Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

En svensk bimbo på franska rivieran

RECENSION. Adaptionen av Per Hagmans Pool visar vad film är: poetiska coverversioner, dekonstruktioner av verkligheten, funna föremål i nytt ljus.

Det finns någonting underligt över så kallade generationsromaner. De är så mycket en del av sin samtid men så ofrånkomligt förlegade efteråt (Jack Kerouacs On the Road, J.D. Salingers The Catcher in the Rye, J.W. von Goethes Den unge Werthers lidanden). Att romaner som vidhäftas tillägget »generation« gör uppror mot tidsandan, samtidigt som de sägs fånga en annan tendens, har därför någonting smått paradoxalt över sig. Detta skulle betyda att det rör sig om romaner som ligger före i tiden, romaner som stelnar till kliché lika snabbt som de slår igenom. Men verk som når ut till en bred publik, i synnerhet en ung publik, har alltid en lång inkubationstid, och påminner om den franske filosofen Jean-François Lyotards formulering om att ett verk bara kan bli modernt om det först är postmodernt. För det som är nytt kan endast klassas som nytt i efterhand. Och då har det redan blivit retro.

Att i dag filmatisera en av Per Hagmans 90-talsromaner är antingen alldeles för sent eller för tidigt – speciellt Pool (1993) som kanske inte heller är den man först förknippar honom med. Är det nu Hagman förses med generationsförfattarens krona, en gång den ständige outsidern, nu en del av det svenska kulturarvet? Tyvärr är det som att försöka göra heroin chic till mode igen. Filmen Pool, skriven och regisserad av Anders Lennberg, kommer nog att passera obemärkt förbi, inte minst för att den utkommer vid sämsta tänkbara tidpunkt. Visserligen håller ett antal biografer i Sverige öppet under den pågående coronapandemin, men att tränga ihop sig med andra för att se en film om yta, glamour och sex, är troligen fjärran från svenskarnas tankar, hur mycket de än trotsar isolationen i resten av världen. Svensk biofilm präglades dessutom av rekorddåliga siffror förra året, vilket fick Svenska Filminstitutets vd Anna Serner att skrämma med ännu fler familjefilmer och ännu mindre bredd.

En pool att försvinna i

Nu är den ändå här, en smal Hagman-filmatisering som det ska ett mirakel till för att locka andra tittare än de närmast sörjande – och den är precis så malplacerad som den verkar. Inte bara förgylls den av en bokstavstrogen dialog från romanen, så att folk pratar som de gjorde när boken gavs ut, trots att de befinner sig på franska rivieran i dag, utan ramas in av den där så typiska berättarrösten som ska göra filmen »litterär«, det vill säga reflekterande, beskrivande och pretentiös. Storyn är i stort sett den samma som i romanen: en ung svensk man, Johan (Niclas Gillis), för en exiltillvaro i Nice där han och hans kumpaner försörjer sig som inofficiella eskortpojkar. I romanen är deras sysselsättning outtalad, medan filmen ständigt betonar att männen drar nytta av sin unga skönhet genom att profitera på äldre, rika fransoser. Men är det därför Johan är där, för att tjäna pengar på sin ungdom?

Filmen bryter i hög grad med romanen i sin iver att försöka svara på detta, i stället för att återge drivkraften till att försvinna i en värld som ter sig lik vart man än flyr och vars likriktade ytor endast reflekterar sig själva, såsom Hagman gör. Regissören och manusförfattaren Lennberg använder tillbakablickarna från Johans liv i Sverige – de klart svagaste delarna i filmen – som en övertydlig kontrast till eskortlivet i Nice. Johan blev misshandlad och manipulerad av sin svenska flickvän, så alltså måste han vara sårad och självdestruktiv – mån om ett städat yttre men trasig inombords?

Visserligen finns detta spår i romanen, men det kompliceras av att Hagman inte gör Johan till ett bollträ för andra. Romanen igenom kämpar han emot sin sexuella dragning till barn. På så sätt etableras en loop av upprepningar som känns igen från Hagmans 90-talsverk och som i Pool har strukturen av en äldre dam som vill ha en yngre man som i sin tur vill ha unga barn. Det är en ond loop, en naturvidrig pool. En loop att förföras av, en pool att försvinna i. (Ironiskt nog undviks poolen av huvudpersonen i romanen, i sin rädsla för »dess sjukligt lemonadreklamblå blanka vatten«, medan Johan ligger där och flyter i var och varannan scen i filmen, så att vi på inga villkor ska missa att titeln syftar till poolen som en oas, en tillflykt.)

Ungdomen är inte filmens största talang

Pedofiltemat är helt borta från filmen, vilket är det mest intressanta och mest problematiska med Lennbergs omtolkning. Johan blir därmed mer sympatisk än han är i romanen. Han blir ett offer. Svensk film tycks inte vara redo för den sortens konfliktfyllda psyken som Hagman porträtterar – utan filter och värderingar. Det finns förstås alltför många sensationalistiska pedofilskildringar i kulturen, men Hagmans slutna kedja av begär tyr sig knappast till en ensidig löpsedellogik, så mycket som han följer fantasierna till deras traumatiska konsekvenser. Mer begärsmaskin än drömarbete, alltså. Mer sökande än saknad.

Filmen gör inte sin slogan (»Ungdomen var deras största talang«) rättvisa, då man så tydligt anar ironin bakom orden och Lennberg inte går tillräckligt långt för att vi ska se vad den dekadenta dragningen till ungdomen leder till. I stället får vi en ändlös räcka av obekväma poser i onaturligt ljus, där pojkbandsmanér varvas av en dialog som är lika stel som klippningen – med varje dramatisk sekvens åtföljd av meditativa tablåer och ett ogudaktigt soundtrack. Det ligger någonting automatiskt andefattigt över denna intellektuella ytfixering, som givetvis inte ska framstå som vare sig ytlig eller intellektuell, utan förbli likgiltig inför sådana gränser. Ytan ger ett alibi för att uppehålla sig vid en hedonistisk livsstil som också hos Hagman riskerar att bli ännu mer infantil av det tvetydiga anammandet av det. 

Tydligen vill man inte göra för mycket väsen av sig inom svensk film. Det som är utan ambitioner är tryggt. Fredagsunderhållning utan att bli för komplicerat. Utfyllnad åt strömningstjänsternas standardiserade kategorier. Möblemang vars bekvämlighet färgar av sig på resten av omgivningen. Pool är, nota bene, inte skräpkultur, hafsverk eller nollbudgetfilm. Om någonting ändå hade skavt skulle mycket ha varit förlåtet. Problemet med svensk film är att allt ska framstå så professionellt att varje tillstymmelse till kreativitet eller passion slätas ut av den tekniska glasyren. Kvar finns en polerad yta, helt utan glans.

Den svenska litteraturens svar på Anita Ekberg

Man måste fråga sig: varför en filmatisering av Per Hagman nu? Det är som om filmskaparna sökt efter den x-faktor som en kulturpersonlighet skänker, ett kulturellt kapital för att med gott samvete ägna sig åt svenskvänliga turistmiljöer och glänsande kroppar, ett ansiktslyft för svensk film som den inte klarar att genomföra på egen hand. I höstas höll journalisten Fredrik Strage ett utsålt trekvällarssamtal med Hagman på Södra Teatern, medan kritikern Therese Bohman riktade en regelrätt hyllning till honom i Expressen. Hagman är tveklöst ett undantag i svensk kultur. Hur ofta stöter man på en manlig författare som kallar sig för en »bimbo«?

Per Hagman är den svenska litteraturens svar på Anita Ekberg. Han lockas av klassresor nedåt, hyllar glamourmodeller som Carolina Gynning, dyrkar popstjärnor som Boy George. Han vill vara för mycket, överdriven, gäll. Hagman är en medveten mediafigur, men också en känslig berättare. Och det är de tre första romanerna hans framgång vilar på. Språkligt kännetecknas de tidiga romanerna av en lyrisk ekonomi värdig Michel Houellebecq, med vilken han också delar en njutningsinriktad materialism (Houellebecq önskar att alla hans romaner hette Cigarett, men Hagman reserverade titeln med sin debut från 1991 – samma år som Houellebecqs första bok gavs ut). Mellan raderna sker alltid mer än vad Hagman ger sken av, som om ytan var en fråga om att balansera det skrikiga med det subtila.

Ingenting av detta märks i den barnvänliga filmatiseringen av Pool. Lika lite lyckas den att fånga det postmoderna tillståndet i Hagmans romanvärld – med människorna på drift i en global värld vars helhet ter sig lika splittrad som den är kall och glasartad. »Vår Wilhelm Meister kallas Falsche Bewegung«, skrev litteraturvetaren Fredric Jameson om postmodernismens svar på bildningsromanen: adaptionen som Peter Handke och Wim Wenders gjorde 1975 av Goethes Wilhelm Meisters läroår (1795–96) där all pedagogisk karaktärsformation ersatts av ett kringirrande. Vi blir knappast heller mer medvetna om oss själva av de egocentriska vandringarna hos Hagman, i stället står alla dessa falska rörelser för symtom på och allegorier av större symtom som bara kan identifieras genom att gå vilse.

Adaptioner visar vad film är

Lennbergs adaption lockar med föreställningen om att vi ska bli klokare av de vilsna själarna på rivieran, att berättelsen ska vara uppbygglig, lära oss någonting. Men inte så att den tar några större friheter med romanen, snarare gör den allt uppenbart. Borde inte meningen med filmatiseringar vara att gå vilse i någon annans fotspår, att inte försöka återskapa sina förlagors steg i syfte att slaviskt följa varje liten rörelse mot målet, utan att låta sig ta omvägar, driva och bejaka det beroendeförhållande som film alltid involverar?

Tittar man på en enkät i filmtidskriften POV om svenska adaptationer – med anledning av Pool och en kommande Wilhelm Moberg-filmatisering – verkar skribenterna överens om att film ska förbli film och böcker förbli böcker. Kanske har det någonting att göra med bristen på anmärkningsvärda exempel inom svensk film, eller så tar man helt enkelt inte adaptioner på allvar, trots att så många filmer bygger på förlagor. Tycker man att förlagor gör filmen mindre värd? Har man förblindats av auteur-teorin? Ska alla vara Ingmar Bergman?

Det behövs fler svenska filmatiseringar, radikala omtolkningar såväl som ord-för-ord-översättningar. Adaptioner visar vad film i grunden är: poetiska coverversioner, dekonstruktioner av verkligheten, funna föremål i nytt ljus. Film är en reproduktiv konstform i det att den är beroende av ett manus, och om inte det så en idé för vad man ska göra med kameran eller vid klippbordet. Filmer mynnar ur förlagor såsom den mynnar ur samarbeten. Varken boken, filmen eller kulturen står för sig själva, hur mycket de än önskar att vara undantag. De närs av oheliga allianser, vilda korsbefruktningar, oförutsägbara virus. Som en pool av orena influenser och osynliga mikrober. En konstgjord värld som glittrar i solskenet.

Avatar

Joni Hyvönen

Skribent. Medredaktør i Vagant. Bor i Stockholm.