NEKROLOG. Phil Spector (1939–2021) var en personifikation av demonproducenten. Hans hitlåtar under 60-talet gav röst åt förlorad oskuld.
För oss som inte var födda eller påtänkta då framstår 60-talet som en annan värld. Jag föreställer mig att Phil Spector fortfarande lever där, han är så invävd i popmusikens begynnelse att varken coronaviruset (som dödade honom) eller fängelsedomen (som bannlyste honom) tycks bita på hans musikaliska arv.
Phil Spector är ljudet av ungdomskulturen innan ungdomen blev ett begrepp, innan man skulle frigöra eller tjäna pengar på tonåringar. »The first tycoon of teen« var epitetet som Tom Wolfe gav en 23-årig Spector i början av 60-talet, en magnat som var 165 centimeter lång och vägde 58 kilo, livrädd för att flyga men svävande ovan andra.
Spector överskred sin tid och blev paradoxalt nog kvar i den, kvar bland tuggummipop och förstagångsförälskelser, ett med jukeboxar och diners, både en dinosaurie och perfekt foder för dagens spellistor.
Han skrev låtar som var lätta som luft, det är därför hans musik för många framstår så formelartad, blåögd, ingenting att ta på större allvar. Och det är av samma anledning som de tilltalar andra, de står där som stoiska motvikter till allt högljutt och explicit, som enkla, ödmjuka hälsningar i mono som nästan inte tar notis om dig.
Spectors cell
Det är dock inte det man tänker på i dag. Nu tänker man på den komplexfyllde desperadon Spector, han som dirigerade med ett vapen i studion när ingenting annat hjälpte, lätt på avtryckaren och hög på sig själv. Man tänker på mordet på skådespelerskan Lana Clarkson 2003. Han sköt henne, hon sköt sig själv, vem vet. Bevisen var dock alltför överväldigande och dömd blev han, den temperamentsfyllde demonproducenten, aldrig helt oskyldig? Man tänker på förbrytarfotot eller Spector i rätten med en frisyr bortom kontroll. Ja, man tänker på en producent med ett kontrollbehov gränsande till det paranoida och allt det där som inte går att kontrollera: beslöjade begär, motspänstiga sångerskor, ljudvågor…
Phil Spectors musik är skulpturer av ljud. Max Martin har sagt om sina egna låtar att de är som resor: de börjar mindre än vad de slutar som. Spectors låtar är raka motsatsen till det; de rör sig inte. De står kvar på en enda plats, ett enda ekande rum som de aldrig träder utanför, Spectors cell. Är det en slump att hans musikproduktioner kom att kallas »Wall of Sound«, ljudvägg? Flera musiker spelade samma sak eller så fylldes alltsammans av ekon, mängder av ekon, så att man fick hela block av ackord, melodier som skakar. Det var en ljudvägg som slöt sig om lyssnarna, nästintill flera väggar som pressades samman.
Det är vad de flesta tänker på när de tänker på Spectors musik, hans varumärke som mejslades fram av husbandet Wrecking Crew, detta ständigt skiftande kollektiv av inflytelserika högerhandsaktörer som Jack Nitzsche, Hal Blaine och Leon Russell. Men i förgrunden fanns alltid sången, den ensamma trängtande tjejrösten som var allt annat än dunkel bakgrundsfond. Den här kristallklara känslosamheten skär igenom alla lager av instrument på låtar som »He’s a Rebel« (1962), »Da Doo Ron Ron« (1963) och »River Deep – Mountain High« (1966). Och Spector fann de perfekta sångerskorna för sin poetiskt grumliga ljudvägg hos Ronnie Spector (The Ronettes) och Darlene Love (The Crystals). Tjejröster i ballader var ovanliga vid tiden då Spector slog igenom, men det var en oskuldsfullhet Spector sökte efter, som när han uppmuntrade Annette Kleinbard att sjunga »To Know Him is to Love Him« (1958) på hans första hitlåt, inspirerad efter skriften på hans fars gravsten.
»Hela rummet skakar med ett boom-boom-boom och han säger till mig att det är en barnlåt«, har en studiotekniker berättat om inspelningen av »Zip-a-Dee-Doo-Dah« (1963), en Disney-låt som Spector lät spela in med sin nyfunna ljudformel, den första låten där alla delar kom på plats. Det var musik med skarpa kontraster, oskuld förlorad i ett hav av oljud.
Ingenting personifierar detta bättre än »Be My Baby« (1963). Varje gång jag hör låten framkallar den samma känslor av vemodig lycka, speciellt det där evigt imiterade inledningsbeatet av Hal Blaine, stunden innan anstormningen. Spectordynamiken kan höras i så mycket popmusik under 60-talet, inte minst Brian Wilson som i sina desperata försök att efterhärma »Be My Baby«-soundet på »Good vibrations« försvann i en långvarig dimma. Men Spectors avtryck är lika hörbart bland vågen av 80-talsband som strävade efter stooora ljud (The Jesus and Mary Chain, U2, My Bloody Valentine) såväl som industri- och noiseartister som tog Spectors formel på ett bokstavligt sätt (Throbbing Gristle, Boyd Rice). Det var någonting med det där komprimerade ljudrummet i mono, klaustrofobi som konst…
Monokulturen
Den moderna popmusiken har inte plats för den form av oskuld som uttrycks i Phil Spectors tonårssymfonier. 60-talets revolutionära anda svepte den med sig. Man kan fråga sig vad det betyder att den andra stora producenten under Spectors era, den brittiske independentproducenten Joe Meek, inte bara förlorade förståndet (han sköt sin hyresvärd innan han gjorde slut på sig själv), utan att Meek inte lyckades anpassa sig efter popens nydaningar i svallvågorna av The Beatles, lite som sin amerikanske kollega. Visserligen producerade Spector flera Beatles-medlemmar under 70-talet, liksom storheter som Leonard Cohen och The Ramones, men det var konfliktfyllda inspelningar, parenteser i en dalande producentkarriär som sällan prövade nya vägar. Ramones-albumet påbörjade den stora retrovåg som märktes under andra halvan av 80-talet, då den för-revolutionära 60-talsmusiken återigen blev mode, och många ville tillbaka till den analoga eran, Back to Mono såsom en Spector-samling från 1991 hette. Men då var Spector redan en spektral relik, en av de där giganterna som tynar bort i spöklika slott och drömmer om slädar från barndomen.
Är det inte märkligt att det bakom den oskuldsfulla musiken dolde sig ett kontrollfreak med en ohälsosam vapenfetisch? »Min syster är på ett mentalsjukhus – och hon är den friska i familjen«, sa Spector en gång. Talande nog producerade han den ökända låten »He Hit Me (And It Felt Like a Kiss)« (1962), även om den inte skrevs av honom och var främst en reaktion på någon annans erfarenheter, mer specifikt Little Eva som blev slagen av sin pojkvän (hon som först sjöng »The Loco-Motion«). Men det är inte en slump att just den låten har tolkats eller citerats av så vitt skilda artister som Amy Winehouse, Hole, Lana Del Rey, Spiritualized och Antony. Det ligger ett mörker över Spectors låtar. Han skapade sin ljudvägg med samma monomana detaljbehov som han utsatte sina band och sångerskor för. Alla var utbytbara. Han var stjärnan, den enda konstanten. Maestro. Han slog mig och det kändes som en kyss – vad är det om inte en beskrivning av Phil Spectors perfekta pop?
Och det är vad man hör hos honom, ljudet av någonting som är definitivt och omöjligt att upprepa, vilket han inte heller gjorde, föredetting som han blev innan 30.
Popmusikens patriark
Om jag skulle jämföra med någonting så är det 50-talets västernfilmer, speciellt den i dag något bortglömda Budd Boetticher, en B-filmsauteur bakom enkla berättelser om upprättelse som var typiska för 50-talet men försvann helt under 60-talet. Efter att den psykedeliska revolutionen gav ungdomar mod till att agera, efter att spaghettivästerns anpassade västernfigurer efter serietidningsformatet, efter att ungdomar fått allt det som Spectors sångerskor drömde om, och förstått att nej, de ville egentligen inte ha det, så blev många av de tidigare filmerna och låtarna kuriosa, de blev retro eller country.
Spector härstammade ur ett mytiskt vilda västern där våld gick hand i hand med ära. När Spector och hans sällskap ska möta Elvis efter en av hans Las Vegas-shower, en annan beryktad vapenfetischist, synar respektive sällskap av livvakter varandra som i en vilda västern-showdown, innan de lägger ner vapnen och Spector tillåts audiens med Kungen. Han var den första auteuren inom popmusiken, producenten med blodad tand. I likhet med Joe Meek kan man höra revolvermannen dra sitt vapen ur hölstret, man kan höra spänningen i luften, all väntan, alla andetag, man kan känna allt damm yra… Det är den patriarkala stämpeln på popmusikens ungdomsår, frihet under tvång, frihet med en hake. Ganska exakt det som hörs hos The Jackson 5 på 70-talet, en perfekt enhet med unge Michael i fronten – och fadern redo att slå honom med skärpet om han inte briljerade. Man bländas av perfektionen. Men rädslan som hänger i luften är lika påtaglig. Väggen.
Musiken var för Spector en plats för konfrontation, såsom otaliga medarbetare bevittnar om i Mark Ribowskys ständigt uppdaterade biografi He’s a Rebel – Rock and Roll’s Legendary Producer, först publicerad 1989. Alla gjordes till brickor i Spectors maktspel och bannlystes förr eller senare från hans muromgärdade inre krets. Människor var alltid bara tillgångar, musiken den enda plats där han kunde implementera sina lagar – en balansakt mellan hemlighetsmakeri och bikt. »På mig verkade det som om hans natur var att inte ha något samvete«, sa hans tidiga samarbetspartner Beverly Ross. »Han ville inte känna någonting för någon.« Och det gällde lika mycket hans barn, som när den tioårige sonen Donté kliver in på en polisstation en kväll för att rapportera att hans cykel är borta. När polisen ringer fadern svarar Phil att han inte vill ha med honom att göra. Resten av barnen hölls fångna i huset när de inte var i skolan. Även hustrun Ronnie hölls inlåst.
Spector hade många demoner, varav den första och allvarligaste var hans far som tog livet av sig innan Phil ens fyllt tio. Kanske var detta trauma någonting som drev honom, på gott och ont. Ribowsky berättar om hur Spectors första hitlåt kom till:
Spector var på väg att somna, ögonen slutna, gitarren vid sin sida, när ett skarpt minne trängde igenom hans undermedvetna. Han såg det blå skiffer som täckte hans faders grav, vilken fanns tretusen mil österut på en kyrkogård i Long Island. I detta töcken trodde Spector att han stod vid foten av Ben Spectors grav, och epitafet på stenen – »To Know Him Was to Love Him« – stirrade på honom, angrep honom, pikade honom.
Fadern som han aldrig kände och därför aldrig älskade? Eller fadern som han älskade och därför försökte lära känna? Att den sextonårige Phil hittade inspiration i minnet av fadern återspeglas i den gången han tog LSD, övertygad om att han kunde konfrontera sina demoner, och såg sin far begå självmord. Han såg demonen och det gjorde allting värre.
En amerikansk tragedi
Det är svårt att sympatisera med Phil Spector, men det är inte svårt att lockas med av hans vägg av ljud och bli sittande inför den i stum förundran, slagen i bitar av några simpla men oförglömliga fraser. För det finns så mycket osagt bakom de där lagren av ljud, så mycket historia som inte behöver uttryckas, citeras, samplas – det behöver inte dras fram med tång för att kännas. Såsom barn till ryska emigranter som steg i land på Ellis Island i början av 1900-talet finns det mycket i sagan om Spector som talar om krossade drömmar, därtill med en far vars självmord släkten aldrig pratade om, kanske inte ens inför lille Phil. Det är en av de där många amerikanska tragedierna, en dröm som visar sig leda till någonting helt annat än lycka och framgång, såsom Jay Gatsby blickande efter Daisy vid bryggan, en dröm som badar i ett grönt ljus, minne eller hjärnspöke. Han kan nästan röra vid ljuset, Phil…
Går det att lyssna på Spector utan vetskapen om vad som komma skulle? Nej, det är nog någonting som bara ökar känslan av före och efter. Förlusten av oskuld. Revolutionens uppbrott. Ruinen. Spector talar också till vår tids interaktiva rättvisa med män som åstadkommit stordåd men vars gärningar gör att de sätts i den digitala skamvrån. Konfliktfyllda föregångare som det är lätt att avfärda men i lika mån romantisera och idolisera, om än på avstånd, »bara som musik«. Det finns inga mellanlägen längre, inga gråzoner när allt går att belysa och förklara, sätta sig till doms över. Men det som gör att Spector ännu lever vidare, till trots för eller kanske också på grund av tragedin, är att all den oblyga tonårsromantiken numera har ett mörkt moln hängande över sig. Molnet endast förstärker den sorgfyllda glädje som popmusik på sitt bästa framkallar.
