Poesin i ett decenniums mitt

En finlandssvensk debatt visar fram en bild av poesins framtid.

För två år sedan utkom i Finland Tuva Korsströms litteraturhistoria Från Lexå till Glitterscenen, där finlandssvensk litteratur från 1960 och till nutid behandlas. Förlaget karakteriserade i sin marknadsföring detta översiktsverk med orden »så heltäckande som möjligt«. Likväl ignoreras där stora delar av den finlandssvenska samtidspoesin. Detta fick sex finlandssvenska poeter att börja brevväxla kring den finlandssvenska poesins och kritikens situation i Finland, samt poesins plats i samhället i stort och en rad andra angränsande frågor.

Ralf Andtbacka, Tatjana Brandt, Agneta Enckell, Peter Mickwitz, Henrika Ringbom och Matilda Södergran gav ut denna korrespondens 2014 i Poesin. En debattbok. Samma höst var Finland temaland på bokmässan i Frankfurt, och den antologi med finlandssvensk poesi i tysk översättning som med denna anledning kom till stånd, utgavs även på svenska i Finland av förlaget Schildts & Söderströms, som det nya stora finlandssvenska förlaget heter efter sammanslagningen av de två husen i februari år 2012. Antologin heter 27 år 11 poeter – ny finlandssvensk dikt.

Ursel Allenstein & Ralf Andtbacka & Peter Mickwitz (red.): 27 år, elva poeter, en antologi. Ny finlandssvensk dikt 1987-2014 (Schildts og Söderströms, 2014)

Ursel Allenstein, Ralf Andtbacka och Peter Mickwitz (red.): 27 år, elva poeter, en antologi. Ny finlandssvensk dikt 1987-2014 (Schildts & Söderströms, 2014).

Tillsammans bildar dessa fakta och dokument en helhet värd att fundera kring. Både den kontroversiella förlagsfusionen och samtidspoesins nästan totala frånvaro i Korsströms litteraturhistoria sände chockvågor genom den lilla finlandssvenska poesioffentligheten. Till bakgrunden hör också att svenska språkets ställning på senare år har försvagats i Finland, medan ett högernationalistiskt parti som Sannfinländarna har gått starkt framåt. Trots problemens delvis lokala natur är den oro brevväxlingen uttrycker i flera avseenden också allmängiltig, eller globalt relevant.

Till den omgivande bilden hör att en serie förskjutningar inom offentlighet och kulturliv har ägt rum, inte endast i Finland, Sverige och Europa, utan i stora delar av det vi ibland kallar Västvärlden. Om jag själv skall dra mig till minnes hur den litterära offentligheten i Sverige har förändrats sedan jag debuterade som poet år 1982, kan skeendet sammanfattas som följer:

Medborgaren har trängts undan av konsumenten. Kulturen har trängts undan av den kommersiella underhållningen. Vi har gått från ett kulturliv där litteraturen är central till ett dito där litteraturen är marginell. Vi har gått från ett litteraturliv där poesin och kritiken ges stor vikt till ett dito där poesin och kritiken är marginella fenomen. Flera olika litterära kretslopp – modernism, postmodernism, social realism, reportage, genrelitterär underhållning – har ersatts av en massiv bestsellerism och ett osynliggörande av smalare litteratur. Kritiken i press och tidskrifter har ersatts av tyckande utan grund i texten, av twitterkultur, av automatisering av kulturjournalistiken i form av listor och av personfixering i stället för textintresse. En massmedial mångfald har övergått i en massmedial uniformitet som bland annat speglar de stora medieföretagens ursinniga överlevnadskamp på världsscenen. Undantag från detta skeende går alltid att peka ut, och dem skall man glädjas över, men den övergripande trenden går inte att ta miste på.

De sex brevskrivarna berör dessa skeenden utifrån sin egen lokala erfarenhet, och mot bakgrund av sin omvärldsanalys. Det händer att de hänvisar till Sverige som den stora grannkulturen, deras modersmåls kärnland. Men att som rikssvensk författare ta del av deras utbyte innebär också att bevittna sin egen situation i miniatyr. Svensk litteratur är ju i världssammanhanget en nullitet, liksom katalansk, baskisk, grekisk, slovakisk eller litauisk. Somliga skulle nog gå längre och säga att även italiensk, österrikisk, turkisk, portugisisk och japansk litteratur är så gott som osynliga på världsscenen, där vi egentligen bara kan räkna med fyra, fem aktörer: den engelskspråkiga litteraturen, den spanskspråkiga, den franskspråkiga och den tyskspråkiga, samt den kinesiska och den ryska som i sin relativa isolering ändå har världsformat.

Ett litet litteraturspråks relativa betydelselöshet ur ett globalt perspektiv är dock ingalunda detsamma som någon inre torftighet. Brevväxlingen har fem kapitel, om samtidspoesin i litteraturhistorieskrivningen, om de anklagelser för obegriplighet som med jämna mellanrum riktas mot poesin, om kritikens villkor och kvalitet, om de bärande strukturerna – förlag, nätverk – samt om återväxt och trender som antyder hur framtiden blir. Av dessa fem kapitel framgår att den finlandssvenska poesin är en litteraturvärld helt i egen rätt.

Den franska litteraturhistorikern Pascale Casanova utgav år 1999 studien La république mondiale des lettres som blev ganska livligt diskuterad när den några år senare utkom på engelska under titeln The World Republic of Letters. Perspektivet är inte utan inslag av fransk chauvinism, och hennes välvilliga intresse för de små litteraturernas betydande författarskap präglas av en sorts entomologisk sadism eftersom analysen förutsätter att det egentligen bara finns en enda riktigt värdig strävan för en författare, och det är att bli världsberömd, och särskilt världsberömd i Paris. Inte desto mindre innehåller hennes stora studie många instruktiva poänger. Bland annat säger hon:

För att över huvud taget uppnå litterär existens, för att kunna kämpa mot den osynlighet som hotar dem från första början av deras karriärer, måste författare skapa de villkor under vilka de kan bli sedda. Författare i perifera länder får inte sin kreativa frihet rakt av: de förtjänar den genom att utkämpa strider vilkas verklighet förnekas i namn av litterär universalitet och idén om alla författares jämställdhet som skapande konstnärer, och detta gör de genom att uppfinna komplexa strategier som på djupet förändrar de litterära möjligheternas universum. De lösningar som bit för bit uppnås – liksom räddade ur den litterära världen strukturella inertia – är resultat av kompromisser; och de metoder de utvecklar för att undgå litterär utarmning blir allt subtilare, på både stilens och litteraturpolitikens nivå. (Egen översättning.)

Casanova talar utifrån den martinikanska poeten Éduard Glissant om det svåra dilemma många författare i små och »marginaliserade« litterära kulturer står inför: antingen bejakar och hävdar man sin lokala särart och får acceptera globalt osynliggörande, eller så assimilerar man en mäktigare kultur och bryter upp från sitt ursprung. Dilemmat liknar klassresenärens som ju ofta brukar sägas ha förlorat sitt ursprungliga hem utan att någonsin bli riktigt välkommen i den klass han eller hon har stigit till.

För prosaförfattare som skriver på små språk antar dilemmat skepnaden av ett val mellan att å ena sidan odla ett lokalt eller idiosynkratiskt språk, och å den andra att vinnlägga sig om ett globalt översättligt språk. Det är allmänt bekant idag att den anglosaxiska medelklassberättelsen i romanform vilar på ett antal konventioner när det gäller stil, perspektiv, rytm, syntax och persongalleri, och att de romaner som uppfyller dessa kriterier har större chans att bli översatta till engelska och därigenom nå en världspublik. Men en poet som skriver på den marginella nordeuropeiska dialekten svenska och dessutom verkar i ett land, Finland, där detta språk är ett ifrågasatt minoritetsspråk, befinner sig i en situation som skulle kunna göra vem som helst bekymrad, också utan en Casanovas hjärtlösa centrumperspektiv: finlandssvenska poeter tillhör i sitt land en minoritet som representerar ett redan inflytelsefattigt språk (svenskan) och arbetar inom ett marginaliserat register (poesin) av en marginaliserad kultur (litteraturen).

Likväl tillhör det dagens scenförändring att vissa av de redan nämnda förskjutningarna inte bara drabbar en litteratur som den finlandssvenska (eller för den delen svenska, norska eller danska), utan också rätt förstådda kan gynna den. Ty när medierevolutionen och massmediekrisen får den relativt enhetliga litterära kultur som var fundamentet för Casanovas idé om en litteraturens världsrepublik att vittra ned, kommer allt fler författare, och inte bara Ralf Andtbacka, Agneta Enckell och deras många högst läsvärda kolleger, utan också poeter och sofistikerade prosaförfattare på tyska, franska och spanska, att inse några saker som de senaste generationerna inte har behövt räkna med.

Bland annat har den kritik som all seriös litteratur behöver – Mickwitz betonar med rätta detta behov i ett brevinlägg – till stora delar försvunnit eller blivit en minoritetsangelägenhet. Upplagorna sjunker också för lättillgängliga prosaberättare och försäljningen är för många diktsamlingar, även av etablerade poeter, nästan obefintlig. Läsvanorna i breda lager av befolkningen säger en enda sak: den form av samling och koncentration i ensamhet som läsning främjar och fordrar, är på avtagande i världen. Att vara författare börjar alltmer påminna om tillvaron i en urkristen, underjordisk församling.

Detta är, menar jag, inte endast en nackdel. Ty äntligen kan man göra upp med tvångstanken att endast en jättepublik kan vittna om ett författarskaps storhet. Denna tanke formulerades redan innan dagens medierevolution var ett faktum, och då utifrån ett poetiskt perspektiv, i den boklånga essän La otra voz (Den andra rösten) av Octavio Paz. Boken som utkom 1990 hade undertiteln Poesía y fin de siglo (Poesi och sekelslut), och innehåller en mängd insiktsfulla analyser och prognoser beträffande poesins egenart och legitimitet i den moderna världen. Mot denna bakgrund blir de sex finlandssvenska poeternas brevväxling riktigt intressant. Vad de dryftar och kretsar kring, är den mycket gamla frågeställningen om hur en konstnär kan bli allmänmänskligt relevant utan att tala till alla. Denna fråga gäller den konstnärliga formens legitimitet och dess utopiska verkan – dess historicitet. Mot bakgrund av offentlighetens sönderfall avtecknar sig alltså urgamla frågor om konstnärlig form och tänkbara konstnärliga format.

Matilda Södergran, Henrika Ringbom, Peter Mickwitz, Agneta Enckell, Tatjana Brandt, Ralf Andtbacka: Poesin. En debattbok (Ellips förlag, 2014)

Matilda Södergran, Henrika Ringbom, Peter Mickwitz, Agneta Enckell, Tatjana Brandt och Ralf Andtbacka: Poesin. En debattbok (Ellips förlag, 2014).

Detta betyder inte att de socioekonomiska frågorna kan ignoreras. Det har aldrig gått att försörja sig som poet på den moderna tidsålderns marknad. Svensk massmedial uppmärksamhet på senare tid visavi enstaka danska poeter med massappell är naturligtvis glädjande men bekräftar också innebörden av ordet massmedia: ett uppmärksamhetstekniskt komplex som inte kan urskilja relevansen hos något annat än just massfenomen. Men om det förr gick att försörja sig eller i varje fall hanka sig fram som kritiker, så är också den möjligheten i dag stängd. Det beror inte bara på mediehusens panik, utan också på att en offentlig scen där besinningsfulla reflexioner kunde utformas i stort sett saknas. Med Tatjana Brandts formulering: »Vi har inte mer en borgerlig offentlighet, det finns ingen självklar plats för debatt och vägande ord… Hur ska våra demokratiska samhällen klara av att vi inte mer lyssnar på varandra?« Det är en mycket bra fråga.

En liten, relativt idyllisk replikväxling i svensk litterär offentlighet från hösten 2015 kan få illustrera relevansen av Brandts fråga. I september kommenterade tidningen Expressens kulturchef Karin Olsson en annons för bokmässan i Göteborg, där samtliga de annonserade författarna var mediekändisar snarare än författare. Hon undrade om bokmässan var på väg att förvandlas till en »kändismässa« och förmodade att arrangörerna ville dölja de många kvalificerade författarnas deltagande på mässan bakom kända figurer, detta av rädsla att skrämma bort den stora publiken. Det man enligt Olsson signalerade var: »Bokmässan är ingen poetträff för snorkiga elitister.« Olsson befarade att kändishysterin på sikt kunde hota innehållet i litteraturen, om bara de mediemässiga fick uppmärksamhet. Hon fick omgående svar av det lilla kvalitetsförlaget Linds & Co:s chef. Han kände sig angripen eftersom han i Olssons artikel tyckte sig se en insinuation om att förlagen endast satsar på vinnare och TV-mässiga ansikten. Han försvarade sig genom att hävda att bokförlagen inte kan styra folks läsvanor eftersom den nya mediesituationen har eliminerat en rad filter mellan litteraturen och läsarna. Lind & Co skulle fortsätta att ge ut smala viktiga verk som antagligen inte skulle nå sina läsare, konstaterade han sorgset.

Det vill säga att kulturchefen anklagar och raljerar medan förlagschefen försvarar sig och beklagar sin lott. Ingen försöker djupare belysa den situation där deras repliker avtecknar sig. Skälet är förstås att båda, men i synnerhet kulturchefen på en stor tidning, är medansvariga till situationen utan att ha makten att förändra den.

Denna replikväxling är karakteristisk för en betydande del av litteraturoffentligheten i Sverige i dag. Ett slags hela havet stormar råder, där alla är rädda att inte få plats och där en ny refräng ständigt ljuder och tvingar upp alla i manegen med vad de för tillfället råkar hinna framkalla i huvudet.

Formuleringen »ingen poetträff för snorkiga elitister« i Olssons välmenta artikel var avsedd att gyckla med förment antielitistiska marknadskommissarier och deras kloner de vänsterhågsna, antielitära jämställdhetsfurirerna – men bruket av denna ordsammanställning som retoriskt verktyg implicerar ändå på ett populistiskt sätt en vilja hos Expressens läsare att associera poesi med högdragenhet och folkförakt.

Pascale Casanova: The World Republic of Letters (2007)

Pascale Casanova: The World Republic of Letters (2007).

I ett annat brev skisserar Tatjana Brandt en analys av vad som skett med den tro på kulturens förädlande inverkan som präglade både den borgerliga epoken och folkbildningen inom arbetarrörelsen. Projektet var, menar hon med rätta, tvetydigt i sin idealistiska och dolt disciplinära anda: »Konsten var en nödvändig etapp i en förfiningsprocess som strävade efter att rättfärdiga den egna samhällsställningen. Arbetarrörelsen använde sig av samma koncept. Man gjorde klassresa genom sin bildningsgång. I de här rörelserna samverkar både mycket fina och mycket orena element….« Men hennes huvudpoäng är att den energi och legitimitet som det kulturbaserade bildningsidealet gav konstarterna nu är en uttömd resurs: »Länge kunde konsten åka snålskjuts på de här krafterna. Men nu är det slut. Aktievärdet på konstens sociala kapital ligger nära noll och barnet har åkt ut med badvattnet.« Även om man måste väga in de finlandssvenska poeternas i en viss belysning bekymmersamma situation för att inte uppfatta dessa ord som alltför alarmistiska, återstår här en iakttagelse av ett skeende med globala dimensioner.

En diskussion om den litterära offentligheten måste därför handla om både de konstnärliga, estetiska formfrågorna och den massmediala situationen. En styrka i de sex poeternas debattbok är att de tillsammans försöker göra just detta. Det finns i deras inlägg en ibland närmast meditativ intensitet och överlag en konstruktiv vilja att verkligen formulera både diagnos och framkomliga vägar, och undvika att bli ältande och självömkande. Breven vittnar för övrigt också om att de har en hel del att glädja sig åt, i form av enstaka beaktansvärda kritiker, vissa webbsidor som tar ansvar för diskussionen kring den finlandssvenska litteraturen, och – kan jag som rikssvensk poet och kritiker gå i god för – ett ingalunda försumbart genomslag bland poesiälskare i Sverige.

Den finlandssvenska och den svenska poesin har också många beröringspunkter och pågående utbyten. Själv skrev jag strax efter millennieskiftet ett par ganska omfattande årsöversikter över finlandssvensk poesi i Finsk tidskrift. Det ter sig också helt naturligt att den finlandssvenske kritikern Michel Ekman i sin nya studie Harens Almanacka – essäer om poesi och tid, samlar essäer som på olika sätt läser fram en tidstematik ur poesi av finlandssvenskarna Bo Carpelan och Tua Forsström ihop med texter om svenskarna Arne Johnsson, Birgitta Lillpers och Lennart Sjögren.

De brevväxlande finlandssvenska poeternas nyktra och sansade utbyte kring sina lokala villkor gör också att deras bok kan teckna konturerna av ett djupgående civilisationsskeende där litteraturens och särskilt poesins undanträngande eventuellt bara är ytfenomen. Vad som står på spel är kanske inte endast poesin eller litteraturen eller offentligheten eller demokratin. I vågskålen ligger möjligen ingenting mindre än människans intresse för sig själv.

Tuva Korsström: Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960–2013 (Schildt og Söderströms, 2013)

Tuva Korsström: Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960–2013 (Schildt & Söderströms, 2013).

Det som förenar kapitalismen med totalitära ideologier som fascism och kommunism, liksom vår samtids gruppidentitetsivrare av olika schatteringar, är att världen och samhället ständigt och ensidigt betraktas ur ett strategiskt perspektiv. Man murar in sig i en lägesanalys som kategoriskt avfärdar varje tanke på en möjlig mellanmänsklig tillit eller en halvdagerns zon där vi kan framträda som tvetydiga och ofullbordade inför varandra. Denna zon kan identifieras med den litterära erfarenheten i stort, och det är den som terroristerna inom Daesh vill tvinga människorna i de ännu öppna samhällena att överge för att i stället gå i harnesk och förvandla sina samhällen till övervakade säkerhetsbunkrar. Så snart man vunnit anhängare som tror på denna lägesanalys handlar allt om att vinna fördelar och erövra makt, och då en makt som endast antas indikeras av motpartens försvagning, tystande och förintande. (Den makt som finns i härbärgering, uthärdande, väntan och tålamod aktas för intet.)

Detta betyder att två slags emotioner och sinnesförfattningar trängs undan: dels nyfikenheten på enskilda fenomen, partikulära och egendomliga förhållanden som vädjar till vår undran, vår vilja att forska och veta. Det andra stämningssammanhanget som trängs bort av den totalitära, strategiska andan är sorgen – och denna sorg eller elegiska grundton har alltid varit central i lyriken. Den som inte har sorgen kan ta sig till med vad som helst, skrev den finlandssvenske poeten Claes Andersson minnesvärt. Det handlar om en sorg eller ett vemod över själva livet i dess ömtåliga förgänglighet och undflyende skönhet, dess manifesta ouppnåelighet. Som den spanska poeten och kritikern Dionisio Cañas har formulerat det: »språket i sig är elegiskt, en ordnad struktur som frammanar det frånvarande«. Det är denna kultur av nyfikenhet och sorg som är på väg att förintas av de totaliserande tendenserna inom kapitalismens vardagliga optimeringssträvan såväl som restoffentligheternas kategoriska beskyllningsarenor och hatiskt vibrerande twittertribuner. Detta är bekymmersamt eftersom det är via konstarternas gestaltning av nyfikenhet och sorg som vi kan beröra varandra och leva oss in i varandras existens så att det blir kännbart för oss varför alla, inte bara vi själva, är förtjänta av rättvisa. Men inte bara detta står på spel.

Paz avslutar sin nu tjugofem år gamla bok med en reflexion kring förhållandet mellan poetisk kultur och ekologisk världsmedvetenhet. I sin essä levererar han en rad originella svar på vilka och hur många som läser poesi i världen och över vilka tidsrymder en diktsamlings upplaga finner sin publik. Det finns optimistiska inslag, som slutsatsen – utifrån förordet till antologin The Best American Poetry, 1989, av Donald Hall – att man vid slutet av 1980-talet i USA läste tio gånger så mycket poesi som under modernismens storhetstid, då Eliot, Pound, Williams och Stevens utgav böcker. Desto allvarligare blir slutackordet, eftersom Paz ser poesin som ett nödvändigt uttryck för den vördnad inför världsalltet som jordens och människosläktets överlevnad kräver. Om fantasin och föreställningsförmågan dör eller förlamas eller korrumperas kommer människan att glömma poesin och då också glömma sig själv, säger Paz. »Hon återvänder till det ursprungliga kaos.«

Paz som dog 1998 kunde väl bara nätt och jämnt ana hur offentligheten och kommunikationssituationen skulle förändras under de decennier som följde på hans bok. De finlandssvenska poeternas brevväxling tar över många av hans frågor och ger dem förnyad aktualitet alldeles oavsett den lokala finlandssvenska situationen.

Också den nämnda poesiantologin, med nya finlandssvenska dikter utgivna mellan 1987 och 2014, det vill säga ungefär från och med det historiska skede då Paz författade sin essä och fram till i dag, ger många anledningar att konstatera den finlandssvenska poesins styrka. Vissa poeter är originella och har en integritet som ger dem ett självklart europeiskt format. Det gäller förstås de över femtioåriga Enckell, Ringbom, Andtbacka och Mickwitz, men också flera av de yngre, exempelvis Gripenberg, Södergran och von Wright, försvarar på ett övertygande sätt sin plats.

Ett litet frågetecken antologin efterlämnar är hur de ännu yngre finlandssvenska poeterna skriver, ty den yngsta poeten i antologin, den snart trettioåriga Matilda Södergran, debuterade år 2008, det vill säga för redan sju år sedan. För att finansiera nästa antologi vore det säkert en god idé att upprepa greppet med en översatt utgåva, gärna inom ramen för ett flerårigt litterärt utbyte med poeter på något av de större språken. Sådana initiativ ter sig inte orealistiska i en värld där offentligheten visserligen kan förefalla söndersliten, men där kommunikationsrevolutionen ju också har underlättat enormt för texter att färdas mellan poeter, översättare och läsare.

När jag skriver detta har en vecka gått efter attentaten i Paris den 13/11. Jag vill därför, utifrån en passage i den viktigaste essän i Michel Ekmans bok Harens almanacka, avsluta med en reflexion kring det öppna samhället. I essän »Tua Forsström, Andrej Tarkovskij och tiden« citerar Ekman filmregissörens estetiska credo, boken Den förseglade tiden (1993), där Tarkovskij reflekterar över sin estetik och sina skapande impulsers väsen. I en diskussion kring förhållandet mellan film och litteratur mobiliserar Tarkovskij, skriver Ekman, »ett övergripande poesibegrepp som inkluderar både film och litteratur och som uttrycker ett ideal för hur film skall göras«. Filmen bör enligt Tarkovskij överge det traditionella intrigdrivna berättandet och ersätta det med poetiska samband. Regissören säger: »Någonstans finns här ett eko av litteraturens – och i synnerhet poesins – föreställning om den lyriske hjälten; han finns inte själv fysiskt närvarande, men hans tankar och sätt att reflektera resulterar i en klart lysande och distinkt bild av honom. [Filmen] Spegeln kom senare att utgå från just detta synsätt.« Tarkovskij konstaterar också att »det finns faktiskt sidor av den mänskliga tillvaron som inte går att återge utan en användning av poetiska metoder«.

Denna tanke kan i dag projiceras på de rituella bekännelserna till »upplysningsarvet« som många företrädare för det öppna demokratiska samhället levererar mot bakgrund av terroristattackerna i Paris. Upplysningens tankeformation är magnifik och omistlig, men den har också egenheten att göra allting till ett objekt för förnuftet: den ser allting utifrån. Också när upplysningen skall utöva självkritik betraktar den sig själv utifrån och kopierar således genast sig själv. En följd av detta är att upplysningen inte ensam kan förklara vad det är hos människan som gör henne värd att upplysas. Lika litet kan journalistiken (som är en daglig charad över upplysningen) förklara vad det är hos de människor om vars lidanden man rapporterar som gör att de orättvisor de lider under är upprörande.

Vi är var och en av oss en lyrisk hjälte. Det betyder att vi måste försvara upplysningsvärdena också genom att hävda de erfarenheter – kalla dem poetiska – som upplysningen själv inte kan återskapa om de förintas, men väl måste försvara medan de finns, och det gör de bara så länge upplysningen förblir partiell och skonar den halvdager, det kreativa dunkel eller det gråzonsljus där vi förblir mångtydiga och ofullbordade inför varandra, så att allt inte stelnar i hjälplösa strategiska kopieringar.

Ulf Eriksson

Facebook

Twitter