, en citatmaskin som drivs av Coca-Cola och kung-fu, en poppredikant för allt som är kult och subkult, en z-filmsapologet som även kan redogöra för George Peppards utveckling som skådespelare. Han har god hand med den anekdotiska delen av filmindustrin, alla de händelser framför och bakom kameran som alltid går att koka ner till en underhållande skröna. Förmodligen är det så man i första hand läser honom, en gemytlig krönikör med inblick bakom kulisserna som själv råkar göra film, vilket på grund av risken att förolämpa sina filmkollegor också gör honom begränsad i ämnesval. Därför sträcker sig inte respektlösheten in i nutiden, utan håller sig till 70-talets guldålder när alternativkulturella strömningar var en del av tidsandan. Så pendlar Tarantinos filmvärld mellan nostalgi och återupptäckt, så skrivs en recension i Quarantino – lyckligt bortvänd från nuet, tillfälligt avskuren från yttervärlden. Samtalet tar vi senare.
