KOMMENTAR. Ska vi beklaga att kritiken är marginaliserad eller anamma dess isolering?

Nättroll, populistiska politiker och kränkta vita män har mycket att hämta hos Travis Bickle, den alienerade hämnaren i Martin Scorseses Taxi Driver (1976), som fantiserar om ett regn som ska rensa bort alla avskum från gatorna. Jag är guds ensamma människa, kungör taxichauffören i en av sina monologer. Men Scorsese förstod att det är lönlöst att identifiera sig med honom. I en central scen låter han kameran panorera bort från Travis Bickle. Vi hör honom tala i telefon men ser bara en tom korridor. Kritikern, inte olikt regissören, dröjer ofta i panoreringen, distansens patos. Avståndet gör det möjligt att begrunda sådant som alla bär inom sig men inte lyckas klä i ord.

Taxi Driver (1976).

Vi tänker oss gärna att det aktuella meningsbytet är ett språk som ännu inte stelnat, idéer som befinner sig i rörelse, analyser som är på väg. Allt handlar ju om en pågående diskussion, såsom arvet efter det sokratiska samtalet gör gällande. Men till skillnad från det levande samtalet under antiken har vi idag en interaktiv diskussionsflora som tidvis beter sig som ett virus. Nuet är smittsamt och kommer användarna till del i form av önskedrömmar: läsarna ska serveras poängen omedelbart, helst utan sövande nyanser och ett debattsvar redan samma dag. Texten ska gärna beledsagas av hundratals läsarkommentarer som sprider sig som en bugg längsmed sidan och alltid med ett sug efter mer, oklart vad. Är detta ett resultat av de där okvädestermerna klickokratin, filterbubblor, eller gudbevars, av populism? Kommentarverksamheten närs av hänförelsen, och beror lika mycket på vår tids publicister såväl som sociala medier eller cyberrymden som sådan. Vi fick vad vi ville ha.

En gränsöverskridande mediepolitik (2016).

Hur har vi hamnat här? En orsak är att den digitala konkurrensen är snedvriden. Google fungerar som en redaktör för hela internet och gör det svårt för medier som sponsras av det amerikanska onlineföretaget att granska dem, hävdar Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet. Ju fler titaner som slår ihop sina påsar på nätet, ju mer krymper utrymmet för den självkritik som är »demokratins motor«, med Torbjörn Elenskys formulering i Axess. Det vi tycker och tar för fakta kan många gånger vara styrt av en osynlig part eller så drivs vi till att rikta uppmärksamheten åt ett visst håll. Den aktuella mediepolitiken har gjort att såväl internetjättar som public service drar nytta av situationen, menar en debattartikel i Dagens Nyheter den 8 februari. Enligt artikelskribenterna cementerar Sveriges Television sin position genom att liera sig med Facebook och Google, där ambitionen är att användarna ska få allt levererat via dessa plattformar och att innehållet först och främst ska klubbas av SVT. Att kursen i dagens mediesituation styrs av några få aktörer förstärks av att svensk public service beger sig in i konkurrensen på webben, påpekar Expressens chefredaktör Thomas Mattson.

Det norske mediemangfoldet (2017).

Debatten tog sin början efter att SVT, SR och UR riktade en skrivelse till kulturdepartementet, där de uttrycker en önskan om att bredda sin verksamhet och gör anspråk på friare tyglar på nätet. Parallellt tvistas det om hur framtidens mediestöd – som ska ersätta presstödet – kommer att fördelas och mycket i diskussionen påminner just om ett kulturpolitiskt ställningskrig kring den digitala infrastrukturen för kritik. Samtidigt är det så att många förblir bundna vid journalistikens moderskepp. Flera tycks önska att en eller flera ledande aktörer bildar kritikens hemort, en enskild plats som styr debattklimatet och som resten av medierna ska anpassas efter – i linje med föreställningen om att någon ska rädda oss från oss själva. Så tycks tongångarna gå även i den offentliga utredningen Det norske mediemangfoldet. En styrket mediepolitikk for borgerne, som presenterades den 7 mars 2017. Här karaktäriseras tidskrifter som »antingen nischmedier eller bredare medier utan huvudprofil knuten till nyhet och aktualitet«. Tilltron till deras offentliga värde framstår som minimal: »De kanaler och institutioner som utgör infrastrukturen för offentlig utväxling av information och åsikter, jmf. Grundlagen § 100 sjätte led, är i huvudsak nyhetsmedierna.« Sedan när är biblioteken och internet inte en del av ett offentligt meningsutbyte, där tidskrifterna är en av de viktigaste kanalerna för den kvalitativa journalistiken?

Ropet efter popularitet är en annan orsak till onlinemediernas huvudbry. Vi måste rikta oss mer till folket, lyder påbudet från vår tids populister, också i debatten om kulturkritikens roll idag. Många hävdar att kritiken ofta framstår som otillgänglig, obegriplig och ämnad bara för de få. Dagens pressmän sörjer över att recensioner inte genererar lika många klick som debattartiklar och sensationsjournalistiken. Stackars oss! Vad detta ger uttryck för – i tilltron till både kritiken och gemene man – är en idé om att vi ska ha en offentlig arena där åsikter och erfarenheter möts, där alla individer inte bara ska kunna göra sig hörda utan kanske också komma till klarhet. En sådan uppfattning tyr sig till begäret efter en tribun där det slutgiltiga avgörandet sker och som är vägledande för resten av samhället, som en scen där alla våra känslor speglas och rannsakas, ett veritabelt skådespel.

Taxi Driver (1976).

Idén om kritisk massa – att tillräckligt många människor ska engagera sig i samma fråga – är inte alltid eftersträvansvärt: om debatten tar utgångspunkt i någon som Travis Bickle riskerar vi att se med hans blick, samtidigt som vi inte styr över vilken information som når oss via onlinejättarna. Överallt kommer det beskyllningar för att medierna inte längre inkluderar folk i allmänhet, att språket är för otillgängligt eller att journalistiken inte anpassats efter de sociala medierna. Vad många politiska kommentarer gjort gällande efter det amerikanska presidentvalet är att medierna, kulturfolket och akademierna står för långt ifrån gemene man. Enligt etikforskaren Charles C. Camosy i The Washington Post den 9 november vann Trump inte bara för att kultureliten befinner sig för långt ifrån folket, utan för att universiteten innehåller en väljarkår vars tankesätt och värderingar inte speglar resten av samhället. Etablissemanget förlorar i land efter land, i fråga efter fråga, därför att de som känner sig svikna inte erbjudits någon ödmjuk diskussion, menade Marcus Birro i Nyheter 24 den 11 november. Journalistiken måste ta itu med den arrogans inför den breda massan som delar av textutbudet ger prov på och det faktum att mycket av kritiken inte »talar med publiken«, såsom Lars Elton formulerade det i Dagsavisen den 13 november. Typiskt nog för denna folkretorik ges inga exempel på en sådan kritik. Dock tillägger Elton att den digitala verkligheten och de algoritmer som tränger bort recensioner och essäer ur nyhetsflödet riskerar att urholka det kollektiva samtalet.

Sant nog. Men de sociala medierna ska inte användas som måttstock på offentligheten som sådan, lika lite som vi kan påstå att kritiken blivit mer läst förr, då det mycket väl kan vara så att kritikens snäva roll blivit mer synlig i och med den digitala infrastrukturen. Tidningsdöden är inte heller ett problem för plattformar som ägnar sig åt kulturkritik på nätet, kanske kunde det till och med vara till deras fördel att dagstidningarna tappar läsare som längtar efter kritiken, en verksamhet som mer och mer tagits över av tidskrifter och bloggar. Det är också dit vi måste rikta blicken. Det kollektiva samtalet kommer att omgruppera sig om vi ger den det utrymme den behöver, om den tillåts att breda ut sig bland de nya mikrooffentligheterna.

Många hävdar att någonting riskerar att gå förlorat om kulturdiskussioner förpassas till specialiserade forum. Vi behöver den där dagliga mötesplatsen, agoran som morgontidningar skänker. När erfarenheter och åsikter förs ut i den offentlighet som rikstäckande medier utgör angår åsiktsutbytet fler än miljöerna själva, såsom det norska Kulturrådets Tone Hansen och Kristin Danielsen uttryckte det i Dagbladet den 11 november. Men spekulationer framkastade på internetforum eller bland marginaliserade subkulturer är inte problemet, och kommer knappast att ersätta dagstidningar. Vi behöver spännvidden. Även dagspressen på webben fylls till bredden av tillfällighetsdebatter och hyperlänkar: bloggtexter blandas otvunget med djupläsning och drar till sig både olikartade läsare och skribenter. Nätet, i alla dess förgreningar, är en resurs, även om det innefattar en mängd ingångar och irrgångar, en massa som på många sätt är inbillad. För ett alias, användarkonto eller en anonym hemsida kan bli till förklädnader, i motsats till ett öppet samtal som förpliktigar. Men att bredda offentligheten bör anammas, inte svartmålas. Här kan vi värna om möjligheterna att tänka ensamma.

Ändå menas det att kritiken i alltför liten grad svarat på den »demokratisering av medierna som ägt rum«, med kritikern Anki Gerhardsens formulering i Aftenposten den 10 november. Publiken fordrar att inkluderas i den offentliga ordväxlingen, menar hon, och om kritiken ska vara relevant måste den säga någonting om det samhälle den utgår ifrån. Så kritiken står i fara för att vara odemokratisk? Det kunde lika gärna påstås att den debattkultur och kommentarverksamhet som formas av klicktendensen undergräver demokratin, inte minst då näthatet följer hack i häl så fort vi ska försöka fånga folkets röst. Det finns ingenting i de nya medierna som öppnar upp för mer demokrati än i tryckta tidningar eller tidskrifter: vad skulle det vara, kommentarfält? Och vad betyder det att publiken kräver att få vara med i det offentliga meningsutbytet – är de inte redan det, har inte alla möjligheten att uttrycka sin åsikt, vare sig på bloggar, sociala medier eller i dagstidningar?

Slavoj Žižek, Violence. Six Sideways Reflections (2008).

Faktiskt är det lättare för den europeiska demokratin att tolerera andra sätt att leva på grund av det som vanligen betraktas som det västerländska samhällets misslyckande, nämligen alienationen, säger Slavoj Žižek i boken Violence. Six Sideways Reflections (2008) i fråga om reaktionerna på Muhammedkarikatyrerna. Om det är så att alienationen förfrämligar människan från sin livsvärld eller från andra människor finns det även ett ofrånkomligt avstånd mellan läsare, kritiker och informationskanaler, i synnerhet på nätet. Ibland är en dos alienation nödvändig för fredlig samlevnad, menar Žižek. Till följd av det sociala avståndet kan X potentiellt erkänna att Y finns till. Att förstå varandra måste fyllas ut med villigheten att gå ur vägen för andra. Men vems främlingskänsla talar vi om? »Jag har aldrig förstått alienation«, har den amerikanska oljudsmakaren Boyd Rice sagt (RE/Search #6/7, 1983). »Du måste vilja vara en del av någonting för att känna dig alienerad från det.« Därför är det viktigt att medierna är kapabla att täcka utövare, verksamheter och idéer utanför huvudfåran, även dem som motsätter sig den.

Kritiken, i alla dess former, ger oss verktyg för att tala om människors roll i det stora hela, vare sig i samhället eller kosmos, men det som vi kallar för samhällsproblem är inte alltid så lätt att få syn på eller ens sätta ord på. Alla de fina namn som debatterna tilldelas – kulturmannen, vithetsdebatten, verklighetslitteraturen – kommer ofta av den likriktning som följer i hasorna på dagspressens inflytande, där den enkelspåriga debatten riskerar att spä på svårigheten att mobilisera meningsfulla samtal bland mindre publikationer. Skälet är att dessa saknar samma kulturella trovärdighet, även om kvalitén inte skiljer sig åt. Ofta är kvalitén till och med högre bland tidskrifterna. Här behövs också den kritik som går i klinch med sådant som kan te sig meningslöst, out of date, out of joint. Kritiken måste ge utrymme för återhämtning. Vi behöver texter som inte bara är vända mot det som är förhanden just nu, utan bereder för omsorgsfull reflektion i informationsflödet, den långsamma massan.

Vigdis Hjorth, Arv og miljø (2016).

Men den sociala delen av den digitala publiceringen bör vi närma oss med försiktighet, då det verkar råda en förvirring mellan kritik och sensation. Många använder Ingunn Øklands kommentarartikel om Vigdis Hjorth i Aftenposten den 10 september som exempel på hur en text lyckas nå ut till läsarna. Men varför det, vad är det i texten som gör den till en bra måttstock för vad kritik borde vara idag? Jo, det faktum att Hjorths roman potentiellt sett har en självbiografisk bakgrund, att historien om en kvinna som utsatts för sexuella övergrepp av sin far har vissa likheter med författaren bakom berättelsen. Ligger det inte en så liten sensationslystnad i den sortens artiklar? Vad säger det om journalisternas tankesätt när en sådan text hålls upp som mall för hur kritiken bäst engagerar läsarna? De frågor som Økland tar upp kretsar exakt kring sådant som skapar tidningsrubriker, den där rafflande gränsen mellan biografi och fiktion, mellan personlig tragedi och offentlig katharsis. Alla behöver inte sitta och stirra på bollen som far och flänger mellan debattörerna. Kritiken kan också tvinga publiken att följa en annan drabbning.

Uppenbarligen finns det stora förhoppningar på kritiken. Vi vill gärna tro att den bidrar till att hålla det demokratiska samtalet vid liv, att den ger möjligheter till att öppet diskutera vår kultur och historia, dryfta politik och samhällsfrågor eller sätta böcker, filmer och konst under lupp. Samtidigt ger många uttryck för en frustration över att kritiken inte förmår mäta sig med den aktivitet som nyhetssaker genererar på sociala medier. Vi lever på arvet efter upplysningen, tryckfrihetsförordningen och föreställningar om åsiktsfrihet, men saknar fundament för den digitala pressen. Så vad är lösningen? Vi måste göra kritiken folklig, lyssna mer till vad den breda massan vill ha, göra texterna tillgängliga. Men är det inte precis detta som är problemet? Sannolikt kommer kulturkritiken aldrig att uppnå ett sådant mål, den kommer inte att orsaka samma spridningseffekt som nyhetsartiklar om de senaste terrorbombningarna och kan inte använda flödet på Facebook som kriterium. Ropet efter en mer folklig kritik står i fara för att utarma språket.

Det behövs en offentlig arena för diskussion, men vad det många gånger tycks innebära är en önskan efter ett centralstyrt meningsutbyte där några få aktörer styr skeppet, en vertikal publikationsform som bekräftar bilden av läsarna som en massa som passivt mottar information: det offentliga torget är inte så mycket ett utbyte av åsikter såsom den omfattar en plats som dikterar vad som ska anses vara viktigt. Som motvikt till en sådan idé om offentligheten – analog med föreställningen om en upplyst elit eller en kanon som ombesörjer för vad som är vägledande i det intellektuella ekosystemet – finns både de specialiserade tidskrifterna och den digitala vegetationen av nättidskrifter, bloggar, poddradio och diskussionsforum. Är det inte dit morgondagens pennfäktare måste lockas? Läsarna har ju all möjlighet att hitta till de bästa artiklarna, vare sig de lätta sakerna eller djuplodande och nischade texterna. Problemet är bara att det fortfarande är dagstidningarna som drar nytta av finansieringen, inte minst det föråldrade svenska presstödet.

Därför måste vi också tänka kvalitativt. Läsarna kan och ska lockas till kultursidorna med lite enklare bud, ja, sådant som vi vill klicka på, sprida och lufta med våra digitala vänner. Men det måste underbyggas av stoff som ger lön för mödan: klickvänliga artiklar är en portal som hålls upp av den kritiska massa som eftertänksamma texter bereder. Annars kan vi ta det här på Flashback. Samhällsdebatten lyckliggörs av de närsynta nattdjur som tidskrifter, akademiker och enslingar utgör. Vanligen hör vi endast vad de har för sig på omvägar. Samma sak gäller mannen på gatan, den folkliga visdomen eller förortsslangen: når den fram till dagspressen är den redan föråldrad. Om etablissemanget känner sig ur led med tiden är svaret inte att bara häva ur allt till synes förbisett, utan att istället utnyttja de plattformar som digitala medier erbjuder. Där finns hastigheten. Och om vi vill ha hastighet behöver vi också en gravitationskraft som någon gång för oss ner på jorden. Så, går det att hoppas på att genomslaget för framtidens debatter inte avgörs av vem som har mest presstöd, utan på vilka som har de mest kvalitativa texterna? Måhända är det en önskedröm, men debattkulturen framstår idag som en form av masspsykos, vars kritiska malström ropar efter de kvalitativa analyser med vilka klickhysterin kan mäta sig. Tack och lov, kära kritiker, förblir vi ensamma.

Joni Hyvönen

Facebook

Twitter